Bok om Sveriges ombytliga Israelrelation borde läsas av politikerna! /Världen idag.

Under Göran Perssons tid vid makten tinade Sveriges Israelrelation upp. Bilden är från 2000 då Persson träffade Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak.

Dan Hansson/TT

 ■ Utrikesrelationer mellan länder skiftar med tiden. Men i få fall har de skiftat så radikalt som mellan Sverige och Israel. Det har länge saknats en utförlig genomgång av detta, och därför ligger boken Från Stockholm till Jerusalem väl i tiden.

Författaren, fil dr Daniel Schatz, har ägnat 15 år åt att samla material till boken, genom tidigare opublicerat material och djupintervjuer med personer verksamma inom svensk Mellanösternpolitik.

Schatz går grundligt tillväga. Han beskriver hur den svenska socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen såg den återuppståndna judiska staten efter Förintelsen som närapå förkroppsligandet av den socialistiska drömmen, liksom en fristad för förföljda judar världen över.

Schatz beskriver hur tillfälliga spänningar i relationerna i samband med mordet på Folke Bernadotte inte förmådde bryta den djupa vänskapen länderna emellan, och hur Erlander vid sexdagarskrigets utbrott i juni 1967 höll ett brandtal för Israel.

Författaren konstaterar att konflikten fram till dess hade setts i världen som en kamp mellan en David – det lilla demokratiska Israel – och en Goliat – dess övermäktiga och auktoritära arabiska grannstater, men hur Israel nu alltmer började ses som en Goliat.

Schatz beskriver utförligt hur svensk Mellanösternpolitik förändrades genomgripande efter att Erlander ersatts som statsminister av Olof Palme, som var den förste västledare som lyfte upp terrorkopplade paraplyorganisationen PLO som palestiniernas legitima företrädare. Schatz ger som exempel hur radikalt den svenska politiken kastats om då Palme under Libanonkriget 1982 gjorde jämförelser mellan Israel och nazisterna.

Författaren spårar den svenska Mellanösternpolitiken fram till dags dato och konstaterar att den Israelkritiska linjen har varat trots att regeringar skiftat – med ett stort undantag under Göran Perssons tid som statsminister, då han gjorde det första svenska statsbesöket i Israel sedan Erlander.

Författaren beskriver vidare hur Perssons Israelvänliga linje möttes av starkt motstånd från UD och stora delar av partiet, och Persson yttrade senare att den svenska Israelkritiska linjen satt i väggarna på UD.

Schatz konstaterar att de svensk-israeliska relationerna, efter en kort vår omkring 1999–2000, återigen blev allt frostigare. Att Sverige haft två utrikesministrar på 2000-talet – Carl Bildt och Margot Wallström – som förklarats icke önskvärda i Israel berör Schatz också som en tydlig illustration av detta.

Den nuvarande regeringen, då? Schatz ger flera exempel på hur KD, L och SD försökt föra en mer Israelvänlig politik, men bromsats av M.

Daniel Schatz råd för att Sverige ska kunna vara en positiv kraft i Mellanöstern är att man överger plakatpolitik och bygger förtroende hos båda parter i konflikten, samt intar en mer nykter syn på Sveriges begränsningar i regionen.

Boken är lättläst trots sina drygt 400 sidor, och rekommenderas till alla med Mellanösternintresse, inte minst till svenska politiker.

Bengt-Ove Andersson Världen idag.

https://www.varldenidag.se/kultur/bok-om-sveriges-ombytliga-israelrelation-borde-laesas-av-vara-politiker/924460

491 dagar som Hamas fånge./Epoch Times.

Eli Sharabi eskorterades av Hamas vakter inför överlämningen till Israels armé 8 februari 2025.
FOTO: ABDEL KAREEM HANA/AP/TT.

491 dagar som Hamas gisslan

Eli Sharabi vägde 44 kilo när Hamas släppte honom. En månad till i tunnlarna under Gaza och han hade kanske inte överlevt. ”Gisslan” heter hans bok och vittnesmål.

– Den är en del av löftet till min fru och mina döttrar. Ingen ska glömma dem.

Vid Hamas terrorattacker bodde Eli Sharabi, i dag 54, med sin fru och två tonårsdöttrar i kibbutzen Be’eri, nära Gaza. Många där var aktiva i fredsprocessen, berättar han.

– Det var det bästa stället att fostra sina barn på, de hade en underbar barndom. Jag minns det bara med ett leende, säger Sharabi.

– Det ironiska är att det var de människor som försökte mest som drabbades hårdast av 7 oktober.

