Den 1 juni 2026 lyssnade jag på ett reportage om Libanon i SR:s ”P1 Morgon”. En kvinna, Naima, berättade om hur hennes och maken Ahmeds hus – som hade tagit decennier att bygga sten för sten – hade bombats sönder. Hemmet är borta. Citronträdet där barnbarnen skulle ha fått en gunga är borta. Deras tillvaro ligger i spillror.
Självklart är det synd om Naima och Ahmed.
Några timmar senare intervjuades Eli Sharabi i ”Studio Ett”. Han hade hållits fången av Hamas i 491 dagar efter att ha kidnappats den 7 oktober 2023. Under den plågsamma fångenskapen levde han på hoppet om att återse sin fru och sina två döttrar. Efter frigivningen möttes han av det djävulska och ofattbara beskedet att de mördats redan under attacken.
Mitt i intervjun presenterade reportern siffror på döda i Gaza och frågade: Är detta proportionerligt?
Frågan försköt samtalet från ett personligt vittnesmål till en moralisk balansräkning i realtid. Proportionalitet i krig är en legitim princip, men den hör hemma i strategisk bedömning – inte i konfrontationen med en människas djupaste trauma. Eli Sharabi är inte militärstrateg, folkrättsexpert eller politisk beslutsfattare. Han är ett terroroffer som skrivit en bok om vad han varit med om och nu berättar om sin mördade familj. Situationen krävde mental närvaro och empati.
I Libanonreportaget hände precis tvärtom. Där fick lyssnaren en gripande skildring av civilt lidande, men nästan ingen hjälp att förstå sammanhanget. Att reportaget gjordes av Samar Hadrous, född i Libanon med palestinsk bakgrund, är i sig inget argument vare sig för eller emot dess kvalitet. Frågan är inte vem reportern är utan vilka frågor som ställs – eller inte ställs.
Det märkliga är att public service samma dag tycks ha förväxlat dessa två journalistiska uppgifter. I intervjun med Sharabi ersattes medmänsklighet av analys. I reportaget från Libanon ersattes analys av medmänsklighet. Skillnaden mellan Sharabis avgrundsdjupa personliga tragedi och ett bombat hus i Libanon är en del av denna kontext och borde ha påverkat vilka frågor som lämpade sig att ställa.
God journalistik kräver förmågan att veta när man ska ställa den svåra frågan och när man ska avstå. I intervjun med Eli Sharabi ställdes proportionalitetsfrågan till fel person i fel ögonblick. I reportaget från Libanon uteblev däremot den nödvändiga frågan om Hizbollahs ansvar. Det är två olika misstag, men de pekar mot samma problem: sviktande omdöme. Ett omdöme som handlar om tajmning, kontext och respekt för situationens karaktär.
Så här har det låtit i flera års tid från Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad: Den svenska regeringen är Israels knähund, den har palestinska barns blod på sina händer och ska ställas inför rätta. Samma sak med alla som inte stöttar den palestinska kampen. Israel är en kolonial skapelse utan existensberättigande.
Expressens avslöjanden om att vänsterpartister än en gång spridit antisemitism och hyllat terrorgrupper ledde till en del hetsiga meningsutbyten i onsdagens partiledardebatt i riksdagen.
Nyss-kommunisternas ordförande Nooshi Dadgostar anlade en ytterst förorättad min, modell ledsen labrador, och avfärdade likt tidigare kritiken med att det handlade om ett litet fåtal individer, att partiet omedelbart agerat, att Vänsterpartiet är det mest antirasistiska partiet någonsin och att varje ifrågasättande av detta är en ren oförskämdhet. Dadgostar backades upp av sin tilltänkta statsminister, Magdalena Andersson (S), som gjorde klart att Vänsterpartiet “har markerat och har agerat”. Med detta verkade Andersson nöjd.
Men extremismen, antisemitismen och stödet för palestinsk terror går ända in i Vänsterpartiets riksdagsgrupp – även efter att partistyrelseledamoten Lorena Delgado Varas kastats ut ur partiet och kollegan Daniel Riazat lämnat i protest mot behandlingen av Delgado Varas.
