söndag, mars 15, 2026

Bästa Annika Strandhäll!

 

I decennier har ni haft patent på godheten. Ni har definierat den, paketerat den och hållit den gisslan.

Ni har utnämnt er själva till våra försvarare och använt oss som moraliska alibin.

Men i fredags rämnade fasaden.

Bästa Annika Strandhäll. Vi har lite att prata om.När Simona Mohamsson ger Jimmie Åkesson en kram, är det som att ridåer dras undan. Snön töar bort och allt som låg gömt därunder blottas. 

Jag hade kunnat skriva långt och syrligt om Liberalernas U-sväng, om Mohamsson som har kallat SD för fascister och lovat dyrt och heligt att aldrig ge dem makt. 

Men det som drabbade hårdast, var hur någonting annat plötsligt kom fram.

Tänk att det aldrig handlade om oss svartskallar, egentligen. 

Bästa Annika Strandhäll

Du har skrivit över 20 000 X-inlägg genom åren. Vi hade kunnat gå igenom dem alla, plocka fjädrar till en höna och skicka den på slakt.

Men du vet ju redan vad du har gjort.

I alla dessa år har du och dina vänner hållit godhetens fana med oss som alibin. Ni har varnat för nazistiska rötter och skamfilat alla som inte hejat på. Tänkt att alla vi borde tycka likadant.

Du, Annika, har talat i vårt namn, företrätt oss och bedyrat att vi är lika mycket svenskar som du. Och om någon tyckt något annat, ja, vem är egentligen svensk? 

När dina meningsmotståndare velat skicka våldtäktsmän och mördare ur landet, har du målat dem i hatiska epitet. Sagt att de drar alla invandrare över samma kam. 

Tänk, Annika, att du var exakt likadan.

* * *

När Jonas Hassen Khemiri, 2013, skrev sitt öppna brev till Beatrice Ask om projektet Reva, ”Bästa Beatrice”, blev det startskottet för ett monopol på empatin. Ni sa att Sverige var ett rasistiskt land, trots att ni öppnat dörren för miljoner och delat med er av världshistoriens främsta samhällsbygge.

Reva föreslog att papperslösa skulle ut ur landet, och ditt parti skulle istället hitta fler lagliga vägar till Europa. Khemiri skrev om hur folk tittade snett på honom i tunnelbanan, och ni ordnade galor för att stoppa rasismen.

Nu är det 2026. Ditt parti har, precis som Liberalerna, gjort en kovändning i migrationspolitiken. Men när Mohamsson kramar Åkesson, blir det också viktigt för dig att berätta.

Hur denna otacksamma palestinier har mage att krama en nazist. Antyder att hon förstör. Att hon borde skämmas. Efter allt du och dina vänner har gjort för henne. 

”Att titta sig själv i spegeln i kväll med Mohamssons bakgrund borde vara utmanande.”

Mohamsson tog steget från en maskot – ditt samvetes huvudkudde – till att bli en fiende. Inte bara du skrev liknande saker.

Allt var på era villkor.

Jag har många gånger tänkt, Annika, att du i sanning är en mångfaldsälskande person. Att du genuint tycker som du säger.

I mina tidigare år, när jag tittade under sängen efter nazister vid läggdags, tänkte jag att det var sådana som du som faktiskt stod på vår sida. För det var ju det alla sa. ”Vi gillar olika”, stod det på Aftonbladets löpsedel, och ”Rösta nej till rasismen”, på Expressens. 

Du var vitlöken mot vampyrerna. Du sa att de fanns.

Sedan gav jag mig ut i världen och såg sanningar krocka.

Kollisioner som ni vägrade prata om. Jag hörde araber hata det land som gett dem allt, jag såg bidragsfusk, läste om förnedringsrån och en islamisering i stadsdelar. Jag insåg att de sneda blickarna i tunnelbanan, kunde bero på något djupt mänskligt. Att den som tittade hade dåliga erfarenheter av någon som såg ut exakt som jag.

Kanske finns inte bara en sanning?

Men när någon påpekade detta, kallade du dem onda. Du sa att deras ideologi var farlig. Vi köpte vitlökarna av dig.