I sin bok berättar han rakt om 491 dagars fångenskap. Tanken på att återförenas med familjen höll honom uppe – först när han blivit fri fick han veta att frun och döttrarna hade dödats.

”Smärtan pulserar genom min nedbrutna kropp, en smärta utan namn och utan form och ingen behöver säga ett enda ord till”, skriver han i sin bok.

Kvar i tunnlarna fanns Alon Ohel, då 24, för vilken Eli Sharabi hade blivit en fadersgestalt. När han talade inför säkerhetsrådet i FN var det med uppmaningen att få de övriga, däribland Alon, fria, något som tog ytterligare sju månader.

– Nu talar vi med varandra varje dag.

I fångenskapen var stoppet i toaletten lika permanent som stanken och maskarna spred sig. Var sjätte vecka fick de duscha med en halv hink vatten och utan tvål. Men värst var att de inte fick tillräckligt att äta.

De hade berövats sina skor, och höll reda på datum och tid bara genom Hamas-vakternas regelbundna böner. Sharabi kan arabiska och kunde ställa frågor.

Han hörde Hamasmedlemmar gråta och såg dem få panikattacker. De yngre betraktade honom som ”en person som ville döda palestinier varje dag”, berättar han.

– Jag skulle verkligen vilja separera Hamas och de civila palestinierna, men sorgligt nog går det inte. Dagen efter kidnappningen var det en civil mobb som försökte lyncha mig, säger Sharabi som den gången räddades av Hamas.

Han stödjer den israeliska armén men skriver inget om premiärminister Netanyahu.

– Vem bryr sig om Netanyahu, vem bryr sig om politik? I den här boken lider människor 50 meter under jorden. Allt jag brydde mig om var skräcken jag såg i min dotters ögon.

Enligt Unicef har 71 000 palestinier dött i kriget sedan 7 oktober i Gaza.

Går det att se en framtid i detta?

– Hur slåss man mot terrorister, som gömmer sig bakom sin egen befolkning? Om du har en bra lösning, så tror jag att den israeliska armén skulle vara glad att lyssna.

Erika Josefsson/TT.

Eli Sharabi

Född 1972 i Tel Aviv. Kom som 16-åring till kibbutzen Be’eri. Träffade sin blivande fru där som kom dit som brittisk volontär. Efter terrorattackerna den 7 oktober har han ingen önskan att flytta dit igen.

Blev den 7 oktober 2023 tagen som gisslan av Hamas och förd till Gaza, släpptes 8 februari 2025. Han togs emot av sin mamma och syster.

Aktuell: Är den förste från Hamas gisslan som har skrivit en bok om tiden i Gazas tunnlar: ”Gisslan. 491 dagar i fångenskap hos Hamas” har nu sålts i över 130 000 exemplar i Israel och ges ut på 20 språk. Eli Sharabi ser det han upplevt som en del av Israels historia och vill vittna själv.

Framtidsprojekt: ”Jag hoppas att det här blir den enda boken. Jag vill vila.”

 Eli Sharabi eskorterades av Hamas vakter inför överlämningen till Israels armé 8 februari 2025.

FOTO: ABDEL KAREEM HANA/AP/TT.

Tiden står verkligen inte stilla!

 Idag när min förstfödda dotter fyller 60 år så får jag återigen en påminnelse  om hur tiden rusat fram!

Jag kan utan svårighet återkalla i mitt minne just detta dygn för 60 år sedan. Synintryck och doftminnen!

Det fantastiska solskenet och blå himmel och de blommor som personalen på Eskilstuna BB plockade åt oss tre denna morgon. Ett nytt liv hade kommit till världen och det kändes som ett under. Vi satt där och tittade på den lilla flickan med stora ögon. 

Och varje barn som föds är ju ett under! En ny människa med gener från tidigare släkter! 

60 år är ju ingenting i vår värld där man talar om miljarder av ljusår i den rymd vi ser. Men vi ska vara tacksamma att få leva så länge det går. Jag minns min morbror Holgers förvåning över sina 100 år och så känns det nog när man nått en så hög ålder.

Men vad är tid?  Ingen vet egentligen , vi får nog acceptera att det finns många saker vi aldrig förstår.

I vårt minne lagras tiden som gått och vi kan återkalla händelser sedan lång tid tillbaka. På gott och ont!

Holmgren: Kvinnor, vad är det ni ser som jag inte ser? /Bulletin

 

Var fjärde person känner sig otrygg ute sent på kvällen – och kvinnor begränsar sin rörelsefrihet i betydligt större utsträckning än män. Foto: Privat / Mike Wilson, CC0, via Wikimedia Commons.

