Brottslig "vård"!

 Klas Hjort skriver förtjänstfullt om brotten i sjukvården och slutar sin ena artikel i Bulletin så här: "Brotten är inte bara brott i juridisk mening; det är också något annat som förstörs - offrens värdighet och trygghet. Hur ska en gammal människa någonsin kunna lita på hjälp igen om hon har hotats, utsatts för övergrepp eller blivit bestulen? Särskilt när brotten ofta begås i deras hem.

Om mörkertalen är så omfattande som det befaras, är övergreppen mot äldre i Sverige vår version av massvåldtäkterna mot unga i Storbritannien. På samma sätt har brotten mörkats och det offentliga har tonat ner omfattningen. Det är i så fall en grotesk skandal."

När jag läser flera artiklar om hur utländska män från mellanöstern hånar gamla människor, våldtar äldre kvinnor SAMT filmar allt vidrigt och lägger ut det på internet  så blir jag liksom så många andra nästan hatisk!

Själv har jag många år i yrket som sjukvårdsbiträde och även anställd inom hemtjänsten och blir så upprörd över att detta yrke dras ner i smutsen på detta sätt. Dessutom blir jag så f-b på dessa kvinnliga chefer som uppvisar vilka våp de är, de skulle aldrig få vara chefer.

I fallet med killen i Örebro som betett sig som den dåre han antagligen är så blev han återinsatt i arbetet efter 30 dagar ledigt!  Chefen har på detta sätt visat hur oduglig hon är.

Det ska sägas att även jag har haft en mängd kvinnor som chefer och de har sannerligen inte heller kunnat sköta sitt jobb. Småaktiga och skvallriga och gått på känslor som inte hör hemma hos en chef som ska uppträda korrekt.

Det Sverige vi ser idag är en spegelbild just av hur dessa chefer, politiker, tjänstemän osv sköter sitt förvärv. 

Det är inte bara sjukvården som dras med problem, se bara hur potentaterna med grön blick har skött allt från batterifabriker till stålverk. Skött och skött ? Svindel och bedrägeri allt medan vänsterpolitiker har ropat halleluja!

Värst är ändå att läsa hur sjukvård av oss gamla bedrivs på många håll med inkvoterade män från kulturer där man föraktar kvinnor gravt.

DET är så man sakta förstör ett land! 

Klas Hjort igen :"Särskilt en bild tycks ha etsat sig fast: mannen som lyfter en äldre kvinna som om hon vore ett föremål. Det är något i den scenen som går bortom bara övergreppet och i stället lyser av förakt. Detsamma gäller hans språkbruk. Att kalla en kvinna apa, en annan hora och i övrigt förnedra människor som saknar möjlighet att försvara sig. En äldre kvinna blev dragen i näsan samtidigt som han tutade. Hon behandlades mer som en leksak än som en människa med ett liv och en stolthet. Att behandla medmänniskor på det sättet är inte bara rått, det är avslöjande. Särskilt när han är i deras hem, de kan inte fly."

Hjärntvätt gör människor korkade!

 Ända sedan 1979 har den islamistiska diktaturen hotat med att utplåna Israel och alla judar. Med atombomben de tillverkar. De har nu anrikat uran länge så de är snart framme vid att framställa bomben.

Vänstern som hjälpte islamisterna till makten tiger som muren eftersom de hatar judar. Man ser dagligen mullornas flaggor i olika palestinatåg.

Hamas är ju en avdelning lydande Iran och är så korkade att de inte förstår att även alla araber i Gaza dör om atombomben fälls över israel. Men de tror ju att de kommer till himmelriket när det smäller.

Svensk vänster är usel och utan tankar över vad som håller på att hända.

BRA att USA och Israel har tagit Irans hot på allvar och hjälper Irans plågade folk.

Skogkär: Öppna gränser för att Gud vill det! /Bulletin.