* * *

Jag inser förstås att du haft poänger i alla år. Att man nu riskerar att bli någon annans maskot istället. Ett alibi under dina motståndares huvudkudde.

Jag hoppas innerligt jag slipper. Det är inte syftet.

Du har också i efterhand sagt att du aldrig syftade på etnisk bakgrund, utan Mohamssons ”mångåriga liberala engagemang”. Tja, nog är du intelligent nog att veta hur dina ord kunde landa.

Det borde för någon med din bakgrund, inte vara särskilt utmanande att förstå.

Kanske bör du också titta i spegeln.

Fundera över hur din godhet även varit en ramp för extremism – ett skydd för de som utnyttjat systemet.

Din partiledare grät i talarstolen över en vuxen man med terrorkopplingar, för att sedan tvinga bort honom ett par veckor senare. Ditt parti ville ge amnesti till vuxna män i skolan. När kulturföreningar slussade miljoner till andra länder, var det enskildheter. När kvinnor mördades för sin heder, fick ingen prata om varför. När företag, politiker och medier hade mångfald som högsta mode, var det aldrig för vår skull – utan för klimatet ni själva skapat.

Annika, jag kan inte tala om för dig vad som är rätt eller fel.

Kanske har vi bara olika sanningar? Kanske är det bra för dig att veta, att även vi med andra bakgrunder kan tycka något? Vi med vårt ”mångåriga liberala engagemang”.

Här får du tillbaka ditt rättesnöre och kompassen. Dina vitlökar som var på låtsas.

Vi sköter vår egen talan, från nu. 

 Kvartal  Federico Moreno

lördag, mars 14, 2026

Avhopparna från L gjorde de Sverige bättre ?

 Nu står Jönssonligans medlemmar på kö med att fördömma sitt parti vilket de faktiskt har gjort under en rad av år. Allt i samverkan med de rödgröna!

De bidrog med att förstöra debattklimatet i vårt land. Påhopp. Fula ord om andra partiers företrädare. MEN med sådana "goda" människor biter inga sakargument!

De fungerar på samma sätt som inbitna stalinister, de har alltid rätt!

ATT taktiken mot det framväxande SD blev helt fel tycks de inte förstå. De hjälpte till att SD började få anhängare i svenska folket, särskilt i arbetarklassen som man då dumförklarade.

Påståenden om rasism var ju hela de rödgrönas bild av SD i alla år och detta delade libs. nuvarande avhoppare. Men det är svårt att förklara varför just SD är Israel och judarnas bästa vänner liksom att SD i många år stått på exiliraniernas sida. 

I mitt idag långa liv så har jag träffat åtskilliga fanatiker och dit måste jag idag hänföra en del av dagens liberaler. Tidigt i mitt liv var jag själv medlem i Folkpartiet och dess ungdomsförbund FPU. På den tiden så resonerade man på ett helt annat sätt utan dessa övertoner man ser o hör idag.
Folkpartiet, detta en gång stora parti i svensk politik finns inte mer och det är många som borde skärskåda sig tex Bengt Westerberg, Maria Leissner osv!
Att inte ens kunna sitta bredvid en annan människa vilken hyser andra uppfattningar DET är att hysa en totalitär inställning!

En stund senare ser jag detta rätt så förfärliga!




torsdag, mars 12, 2026

Varför denna mediala svart­målning av kristna och Israel? / Världen idag!

 

Det finns två aktörer som svenska medier alltid tycks se det som självklart att svartmåla: Israel och väckelsekristna, skriver ledarskribenten.

 

onsdag, mars 11, 2026

Lika som bär! MED:s partiledare får ordet!


 M OCH S, LIKA SOM BÄR.