Svenska kvinnor har i generationer kämpat sig till friheter som tidigare var otänkbara. Ändå samlas en stor del av kvinnorösterna hos de partier som drivit den migrationspolitik som många menar undergrävt just den friheten. Hur ska det förstås? Det frågar Paul Holmgren.

Jag ställer frågan därför att jag på allvar försöker förstå.

Enligt opinionsundersökningar samlas en stor del av kvinnornas röster hos Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samtidigt menar många kritiker att just dessa partier under lång tid har drivit den politik som lagt grunden för flera av de problem som i dag påverkar kvinnors trygghet och frihet. Därför väcks en fråga som löper som en röd tråd genom hela denna artikel: vad är det som får så många kvinnor att dra en annan slutsats av samma verklighet?

Sverige har byggt ett av världens mest jämställda samhällen. Svenska kvinnor har under generationer erövrat friheter som tidigare kvinnor bara kunde drömma om. Frihet att utbilda sig, arbeta, välja partner, forma sitt eget liv och röra sig i samhället på egna villkor.

Just därför blir den politiska paradoxen allt svårare att förstå. Många kvinnor röstar på partier som under lång tid har drivit en migrationspolitik som öppnat Sverige för en omfattande invandring från länder där kvinnors frihet står betydligt svagare än i Norden. Samtidigt visar både svensk och europeisk erfarenhet att frågor om hedersförtryck, parallellsamhällen, religiös konservatism, sexualbrott och kvinnors otrygghet har blivit centrala samhällsproblem.

Detta är inte bara en svensk debatt. Frankrike diskuterar samma frågor. Tyskland diskuterar samma frågor. Belgien diskuterar samma frågor. Nederländerna diskuterar samma frågor. Storbritannien diskuterar samma frågor. Samma konflikter återkommer. Samma integrationsproblem återkommer. Samma spänning mellan västerländska frihetsideal och patriarkala normsystem återkommer.

Sverige tog 2015 emot omkring 163 000 asylsökande. I relation till befolkningen var det den högsta nivån i OECD. År 2024 var 20,5 procent av Sveriges befolkning född utomlands. De vanligaste födelseländerna var Syrien och Irak.

När samma mönster uppstår i land efter land väcks en självklar fråga. Hur många gånger måste ett mönster upprepas innan det betraktas som ett mönster?

Brå:s siffror ger en tydlig bild. Utrikes födda har 2,5 gånger högre risk att misstänkas för brott än inrikes födda med två svenskfödda föräldrar. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar har 3,2 gånger högre risk. För våldtäkt är överrisken 3,2. För dödligt våld är överrisken 4,0 bland utrikes födda. För rån är överrisken 11,5 bland inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.

Det betyder inte att varje människa från en viss grupp är ett problem. Det betyder att politiken måste ta mönster på allvar.

Samma sak gäller kvinnors upplevda trygghet. Brå:s Nationella trygghetsundersökning visar att var fjärde person känner sig otrygg ute sent på kvällen i det egna bostadsområdet. Kvinnor oroar sig för våldtäkt eller sexuella angrepp i en helt annan omfattning än män: 17 procent jämfört med 2 procent. Kvinnor avstår också i betydligt större utsträckning från att gå ut på kvällen.

Detta är jämställdhetens verkliga stresstest. En kvinna som undviker vissa parker är mindre fri.

En kvinna som byter väg hem är mindre fri. En kvinna som lär sin dotter att anpassa sig efter risker lever i ett samhälle där friheten redan har krympt. Därför riktar jag frågan till Sveriges kvinnor.

Om trygghet är grunden för frihet, varför får trygghetsfrågan så ofta stå tillbaka?

Om kvinnors frihet har byggts genom generationers kamp, varför väcker importen av värderingar från några av världens minst jämställda samhällen så begränsad oro?

Om statistiken visar återkommande överrepresentation i grov kriminalitet, vilken betydelse bör den kunskapen få när framtidens migrationspolitik formas?

Ett moget samhälle drar slutsatser innan skadan når den egna familjen. Vi väntar inte på en brokollaps innan vi granskar konstruktionen. Vi väntar inte på en brand innan vi bygger brandskydd. Vi använder kunskap för att förebygga risker.

Samma princip borde gälla samhällspolitiken. Kvinnor ser samma statistik som män. Kvinnor ser samma utveckling som män. Kvinnor ser samma europeiska erfarenheter som män.