 

För att vara opolitisk – vilket den utger sig för att vara – har Svenska kyrkan väldigt ofta väldigt bestämda åsikter i samtidens politiska stridsfrågor. Åsikter som närmast undantagslöst ligger väldigt tydligt till vänster. Ett av de bästa exemplen är migrationspolitiken, som enligt ledande företrädare för Svenska kyrkan är både vansinnig och omänsklig.

Landets kyrkor mobiliserar på nytt för vad den kallar en human migrationspolitik – vilket bör tas för vad det är: kodord för öppna gränser. Sveriges kristna råd har uppmanat till förbön under fastetiden för “alla som drabbas av dagens migrationspolitik”.

Just påsken är en tid då präster och prelater tagit för vana att höja rösten i flyktingfrågan. Inför påsken 2005 drev Sveriges kristna råd med Svenska kyrkan i spetsen påverkanskampanjen Påskuppropet för en allmän flyktingamnesti.

Så har det fortsatt. I september 2015, vid en tidpunkt då Sverige tog emot omkring 10 000 asylsökande i veckan, slog Sveriges dåvarande ärkebiskop, Antje Jackelén, fast:

“Det är fegt att skylla på bristande möjligheter när det är brist på vilja det handlar om.”

Ett uttalande som ger en fingervisning om vad Svenska kyrkan ser som en rimlig migrationspolitik.

I dag är en av Svenska kyrkans tydligaste röster mot den nuvarande migrationspolitiken biskopen i Stockholm, Andreas Holmberg.

“Det är en dygd, den går som en röd tråd genom hela Bibeln, att vi ska välkomna, vi ska ta emot främlingen, flyktingen, invandraren, oavsett vem hen är eller om vi känner henne”, förklarade Holmberg i Aktuellt (3/2) i en debatt med Kristdemokraternas riksdagsledamot Hans Eklind.

Deus vult, Gud vill det, som de kristna korsfararnas devis löd en gång. Numera är det politiska korståg kyrkan ställer sig bakom. Men även i dag sker mobiliseringen med hänvisning till högre makter, till vad Gud vill, Jesus sagt och vad som står i Bibeln.

Holmberg hävdar, som biskopar brukar hävda, att kyrkan inte är politisk. Att kristen tro varken är höger eller vänster.

“Jag är inte röd, blå, grön eller har någon annan politisk färg utan uttalar mig som representant för Svenska kyrkan – en bred folkkyrka med över fem miljoner tillhöriga som röstar på alla möjliga partier”, förklarar Holmberg i ett debattinlägg med titeln Tre år med Tidöavtalet.

För den som läst den alltför tidigt bortgångne idéhistorikern Johan Sundeens standardverk 68-kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 blir sådana försäkringar lätt komiska. En bättre illustration av begreppet “den långa marschen genom institutionerna” än Sundeens exposé över hur vänstern tog makten i Svenska kyrkan från det sena 1960-talets vänstervåg och framåt är svår att finna.

De fem miljonerna i vars namn Holmberg talar har olika åsikter om migrationspolitiken. Och en klar majoritet har med all säkerhet en helt annan uppfattning än Svenska kyrkan. Men det bekymrar inte biskopen.

Läs även: Skogkär: Svenska kyrkan tror på Länsstyrelsen

För att vara varken höger eller vänster intar Holmberg, som brukligt är bland Svenska kyrkans företrädare, på område efter område tydliga och radikala vänsterståndpunkter. Ska det föreställa en ren slump?

När kyrkan tar ställning i politiska frågor så sker det med utgångspunkt i Bibelns texter och den kristna traditionens grundläggande dygder, hävdar Holmberg. Inget annat. Det är tydligen så han kommer fram till att Israel begår folkmord i Gaza. Och stödet för sina åsikter i klimatpolitiken hämtar biskopen givetvis också ovan där.

“I denna klimatnödens tid kallar Gud oss till omvändelse. Världens länder måste agera, framför allt rika länder som historiskt bär det största ansvaret för den kris vi befinner oss i”, förklarade Holmberg inför sin avresa till FN:s klimattoppmöte COP30 i brasilianska Belém i november förra året.