Inget annat parti i riksdagen har företrädare som uttrycker sig så grovt och hetsande om andra politiker som Dadgostars vänsterparti. Det sker från riksdagens talarstol, på gator och torg och inte minst i sociala medier. Och eftersom det sker helt öppet går det inte att dra någon annan slutsats än att det i partiledningens ögon är helt i sin ordning.
Två dagar efter Hamas mord- och våldtäktsorgie i södra Israel den 7 oktober 2023, lade Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad ut en bild på Facebook med följande text:
“Israel är en kolonialmakt, apartheidstat, ockupationsmakt och är ansvarig för folkmord på palestinier.”
Till bilden hade hon fogat en kommentar: “Så vad måste upphöra för att människor ska kunna leva i frihet och trygghet utan blodspill?”
Awad säger det inte rakt ut. Svaret på frågan ges indirekt, via texten i bilden. Det som måste upphöra är Israel. Upphöra att existera. Först då kan det bli fred.
När Awad leende poserar på bild med en relief som föreställer ett Stor-Palestina där Israel inte längre existerar är det ännu ett sätt att sända samma budskap till partiets gräsrötter och tänkbara väljare.
I ett tal i Stockholm i september 2024 lät det så här:
“Israel ska sluta ockupera Palestina, lämna tillbaka all stulen mark och palestinierna ska få rätten att återvända till sitt land. Därför ska Israel ut ur Palestina.”
Det där sista ska inte missförstås. Awad återkommer gång på gång till att det hon kallar ockupation inleddes 1948, det år Israel utropade sin självständighet. Det är så länge som folkmordet och den etniska rensningen pågått, enligt Awad. Så när Awad upprepar att Israel ska ut ur Palestina behöver det inte råda någon tvekan om vad hon avser: Israel ska upphöra att existera. Raderas från kartan. Vilket reliefen i Awads händer illustrerar.
När Awad anklagar Israel för folkmord är det en projektion. Varje anklagelse är en bekännelse. Folkmord – att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp – är vad hon och den globala antiisraeliska rörelse hon tillhör strävar efter.
I partiledardebatten i SVT i höstas sade Nooshi Dadgostar: “Jag tror att det är vårt uppdrag att hålla en ton som är sammanhållande, inte polariserande”.
I en interpellationsdebatt i riksdagen den 20 augusti 2024 sade Awad bland annat följande:
“Det är uppenbart att den svenska regeringen är Israels lilla knähund. Regeringen är knähund till barnamördare, extremister och kriminella.”
Hon fortsatte:
“Högerregeringen kommer att gå till historien som den regering som försvarade och finansierade ett pågående folkmord. Den har palestiniernas blod på sina händer, och den kommer att dömas hårt för det. Jag längtar till den dagen då man ställer den här regeringen inför rätta!”
Awads insats i riksdagens talarstol väckte uppskattning hos den iranska regimen vars kulturcentrum i Stockholm lade ut ett klipp med hennes anförande på sin Youtubekanal.
Tilläggas kan att det inte bara är regeringen utan också alla andra som inte delar Awads uppfattning i Palestinafrågan som enligt henne har blod på sina händer. Även de “ska dömas hårt och ingen ska komma undan”.
Hur denna revolutionära rättvisa ska skipas lämnar Awad outtalat. Det väcker en viss nyfikenhet.
Av Awads sociala medier framgår att hon varit en uppskattad gäst i Göteborg hos Vänsterpartiets partiförening Angeredsvänstern när den leddes av Kristofer Lundberg, han som sedan uteslöts ur partiet på grund av sitt uttalade stöd för den palestinska terrorgruppen PFLP. I Göteborg har hon även umgåtts med Khaled Zeiter, känd för att medverka i de återkommande propalestinska demonstrationerna – i praktiken pro-Hamas – iförd en tröja med texten ”Palestina 7 oktober”. Ett hyllningsbudskap som inte heller det är särskilt svårt att tolka för den som vill förstå.
