Sveriges största dagstidningar förmådde inte en enda dag fokusera på Israel och respektera den smärta som israelerna utsattes för av Gaza.
Bild: Ohad Zwigenberg / AP / TT.
Dagens Nyheter beskriver Emma Bouvin Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 då Hamas mördade, våldtog, lemlästade, brände människor levande, sköt barn på nära håll, avrättade föräldrar inför sina barn, förde upp objekt i människors kroppsöppningar, trasade sönder kropparna av vad som nyss var levande, dansade, unga, gamla, hoppfulla människor som ”Hamas omfattande attack”.
Att skriva är svårt: att skriva träffsäkert, engagerande och variera språkbruk kräver tanke. Att därtill söka nyttja ordens kraft för att förminska, förvrida och relativisera må kräva än mer eftertanke, än mer precision. När en skribent inte söker belysa verkligheten ens det minsta objektivt spelar ordens betydelse mindre roll, när målet i stället är att förminska verkligheten för att med ordens hjälp passa den föredragna övertygelsen. Eftersom Bovin med all önskvärd tydlighet inte söker beskriva terrorattacken korrekt, är ”omfattande attack” prov på sådan eftertanke. Att utesluta ”terror” är ett genomtänkt val.
Svenska Dagbladet vill inte vara sämre. Jesper Sundens artikel har redan innan nio på morgonen reducerats till en mindre text i flödet, utan bild, utan uppmärksammande rubrik. Sunden inleder förvisso korrekt: ”Hamas attack startade en kedja av krig och kriser som förändrat Mellanöstern – och fått globala följder”, men hans slutsats reducerar kriget och konflikten som nu spridits världen över till israelernas hat. Han trivialiserar deras konstanta rädsla och låtsas att den driver konflikten. Attacken ”väckte en existentiell ångest hos israelerna som ännu finns kvar” förklarar han förvånat, nästan som om det är något konstigt, och förtäljer att de flesta israeler är rädda för en upprepning av den 7 oktober. Hans slutsats blir så: ”Rädsla leder lätt till hat och hat leder till våld. Det israeliska hatet riktades mot Hamas, men drabbade alla som bodde i Gaza.” .
Sunden vet likaväl som vi andra att inte enbart Hamas utan ”vanliga” palestinier deltog i attacken, att de plundrade, mördade och våldtog. Han vet att majoriteten av palestinierna stödjer vad Hamas gjorde och att de vill se Israel utplånat. Israelernas rädsla är befogad, den grundas på ett faktiskt hot: Hamas lovar alltjämt dyrt och heligt att upprepa den 7 oktober så många gånger det krävs.
Sunden medger att ”ångesten och hatet” eldades på av Hamas handlingar men hoppar direkt till att ”samtidigt bombades stora delar av Gaza till grus och är i dag obeboeliga”. Försvarskriget mot Gaza skedde så klart inte alls samtidigt utan som en direkt respons på att israeliska medborgare (men också thailändska, irländska, franska och amerikanska) förts bort och låsts in i tunnlar under Gaza där de svältes.
Att skriva är svårt. Bättre än så här förmår Sveriges största dagstidningar inte. De förmådde inte, en enda dag, fokusera på Israel och respektera den smärta och sorg som israelerna utsattes för av Gaza. De förmår inte förklara att Hamas är kvar, att de inte avväpnats, att de fortfarande förklarar att de vill utplåna judarna, att de fortfarande beskjuter Israel och att omvärlden fångats av deras feberyra hat och vill delta i utplånandet.
De kunde berättat om den franska EU-parlamentariker som fylld av hat slet ner en israelisk flagga i parlamentet, eller hur Storbritanniens Green Party förklarat att sionism är rasism, eller beskrivit den antisemitism och det faktiska hyllandet av Hamas terrorism som svenska riksdagsledamöter gett uttryck för. De kunde gjort ett reportage om hur svenska judiska skolbarn tvingas till skolan under väpnat skydd. Eller hur sociala medier fullkomligen dränks i antisemitism och hur utvecklingen liknar den på trettiotalet.
Men sådant rapporterar Sveriges största morgontidningar inte längre om ty då hade de tvingats förklara hur judehatet drivs, hur det eldas på genom undanhållande av sanning, av förvanskande av information, av ensidig, selektiv rapportering. Det hade krävt en analys som blottlägger deras egen skuld.
I stället väljer de, liksom SVT och Magdalena Andersson, att fokusera på allt annat än vad som skedde den 7 oktober 2023 och varför. De väljer att fokusera på Gaza, på palestinierna, och utmålar dem som startade och fortsätter kriget, som lovar att slutföra utrotandet av Israel, som offer, medan de som attackerades inte ens på årsdagen tillåts sörja utan att beskyllas för att vara fyllda av hat.
Palestiniernas hat får vi inte höra om; ingen analys av hur Gaza göder hat, hur de inpräntar det i sina barn med modersmjölken, hur skolorna – understödda av FN och svenska skattepengar – lär barnen skrika i kör ”Khaybar, Khaybar, ni judar! Muhammeds armé ska återvända!”, hur ”martyrer” belönas med EU-medel efter att de lyckats döda judar.
Inte ens en dag förmådde de fokusera på konfliktens kärna. På vems hatet är. Att de är skyldiga är otvivelaktigt. En dag må de vakna och ställas inför sin Selbstgleichschaltung, sin självpåtagna likriktning.
Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol
Inlägg