Ett problem, ett av flera, för den som vill göra Bibeln till politiskt och moraliskt rättesnöre, är att det gått några tusen år sedan den skrevs. Under dessa årtusenden har världen genomgått en del förändringar.

Vilken migrationspolitik bedrev den romerske kejsaren Augustus och hans efterträdare Tiberius, som härskade i Rom under Jesu tid? Hur såg integrationspolitiken ut i Romarriket? Erbjöds LFI-undervisning – latin för invandrare? Var främlingen omedelbart kvalificerad att få ta del av den romerska välfärden?

Medan migrationspolitiken tydligen kan utformas i enlighet med Bibelpassager om gästfrihet som anses eviga och oföränderliga, finns det andra delar av Den heliga skrift som Svenska kyrkan tolkat om efter behag.

Redan i första Mosebok står det att “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem”. I tredje Mosebok är det föreskrivet: “Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” Detta är passager som är svåra att förena med Svenska kyrkans nuvarande hållning i hbtqia+-frågor. När det passar har kyrkans män, kvinnor och icke-binära inga problem med att anpassa sin tolkning av vad som står i Bibeln till det för dagen politiskt korrekta.

Det finns argument för dagens migrationspolitik, det finns argument mot den. Men att något är Guds vilja är inte ett argument, i alla fall inte ett förnuftsargument. Det är diktat med hänvisning till en påhittad himmelsk auktoritet som det inte finns några rationella skäl att böja sig för.

Läs även: Fornäs: Svenska kyrkan är socialdemokrati i Guds namn

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Barnens värld kontra de vuxna!

 Detta skrev jag i Gnistan år 1988. Skrev samma i Internationalen men blev totalt kölhalad av kvinnorna där. Jag var en mörkerman i deras ögon, någon drog till med "brun"! 

I dagens nummer av Epoch Times skriver Unni Drougge också om barn kontra vuxna. Det är många år mellan dessa artiklar men ämnet verkar inte ta slut! Se här:

Mammor i utsatta områden, med understimulerade barn, ska inte längre ha privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Förskolan ska bli obligatorisk och avgiftsfri från tre års ålder för barnens sociala utveckling. En ratad rättighet blir nu en skyldighet. Och det är väl inte mer än rätt?

Förra året föreslog regeringens samordnare Gulan Avci (L) att förskolan skulle bli obligatorisk och avgiftsfri för alla barn från tre års ålder. Motiveringen var att förskolan lägger grunden för barns språkinlärning och sociala utveckling och att alla barn därför ska ha samma rätt till en bra start i livet, vilket Avci ansåg ”trumfa föräldrars rätt att kunna neka sina barn att gå i förskola”. Förslaget blev mycket omtvistat och landade så småningom i en vidare utredning där obligatorisk förskola endast skulle komma i fråga för nyanlända och språksvaga barn.

Men idén blottar en syn på hemmet som redan Alva Myrdal gick hårt ut med när hon 1935 lanserade ”Storbarnkammaren” – grunden till vår moderna, storskaliga förskoleverksamhet. I den myrdalska visionen var hemmet en alltför torftig miljö där barnens behov av social och mental stimulans inte kunde tillgodoses av hemmamammorna. I stället skulle barnens fostran till samhällsdugliga medborgare skötas i organiserad, offentlig regi med hjälp av utbildad personal och pedagogiskt korrekta leksaker. Syftet var också att få ut mammorna i förvärvslivet så att de kunde höja både statens intäkter och den låga nativiteten. Kort sagt: staten dög bäst till att sköta barnen och föräldrarna dög bäst till att sköta jobbet. Sedan dess har den myrdalska uppfattningen om statens övergripande föräldraansvar stått som hugget i sten.

I dag är runt 94 procent av alla barn i åldern 3–5 år inskrivna vid förskolan.

Men Alva Myrdals negativa inställning till hemmet som bristfällig miljö för barnens sociala och mentala utveckling har inte alltid varit allenarådande. Ända sedan industrialiseringen tog fart har det funnits ett spänningsfält mellan hemmet och lönearbetet som orsakat återkommande driftstörningar längs det kvinnopolitiska reformarbetet.

