I dag nås vi av nyheten om ännu mer antisemitism i Vänsterpartiet. Den judiska befolkningen i Sverige är rädda.
Inget slår så hårt som vänstervåld, som Kent sjunger. Antagligen inte därför att de hatar vänstern, utan för att de vet något om ondskans natur, och att den potentiellt blir farligare när den attackerar oss där garden är nere.
I världens länder är judarna en liten minoritet. Ofta mycket liten. I en del länder har de helt fördrivits eller utrotats.
Under första hälften av 1900-talet var omkring en tredjedel av Bagdads befolkning judisk, i Kairo bodde cirka 40 000 judar och i Damaskus 15 000. I dag består den judiska befolkningen i dessa städer av enstaka individer, om ens det.
Warszawas judiska befolkning är i dag cirka 1 procent av de 350 000 som en gång bodde där. I Malmö är den judiska befolkningen uppskattningsvis en fjärdedel till hälften så stor som 1990. I Wien har den judiska befolkningen minskat med cirka 170 000 personer sedan 1930-talet. En gång blomstrande judiska samhällen i städer som Aleppo, Tripoli och Sanaa är i dag helt ödelagda.
Judenrein, sa Hitler. Rotlösa kosmopoliter och folkets fiende, sa Stalin. Sionister, sa Brezjnev. Femte kolonnen, sa de polska socialisterna när de fördrev cirka 20 000 judar i slutet på 1960-talet. I dag svämmar gator, torg och kommentarsfält över: ”From the river to the sea”, ”tahhirha min al-yahud”, ”globalister”, ”det självutvalda folket”, listan kan göras lång – innebörden är densamma.
Ingen förföljelse mot det judiska folket kan i förlorade liv mäta sig med Förintelsen. Cirka sex miljoner judar mördades. Medicinska experiment utfördes under obeskrivliga plågor. Människor svalts ihjäl. Familjer separerades; mamma, mormor och nyfödda dottern till gaskammaren, pappa och storebror till tvångsarbete. Från skorstenarna kom askan från den uppbrända familjen. De tyska soldaterna skrek och skrattade.
I nutidens Stockholm möts de sista förintelseöverlevarna av Auschwitz-skyltar, som beskyller judarna för nazisternas ondska. Judiska barn tvingas till polisbeskydd och utanför deras skolor arrangeras demonstrationer. Demonstrationståg med slagord har regelbundet gått förbi synagogan. Judiska familjer är rädda för att söka vård på grund av demonstrationer i sjukhusentrén eller i ångesten över att möta de skrikande läkarna i behandlingsrummet. På SVT sänds allsång mot Tel Aviv och personer som tipsar om förintelseförnekande litteratur leder stora nöjesprogram.
Dagens händelser skiljer sig från fördrivningen av judar från arabvärlden. Den skiljer sig i sin tur från 60-talets Polen, som inte heller är helt lik judarnas exodus från Sovjet och senare det sönderfallande Östblocket. Som i sin tur är olik hur judiska familjer i Malmö packat sina väskor för andra städer eller länder. Precis som att allt detta skiljer sig från nationalsocialisternas industriella förintelse. Fördrivning eller tvångskonvertering av judar har dock förekommit i många europeiska länder genom historien, där Alhambraediktet under spanska inkvisitionen är ett av många exempel. Hur olika de här händelserna än är, och hur de än sträcker ut sig i tid bär de på en gemensam insikt: Judiskt liv är utsatt, ofta farligt och många gånger omöjligt.
När man går genom förintelsens minnescenter Yad Vashem återupplevs Förintelsens historia, från slagorden och propagandan till förföljelsen och massmorden. Det tar många timmar att ta sig igenom utställningen, som försöker förklara en ondska man bara kunde önska att människan inte var kapabel till. Den mörka utställningen öppnar till slut upp sig i ljus, med en terrass med utsikt mot en liten del av världens enda judiska stat. Det judiska folkets ursprungliga hem, en senare diasporas dröm om ett nytt hem, men kanske mest av allt, svaret när nästan inget annat kunde vara hemma. En plats där ”aldrig igen” inte bara är ord, utan också ett löfte uppbackat med förmåga.
Israel är lite större än Värmland och lite mindre än Dalarna. Det motsvarar knappt 0,2 procent av ytan av de arabiska länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Om alla länder i Europa var i Israels storlek skulle EU ha cirka 460 potentiella medlemmar.