“Tack för underbar dag, med ett sällskap av underbara människor. Det var en ära att få träffa en sån jordnära person, som verkligen kämpar i den palestinska frågan så som Nadja Awad”, skrev Zeiter på Facebook efter mötet.
Talet i Stockholm avslutade Awad med ett angrepp på svenska medier som enligt henne springer Israels och USA:s ärenden och “upprätthåller” folkmordet:
“Jag vill också nämna något om det farligaste vi har, journalister och media, som inte sanningsenligt vill rapportera om det vi ser i Gaza med våra egna ögon.”
Att kalla medier och journalister “det farligaste vi har” är tydligen även det något som ryms under Vänsterpartiets höga tak.
Awad agerar inte i ett vakuum. Nooshi Dadgostar vet mer än väl vad Awad tycker, gör och säger. Partiledningen vet. Partigruppen i riksdagen vet. I höstens val är Awad etta på partiets riksdagslista för Örebro län. Hennes insatser är uppenbarligen uppskattade.
Iranier deltar i en regeringskritisk protest in Teheran torsdagen den 8 januari, 2026. (AP Photo IRN101)
AP Photo
Efter att uppskattningsvis fyrtiotusen civila iranier hade mördats på öppen gata under protesterna mot den islamiska republiken den 7 och 8 januari, vaknade Europa plötsligt upp. Men bara för några ögonblick. I Bryssel förbjöd Europaparlamentets ordförande, Roberta Metsola, iranska diplomater tillträde till parlamentets utrymmen och den tyska förbundskanslern Friedrich Hertz förklarade självsäkert att en regim som mördar sina egna knappast kan överleva många veckor till.
Runt om i världen såg den iranska oppositionen plötsligt ett skimmer av ljus och hopp. Efter 47 år av förtryck vågade man äntligen hoppas på frihet och demokrati. Men efter att den iranska regimen stängde av internet och all kontakt med omvärlden kunde man effektivt tysta ned allt motstånd utan insyn av internationell media.
I dag beskrivs massakern som det största massmordet på en egen befolkning under så få dagar under modern tid. Fyra månader senare har situationen förändrats radikalt. Den tillfälliga europeiska solidariteten med det iranska folket visade sig vara en chimär. När det kom till kritan vägrade de flesta europeiska länder att lyfta ett finger för att hjälpa det iranska folket trots att runt nittio procent av befolkningen önskade ett regimbyte.
I stället för att bistå Israel och USA som under några intensiva veckor i mars lyckades försvaga den iranska regimens militära kapacitet avsevärt samt underlätta för ett regimbyte, ställde sig Europa indirekt på den iranska regimens sida.
Såväl Spanien som Belgien vägrade att upplåta sitt luftrum för amerikanska krigsflyg och Starmer stoppade den amerikanska armén från att använda landets militärbaser. I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.
Samtidigt som solidaritetsyttringarna för den avsatte shahens son, Reza Pahlavi, fortsatte i Iran, vägrade Europa att erkänna kalla fakta. Det iranska folket hade fått nog av fötrtycket under islam och krävde förändring. Förändringen stavades Reza Pahlavi och stöddes av tiotals miljoner iranier inne i landet och runt om i världen.
I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.
När kronprinsen besökte Stockholm några månader senare fick han visserligen tala till enskilda riksdagsmän, landsmän och ett stort mediauppbåd inne i riksdagshuset – men såväl riksdagens talman som regeringen vägrade blankt att träffa konronprinsen i fruktan för att uppröra mullorna i Teheran. Det var för övrigt samma terrorregim som den socialdemokratiska regeringen hade mött i tiderna täckta från topp till tå för att blidka mullorna.
Mötet i Teheran markerade i princip dödsstöten för det som man stolt hade utropat som en feministisk utrikespolitik. I samma veva raserades även bilden av den humanitära stormakt som man med stor möda hade byggt upp i decennier. Detta var inte längre Raoul Wallenbergs Sverige.
Men Sverige var inte ensamt i den avvisande inställningen. Genom påtryckningar från den islamska republikens lakejer runt om i Europa har EU vägrat att ge den iranska oppositionen någon erkänsla. I stället för att stödja oppositionen försöker media, med hjälp av regimens talesmän, förmedla en bild av en splittrad opposition som är oförmögen att ta över ett regeringsansvar.
