Sverige har i 47 år hållit den brutala iranska regimen under armarna.
Och det oavsett färg på den svenska regeringen.
Det är en skamfläck i vårt lands historia.
”Ayatolla Khomeini bygger med pedantisk noggrannhet upp demokratin i Iran, sade Olof Palme 1981, två år efter den islamiska revolutionen.
Palme hade rätt i en sak.
Khomenei var pedantisk noggrann.
Men han hade inte för avsikt att bygga en demokrati.
Målet var en teokratisk diktatur där oliktänkande avrättades, där kvinnor förtrycktes och där homosexualitet var belagt med dödsstraff.
Trots att dessa tre faktorer går stick i stäv med en demokratis civiliserade värderingar har Sverige fortsatt att underordna sig mullorna.
Så också nu då det iranska folket efter USA:s och Israels militära ingripande fått hopp om ett liv i frihet.
Men det är en bisak för bland andra Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M).
Hon är mer bekymrad över att USA och Israel kan anses ha brutit mot folkrätten.
– Som jag sa, så är det en mycket svår situation med tydliga målkonflikter, men i dagsläget så är det svårt att se att den här våldsanvändningen har stöd i internationell rätt, säger Malmer Stenergard.
Hon nämner inte ett ord om den glädje det iranska folket visar på landets gator eller om hur exiliranier runt om i världen jublar över de senaste dagarnas utveckling.
För Malmer Stenergard och föredettingar som Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Jan Eliasson är protokollet långt viktigare än det iranska folket.
De menar att protokollet inte följts och att USA och Israel därmed brutit mot folkrätten.
Då mullorna under 48 timmar mördade 30 000 demonstranter hördes inte ett knyst från Malmer Stenergard och hennes gelikar.
Sveriges linje har under 47 år varit att föra dialog med de grymma mullorna.
Dessa har vid ett flertal tillfällen uttalat tacksamhet för de vänliga och givande diplomatiska förbindelserna med Sverige.
Samtidigt har det iranska folket lidit under ett terrorvälde som det är svårt för oss att föreställa sig.
Hoppet om att få stöd från Sverige och andra europeiska länder har för länge sedan övergett iranierna – de har varit utelämnade åt sitt eget öde.
Och så hade det fortsatt att vara om politiker som Malmer Stenergard fått bestämma.
Vittnesmål om massmord och avrättningar hade möjligen lett till att Irans ambassadör kallats till samtal och eventuellt hade det införts någon form av sanktion mot Iran.
Även om en sanktion naturligtvis varit lika verkningslös som den var avsedd att vara hade markeringen sett bra ut - i protokollet.
OM den brutala iranska regimen störtas kommer politiker som saknar såväl ryggrad som moralisk kompass med säkerhet att byta fot.
Då byts påståendet om USA:s och Israels folkrättsbrott ut mot bedyranden om att Sverige alltid stått på det iranska folkets sida och att politikerna är stolta över att den gemensamma kampen mot förtryckarna gett resultat.
Sanningen att Sverige i själva verket inte lyft ett finger kommer att förtigas.
Förhoppningsvis får sanningen stort utrymme då framtida generationers skolelever tar del av 47 års svensk undfallenhet mot några av historiens värsta förbrytare.
_(cropped).jpg)
Inlägg
