KOLUMN Stockholm Pride är i antågande, vilket traditionsenligt fyller flödena i sociala medier med allehanda betraktelser.
I år har terrordådet mot festivalen i Berlin gett upphov till ett otal inlägg på temat ”Pride är viktigare än någonsin” för att bemöta ”hatet”. Tydligen var det ”hatet” som satt bakom ratten i Tiergarten; inte den radikaliserade muslimen Abdul Ballout. Därefter kan skribenten fritt associera till sina hatfavoriter i det egna skräckkabinettet.
Dessa standardiserade reaktioner får mig åter att fundera över företeelsen Pride – var den kommer ifrån och var den har hamnat.
Portades från Pride
För 25 år sedan deltog jag för första gången i Stockholm Pride. Intressanta möten med ett brokigt galleri av människor i Pride Park varvades med fester på nätterna och karnevalsstämning på gatorna under paraden. Subkulturer fick chansen att kraftsamla och göra sin grej.
För tio år sedan skrev jag en krönika efter det IS-inspirerade terrordådet i Orlando i delstaten Florida. Jag höll det för bisarrt att innan liken på dansgolvet i Orlando hade hunnit kallna var den vid det här laget etablerade HBTQ-offentligheten besatt av frågan hur dådet skulle riskera att gynna… Sverigedemokraterna. Jag uttryckte även kritik mot begreppet ”HBTQ” och ”HBTQ-person”, som rör ihop olika kategorier.
För åtta år sedan blev partiet Medborgerlig Samling (MED), som jag då ledde, portat från Stockholm Pride. De officiella skälen var min ovan nämnda krönika, några utspel som en av våra medlemmar (för övrigt även han homosexuell) hade gjort i sociala medier och att MED inte hade något HBTQ-program. Vi uppfyllde inte Stockholm Prides värdegrund, hette det.
Från sidlinjen kunde jag iaktta ett långt paradtåg som till stor del bestod av myndigheter och av myndigheter uppumpade organisationer.
Kommunernas fromhetsmarsch
Priderörelsen i Europa och Nordamerika började som en manifestation av stolthet och synlighet präglad av glädje, fest och krav på lika rättigheter, för att så småningom omfamnas av stat och etablissemang och bli ett uttryck för bekännelsen av den rätta tron: woke, identitetspolitik och allmän samtidsvänster.
I stort sett varje svensk kommun ska numera ha sin egen lilla fromhetsmarsch. Prideveckan i Stockholm är La Semana Santa. Det som en gång var äkta och uttryck för homo, bi och trans har kommit att klinga falskt och handla om att ängsligt – och stundtals hysteriskt – avlägga trosbekännelse.
Kanske är det så att det sistnämnda gäller i dubbel bemärkelse. Män som har sex med män tycks nämligen överge Pride och över huvud taget ta avstånd från woke och identitetsvänster.
Enligt opinionsmätningar i de tre största västeuropeiska länderna finns det mycket som tyder på att Reform UK i Storbritannien, Rassemblement national i Frankrike och Alternative für Deutschland i Tyskland i dag är de enskilt största partierna inom gruppen. En liknande utveckling kan skönjas i Sverige.
Skälet till det kan delvis stå att finna i det som ligger bakom att en förare rusar sitt fordon rakt in i en folkmassa under Berlins Pridefirande, liksom i den opinionsmätning som Stockholm Pride har gjort ett stort nummer av i år, som visar att inställningen till homosexualitet och homosexuella bland unga män i Sverige har blivit kärvare. Massiv invandring från muslimska länder i Mellanöstern för helt enkelt med sig förändringar när det gäller faror och attityder.
Vilka representerar Pride?
Så vad och vem är det Pride i allmänhet och Stockholm Pride i synnerhet egentligen representerar i dag? Det är i vart fall inte homo- och bisexuella baserat på vår läggning.
Vad jag ser är en ritual där folk bekänner sig till ett påbjudet paket av läror och floskler, trots att dessa på sikt äventyrar levnadsbetingelserna för just den grupp som skulle stå i festivalens centrum.
Gycklarnas afton har blivit hycklarnas afton.
Ilan Sadé är jurist, debattör och tidigare partiledare för Medborgerlig Samling.
Inlägg