Men även om ytan är liten är konflikterna stora, inte minst för att platsen också är många arabers ursprung. I samband med Israels bildande, och i efterföljande konflikter, fördrevs både araber och judar, men medan den judiska befolkningen helt fördrevs eller gradvis flydde från många arabiska länder förblev befolkningen i Israel-Palestina blandad och gränserna omstridda. Terrorattackerna och krigen har varit otaliga och lidandet omfattande.
Att ha högt ställda krav på Israel och kräva att de efterlever lagar och regler är givetvis inte antisemitism. Det är tvärtom både rätt och i linje med hur demokratier bör agera både i förhållande till varandra och andra. Men gränsen blir mer otydlig när man mäter Israels agerande med en annan måttstock än andra eller uppmärksammar brister hos Israel som man inte noterar hos andra. Eller helt frånser omständigheterna.
Den 7 oktober 2023 attackerade Hamas och andra palestinska grupperingar Israel. Fler än tusen personer mördades och 250 personer kidnappades. Många av offren var ungdomar på en musikfestival.
Kanske var enda målet med attacken att döda, skada och skrämma judar. Kanske var det att provocera fram en motreaktion från Israel och efterföljande fördömanden från stora delar av övriga världen. Kanske något annat. Igen blev priset för den palestinska befolkningen högt. Kalkylerat högt, enligt Hamas dåvarande politiska ledare Ismail Haniyeh, som enligt Wall Street Journals översättning sa: We are the ones who need this blood, so it awakens within us the revolutionary spirit.
I enlighet med denna plan ledde terrorattacken också till en våg av antisemitism och kritik mot Israel. Och det saknas inte skäl för kritik, vare sig mot Israel, olika palestinska grupperingar, kringliggande arabiska länder eller Iran. Eftersom antisemiter ofta använder omskrivningar fångar de tillfället för att uttrycka sitt judehat som Israelkritik. Lika lätt som Brezjnev bytte till sionister och nätet kokar över av ”juice”, ”Rothschild” och ”Soros” kan ”judar” bli till ”israeler”. Mer förfinat kan klassiska antisemitiska föreställningar reproduceras som Israelkritik.
Ett omtalat exempel från den svenska debatten är när en mångårig programledare på Sveriges Radio hävdade att Israel bedrev organstöld från palestinska kroppar. Miljöpartiets Märta Stenevi gillade inlägget innan hon konfronterades med frågor. Hon hade inte läst tillräckligt noga, enligt egen utsago. Varför man reflexmässigt gillar sådana inlägg förblir obesvarat.
En publicering av Aftonbladet ungefär 15 år tidigare på samma tema vållade också en stor diskussion. Den ursprungliga så kallade blodanklagelsen är en antijudisk tolkning av Bibelns passionsberättelse. Under medeltiden vidgades berättelsen till att judar rövade bort kristna barn, tog deras blod och använde det för ritualer. I den moderna tappningen är det palestinier, organ och medicinska försök.
Ett annat exempel från den svenska debatten är när Margot Wallström (S) år 2025 hävdade att ”Israel styr Tidöregeringens handlande”. Anklagelsen förekom redan mot judarna i början av 1900-talet i Ryssland och i nazisternas propaganda kontrollerade judarna västmakternas regeringar, media, kapitalismen och kommunismen. Just föreställningen om att judarna i hemlighet styr är kärnan i den här seglivade antisemitiska konspirationsteorin.
Ytterligare ett uppmärksammat svenskt fall är när Socialdemokraternas dåvarande starke man i Malmö, Ilmar Reepalu ville att judiska församlingen skulle ta avstånd från Israels agerande i Gaza. Den här idén om en kollektiv judisk skuld eller ett kollektivt judiskt ansvar är klassisk antisemitism. Kristna eller muslimer förväntas inte på samma sätt ta ansvar för varje kristet eller muslimskt lands agerande.
Ilmar Reepalu (S) gick ännu längre när han menade att judiska församlingen användes för att driva hat mot muslimer. Med det uttalandet så lades åtminstone en del av skulden för judarnas situation i Malmö på dem själva. Uttalandet om Malmös judiska församling fick dock Reepalu backa ifrån och USA:s president skickade sitt särskilda sändebud mot antisemitism för möte med S-toppen.
I Förintelsens upptakt kunde förföljelsen av rika judar motiveras med att de var utsugare, medan övergreppen mot fattiga judar rättfärdigades med att de var smutsiga och spred sjukdomar. Hur man än var kunde man inte vara utan skuld, eftersom skuld och jude hörde ihop. Även denna antisemitiska tankefigur har bibliska rötter.
