De som inget vet- vet bäst!

Jag har arbetat många år med äldre människor både på sjukhus och hemtjänst. Alla typer av individer finns där liksom ute i det vanliga arbetslivet. Vissa är glada och optimistiska ända fram till döden, de har ofta inga problem med sin förestående död. Andra är ängsliga och oerhört rädda över det slut som ändå kommer.
En del klarar inte av vid hög ålder att leva längre, de talar ofta med de anställda om att de vill dö. Inget är roligt längre och maten smakar inte längre.

En dag bestämmer de sig för att de vill aktivt dö, då har de inte ätit mer än små portioner då och då ofta med hjälp. Lock och pock!

Så stänger de munnen, vill inte ha något. Kanske bara lite vatten , inget annat.

Min mormor vred tex bort sitt ansikte när någon försökte ge henne mat. Andra som mer eller mindre tvingas av oroliga anhöriga att ta en tugga spottar ut maten.

Jag var med om det ovärdiga att tvångsmata gamla människor med sond  för att hålla liv i dem. De försökte protestera men orkade inte hålla emot när två sköterskor höll i dem och pressade ner rinnande soppa i dem.

Det var mycket otäckt att se detta och man kanske höll liv i dem ett tag men det oundvikliga slutet kom ju ändå.

Jag vill bara ställa frågan till alla de tidningsmän och politiker som nu med stora ord och bokstäver  talar om för sjukvårdens anställda hur förfärliga de är som "svälter" ihjäl gamla människor, hur ska man göra när en gammal människa inte vill leva längre och sluter munnen?