EU:s cyniska inställning till kriget i Iran går däremot stick i stäv mot inställningen till Ukraina. Medan man fortfarande vägrar inleda några som helst diplomatiska samtal med den ryska regeringen utan i stället kräver en fullständig kapitulation, är kompromiss och eftergifter ledorden i inställningen till den Iranska regimen i Teheran. I veckan prisade således Kaja Kallas den pakistanska regeringen för dess roll i fredssamtalen mellan USA och Iran och önskade en snabb normalisering av relationerna med Iran.
Ett Europa som känner större samhörighet med den brutala islamistiska regimen i Iran än folket som kräver förändring, är ett Europa som fullständigt har tappat bort sin moraliska kompass.
TomasSandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel
SVT:s chef försvarar nu öppet journalisternas rätt att låta personliga värderingar styra rapporteringen. Foto: Privat / Holger.Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons
SVT:s chef gick nyligen ut i SvD och försvarade sina journalisters rätt att låta egna värderingar prägla nyhetsrapporteringen. Det är ett befriande erkännande – och kanske en svanesång, skriver Torsten Sandström.
Chefen för SVT går i SvD den 6/6 till försvar för de egna journalisternas rätt att sprida politiska värderingar i nyhetsreportage. Det sker i en text som skrivits tillsammans med hennes kollega i Finlands motsvarighet till SVT. Det vi kan läsa är alltså ett inlägg som i realiteten medger den vänstervridning som dominerar SVT. I stället för att plädera för extrem återhållsamhet avseende de anställdas politiska åsikter så blåser hon i realiteten under den propaganda som faktiskt sprids varje dag, timma och minut i det SVT som folket tvingas betala. Det hon skriver är kanske en överraskning. Men samtidigt ett befriande erkännande av de övertramp som många förnuftiga människor länge har kritiserat – och för den skull hånats i svenska medier.
I grunden menar SVT-chefen att en neutral rapportering varken är möjlig eller bra. Själva ambitionen att med maximal frenesi upprätthålla en politiskt oberoende journalistik (i statsfinansierade medier) faller således till marken.
Eländet förvärras av en argumentation som i grunden är djupt ologisk och går ut på: alla är vi människor med värderingar, därför måste SVT:s journalister tillåtas rådande politisk frihet. Låt mig citera:
”Domstolar blir inte meningslösa för att domare är människor. Vetenskap blir inte värdelös för att forskare har personliga övertygelser. Tvärtom utvecklar alla professioner metoder och kontrollstationer just för att hantera att vi är människor. Det gäller också journalistiken.”
Jämförelsen med domare och vetenskapsidkare är helt förvridna. Visst är de människor med privata åsikter. Men för en domare i en underinstans är det ett lagbrott att åsidosätta gällande lagstiftning med hänvisning till personliga åsikter. Och ingen inom yrket hyllar den forskare som medvetet vinklar vetenskapen. Inom de båda akademiska professionerna skolas unga ständigt att inte politisera. Rollerna hyllas av samhället just på grund av detta faktum.
Journalister skolas däremot inte så. De tränas tvärtom i betydelsen av personlig integritet, att kritisera samhällsskeenden samt att rapportera på ett vis som man uppfattar ger stöd till den svaga människan (alltså offret, vem det nu är). Inget av dessa argument är förenliga med ett fokus på vad som faktiskt skett i samhället. Argumenten är i stället uppenbart värderande och framtidsinriktade. Den mediala rapportörens roll borde enligt min och många andras uppfattning vara att med näbbar och klor befria sig från personliga böjelser av detta slag, hur humana de än kan tyckas. Journalistens uppgift är ju att skildra faktiska skeenden!
Det goda med SVT-chefens text är att hon de facto erkänner hur hennes medarbetare agerar – och enligt SVT:s syn på saken även hur SVT ska jobba. Orden är hennes svanesång.