Flera uttalanden från medlemmar i Socialdemokraternas ungdomsförbund har också uppmärksammats genom åren. Allt från direkta antisemitiska uttalanden till att ”Israel ska brinna i helvetet” och sånger i förstamajtåget om att ”krossa sionismen”.
Förra året fångades SSU:s ordförande på bild iförd en palestinasjal med budskapet ”Jerusalem är vårt”. I likhet med nöjesprofilerna, programledarna, språkröret och partikamraterna tog hon avstånd när hon konfronterades. Hon kände inte till textens innebörd och det var ett misstag, enligt hennes egen utsaga.
En mer principfast hållning har det varit från många vänsterpartister, som hellre valt att bli uteslutna eller starta egna partier än att backa från sina uttalanden. I det gamla kommunistpartiet är ”israelkritiken” så institutionaliserad att det saknar mening eller poäng att peka på de enskilda fallen. Här är man inte heller lika noga med att linda in budskapet eller dölja det bakom kodord. Företrädare säger rakt ut att de tror att judar eller sionister styr världen och delar bilder på judar med djävulssvans som dricker blod. När fallen uppdagas sker uteslutningar, men något så kallat förebyggande arbete verkar inte bedrivas.
Ahmad al-Moghrabi är dömd bland annat för att ha planerat ett dåd där ett palestinskt barn användes som självmordsbombare i en terrorattack som dödade två civila, varav ett barn, och skadade ytterligare 28 personer. Till honom skriver den vänsterpartistiska riksdagsledamoten: ”Du är inte ensam. Därför skriver jag till dig i solidaritet… Ditt mod och din uthållighet i kampen för frihet och värdighet berör och inspirerar långt utanför Palestina… Din kamp är också vår kamp.”
I likhet med nöjesprofilerna, programledarna, språkröret, S-kommunalrådet och SSU-ordföranden menar Vänsterpartiet att detta var ett misstag. Det hade blivit fel i faktagranskningen, vilket inte är acceptabelt, enligt partisekreteraren.
Viljan att förlåta och gå vidare verkar också omfattande. Kändisarna dyker snart upp i nya storproduktioner, politikerna får nya toppuppdrag och Magdalena Andersson håller dörren öppen för Vänsterpartiet i regeringen. Kanske är det därför antisemitismen är så farlig, den anfaller mänskligheten där våra skyddsmurar är låga.
Godhet är inte bara Socialdemokraternas och Vänsterpartiets självbild, det är också en utbredd presumtion om vänstern. Kanske gör det inte bara granskningen av dem svagare – utan också självrannsakan.
Till att börja med är det fel och farligt att göra frågor om ”ond” och ”god” till vänster-höger-frågor. Den delen av människans förmåga bör mätas på en egen skala. Vidare, när det kommer till antisemitismen har den ofta vuxit sig som starkast tillsammans med olika varianter av socialism.
Nationalsocialism kan ses som ett övertygande exempel, men det stannar inte där. Stalins och Brezjnevs antisemitism i sin kommunistiska variant av socialismen är känd, precis som den polska vänsterdiktaturens. Den gren av socialism som dominerat i arabvärlden, baathismen, är full av antisemitisk propaganda. Genom att kalla dessa varianter av socialism för högerextremism så har man på förhand öppnat upp för en farlig aningslöshet mot dessa rörelser. Tvärtom, när socialism möter nationalism – kristen, muslimsk eller annat – har den visat sig mycket farlig för judar.
Antisemitismen är farlig just för att den inte är höger eller vänster, kristen eller muslimsk. Den har ingen ålder, hudfärg eller klass. Likt ett virus söker den sig förutsättningslöst fram där immunsystemet är svagt, och slår ut i full sjukdom där behandling eller vaccin saknas. Det är därför Hitler och den framträdande palestinska ledaren och stormuftin av Jerusalem kunde ses, det är därför woke-hippies och nynazister kan säga samma sak, och det är därför allt från kändisar till politiker säger som de gör. En del är kanske bara fån som inte vet vad de gör, men också det är en fara med antisemitismen, den appellerar både till s.k. intellektuella och twittertroll. Emellanåt går det heller inte skaka av sig tanken på att antisemitismen används som opinionsverktyg. Ett lockrop där få andra budskap når fram.
Än finns tid att agera. Gör det. Som det står på en vägg i Yad Vashem:
Ett land är inte bara vad det gör, utan också vad det tolererar.
Inlägg
