Det sägs att kulturen är samhällets samvete; i vart fall är det många inom kultursfären som överdoserar självsmicker. Personligen vet jag inte om det är något att yvas över; det samvete som man stoltserar med framstår som ytterst selektivt och moraliskt bankrutt.
På Zita-biografen i centrala Stockholm visas just nu Mästaren och Margarita, Michail Bulgakovs mästerverk om ondskans natur, feghetens pris och människans benägenhet att anpassa sig till det totalitära. Ironin är nästan outhärdlig. För redan i entrén möts besökaren av en politisk markering i form av en pengabössa för donationer till Palestina samt en palestinsk flagga, som i praktiken signalerar vilka människor som är välkomna – och vilka som inte är det.
Men inte bara. I dagarna meddelade organisation BDS Sverige att det nu finns “13 nya apartheidfria zoner att hänga på i Stockholm, Malmö och Göteborg!”. På den uppdaterade listan återfinns, föga förvånande, bland annat just biograf Zita som nu alltså “förärats” med ett klistermärke i fönstret vars budskap är att anrättningen är en så kallad “apartheidfri zon”. En sådan zon (AFZ) är enligt BDS “en verksamhet som aktivt vägrar bidra till Israels folkrättsbrott“.
Kriterierna för att bli en AFZ, vilket jag tidigare skrivit om, innebär att den aktuella verksamheten 1) placerar klistermärket i sitt fönster och förklara sin “plats som en Apartheidfri zon på sociala medier”, 2) bojkottar företagen på listan (bland annat Burger King, Coca-Cola, Siemens, Zara till HP, Lidl och “Israeliska frukter, grönsaker och viner), samt förhåller sig till att 3) “Det är en resa, håll dig engagerad. Se regelbundet över era inköp och investeringar”.
I fallet Zita kompliceras det rasistiska tilltaget - vars ambition är att upprätta judefria zoner, något annat vore ologiskt givet att den övervägande majoriteten av judar i Sverige anser att Israel fortsatt har rätt att existera och därtill, av uppenbara skäl, behöver existera - av att biografen får stöd från skattebetalarna.
I december år 2024 beviljades nämligen Zita ett stöd för år 2025 på 1,5 miljoner kronor från kulturförvaltningen i Stockholms stad. Oppositionsborgarrådet Jan Jönsson (L) ansåg emellertid att staden borde ha beviljat hela det stöd som Zita då ansökte om på sex miljoner kronor fördelat på tre år. I december i fjol fattades ett nytt beslut som innebär att biografen för innevarande år föreslås erhålla ytterligare 450.000 skattekronor.
Så, för övertydlighetens skull, subventionerar alltså det rödgröna styret i Stockholm en verksamhet som öppet diskriminerar judar på en biograf mitt i huvudstadens hjärta. Det hela är förbluffande konsekvent i sin moraliska inkonsekvens.
På tisdag infaller den årliga minnesdagen av Förintelsen. Jag är inbjuden att delta vid flera av de arrangemang som anordnas och i sedvanlig ordning kommer en hord av politiker av alla kulörer, kulturpersonligheter och intellektuella också att delta - även sådana som gärna bojkottar Israel, anser att kriget varit oproportionerligt och som i ord och handling bidragit till flodvågen av antisemitism.
Det kommer att hållas allvarsamma tal mellan kindpussarna och bilder med de få kvarlevande överlevarna kommer att tas och läggas ut i sociala medier för att pryda långa inlägg där nyckelord som “oacceptabelt”, “Aldrig igen” och “ansvar” kommer att förekomma.
Men vad spelar det för roll? Hur kan man tala om ansvar utan att adressera frågan om skuld? Vad betyder det att något är oacceptabelt om det tillåts fortgå utan konsekvenser? När i princip ingen döms för hets mot folkgrupp, när kollektivtrafiken kortsluts varje helg i Stockholms innerstad på grund av demonstrationerna, när politiker och journalister hotas och rörelsefriheten och tankefriheten inskränks allt mer för var dag som passerar? Hur då “Aldrig igen”, när allt snarare tyder på “Återigen” inför ögonen på oss alla, och inte minst inför alla de judiska barn som behöver skyddas av tungt beväpnad polis när de befinner sig i skolan, på sommarläger eller på besök i synagogan?