Varför drar då så många kvinnor en annan slutsats? Frågan handlar ytterst om era döttrar, era söner och det samhälle de ska leva i. Den handlar om trygghet, om frihet och den handlar om vilket Sverige som lämnas vidare till nästa generation.

Så kvinnor, vad är det ni ser som jag inte ser?

Paul Holmgren

Pensionerad civilingenjör med ett yrkesliv som samhällsbyggare inom bro- och anläggningskonstruktion. Numera skribent med fokus på politik, ekonomi och samhällsfrågor ur ett analytiskt och frihetligt perspektiv.

 

Att fråga eller inte fråga, från Epoch Times!

 

Att fråga eller inte fråga

Den 1 juni 2026 lyssnade jag på ett reportage om Libanon i SR:s ”P1 Morgon”. En kvinna, Naima, berättade om hur hennes och maken Ahmeds hus – som hade tagit decennier att bygga sten för sten – hade bombats sönder. Hemmet är borta. Citronträdet där barnbarnen skulle ha fått en gunga är borta. Deras tillvaro ligger i spillror.

Självklart är det synd om Naima och Ahmed.

Några timmar senare intervjuades Eli Sharabi i ”Studio Ett”. Han hade hållits fången av Hamas i 491 dagar efter att ha kidnappats den 7 oktober 2023. Under den plågsamma fångenskapen levde han på hoppet om att återse sin fru och sina två döttrar. Efter frigivningen möttes han av det djävulska och ofattbara beskedet att de mördats redan under attacken.

Mitt i intervjun presenterade reportern siffror på döda i Gaza och frågade: Är detta proportionerligt?

Frågan försköt samtalet från ett personligt vittnesmål till en moralisk balansräkning i realtid. Proportionalitet i krig är en legitim princip, men den hör hemma i strategisk bedömning – inte i konfrontationen med en människas djupaste trauma. Eli Sharabi är inte militärstrateg, folkrättsexpert eller politisk beslutsfattare. Han är ett terroroffer som skrivit en bok om vad han varit med om och nu berättar om sin mördade familj. Situationen krävde mental närvaro och empati.

I Libanonreportaget hände precis tvärtom. Där fick lyssnaren en gripande skildring av civilt lidande, men nästan ingen hjälp att förstå sammanhanget. Att reportaget gjordes av Samar Hadrous, född i Libanon med palestinsk bakgrund, är i sig inget argument vare sig för eller emot dess kvalitet. Frågan är inte vem reportern är utan vilka frågor som ställs – eller inte ställs.

Det märkliga är att public service samma dag tycks ha förväxlat dessa två journalistiska uppgifter. I intervjun med Sharabi ersattes medmänsklighet av analys. I reportaget från Libanon ersattes analys av medmänsklighet. Skillnaden mellan Sharabis avgrundsdjupa personliga tragedi och ett bombat hus i Libanon är en del av denna kontext och borde ha påverkat vilka frågor som lämpade sig att ställa.

God journalistik kräver förmågan att veta när man ska ställa den svåra frågan och när man ska avstå. I intervjun med Eli Sharabi ställdes proportionalitetsfrågan till fel person i fel ögonblick. I reportaget från Libanon uteblev däremot den nödvändiga frågan om Hizbollahs ansvar. Det är två olika misstag, men de pekar mot samma problem: sviktande omdöme. Ett omdöme som handlar om tajmning, kontext och respekt för situationens karaktär.

Dick Holmgren
dick.holmgren@epochtimes.se

Bulletin och Skogkär om hur en V-kvinna vräker ur sig otidigheter!

 

Skogkär: Riksdagsledamoten som kallar regeringen Israels knähund! Bulletin.

Nadja Awad talar till massorna. Foto: Facebook.

Så här har det låtit i flera års tid från Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad: Den svenska regeringen är Israels knähund, den har palestinska barns blod på sina händer och ska ställas inför rätta. Samma sak med alla som inte stöttar den palestinska kampen. Israel är en kolonial skapelse utan existensberättigande.

Expressens avslöjanden om att vänsterpartister än en gång spridit antisemitism och hyllat terrorgrupper ledde till en del hetsiga meningsutbyten i onsdagens partiledardebatt i riksdagen.

Nyss-kommunisternas ordförande Nooshi Dadgostar anlade en ytterst förorättad min, modell ledsen labrador, och avfärdade likt tidigare kritiken med att det handlade om ett litet fåtal individer, att partiet omedelbart agerat, att Vänsterpartiet är det mest antirasistiska partiet någonsin och att varje ifrågasättande av detta är en ren oförskämdhet. Dadgostar backades upp av sin tilltänkta statsminister, Magdalena Andersson (S), som gjorde klart att Vänsterpartiet “har markerat och har agerat”. Med detta verkade Andersson nöjd.

