Dagen efter evenemanget kan jag läsa på Barakat Ghebrehawariats
instagram: ”Igår blev jag utsatt för rasism när jag var inbjuden för att
prata om rasism. Den här gången har det inte skett i en obskyr lokal i
en småstad utan på landets största kulturinstitution. Lite overkligt och
helt oacceptabelt.” Han lägger till en emoji på en vissnad ros och ett
brustet hjärta. Därefter skriver han: ”När jag protesterade mot att
N-ordet användes blev jag i stället hyschad av moderatorn. Till slut såg
jag ingen annan utväg än att lämna debatten. Stämningen var stundtals
hätsk och fientlig, så pass att väktare blev inkallade.” Till DN Kultur
säger han att han känner sig ledsen, besviken och otrygg.
Kulturhusets kulturchef Linda Beijer kom på måndagen
med en ursäkt: ”Efter debatten på scen användes N-ordet. Där borde vi
som arrangör markera eller avbrutit arrangemanget. Att det blev så här
kan jag bara uppriktigt be om ursäkt för.”
Det här är vad som hände från min utkikspunkt på podiet.
Ett väldigt tryggt rum
Scenen är barnbibliotek och alla i lokalen har fått lämna skorna vid
ingången. Publiken, ett tjugotal personer i medelåldern, sitter därför i
strumplästen framför oss på mjuka tygkuddar på golvet. Vi i panelen har
fått kvällens temafrågor på förhand, en av dessa är: ”Hur anser ni att
vi ska förhålla oss till äldre litteratur, konst. Ska Pippis pappa även i
nya utgåvor få tituleras med n-ordet och ska tal av t.ex. Martin Luther
King få citeras i original?”
Stina Oscarson inleder diskussionen med frågan vad vi tänkte om
Tintin-gate när det begav sig, då det blev kulturkrig när böckerna om
Tintin plockades bort från barnavdelningen på biblioteket. Jag säger att
jag tyckte det var ett typiskt kulturbråk om symboler som mest ger mig
huvudvärk och som får majoritetsbefolkningen att känna sig som en utsatt
minoritet. Barakat Ghebrehawariat menar, om jag förstod honom rätt, att
det borde införas normkritisk undervisning för barn från 6-års åldern.
Allt från barnböcker till Bibeln ska rensas eller problematiseras vad
gäller ord och åsikter som idag kan verka stötande för genus, norm- och
raskänsliga. Jag anser att skolan bör koncentrera sig på att lära barnen
att läsa och skriva. Normkritisk fostran och censur går inte ihop med
målet om fri åsiktsbildning. Jag varnar för att yttrandefriheten idag
trängs från både vänster och höger. Ett exempel på sistnämnda är hur
artister och intellektuella mister jobb och tystas när de kritiserar Israel – cancelleringen drabbar till och med artisten Ai Weiwei,
som flydde till Europa från censuren i Kina. Barakat Ghebrehawariat
verkar inte förstå vad jag menar utan pratar om att medierna är bevisat
Israelvänliga.
Det är som om vi står på två olika planeter och tittar på samma del av jorden.
Sedan blir det frågestund.
N-ordet
En i publiken berättar att han blev retad och kallad neger som liten,
men han har inget minne av att han tyckte det var obehagligt att läsa
Pippi trots att hennes pappa beskrivs som ”negerkung”. Det har inte
heller hindrat honom från att läsa samma bok för sina barn, vilket han
menar inte heller var traumatiskt för dem. Han heter Peter Thörnqvist och
är en svensk tjänsteman med pappa från Sudan. Barakat Ghebrehawariat
säger till Peter Thörnqvist att han inte ska använda N-ordet. Jag tänker
på att jag själv blev mobbad som barn och kallad svartskalle och
blatte. Ska vi inte få beskriva våra upplevelser ärligt? Det är ju som
att låta mobbarna vinna, en gång till.
En annan frågeställare berättar att han är vän med Kent Persson,
som mördades för att han var svensk av en terrorist i Bryssel. Nu kom
frågor om att debatten borde handla mer om rasism mot svenskar. Hur är
det med islam och yttrandefrihet, undrar en annan.
Jag kan förstå om Barakat Ghebrehawariat vid det här laget känner att
han har publiken emot sig, men samtliga frågeställare håller en lugn
och resonerande ton. Det gör även en man klädd i rutig skjorta och som
sitter i skräddarställning på en av de grå mjuka mjukiskuddarna på
golvet. Han börjar med vänlig röst prata om i vilken kontext man kan
använda ordet … och så säger han DET. Barakat Ghebrehawariat avbryter,
nu märkbart irriterad. Han har ju sagt att man inte får säga ORDET.