Det är smärtsamt, på gränsen till olidligt, att inse att det mesta bara varit ett skådespel, en aningslös lek med pompösa ord. För nu kan väl ingen längre, med hedern i behåll, hävda att samhället lärt av den förintelse som vi den 27 januari ska minnas konsekvenserna av? För hur skulle man kunna lära sig något av det värsta brottet mot mänskligheten om man inte förstått att det var just antisemitismen som var roten till det onda då - som idag?
Den tusenåriga antisemitism som vi inbillade oss skulle ha gått upp i rök tillsammans med de miljoner människor som gasades ihjäl i Europas olika utrotningsläger har återuppstått. Den har inte utplånats av hågkomstresor, historielektioner, möten med överlevande, skildringar och filmatiseringar. Den har bara muterat, på samma vis som den gjort under hela sin tusenåriga historia, och likt fågeln Fenix återfötts ur askan i Auschwitz-Birkenau - kort efter att världens enda judiska stat såg dagens ljus - men nu under namnet antisionism. En ideologi som skickligt kollektivt skuldbelägger judar genom att göra deras enda skyddsrum - Israel - till paria. Som förnekar judar samma rätt som varje annat folk tar för given: rätten till suveränitet och självförsvar.
Ty antisemitismen har alltid varit kameleonten bland idéer; “De dödade Jesus”, “De förgiftade brunnar”, “De kontrollerar bankerna”, “De är inte lojala mot Kronan”, “De korrumperar det kristna samhället”, “De avviker från den ariska rasen”, “De kontrollerar medierna och den kulturella eliten”, “De är kapitalister som exploaterar arbetare”, “De är marxister”, “De är globalister som kontrollerar de globala systemen”, “De är koloniala imperialister”, “De är sionister”.
Om nazisternas mål under 1930-talet var att frånta judarna de rättigheter som de tillerkänts av den tysta staten, att göra dem stats-, makt och försvarslösa, så är målet för dagens vänsternazister att frånta staten Israel, och därigenom varenda israel och jude i diasporan, alla anspråk på makt, trygghet och självförsvar. Antisemitismens kärna är densamma: juden ska göras maktlös. Först socialt, sedan politiskt, till sist fysiskt.
Det är därför man behöver förstå att det judehat som nu normaliserats i västvärlden inte beror på att Israel skulle ha begått folkmord i Gaza, utan på att dessa horribla anklagelser i sig härstammar ur ett intuitivt hat mot judar. Anklagelserna mot Israel, som tidigare riktades direkt mot judar, ska därmed inte betraktas som en följd av en plötslig moralisk klarsyn, utan av en uråldrig reflex. Antisemitismen anpassar sig efter tiden, aldrig efter sanningen.
Det är därför lögnen om Israel är så effektiv. Den erbjuder antisemitismen ett nytt alibi. Ett sätt att återigen göra juden till världens problem – men denna gång med moraliskt självförtroende och progressiva honnörsord. För om juden inte får ha makt någonstans, inte ens i sin egen stat, då har historien fullbordat sin ondskefulla cirkel.
På Förintelsensminnesdag kommer varje plats som huserar en tillställning med judisk koppling att behöva massivt polisbeskydd– inte för att skydda majoritetssamhället från ett fåtal extremister, utan för att skydda en minoritet från majoritetens passivitet.
Det är lätt att fördöma antisemitismen i historien. Den är trygg, arkiverad och ofarlig. Den kräver inget mod. Den hotar inga sociala relationer. Men antisemitismen i samtiden – den som ropar slagord på gatorna, den som normaliseras i akademin, den som legitimeras av kulturinstitutioner – den kräver ställningstaganden. Och där sviker samhället. För vad är ett minne värt när det saknar konsekvenser i nuet?
Så när vi i år återigen samlas för att minnas Förintelsen bör vi kanske sluta fråga vad vi minns – och i stället fråga vad vi tolererar. För om samhället verkligen hade lärt sig något av historiens mörkaste brott, skulle antisemitismen aldrig accepteras i ny tappning. Inte i kulturen. Inte i politiken. Inte med offentliga medel.
Och kanske är den mest obehagliga sanningen av alla denna: att ”Aldrig igen” inte längre är ett löfte – utan en ritual. Tom på innehåll. Rik på självbedrägeri.
Och medan vi reciterar den, återupprepas historien. Igen.
Inlägg