Men extremismen, antisemitismen och stödet för palestinsk terror går ända in i Vänsterpartiets riksdagsgrupp – även efter att partistyrelseledamoten Lorena Delgado Varas kastats ut ur partiet och kollegan Daniel Riazat lämnat i protest mot behandlingen av Delgado Varas.

Inget annat parti i riksdagen har företrädare som uttrycker sig så grovt och hetsande om andra politiker som Dadgostars vänsterparti. Det sker från riksdagens talarstol, på gator och torg och inte minst i sociala medier. Och eftersom det sker helt öppet går det inte att dra någon annan slutsats än att det i partiledningens ögon är helt i sin ordning.

Två dagar efter Hamas mord- och våldtäktsorgie i södra Israel den 7 oktober 2023, lade Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad ut en bild på Facebook med följande text:

“Israel är en kolonialmakt, apartheidstat, ockupationsmakt och är ansvarig för folkmord på palestinier.”

Till bilden hade hon fogat en kommentar: “Så vad måste upphöra för att människor ska kunna leva i frihet och trygghet utan blodspill?”

Awad säger det inte rakt ut. Svaret på frågan ges indirekt, via texten i bilden. Det som måste upphöra är Israel. Upphöra att existera. Först då kan det bli fred.

När Awad leende poserar på bild med en relief som föreställer ett Stor-Palestina där Israel inte längre existerar är det ännu ett sätt att sända samma budskap till partiets gräsrötter och tänkbara väljare.

I ett tal i Stockholm i september 2024 lät det så här:

“Israel ska sluta ockupera Palestina, lämna tillbaka all stulen mark och palestinierna ska få rätten att återvända till sitt land. Därför ska Israel ut ur Palestina.”

Det där sista ska inte missförstås. Awad återkommer gång på gång till att det hon kallar ockupation inleddes 1948, det år Israel utropade sin självständighet. Det är så länge som folkmordet och den etniska rensningen pågått, enligt Awad. Så när Awad upprepar att Israel ska ut ur Palestina behöver det inte råda någon tvekan om vad hon avser: Israel ska upphöra att existera. Raderas från kartan. Vilket reliefen i Awads händer illustrerar.

När Awad anklagar Israel för folkmord är det en projektion. Varje anklagelse är en bekännelse. Folkmord – att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp – är vad hon och den globala antiisraeliska rörelse hon tillhör strävar efter.

Läs även: Skogkär: Hat och hot med Dadgostar

I partiledardebatten i SVT i höstas sade Nooshi Dadgostar: “Jag tror att det är vårt uppdrag att hålla en ton som är sammanhållande, inte polariserande”.

I en interpellationsdebatt i riksdagen den 20 augusti 2024 sade Awad bland annat följande:

“Det är uppenbart att den svenska regeringen är Israels lilla knähund. Regeringen är knähund till barnamördare, extremister och kriminella.”

Hon fortsatte:

“Högerregeringen kommer att gå till historien som den regering som försvarade och finansierade ett pågående folkmord. Den har palestiniernas blod på sina händer, och den kommer att dömas hårt för det. Jag längtar till den dagen då man ställer den här regeringen inför rätta!”

Awads insats i riksdagens talarstol väckte uppskattning hos den iranska regimen vars kulturcentrum i Stockholm lade ut ett klipp med hennes anförande på sin Youtubekanal.

Tilläggas kan att det inte bara är regeringen utan också alla andra som inte delar Awads uppfattning i Palestinafrågan som enligt henne har blod på sina händer. Även de “ska dömas hårt och ingen ska komma undan”.

Hur denna revolutionära rättvisa ska skipas lämnar Awad outtalat. Det väcker en viss nyfikenhet.

Av Awads sociala medier framgår att hon varit en uppskattad gäst i Göteborg hos Vänsterpartiets partiförening Angeredsvänstern när den leddes av Kristofer Lundberg, han som sedan uteslöts ur partiet på grund av sitt uttalade stöd för den palestinska terrorgruppen PFLP. I Göteborg har hon även umgåtts med Khaled Zeiter, känd för att medverka i de återkommande propalestinska demonstrationerna – i praktiken pro-Hamas – iförd en tröja med texten ”Palestina 7 oktober”. Ett hyllningsbudskap som inte heller det är särskilt svårt att tolka för den som vill förstå.