Mannen säger att han vill förklara varför han använde det ordet. Hur
kommer det sig att vissa ord har blivit som besvärjelser, att det numera
verkar som om kontexten inte spelar någon roll, bara ordet? Men
Ghebrehawariat avbryter gång på gång, mer och mer irriterad.
Både Stina Oscarson och jag ber honom att låta frågeställaren tala
till punkt. Under tiden har en kvinna i lokalen blivit högljudd och
säger att det är äckligt att ”två vita män” använder sådana ord (Peter
Thörnqvists berättar efteråt att det var första gången han blivit kallad
för en vit svensk man). En annan kvinna lämnar också lokalen och säger
att hon ”inte känner sig trygg”. Barakat Ghebrehawariat meddelar Stina
Oscarson att hon har misslyckats med att skapa ett tryggt rum. Han
stormar ut ur lokalen. Frågeställaren på den grå kudden fortsätter i
samma lugna ton:
– Slutpoängen jag ville komma till är om det finns symbolfrågor som är viktiga?
Seansen avslutas med att Stina Oscarson säger att hon trodde vi hade kommit längre 2024.
– Det är trots allt ord det handlar om. Vi står inte här med automatvapen.
Då kliver plötsligt två av Kulturhusets muskulösa vakter in i
barnbiblioteket och börjar fråga ut frågeställaren på den grå
sittkudden.
– Det kan finnas barn här! säger en av dem.
– Vi upprätthåller den allmänna ordningen, säger den andre.
Den verklige ordningsstöraren
Medan detta pågår har jag hela tiden en tanke som snurrar i huvudet: Varför känns det som om jag är med i Monty Python-filmen Life of Brian? En annan i publiken får samma tanke och säger ordet: ”JEHOVA!”
I Life of Brian finns en scen där en man ska stenas till
döds för blasfemi då han uttalat det förbjudna namnet på Gud. Mannen
försvarar sig: ”Men, det enda jag sa var att ”Den här hälleflundran är
god nog åt Jehova”. ”Han sa det igen!” Stenarna flyger. Scenen slutar
med att översteprästen försöker skapa ordning: ”Ingen får stena någon
förrän jag har blåst i den här visselpipan, även om de säger Jehova”, varpå översteprästen stenas till döds.
Under tiden står två uttråkade romerska vakter och tittar på de
lättkränktas bråk om symbolfrågor. De trötta leendena på Kulturhusets
vakter … Någon ordningsstörare fanns inte längre i lokalen hur som
helst, inga barn heller.
För det var bara en på podiet som avbröt och slutligen stormade ut
som en auktoritär barnunge. Det var Barakat Ghebrehawariat. Den ende i
publiken som störde samtalet var kvinnan som började gorma om vita män.
Varken Stina Oscarson eller Kulturhuset har något att be om ursäkt för.
Ändå gör Linda Beijer, kulturchef på Kulturhuset, just det. Det är
också något som går igen från debatterna under 10-talet, denna
självskadande drift att krypa i första vindpusts riktning. Under
Tintin-gate försvarade Kulturhuset först den konstnärlige ledaren Behrang Miri när han plockade Tintin-böckerna och ville införa antirasistisk bokgallring, sedan när kritiken kom i medierna kovände chefen – nu var det plötsligt fel att plocka bort Tintin.
Därefter slutade Kulturhusets vd Eric Sjöström och Benny Fredriksson fick ta över. Resten är tragisk svensk nutidshistoria.
”Ett kulturhus ska inte sjabbla i frågor som rör yttrandefriheten”, skriver Johan Hilton i sin gripande bok Den siste teaterdirektören. Han
skildrar i den hur Kulturhuset gång på gång går fel i frågor om etik
och yttrandefrihet när det börjar blåsa i medierna. Varken personal
eller ledning stod upp för Benny Fredriksson när lynchmobben och
kulturjournalisterna vände sig mot honom. Den hotade konstnären Lars Vilks portades från ett vernissage 2015 där alla andra var välkomna. Artisten Makode Linde lyckades 2016 sätta Kulturhuset schackmatt genom att döpa sin utställning där till Den siste negerkungen. Linde,
som själv är svart, hävdade sin rätt att få använda N-ordet. ”Som
utgångspunkt för en konstdebatt betraktat är det briljant”, skriver
Hilton. Den gången kommenterade Makode Linde moralpoliserna som kritiserade hans drift med stereotyper om svarta.
”Det här är människor som inte kan något om konst, jag tycker det är
tråkigt förstås eftersom de här människorna ju faktiskt vill lite samma
saker som jag, men när jag hör dem prata, och lyssnar på vad de säger är
de fascister.”
Rutinen är att när det blir otryggt i rummet ska vakt tillkallas.
I en intervju med DN Kultur säger
Linda Beijer på måndagen: ”Vi ska erbjuda trygga rum, det lyckades vi
inte med denna gång. Någon av oss arrangörer borde ha sagt ifrån.” Hon
säger också att rutinen är att när det blir otryggt i rummet ska vakt
tillkallas och det gjordes även i detta fall.