Enligt min åsikt borde de svenska företag som påstås driva ”public service” för länge sedan ha förlorat statliga pengar. Den bevillning som skett i gällande statsbudget bör vara den sista. Riksdagen är nämligen inte alls bunden av talet om en framtida 8-årig finansiering. Lagrådet har explicit sagt att finansieringen enligt grundlagen enbart är bunden årsvis med stöd av Riksdagens budgetbeslut.
Därför föreslår jag att SVT och SR ska tvingas konkurrera med befintliga företag på den nöjes- och åsiktsmarknad där SVT/SR redan sprider sin politiska syn på Sverige. Jag tror alla vet hur det kommer att sluta. Ungefär som med ett annat kostsamt politiskt projekt, dvs Northvolt.
Torsten Sandström
Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.
Russell Crowes tolkning av ärkenazisten Hermann Göring i andra världskrigsdramat ”Nürnberg”
var en av förra höstens mer omtalade rollprestationer. Nu finns den att
se på HBO Max, vilket uppenbarligen fångat många svenskars intresse: ”Nürnberg” har klättrat ända upp till plats 1 på HBO Max topplista.
”Nürnberg”
kretsar kring den rättegång som de allierade höll i tyska staden
Nürnberg för att ställa de överlevande nazistledarna inför rätta för de
brott de gjort sig skyldiga till under andra världskriget. Det största
namnet under rättegången var just Hermann Göring, Hitlers högre hand,
riksmarskalk och chef för flygvapnet Luftwaffe.
Det krävs att upprepas. Självständighetskriget judarna vann mot den arabiska världen tog för Israels del slut 1949, men så inte för araberna. För deras del har kriget varit pågående sedan dess. Och kriget kommer att fortgå tills det judiska Israel upphör att existera.
Orsakerna är flera och i kombination med varandra.
För det första lever araberna fortfarande i en kultur där varje individ är en del av en större enhet, klanen. Klantillhörighet är något man föds med och ändras därför inte bara för att man flyttar eller emigrerar. Det är med andra ord en konstant, vare sig man vill eller inte. Att kritisera klanen är att skapa oro i leden och anses vanära klanen. Självkritik är därför inte ett uppenbart drag, om alls, inom klanen. Om klanens ära går förlorad kan den endast återtas genom våld och blodsutgjutelse, utan alternativ. Detta gäller såväl klanmedlemmar som utomstående. Därför är skam, även om man själv dragit den på sig, direkt farlig både för klanen och personen. Den måste åtgärdas.
För det andra islam, som uppstår i ovan nämnda klankultur. Att vanära islam är att vanära varje muslim i världen – den globala umman, vilket är islams motsvarighet till klanen. De som inte tillhör umman tvingas leva som andra klassens medborgare – dhimmi, eller ännu värre. Och om umman blivit vanärad måste även den ta tillbaka sin heder genom våld och blodsutgjutelse. Och precis som hos klanen existerar inga andra val. Det är därför tillåtet att ljuga inom islam, om det gynnar islam. Fenomenet går under flera namn, ett av dem är taqqiyya.
För det tredje har den demokratiska världen glömt bort (vill inte erkänna) att under den absoluta merparten av hela mänsklighetens historia har ovan nämnda kultur varit den generella regeln för överlevnad. Att acceptera ”andra” utan eftergifter är ett nytt historiskt fenomen, som fortfarande egentligen bara existerar i den demokratiska världen. Därför fortsätter denna del av världen att INTE förstå det arabiska och muslimska synsättet på klan och heder, där blodsutgjutelse är svaret på svärtad heder – inte diskussioner!
Häri ligger världens syn på den ändlösa arabisk-israeliska konflikten.
Att sju arabiska arméer förlorade kriget de startade 1948 mot ett par hundra tusen knappt beväpnade judar (dhimmis) var, och är fortfarande, en skam för hela den globala umman och den arabiska världen. Med tanke på judarnas mycket låga dhimmistatus i islam blev förlusten ännu värre – outhärdlig! Enda sättet att inte låta judarna vinna var att vägra förlust, och för detta var araberna villiga att offra sina egna i kampen om att behålla hedern. Offren för hedersvåldet blev de arabiska palestinierna vilka tilldelades ärftligt flyktingskap av FN, under påtryckningar av Arabförbundet. Allt för att inte förlora hedern.