“Tack för underbar dag, med ett sällskap av underbara människor. Det var en ära att få träffa en sån jordnära person, som verkligen kämpar i den palestinska frågan så som Nadja Awad”, skrev Zeiter på Facebook efter mötet.

Talet i Stockholm avslutade Awad med ett angrepp på svenska medier som enligt henne springer Israels och USA:s ärenden och “upprätthåller” folkmordet:

“Jag vill också nämna något om det farligaste vi har, journalister och media, som inte sanningsenligt vill rapportera om det vi ser i Gaza med våra egna ögon.”

Att kalla medier och journalister “det farligaste vi har” är tydligen även det något som ryms under Vänsterpartiets höga tak.

Awad agerar inte i ett vakuum. Nooshi Dadgostar vet mer än väl vad Awad tycker, gör och säger. Partiledningen vet. Partigruppen i riksdagen vet. I höstens val är Awad etta på partiets riksdagslista för Örebro län. Hennes insatser är uppenbarligen uppskattade.

Läs även: Skogkär: Vänsterpartiets program ekar fortfarande av Marx

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Varför blundar Europa för iranska regimens förtryck? Världen idag!

 

Iranier deltar i en regeringskritisk protest in Teheran torsdagen den 8 januari, 2026. (AP Photo IRN101)

 

AP Photo 

Efter att uppskattningsvis fyrtiotusen civila iranier hade mördats på öppen gata under protesterna mot den islamiska republiken den 7 och 8 januari, vaknade Europa plötsligt upp. Men bara för några ögonblick. I Bryssel förbjöd Europa­parlamentets ordförande, Roberta Metsola, iranska diplomater tillträde till parlamentets utrymmen och den tyska förbunds­kanslern Friedrich Hertz förklarade självsäkert att en regim som mördar sina egna knappast kan överleva många veckor till.

Runt om i världen såg den iranska oppositionen plötsligt ett skimmer av ljus och hopp. Efter 47 år av förtryck vågade man äntligen hoppas på frihet och demokrati. Men efter att den iranska regimen stängde av internet och all kontakt med omvärlden kunde man effektivt tysta ned allt motstånd utan insyn av inter­nationell media.

I dag beskrivs massakern som det största massmordet på en egen befolkning under så få dagar under modern tid. Fyra månader senare har situationen förändrats radikalt. Den tillfälliga europeiska solidariteten med det iranska folket visade sig vara en chimär. När det kom till kritan vägrade de flesta europeiska länder att lyfta ett finger för att hjälpa det iranska folket trots att runt nittio procent av befolkningen önskade ett regimbyte.

I stället för att bistå Israel och USA som under några intensiva veckor i mars lyckades försvaga den iranska regimens militära kapacitet avsevärt samt underlätta för ett regimbyte, ställde sig Europa indirekt på den iranska regimens sida.

Såväl Spanien som Belgien vägrade att upplåta sitt luftrum för amerikanska krigsflyg och Starmer stoppade den amerikanska armén från att använda landets militärbaser. I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.

Samtidigt som solidaritets­yttringarna för den avsatte shahens son, Reza Pahlavi, fortsatte i Iran, vägrade Europa att erkänna kalla fakta. Det iranska folket hade fått nog av fötrtycket under islam och krävde förändring. Förändringen stavades Reza Pahlavi och stöddes av tiotals miljoner iranier inne i landet och runt om i världen.

I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sist­nämnda.

När kronprinsen besökte Stockholm några månader senare fick han visserligen tala till enskilda riksdagsmän, landsmän och ett stort media­uppbåd inne i riksdags­huset – men såväl riksdagens talman som regeringen vägrade blankt att träffa konron­prinsen i fruktan för att uppröra mullorna i Teheran. Det var för övrigt samma terrorregim som den social­demokratiska regeringen hade mött i tiderna täckta från topp till tå för att blidka mullorna.

Mötet i Teheran markerade i princip dödsstöten för det som man stolt  hade utropat som en feministisk utrikes­politik. I samma veva raserades även bilden av den humanitära stormakt som man med stor möda hade byggt upp i decennier. Detta var inte längre Raoul Wallenbergs Sverige.

Men Sverige var inte ensamt i den avvisande inställningen. Genom påtryckningar från den islamska republikens lakejer runt om i Europa har EU vägrat att ge den iranska oppositionen någon erkänsla. I stället för att stödja oppositionen försöker media, med hjälp av regimens talesmän, förmedla en bild av en splittrad opposition som är oförmögen att ta över ett regerings­ansvar.