Under 1900-talets första decennier hade de arbetande kvinnorna en arbetsdag på över tolv timmar. Men i och med arbetarrörelsens (manliga) organisering i fackförbund som förhandlade till sig högre löner kunde även arbetarfamiljer åtnjuta de privilegierade klassernas livsstil, där mannen var familjeförsörjare och kvinnan ansvarade för hem och barn.

På 1950-talet nådde hemmafruidealet sin höjdpunkt, och husmoderns uppgifter togs på största allvar. Man ansåg att mannen presterade bättre på jobbet genom att välkomnas av den hemarbetande hustrun i ett skinande rent hem där han trakterades med lagad mat både till lunch och middag.

Men under 1960- och 70-talens samhällsekonomiska uppsving tågade kvinnorna ut ur hemmet och in i arbetslivet. Industrin behövde frigöra den stora arbetskraftsreserv som kvinnor utgjorde och kvinnorna ville frigöra sig från sitt ekonomiska beroende av en man. Bilden av den rekorderliga husmodern med sitt blankputsade silver byttes ut mot ett valiumknaprande vrak, instängd i hemmafrulivets mördande tristess.

I samma veva avskaffades sambeskattning mellan makar, barnomsorgen byggdes ut, och de sysslor som kvinnor förr skötte i hemmet organiserades som lönearbete.

Nu ska det inte förnekas att lönearbetet har haft stor betydelse för kvinnors självständighet och tillgång till andra sociala sammanhang än familjen, men det har också medfört otrygghet och ohälsa. Inte nog med att den lågavlönade välfärdssektorn sysselsätter flest kvinnor, den har också gjort arbetsbelastningen omänskligt tung, med åtstramningar och lönsamhetskrav. Och när småbarnsmammor ropat efter kortare arbetstid har facket ropat efter heltidsarbete. Kvinnornas uttåg ur hemmen till en hungrig arbetsmarknad gav alltså inte den tillfredsställelse som utlovats.

Ingenting har liksom blivit riktigt som det var tänkt under den kvinnliga frigörelsens färd från dockhem till daghem och rutavdrag åt alla. Därför har utbrott av hemlängtan blossat upp då och då längs arbetslinjens raka spår. Vare sig det gäller Gröna vågare som flyttat ut i spenaten, där de hoppats kunna leva av markens grödor allena, eller nostalgitrippande influencers som förevisar klassiska husmorssysslor, eller tv-underhållningens strida ström av hemmamys med inredningstips, köksrenoveringar, matlagning och odlingslotter, så tycks drömmen om hemmet som en fridfull oas aldrig förlora sin lockelse.

Trots alla varningar och förmaningar om hemmet som kvinnofälla och arena för våld och hedersförtryck, kvarstår hägringen om den lyckliga familjen i ett ombonat hem, fastän det sällan ser ut så i en barnfamiljs bostad efter arbetsdagens slut. Ändå är det som om vi bär på en sorts fantomsmärta från en svunnen tid som de flesta inte ens har upplevt, en tid då mor stod vid spisen och far kom hem till dukat bord och snälla barn. Fler än vi tror kan nog i hemlighet drömma sig bort till de föråldrade könsrollernas förföriska skimmer, men desto färre är det som talar högt om det. Risken att trampa på det dåliga samvetets ömma tår ligger farligt nära. Även expertis inom barnpsykologisk forskning som antyder att små barn kanske själva skulle föredra att vara hemma framför att vistas på institution i stojiga barngrupper, väcker stark anstöt bland yrkesarbetande mammor, kanske särskilt bland dem som innerst inne också skulle föredra att stanna hemma på heltid och ta hand om sina 1,4 barn medan de ännu är små. Men eftersom den stora majoriteten småbarnsföräldrar inte har den valfriheten är det klart att de blir förbannade av att pådyvlas skuldkänslor. Och det är då de lyssnar till ekot från Alva Myrdals teser om hemmets alla brister. Det är också då ropen hörs skalla från lång och trogen kvinnokamp, ropen om mammors rätt att gå till jobbet och barnens rätt att gå i förskola, rättigheter som förpliktar och manar till tacksamhet.