Notera att Linda Beijer inte har pratat med Stina Oscarson eller mig
eller Peter Thörnqvist för att höra vår version av saken. Det har inte
DN Kultur, SR Kulturnytt eller SVT
gjort heller. De har enbart okritiskt förmedlat Barakat Ghebrehawariats
budskap och ställt Kulturhuset till svars. SR:s Kulturnytt sätter den
förledande rubriken: Kritik mot Kulturhuset efter rasistiskt tillmäle. Nej, ingen riktade något glåpord till Barakat, det var däremot bitvis en diskussion om ett glåpord i en historisk kontext. Metoo kommer och går – ovannämnda redaktioners inkompetens består.
Linda Beijer verkar inte heller ha fattat att det är hennes
förbannade skyldighet att värna yttrandefriheten i det öppna samhället.
Lever på sin kränkthet
Efteråt pratade jag med Stina Oscarson. Hon menar att det kändes fel
att utfärda ett ordförbud. Det är faktiskt inte ett särskilt radikalt
budskap i en demokrati.
– Jag tänker att ni som är på scen är vuxna individer och är där i
tjänsten. Det är ingen mänsklig rättighet att slippa höra vissa ord. Sen
anser jag att man inte ska använda dem, men det är en annan sak. Vi
skulle behöva förbjuda så mycket i det här samhället om man vill skona
människor från allt de kan bli kränkta av eller kan uppleva som rasism,
säger Stina Oscarson.
Hon påminner om en annan sak: makthierarkin i rummet. Vi som var på
scenen har högre status än de i publiken. Alla kan inte det höga
akademiska språk som Barakat pratar på och som han avkräver av andra.
– Betraktar man ett sansat försök att låta en frågeställare tala till
punkt som att man blir tystad och uppfattar man att det är obehagligt
att två personer i väl formulerade frågor väljer att uttala N-ordet som
hotfullt, då delar vi inte samma verklighetsbild. Och går man sedan ut
och skriver offentligt att man blivit utsatt för rasism under en debatt
och att stämningen bitvis var så hätsk att väktare behövde kallas in har
man in mina ögon bara bevisat att man lever på sin kränkthet.
Hon sätter fingret på något uppenbart. När handelsresande i kränkthet
som Barakat Ghebrehawariat försöker framställa sig som offer
undergräver de människor som drabbas av riktig rasism i verkligheten.
Barakats firma har enligt hemsidan
kontor på exklusiva Grev Turegatan i Stockholm. De erbjuder
föreläsningar om normkritisk kommunikation på följande sätt: ”Är du rädd
för att säga fel trots att du vill göra rätt?” Jag vet några som han
har lyckats skrämma upp. Låt mig gissa att Linda Beijer kommer att göra
Kulturhuset till hans kunder.
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
När jag har läst det här flera gånger så upplever jag återigen ett Sverige vilket är förvandlat till ett land där en minoritet har lyckats skaffa sig en makt som ger mig rysningar.
Är det inte 50 individer på universitetet i Lund så är det massmedia som ska skrämma oss till lydnad.
Metoo fungerade precis likadant. Skrämsel och lögner.
Nu har vi dessutom alla islamister på våra gator och torg, ja tom inne på köpcentra och järnvägsstationer där de skränar om död åt judar.
I USA är det ännu värre.
Landet som all vänster skydde tidigare är nu det land de får sin wokevänster från!
Klär ut sig till terrorister från Gaza!
Woke vill utplåna vår historia på samma sätt som IS gjorde nere i tex Irak-Syrien.
Ingenting ska få synas från flydda tider. Några negerkungar får inte finnas längre i sagoböckerna.
Martin Luther Kings tal innehåller ju order neger och då måste hans tal bort!
Detta är ju Hitlers inställning på sin tid. Bort med det för nazismen misshagliga, bränn böckerna. Slå sönder statyerna. Skär sönder tavlorna.
Under Stalin pågick samma vansinne.
Sverige har sedan många år haft dessa sjuka inställningar tack vare de rödgröna samt en svag borgerlighet.
Hur många av oss har inte brunmålats när vi redan för 25 år sedan gick emot den stora invandringen av människor från länder med en kultur vilken inte går ihop sig med demokratin i vårt land.
Hur många har inte slutat att tala med mig tack vare denna smygdiktatur?
Så har vi också fått ett land i förstörelse med mord stup i kvarten. Unga som fullständigt vänder samhället ryggen och spottar på oss andra.
Kriminalvården står inför mycket stora problem framöver inte minst ekonomiska!
Hur allt ska sluta vill jag inte ens spekulera om,jag är nu snart 82 år och kommer troligtvis inte att få uppleva vad som kommer att hända!