Religionsfriheten är rätten att tro och att utöva denna tro enskilt eller tillsammans med andra. Denna rätt kan aldrig inskränkas. Men religionsfriheten innebär inte att alla religiösa manifestationer är tillåtna.
Därför accepteras i Sverige inte religionsfriheten som argument för rätten till månggifte, slakt av djur utan bedövning, könsstympning av flickor eller för att förhindra blodtransfusioner till barn eller avbildningar av Mohammed.
Vi värnar religionsfrihet och mångfald, som är fundamenten i en demokrati, men det är alltså inte detsamma som att säga att alla uttryck för religion och kultur är acceptabla och rimliga.
Oron för att anklagas för etnocentrism, något Lars Dencik (SvD 12/1) beskyller oss för, får inte leda till att vi avstår från att sätta gränser.
Vi vill att alla barn skyddas mot icke-medicinskt motiverade ingrepp oavsett skälen för dessa ingrepp och oavsett i vilket kulturellt eller religiöst sammanhang barnet föds.
Vårt ställningstagande grundas på ett barnperspektiv, ett perspektiv som tyvärr lyst med sin frånvaro hos våra meningsmotståndare i den pågående debatten.
I debatten har våra avsikter misstänkliggjorts. Men om alla frågor där synsätt kolliderar resulterar i att man misstänkliggör sina meningsmotståndare för onda avsikter, kommer inga debatter om viktiga frågor att kunna föras.
Vi har inte haft synpunkter på religiösa initiationsriter i allmänhet utan på ett specifikt ingrepp, omskärelse av småpojkar, som vi menar deras kränker barnets kroppsliga integritet och åsamkar dem smärta.
Att religiösa manifestationer har stöd i heliga texter, traditioner eller religiösa erfarenheter innebär inte att de med automatik är rimliga i exempelvis moral- eller rättighetshänseende. Denna diskussion är levande inom alla religioner och har i många fall också lett till att seder och religiösa påbud har omprövats.
Karin Hedner Zetterholm (SvD 16/1) ger exempel på hur man inom judendomen har omprövat flera synsätt, till exempel på homosexualitet. Vi kan konstatera att redan i dag accepteras inom stora delar av judendomen icke omskurna pojkar som församlingsmedlemmar trots att de, enligt samma textställe i 1 Mosebok som kräver omskärelse, borde bli utkastade.
Omskärelse av pojkar bagatelliseras av våra kritiker. Det handlar, enligt Susanne Wigorts Yngvesson (SvD 2/1), bara om att ta bort ”en skinnbit på bebisars penis” och ingen berörd har klagat.
Det är en märklig asymmetri att hävda att bortopererandet av en ”skinnbit” skulle vara betydelselöst för de små barn som den sitter på men avgörande för två världsreligioners vara eller icke vara. Men judendom och islam är naturligtvis oerhört mycket mer än omskärelsen av barn.
Visserligen krävs numera bedövning när pojkar omskärs i Sverige, men i historiens ljus har det kravet bara funnits mycket kort tid och finns än i dag bara i ett fåtal länder. Det kan också noteras att även när detta krav infördes anklagade Judiska världskongressen Sverige för att ha stiftat de första lagarna mot judisk religionsutövning i Europa sedan nazisttiden (SvD 8/6-01).
Det är uppenbart att detta ingrepp har orsakat och än i dag orsakar mycket smärta hos både barn och föräldrar.
Denna aspekt har framhållits också av feministiska kritiker inom judendomen. De har påtalat och kritiserat det patriarkala i denna tradition, att flickor ställs utanför det förbund med Gud som omskärelsen ska manifestera.
Ronald Goldman, grundare av Jewish Circumcision Resource Center till stöd för judar som ifrågasätter omskärelsen, skrev i höstas att ”på grund av de alltfler tecknen på omskärelsens skadliga effekter följer fler och fler judar sina känslor. De utgår från etik, förnuft och erfarenhet och löser sitt dilemma genom att avstå från omskärelse”. Och vidare: ”Vi erkänner svårigheten med att ifrågasätta omskärelse, men de traumatiska skriken från eller tillstånden av tyst chock hos omskurna judiska barn har alltför länge nonchalerats.”
Vi vill återigen påpeka att två av medförfattarna till det ursprungliga uppropet själva har judisk bakgrund och är omskurna. Så visst finns det berörda personer som är kritiska.
Det är också viktigt att i detta sammanhang synliggöra pojkar i muslimska familjer. Den överväldigande majoriteten av dem som omskärs har den bakgrunden.
Kristin Zeiler och Anette Wickström (SvD 7/1) menar att det finns andra ingrepp på barn som också kan diskuteras, t ex när de fötts med oklart kön. Gränsdragningen för vad som ska vara tillåtet och inte när det gäller ingrepp på barn behöver naturligtvis noga prövas. Vi välkomnar den diskussionen.
Vi har med öppna ögon tagit ställning i vad som är en rättighetskonflikt mellan vuxnas rätt att använda små pojkars kroppar för religiösa manifestationer och pojkarnas kroppsliga integritet. I den konflikten har vi tagit ställning för barnets integritet.

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/tisdag-vi-tar-stallning-for-barnet_6791003.svd

Läs gärna den här bloggen också:http://germundandersson.blogspot.com/2012/01/opinion-mot-omskarelse-av-barn.html