Det svenska politiska landskapet beskrivs ofta som polariserat. Retoriken är hård, debatterna intensiva och konflikterna framställs som djupa. Men om man lyfter blicken från retoriken och istället studerar den faktiska politiken framträder en annan bild.
Moderaterna och Socialdemokraterna styr redan tillsammans i över 60 svenska kommuner. Det är i sig en anmärkningsvärd siffra. Samtidigt finns det i statsbudgeten enighet kring omkring 95 procent av utgifterna. När två partier i praktiken är överens om nästan hela den ekonomiska politiken och därmed också kring samhällsmodellen i stort, är det svårt att påstå att de representerar två fundamentalt olika samhällsvisioner.
Detta väcker en obekväm men nödvändig fråga: hur stor är egentligen skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i dag?
Mycket talar för att den skillnaden har krympt dramatiskt. Båda partierna försvarar en gigantisk offentlig sektor. Båda accepterar en fortsatt expansion av statens roll i ekonomin och i medborgarnas vardag. Båda ställer sig bakom omfattande offentliga satsningar kopplade till genuspolitik och transaktivism. Båda stödjer också ett EU som utvecklats i rasande takt från ett samarbete kring handel till ett överstatligt system som styr medlemsländerna genom ett växande antal direktiv.
Det är svårt att hitta verkligt avgörande konfliktlinjer.
Samma mönster syns i flera andra centrala frågor. Den växande islamismen i Europa är ett mer aktuellt och också systemhotande exempel.
Rapporter från flera länder visar att radikalisering i islamistiska miljöer ökar, samtidigt som vissa religiösa institutioner i praktiken fungerar som plattformar för fundamentalistisk propaganda. Trots detta saknas en tydlig och kraftfull politisk reaktion från de två dominerande partierna.
På arbetsmarknaden råder också en anmärkningsvärd samsyn. Fackföreningsrörelsens starka position ifrågasätts sällan på allvar. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, inklusive lagstiftning som LAS, betraktas i praktiken som orörbar.
När så stora delar av samhällsmodellen betraktas som givna uppstår en politisk kultur där stabilitet vilandes på Socialdemokratins modell värderas högre än behovet av förändring. Viljan till verklig förändring saknas helt enkelt.
Det är mot denna bakgrund som allt fler politiska kommentatorer börjar diskutera möjligheten att Moderaterna och Socialdemokraterna en dag bildar regering tillsammans. Den politiske analytikern Marcus Oscarsson pekade denna morgon på just detta scenario och samtidigt påmint om att de två partierna redan samarbetar i ett stort antal kommuner.
Om man ser till den faktiska politiken är ett sådant samarbete inte särskilt långsökt. En viktig förklaring till denna utveckling ligger i Moderaternas ideologiska förändring under de senaste två decennierna. Under Fredrik Reinfeldts ledarskap omformades partiet i grunden. Från att ha varit ett parti som tydligt utmanade den svenska högskattemodellen blev Moderaterna i allt högre grad ett parti som accepterade den och som istället fokuserade på att administrera den mer effektivt.
Resultatet blev en borgerlighet som i många avseenden slutade utmana den socialdemokratiska samhällsmodellen.
När oppositionen inte längre driver en tydligt alternativ samhällsvision uppstår ett demokratiskt problem. Politiken reduceras då till förvaltning av det existerande systemet, snarare än en verklig idékonflikt om hur samhället bör utvecklas.
Men ett öppet samhälle behöver just sådana idékonflikter.
Det behövs en opposition som faktiskt vill förändra kursen. En opposition som tydligt försvarar individens frihet, som vågar utmana den ständigt växande staten och som ser ekonomisk dynamik och företagsamhet som fundamentet för välstånd.
En sådan politik skulle kunna bygga på några grundläggande principer.
Skatterna på arbete behöver sänkas kraftigt för att göra det enklare att arbeta, anställa och bygga företag. Arbetsmarknaden behöver reformeras så att företag vågar anställa utan att riskerna blir orimliga. En modern ekonomi kräver flexibilitet och rörlighet, inte stelbenta strukturer som hämmar tillväxt.
Migrationen måste vara hållbar och bygga på tydliga krav. Den som kommer till Sverige måste acceptera landets lagar, normer och värderingar. Kriminalitet eller systematiskt missbruk av systemet kan aldrig accepteras.
Islamistiska organisationer och miljöer som sprider sharia-ideologi eller hyllar terrororganisationer måste mötas med ett tydligt och konsekvent motstånd och kastas ut ur landet. Samhället kan inte tolerera parallella maktstrukturer som underminerar demokrati och rättsstat.
EU behöver återföras till sin ursprungliga kärna som ett ekonomiskt samarbete kring frihandel. Den ständiga expansionen av överstatlig reglering riskerar annars att urholka både nationell demokrati och ekonomisk dynamik.
Energipolitiken måste samtidigt präglas av realism och långsiktighet. Kärnkraften bör spela en central roll i ett stabilt energisystem, medan statliga investeringar i projekt utan ekonomisk bärkraft bör upphöra.
Det handlar ytterst om politiskt ledarskap.
Alla dessa förändringar är möjliga om viljan finns. Men de kräver mod att utmana etablerade strukturer och ett tydligt fokus på individens frihet och samhällets långsiktiga utveckling.
Sverige står i dag inför ett vägval.
Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen där de stora partierna i praktiken förvaltar samma system tillsammans.
Eller så öppnar vi dörren för verklig politisk förnyelse.
Sverige behöver nytt ledarskap. Sverige behöver en total omstart.
Daniel Sonesson
Partiledare Medborgerlig Samling