EU:s cyniska inställning till kriget i Iran går däremot stick i stäv mot inställningen till Ukraina. Medan man fortfarande vägrar inleda några som helst diplomatiska samtal med den ryska regeringen utan i stället kräver en fullständig kapitulation, är kompromiss och eftergifter ledorden i inställningen till den Iranska regimen i Teheran. I veckan prisade således Kaja Kallas den pakistanska regeringen för dess roll i freds­samtalen mellan USA och Iran och önskade en snabb normalisering av relationerna med Iran.

Ett Europa som känner större samhörighet med den brutala islamistiska regimen i Iran än folket som kräver förändring, är ett Europa som fullständigt har tappat bort sin moraliska kompass.

Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Sandström: SVT-chefens svanesång? Bulletin.

 

SVT:s chef försvarar nu öppet journalisternas rätt att låta personliga värderingar styra rapporteringen. Foto: Privat / Holger.Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons 

SVT:s chef gick nyligen ut i SvD och försvarade sina journalisters rätt att låta egna värderingar prägla nyhetsrapporteringen. Det är ett befriande erkännande – och kanske en svanesång, skriver Torsten Sandström.

Chefen för SVT går i SvD den 6/6 till försvar för de egna journalisternas rätt att sprida politiska värderingar i nyhetsreportage. Det sker i en text som skrivits tillsammans med hennes kollega i Finlands motsvarighet till SVT. Det vi kan läsa är alltså ett inlägg som i realiteten medger den vänstervridning som dominerar SVT. I stället för att plädera för extrem återhållsamhet avseende de anställdas politiska åsikter så blåser hon i realiteten under den propaganda som faktiskt sprids varje dag, timma och minut i det SVT som folket tvingas betala. Det hon skriver är kanske en överraskning. Men samtidigt ett befriande erkännande av de övertramp som många förnuftiga människor länge har kritiserat – och för den skull hånats i svenska medier.

I grunden menar SVT-chefen att en neutral rapportering varken är möjlig eller bra. Själva ambitionen att med maximal frenesi upprätthålla en politiskt oberoende journalistik (i statsfinansierade medier) faller således till marken.

Eländet förvärras av en argumentation som i grunden är djupt ologisk och går ut på: alla är vi människor med värderingar, därför måste SVT:s journalister tillåtas rådande politisk frihet. Låt mig citera:

”Domstolar blir inte meningslösa för att domare är människor. Vetenskap blir inte värdelös för att forskare har personliga övertygelser. Tvärtom utvecklar alla professioner metoder och kontrollstationer just för att hantera att vi är människor. Det gäller också journalistiken.”

Jämförelsen med domare och vetenskapsidkare är helt förvridna. Visst är de människor med privata åsikter. Men för en domare i en underinstans är det ett lagbrott att åsidosätta gällande lagstiftning med hänvisning till personliga åsikter. Och ingen inom yrket hyllar den forskare som medvetet vinklar vetenskapen. Inom de båda akademiska professionerna skolas unga ständigt att inte politisera. Rollerna hyllas av samhället just på grund av detta faktum.

Journalister skolas däremot inte så. De tränas tvärtom i betydelsen av personlig integritet, att kritisera samhällsskeenden samt att rapportera på ett vis som man uppfattar ger stöd till den svaga människan (alltså offret, vem det nu är). Inget av dessa argument är förenliga med ett fokus på vad som faktiskt skett i samhället. Argumenten är i stället uppenbart värderande och framtidsinriktade. Den mediala rapportörens roll borde enligt min och många andras uppfattning vara att med näbbar och klor befria sig från personliga böjelser av detta slag, hur humana de än kan tyckas. Journalistens uppgift är ju att skildra faktiska skeenden!

Det goda med SVT-chefens text är att hon de facto erkänner hur hennes medarbetare agerar – och enligt SVT:s syn på saken även hur SVT ska jobba. Orden är hennes svanesång.

Enligt min åsikt borde de svenska företag som påstås driva ”public service” för länge sedan ha förlorat statliga pengar. Den bevillning som skett i gällande statsbudget bör vara den sista. Riksdagen är nämligen inte alls bunden av talet om en framtida 8-årig finansiering. Lagrådet har explicit sagt att finansieringen enligt grundlagen enbart är bunden årsvis med stöd av Riksdagens budgetbeslut.

Därför föreslår jag att SVT och SR ska tvingas konkurrera med befintliga företag på den nöjes- och åsiktsmarknad där SVT/SR redan sprider sin politiska syn på Sverige. Jag tror alla vet hur det kommer att sluta. Ungefär som med ett annat kostsamt politiskt projekt, dvs Northvolt.

Torsten Sandström

Torsten Sandström

Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.