Men så klampade Gulan Avci in med sin propå om obligatorisk förskola redan vid tre års ålder. Och då var det slut på tacksamheten från resursstarka svenska småbarnsföräldrar, vars barnsäkra hem är översållade av pedagogiskt utformade leksaker och där mammornas bildningsnivå är högre än någonsin.

Därför fick det socialpolitiska målet justeras och riktas om mot en minoritet, närmare bestämt mammor i utsatta områden med understimulerade barn i undermåliga hem, en grupp som Alva Myrdal säkert skulle ha älskat att få ta itu med. Nu ska denna grupp inte längre kunna åtnjuta den valfrihet som flertalet småbarnsfamiljer fått avstå – privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Nu är det bara de som måste följa det kommande kravet om obligatorisk förskola för barn som fyllt tre. Det som från början var en ratad rättighet kommer därmed att bli en skyldighet.

Och det är väl inte mer än rätt?

Unni Drougge
Journalist, författare
unni.drougge@epochtimes.se

Att såga på den gren man sitter på!

 

I många år har nu Sverige liksom flera andra nationer helt bortsett från hur islamister nästlar sig in i våra samhällen. Lena i tungan så bearbetar man allt från kommuner till stat och organisationer. 

Ingen har brytt sig om att ta reda på historien bakom"brödraskapet" och dess politik. Tex att de i alla år stödde nationalsocialismen !

I Sverige där socialdemokrater styrt har man givit stora belopp i stöd till deras verksamhet. Låtit dem bli partimedlemmar långt upp i ledningen. 

Ska man kalla det aningslöshet, dumhet eller okunskap?  Nej, jag tror att det är uttänkt för att vinna röster från invandrade människor. Man spelar rysk roulette helt enkelt.

I Eu finns det nu emellertid  ett uppvaknande och Magnus Norell kan berätta mer om detta i veckans nummer av Epoch Times!

Den 18 mars anordnade den största partigruppen i Europaparlamentet (European People’s Party, EPP) ett förmiddagsseminarium om Muslimska brödraskapet (MB).

Syftet var att, i ett första steg, sätta sökarljuset på det hot som MB faktiskt utgör för EU-länderna och den sekulära, öppna och demokratiska statsbildning EU har byggt upp. Seminariet var uppdelat i två paneler med tre föreläsare i varje. Den första panelen behandlade hur MB arbetar och framför allt hur de infiltrerat olika samhälleliga institutioner i de länder de är aktiva i.

Den andra panelen (där undertecknad ingick) fokuserade på hur MB kan bemötas och hur politi­­ker kan och bör hantera banden till MB. Ett av de mest effektiva sätten för MB att öka sitt inflytande i våra demokratier har ju varit att använda sig av befintliga politiska partier och inifrån dessa skaffa sig separata rättigheter och undantag från majoritetssamhällets vedertagna strukturer.

Alltsedan 1928, då MB bildades i Egypten, har målet varit att omvandla samhällen till sharia­baserade sådana och – på lång sikt – skapa en gränslös islamisk nation. Tidigt upplevdes MB:s aktivister som ett hot mot de muslimska staterna i Menaregionen (Mellanöstern och Nordafrika), och efter andra världskriget (då MB aktivt stödde det nazistiska Tyskland) etablerade sig MB i Europa. Ett Europa vars öppna, demokratiska samhällen var relativt enkla att skapa organisationer i. I Sverige dök de första MB-affilierade organisationerna upp under 1980-talet. Sedan dess har dessa organisationer vuxit i styrka och skaffat sig en position i samhället där deras företrädare regelbundet får representera ”muslimer” i allmänhet. Ett faktum som blev pinsamt tydligt i den rapport från franska inrikesdepartementet som publicera­­des våren 2025 och där de svenska Socialdemokraterna lyftes fram som det viktigaste skälet till att MB lyckats så bra just i Sverige.

