Detta skrev jag i Gnistan år 1988. Skrev samma i Internationalen men blev totalt kölhalad av kvinnorna där. Jag var en mörkerman i deras ögon, någon drog till med "brun"!
I dagens nummer av Epoch Times skriver Unni Drougge också om barn kontra vuxna. Det är många år mellan dessa artiklar men ämnet verkar inte ta slut! Se här:
Mammor i utsatta områden, med understimulerade barn, ska inte längre ha privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Förskolan ska bli obligatorisk och avgiftsfri från tre års ålder för barnens sociala utveckling. En ratad rättighet blir nu en skyldighet. Och det är väl inte mer än rätt?
Förra året föreslog regeringens samordnare Gulan Avci (L) att förskolan skulle bli obligatorisk och avgiftsfri för alla barn från tre års ålder. Motiveringen var att förskolan lägger grunden för barns språkinlärning och sociala utveckling och att alla barn därför ska ha samma rätt till en bra start i livet, vilket Avci ansåg ”trumfa föräldrars rätt att kunna neka sina barn att gå i förskola”. Förslaget blev mycket omtvistat och landade så småningom i en vidare utredning där obligatorisk förskola endast skulle komma i fråga för nyanlända och språksvaga barn.
Men idén blottar en syn på hemmet som redan Alva Myrdal gick hårt ut med när hon 1935 lanserade ”Storbarnkammaren” – grunden till vår moderna, storskaliga förskoleverksamhet. I den myrdalska visionen var hemmet en alltför torftig miljö där barnens behov av social och mental stimulans inte kunde tillgodoses av hemmamammorna. I stället skulle barnens fostran till samhällsdugliga medborgare skötas i organiserad, offentlig regi med hjälp av utbildad personal och pedagogiskt korrekta leksaker. Syftet var också att få ut mammorna i förvärvslivet så att de kunde höja både statens intäkter och den låga nativiteten. Kort sagt: staten dög bäst till att sköta barnen och föräldrarna dög bäst till att sköta jobbet. Sedan dess har den myrdalska uppfattningen om statens övergripande föräldraansvar stått som hugget i sten.
I dag är runt 94 procent av alla barn i åldern 3–5 år inskrivna vid förskolan.
Men Alva Myrdals negativa inställning till hemmet som bristfällig miljö för barnens sociala och mentala utveckling har inte alltid varit allenarådande. Ända sedan industrialiseringen tog fart har det funnits ett spänningsfält mellan hemmet och lönearbetet som orsakat återkommande driftstörningar längs det kvinnopolitiska reformarbetet.
Under 1900-talets första decennier hade de arbetande kvinnorna en arbetsdag på över tolv timmar. Men i och med arbetarrörelsens (manliga) organisering i fackförbund som förhandlade till sig högre löner kunde även arbetarfamiljer åtnjuta de privilegierade klassernas livsstil, där mannen var familjeförsörjare och kvinnan ansvarade för hem och barn.
På 1950-talet nådde hemmafruidealet sin höjdpunkt, och husmoderns uppgifter togs på största allvar. Man ansåg att mannen presterade bättre på jobbet genom att välkomnas av den hemarbetande hustrun i ett skinande rent hem där han trakterades med lagad mat både till lunch och middag.
Men under 1960- och 70-talens samhällsekonomiska uppsving tågade kvinnorna ut ur hemmet och in i arbetslivet. Industrin behövde frigöra den stora arbetskraftsreserv som kvinnor utgjorde och kvinnorna ville frigöra sig från sitt ekonomiska beroende av en man. Bilden av den rekorderliga husmodern med sitt blankputsade silver byttes ut mot ett valiumknaprande vrak, instängd i hemmafrulivets mördande tristess.
I samma veva avskaffades sambeskattning mellan makar, barnomsorgen byggdes ut, och de sysslor som kvinnor förr skötte i hemmet organiserades som lönearbete.
Nu ska det inte förnekas att lönearbetet har haft stor betydelse för kvinnors självständighet och tillgång till andra sociala sammanhang än familjen, men det har också medfört otrygghet och ohälsa. Inte nog med att den lågavlönade välfärdssektorn sysselsätter flest kvinnor, den har också gjort arbetsbelastningen omänskligt tung, med åtstramningar och lönsamhetskrav. Och när småbarnsmammor ropat efter kortare arbetstid har facket ropat efter heltidsarbete. Kvinnornas uttåg ur hemmen till en hungrig arbetsmarknad gav alltså inte den tillfredsställelse som utlovats.
Ingenting har liksom blivit riktigt som det var tänkt under den kvinnliga frigörelsens färd från dockhem till daghem och rutavdrag åt alla. Därför har utbrott av hemlängtan blossat upp då och då längs arbetslinjens raka spår. Vare sig det gäller Gröna vågare som flyttat ut i spenaten, där de hoppats kunna leva av markens grödor allena, eller nostalgitrippande influencers som förevisar klassiska husmorssysslor, eller tv-underhållningens strida ström av hemmamys med inredningstips, köksrenoveringar, matlagning och odlingslotter, så tycks drömmen om hemmet som en fridfull oas aldrig förlora sin lockelse.
Trots alla varningar och förmaningar om hemmet som kvinnofälla och arena för våld och hedersförtryck, kvarstår hägringen om den lyckliga familjen i ett ombonat hem, fastän det sällan ser ut så i en barnfamiljs bostad efter arbetsdagens slut. Ändå är det som om vi bär på en sorts fantomsmärta från en svunnen tid som de flesta inte ens har upplevt, en tid då mor stod vid spisen och far kom hem till dukat bord och snälla barn. Fler än vi tror kan nog i hemlighet drömma sig bort till de föråldrade könsrollernas förföriska skimmer, men desto färre är det som talar högt om det. Risken att trampa på det dåliga samvetets ömma tår ligger farligt nära. Även expertis inom barnpsykologisk forskning som antyder att små barn kanske själva skulle föredra att vara hemma framför att vistas på institution i stojiga barngrupper, väcker stark anstöt bland yrkesarbetande mammor, kanske särskilt bland dem som innerst inne också skulle föredra att stanna hemma på heltid och ta hand om sina 1,4 barn medan de ännu är små. Men eftersom den stora majoriteten småbarnsföräldrar inte har den valfriheten är det klart att de blir förbannade av att pådyvlas skuldkänslor. Och det är då de lyssnar till ekot från Alva Myrdals teser om hemmets alla brister. Det är också då ropen hörs skalla från lång och trogen kvinnokamp, ropen om mammors rätt att gå till jobbet och barnens rätt att gå i förskola, rättigheter som förpliktar och manar till tacksamhet.
Men så klampade Gulan Avci in med sin propå om obligatorisk förskola redan vid tre års ålder. Och då var det slut på tacksamheten från resursstarka svenska småbarnsföräldrar, vars barnsäkra hem är översållade av pedagogiskt utformade leksaker och där mammornas bildningsnivå är högre än någonsin.
Därför fick det socialpolitiska målet justeras och riktas om mot en minoritet, närmare bestämt mammor i utsatta områden med understimulerade barn i undermåliga hem, en grupp som Alva Myrdal säkert skulle ha älskat att få ta itu med. Nu ska denna grupp inte längre kunna åtnjuta den valfrihet som flertalet småbarnsfamiljer fått avstå – privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Nu är det bara de som måste följa det kommande kravet om obligatorisk förskola för barn som fyllt tre. Det som från början var en ratad rättighet kommer därmed att bli en skyldighet.
Och det är väl inte mer än rätt?
Unni Drougge
Journalist, författare
unni.drougge@epochtimes.se
Inlägg