tisdag, mars 10, 2026

Bali får ordet ! /KVARTAL.


 Foto: Stefan Jerrevång/TT. Kollage: Kvartal 

En svensk politisk överklass och vänsterboomers i exil har tillsammans format Sveriges syn på Iran.

Nu blir den grunda förståelsen för landet tydlig.

Hanif Bali skriver om varför vi måste sluta lyssna på Carl Bildt.

– Öppna dem inte nu, det är i år du ska återförenas med dina föräldrar på Frihetens torg i Teheran, säger förestånderskan till mig och räcker mig ett par nya strumpor.

Det är 1997, min tionde födelsedag, och jag firar den på HVB-hemmet Lejonet och rosen. På pappret var det en svensk tant med bakgrund inom socialtjänsten som drev stället. I praktiken var det den marxist-islamistiska iranska exilorganisationen Folkets mujahedin (MEK).

Här slets ungdomarna mellan en daglig tillvaro med svenska normer och skola samtidigt som de förbjöds att anpassa sig och bli en del av det svenska samhället. Allt var nämligen tillfälligt. Vi skulle snart återförenas med våra hjältemodiga föräldrar på Frihetens torg i Teheran, fick vi höra. Varje år.

En av de äldsta av flickorna, 16 år gammal, hade en liten burk med jord från Iran i sitt rum. Hon fick en dag åka till MEK:s europeiska högkvarter i Auvers-sur-Oise, utanför Paris, och tillbaka kom hon med beskedet att hon skulle ansluta sig till sina beväpnade föräldrar i Irak och delta i striderna mot Irans regim.

”Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln.”

En efter en försvann de som var de närmaste jag hade till storasystrar och storebröder när MEK groomade dem under den svenska socialtjänstens omsorg, trots att MEK stått under Säpobevakning sedan 80-talet. Svenska myndigheters handlingsförlamning slutar aldrig att förvåna mig.

För att inte gå samma öde till mötes tog jag tidigt beslutet att aldrig hysa hopp om regimskifte i Iran.

Protester har kommit och gått under årtionden men den iranska regimen har, genom systematisk slakt av den egna befolkningen, alltid lyckats behålla en järnhård kontroll över makten.

Den senaste veckans våg av massiva protester i Iran ser ut att inte längre bara bäras av upplysta studenter utan även av vanliga medborgare under enorm ekonomisk press. Det finns inte någon industri eller företagsverksamhet som den tusenhövdade kleptokratiska regimen inte tagit kontroll över. Inflationen är som i mellankrigstidens Tyskland, och en vanlig månadslön kan inte längre mätta en genomsnittlig iransk familj.

Tidigare uppror har regimen enkelt kunnat kalla in sina utländska arabiska legoknektar då den iranska polisen blivit utmattad av att spräcka skallen på sitt eget folk. Trupper från Hizbollah och liknande shiafanatiker från Libanon, Syrien och Irak står i tacksamhetsskuld till den islamistiska regimen, och människans förmåga att idka våld är långt större mot främlingar än den är mot grannar och landsmän.

Carl Bildt gick i bräschen

Trots att Säpo och andra svenska myndigheter gång på gång larmat om att Iran är ett av de största säkerhetshoten mot Sverige har svensk utrikespolitik om och om igen under decennier valt att tro att en varm relation med regimen är möjlig och önskvärd.