Brysselseminariets kanske viktigaste slutsats var att uppmärksamma det faktum att MB strävar efter att segregera samhället, där Europas muslimska medborgare ses som en separat, homogen samling med gemensamma företräden, och att MB är den representant dessa medborgare behöver. MB bidrar därmed till en ökad polarisering och skapar spänningar och konflikter mellan den specifika nationella identiteten och det transnationella samhälle MB eftersträvar. Att delar av Sverige fortfarande inte förstått det problemet visade sig när Islamic Relief – en av MB:s viktigaste organisationer – under flera veckor i mars gjorde reklam på allmänna transportmedel i både Stockholm och Göteborg. När svenska skattebetalare betalar för reklam från en antisemitisk, kvinnoförnedrande och separatistisk organisation har det gått långt.

Magnus Norell

Statsvetare och terrorexpert

magnus.norell@epochtimes.se

Svenskt bistånd trots att palestinier inför sharia!

 

Till de svenska biståndsmålen hör att "motverka extremism" och skapa "förutsättningar för fredlig utveckling". Hur rimmar det med den palestinske presidenten Mahmoud Abbas planer på att skriva in de löner som betalas ut till i Israel dömda terrorister i grundlagen, frågar sig Ulf Cahn.

 

Stian Lysberg Solum foto 

Just nu handlar förstås all nyhets­rapportering kring Mellanöstern om Iran och det pågående kriget. Men jag vill skriva om något helt annat, en process som pågått i all tysthet, åtminstone i väst, sedan i början av februari.

Den 7 februari presenterade den palestinska myndigheten ett förslag till ny grundlag för president Mahmoud Abbas. Vi ska inte glömma att myndig­heten är en diktatur, så i praktiken betyder detta att Abbas har tagit fram ett förslag som han presenterat för sig själv. 

Förslaget ger en konkret bild av hur en framtida palestinsk stat skulle se ut, vilka ideal och synsätt som skulle styra. Det är knappast något som vi i Sverige eller alla andra med väster­ländska värderingar kan stå bakom. Särskilt som vi finansierar den palestinska myndigheten med miljard­belopp varje år.

Låt mig ta några exempel.

Sharia införs som ”primär källa för lagstiftning” (Art. 4), vilket inte är förenligt med en rättsstat i väster­ländsk mening. Det strider också mot bistånds­mål som att "främja demokratisk utveckling" och "god samhälls­styrning" samt "stärkt kapacitet för rätts­statens principer”.

Sharia som lagkälla är förstås också oförenlig med full­ständig jämställdhet för kvinnor, och strider mot bistånds­målen "stärkt respekt för mänskliga rättig­heterna" samt fokus på "jämställdhet" och "kvinnors rättigheter".

Pay for slay, det vill säga lönerna till i Israel dömda terrorister och till deras familjer, skrivs in i grund­lagen (Art. 24 och 44). Det strider mot bistånds­målen att "motverka extremism" och skapa "förut­sättningar för fredlig utveckling".

När jag skriver hur de olika artiklarna strider mot bistånds­mål syftar jag på svenska biståndsmål. Tidigare när SIDA utvärderat hur det svenska biståndet till palestinierna utfallit, har man kommit fram till att inga bistånds­mål nåtts. Och varje gång har man angett ”ockupationen” som anledning. Palestinierna och president Abbas har alltså inget eget ansvar.

Det blir väldigt svårt för SIDA att skylla på israelerna när palestinska myndig­heten vill ha lagar som inför sharia som primär källa för lag­stiftning, och att dödandet av judar även fortsatt ska belönas.

Det blir väldigt svårt för SIDA att skylla på israelerna när palestinska myndig­heten vill ha lagar som inför sharia som primär källa för lagstiftning,

Det finns fler exempel på artiklar i förslaget som milt uttryckt är tvek­samma. Det gäller bland annat att man tar bort all koppling mellan det judiska folket och Jerusalem, skriver att Jerusalem är Palestinas huvudstad, förslagets syn på fredlig samexistens med Israel och frågan om religions­frihet i det palestinska samhället. Även detta bör vara oacceptabelt för de flesta med allmänt sunt förnuft. 