För att rädda islam från skammen av förlust använde araberna taqqiyya i olika avtal med Israel, som endast ansågs vara tillfälliga uppehåll i det nu pågående kriget mot judarna. Detta var inte något man stack under stol med i arabvärlden, tvärtom. PLO, Fatah, Hamas, Iran, Hezbollah och många andra fortsätter att säga det högt och tydligt framför kamerorna. Hamas skröt om det efter den 7 oktober 2023.
Men den demokratiska världen vägrar att se, vägrar att lyssna och vägrar att tala om det. De kan inte förstå att den attackerande sidan inte vill ha fred utan total förintelse. De kan inte förstå hur någon är villig att offra sina egna endast för att bevara hedern.
Och i den andan fortsätter det nu 78-åriga hedersvåldet mot den judiska staten Israel.
Jag har läst igenom allt dessa 25 personer från vänsterpartiet har att säga om vår nutid och vad de anser om tex judar eller Israel.
Det är som att stiga in i ett slutet mentalsjukhus där de suttit i 40 år och idisslat.
De här människorna borde inte ens vistas i Sverige, de hör hemma på dårhuset MÖ.
Tyvärr tror jag att ingenting kommer att övertyga dem om att de har missuppfattat det mesta pga av hur de vuxit upp med ständig hjärntvätt från tidig ålder.
MEN hur i tusan har de kunnat bli medlemmar i ett svenskt (?) parti , V?
Det måste ju beror på att det finns stöd för bizarra tankar och åsikter. ATT V nu städar lite grann är ju bara ett sätt att komma ifrån denna situation de hamnat i tack vare Expressens granskning.
DET har alltid funnits bizarra politiska åsikter i vänsterpartiet. Jag var med i partiet från 1966 -1972 och minns hur man i alla väder ställde upp för Sovjet tex 1956 i Ungern eller 1968 i Tjeckoslovakien. Lika sjukt som att ställa upp för hamas!
Antisemitismen har alltid funnits i detta parti !
ATT ca 8 % av sveriges väljare tänker rösta på dem är bara ett underkännande av väljarnas tankeförmåga!
SÄPO får avgöra hur farliga dessa individer är men i mina ögon är de oerhört destruktiva och otäcka! De har ju samma tankar som dagens nazister!
Barbro Svensson med mannen Arne. Moster o morbror.
Arne, mor Elly Högrelius, mormor Ellen Hernefors och far Bänkt !
Moster Barbro Svensson. Jag hittade dessa gamla foton från 1977 på en gammal hårddisk. Färgen var helt urusel på bilderna men då öppnade jag upp ett fotoprogram som heter Showfoto, ett program från KDE Linux. Där kan man mixtra med färgerna osv.
Formatet på bilderna var 9 * 9 så jag får vara nöjd med resultatet.
Först begår islamisterna ett massmord där de tillgriper allt från stympningar av unga flickor till att bränna ihjäl hela familjer mm.
Sen inom ett dygn inom tex Sverige så kommer hyllningarna till dessa extrema mördare och antisemiter!
På kort tid så vrids hela sanningen om denna massaker i de sjukas hjärnor till att israel började kriget!
Drar med sig hela f-b pressen, tv o radio i vårt land i detta sjuka! Hatet mot Israel just för att de slår tillbaka mot de som öppnade kriget blir det ledande. På plats för antisemiterna finns ju radions islamister! Svensk tv gör inte annat än lägger skulden på Israel. Det är så otäckt att man kan gå in för att lura ett helt folk med falska inslag.
Så länge judar gasades ihjäl så kan de hyllas men när judar försvarar sig då duger det inte längre!
OCH det är jag övertygad om att judar och Israel kommer att försvara sig mot islamisterna OCH jag lovar att jag kommer att stå på deras sida och hjälpa dem så gott jag kan med pengar till olika ändamål!
Nazismen borde ha blivit död efter andra världskriget men tyvärr ser vi idag att så blev det inte!
Inlägg