Nurnberg på HBO. SE den om du kan!

 

Russell Crowes tolkning av ärkenazisten Hermann Göring i andra världskrigsdramat ”Nürnberg” var en av förra höstens mer omtalade rollprestationer. Nu finns den att se på HBO Max, vilket uppenbarligen fångat många svenskars intresse: ”Nürnberg” har klättrat ända upp till plats 1 på HBO Max topplista.

”Nürnberg” kretsar kring den rättegång som de allierade höll i tyska staden Nürnberg för att ställa de överlevande nazistledarna inför rätta för de brott de gjort sig skyldiga till under andra världskriget. Det största namnet under rättegången var just Hermann Göring, Hitlers högre hand, riksmarskalk och chef för flygvapnet Luftwaffe.

Kriget som aldrig slutade!

Det krävs att upprepas. Självständighets­kriget judarna vann mot den arabiska världen tog för Israels del slut 1949, men så inte för araberna. För deras del har kriget varit pågående sedan dess. Och kriget kommer att fortgå tills det judiska Israel upphör att existera.

Orsakerna är flera och i kombination med varandra.

För det första lever araberna fort­farande i en kultur där varje individ är en del av en större enhet, klanen. Klan­tillhörighet är något man föds med och ändras därför inte bara för att man flyttar eller emigrerar. Det är med andra ord en konstant, vare sig man vill eller inte. Att kritisera klanen är att skapa oro i leden och anses vanära klanen. Självkritik är därför inte ett uppenbart drag, om alls, inom klanen. Om klanens ära går förlorad kan den endast återtas genom våld och blods­utgjutelse, utan alternativ. Detta gäller såväl klan­medlemmar som utom­stående. Därför är skam, även om man själv dragit den på sig, direkt farlig både för klanen och personen. Den måste åtgärdas.

För det andra islam, som uppstår i ovan nämnda klankultur. Att vanära islam är att vanära varje muslim i världen – den globala umman, vilket är islams motsvarig­het till klanen. De som inte tillhör umman tvingas leva som andra klassens med­borgare – dhimmi, eller ännu värre. Och om umman blivit vanärad måste även den ta tillbaka sin heder genom våld och blods­utgjutelse. Och precis som hos klanen existerar inga andra val. Det är därför tillåtet att ljuga inom islam, om det gynnar islam. Fenomenet går under flera namn, ett av dem är taqqiyya.

För det tredje har den demokratiska världen glömt bort (vill inte erkänna) att under den absoluta merparten av hela mänsklig­hetens historia har ovan nämnda kultur varit den generella regeln för över­levnad. Att acceptera ”andra” utan efter­gifter är ett nytt historiskt fenomen, som fort­farande egentligen bara existerar i den demo­kratiska världen. Därför fort­sätter denna del av världen att INTE förstå det arabiska och muslimska synsättet på klan och heder, där blods­utgjutelse är svaret på svärtad heder – inte diskussioner!

Häri ligger världens syn på den ändlösa arabisk-israeliska konflikten.

Att sju arabiska arméer förlorade kriget de startade 1948 mot ett par hundra tusen knappt beväpnade judar (dhimmis) var, och är fort­farande, en skam för hela den globala umman och den arabiska världen. Med tanke på judarnas mycket låga dhimmistatus i islam blev förlusten ännu värre – outhärdlig! Enda sättet att inte låta judarna vinna var att vägra förlust, och för detta var araberna villiga att offra sina egna i kampen om att behålla hedern. Offren för heders­våldet blev de arabiska palestinierna vilka till­delades ärftligt flykting­skap av FN, under påtryckningar av Arab­förbundet. Allt för att inte förlora hedern.

För att rädda islam från skammen av förlust använde araberna taqqiyya i olika avtal med Israel, som endast ansågs vara tillfälliga uppehåll i det nu pågående kriget mot judarna. Detta var inte något man stack under stol med i arabvärlden, tvärtom. PLO, Fatah, Hamas, Iran, Hezbollah och många andra fort­sätter att säga det högt och tydligt framför kamerorna. Hamas skröt om det efter den 7 oktober 2023.

Men den demokratiska världen vägrar att se, vägrar att lyssna och vägrar att tala om det. De kan inte förstå att den attackerande sidan inte vill ha fred utan total förintelse. De kan inte förstå hur någon är villig att offra sina egna endast för att bevara hedern. 

Och i den andan fortsätter det nu 78-åriga heders­våldet mot den judiska staten Israel.

Christina Toledano ÅsbrinkIsraeldebattör och licensierad guide