Få i Sverige verkar känna till förslaget till ny palestinsk grundlag och det diskuteras inte i politiska kretsar eller i medierna. Antingen är man inte intresserad eller så vill man inte tala om saken. Dock finns ett undantag. Utrikes­minister Maria Malmer Stenergard fick en skriftlig fråga i riksdagen (2025/26:524) om utkastets många fråge­tecken, men passade tyvärr inte på att räta ut något av dem. 

Förslaget borde väcka debatt, inte minst inom regeringen, UD och SIDA, som satsat mång­miljard­belopp på de palestinska områdena bara under det senaste årtiondet. Ingen annan jämförbar mottagare kommer i närheten av dessa summor per capita.

Till detta kommer den politiska prestige som svenska regeringar under åren investerat i den palestinska myndigheten. Trots – eller kanske snarare på grund av – detta är det påfallande tyst om vad det är för typ av stat som regeringen under Stefan Löfven lät erkänna 2014. Det är också tyst om vart detta stats­bygge är på väg.

Jag förväntar mig mer av Sveriges regering, UD och SIDA.

Ulf Cahnkommunikationschef, Med Israel för fred (MIFF)

Amir och hans revolutionära mor!

 

Amir Yaghmai امیر یغمایی

@amir_yaghmai83

1994.Jag är runt 10 år. Min mamma är i Sverige – på uppdrag av organisationen. Under några dagar bor hon på deras kontor. Sista dagen ses vi i Guldfynd i Kista centrum. Hon frågar vad jag önskar mig. Jag väljer en Tors hammare i brons. Hon köper den till mig. Jag tror att det är ett avsked mellan mamma och son. I sista stund, precis innan hon tar farväl, säger hon: “Amir, jag kom inte hit för att träffa dig. Jag är här på uppdrag av organisationen.” Världen stannar upp. Allt går i slow motion. Jag minns varje sinnesintryck – hur mina andetag förångas i den kyliga luften, exakt var jag står i uppförsbacken, och framför allt hur mitt hjärta går sönder. Jag ville känna mig behövd. Efter flera års frånvaro trodde jag att hon kom för mig. Men istället fick jag veta att jag var mindre värd än organisationen. En känsla som bekräftades om och om igen under min uppväxt. (Bilden är från denna tillfälle)

HURRA FÖR RYGGRADEN!

 

Stort grattis till Tage Perntz med den höga utmärkelsen “Ryggraden”!

Jag är mycket glad att jag fick möjlighet att närvara vid ceremonin och personligen gratulera honom. Detta pris är ett erkännande från Sverige för hans insatser, hans stöd till Ukraina och hans humanitära arbete.

Vi ukrainare vill också uttrycka vår uppriktiga tacksamhet för hans stora hjärta, engagemang och stöd i vår kamp.

Stort grattis!

Щирі вітання Тагу Пернцу з високою нагородою «Ryggraden»!

Я дуже радий, що мав можливість бути присутнім на церемонії та особисто привітати його. Це відзнака громадянської мужності й гуманітарної діяльності — визнання від Швеції його внеску та підтримки України.

Ми, українці, також щиро дякуємо за його велике серце, небайдужість і активну підтримку України та нашої боротьби.

Щирі вітання!

Utas skrev : Fin ceremoni idag vid utdelningen av civilkuragepriset ”Ryggraden” till minne av Fredrik D. Andersson. Det var han som dog 2022 när han försökte stoppa en skjutning på ett gym i Stockholm.

Priset gick till Tage Perntz, ”för hans oförtrutna, självuppoffrande och riskfyllda humanitära arbete i krigets Ukraina.”

Det var poesi, tal, vacker musik och även civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin var där för att säga några ord.

Många tänkvärda saker sades under tillställningen, som jag tar med mig. Tex att skapandet av tillit kräver att några går före och visar vägen, leder vägen för andra.