Hos Moderaterna är det Carl Bildt som gått i bräschen för att normalisera banden till regimen under slutet av 00-talet.

Under hans tid som utrikesminister gjorde då Wallenbergägda Scania och Ericsson omfattande affärer med Iran. Bland dessa var bland annat försäljning av högteknologisk övervakningsutrustning, som senare kom att användas för att kartlägga demonstranter.1

Samtidigt började utrikesminister Carl Bildts nya position – att tillhöra extremen av dem som ville normalisera relationerna med Iran – att bli tydlig för en bredare allmänhet. I utländska medier nämndes Carl Bildts välvilliga hållning gentemot Iran som ett mysterium.

Men denna vilja är inte ny; när Olof Palme återvände från sitt besök i Iran med påståendet att mullorna ”byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet” svarade riksdagsledamoten Tore Nilsson (M) 1983 med en motion där han kritiserade Palmes naiva syn och i stället förordade en isolering och bojkott av regimen.3 Nilsson pekade särskilt ut transport- och kommunikationssektorn.

Sekundärt att ha rätt

I samma motion lyckades han med kuslig precision enbart nämna en enda iransk regimaktör utöver Ayatollah KhomeiniAsadollah Lajevardi, handelsminister och senare åklagare för de revolutionära domstolarna i Teheran, som en livsfarlig potentiell massmördare. Fyra år senare skred Lajevardi till verket med sin delaktighet i massavrättningar på över 30 000 politiska fångar i Iran. Bland dem fanns min egen morbror.

Tore Nilssons motion avslogs av riksdagen.

Men att ha haft rätt är sekundärt i svensk politik. Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln. Det är enbart i detta land människor som aldrig haft rätt i ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin fortfarande anses vara något slags nestorer värda att tillfrågas om och om igen.

Efter 2009 års katastrofala chimärval i Iran och den brutala nedslagningen av de folkliga protesterna antog FN:s säkerhetsråd ett paket av sanktioner mot Iran. Dessa motsatte sig Carl Bildt.2 När EU skulle implementera dem ville Tyskland, Frankrike och Storbritannien gå längre än FN:s beslut, något som Carl Bildt kraftigt motsatte sig.

Som nybakad riksdagsledamot 2011 blev både jag och övriga ledamöter i arbetsmarknadsutskottet tämligen överraskade då vi blev ombedda, av UD, att ta emot en iransk myndighetsdelegation.

Carl Bildts uppvärmning av svensk–iranska relationer var oförankrad. Trots att Sverigedemokraterna befann sig i sin djupaste politiska isolering gav utskottet i partipolitisk konsensus uppgiften till dem som en subtil protest mot UD.

När Iran 2012 ådrog sig hårdare sanktioner från EU var Carl Bildt återigen emot.4 Särskilt ville han undvika sanktioner mot Irans banksystem, något han motiverade med omsorg om svensk-iraniers möjligheter att skicka pengar till regionen.


”Den påstått ’feministiska’ utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare.”

Gulligt. Tänk om samma omtanke hade funnits när svensk-iranska barn skickades som barnsoldater till regionen.

Väl implementerat skapade dessa sanktioner stora problem för den iranska regimens kleptokrater att stjäla och tvätta pengar från sitt folk via europeiska banker.

Inte ens en liten ”whoopsie” fick vi av Carl Bildt innan han satte sig på planet och åkte till Teheran för att i extas berätta om hur hoppfull han var inför den iranska regimens framtid. När Joe Biden tinade upp miljarder av frysta iranska tillgångar i västerländska banker var Carl Bildt nöjd. Han tyckte att Iran förtjänade fredspriset för sin ”ansvarsfulla” politik.5

Bland Socialdemokraterna är det främst Jan Eliasson som, i egenskap av Palmes högra hand som fredsmäklare under Iran–Irak-kriget på 80-talet, odlade en nära relation till några av diktaturens viktigaste aktörer. Avsaknaden av minsta cynism hos den lättcharmade Eliasson, vars utrikespolitiska meritlista är lika lång som resultatlös, förstärker den internationella nidbilden om den ständigt naiva svensken.

Det är dessa två dignitärer som under decennier via sina adepter har format Sveriges förhållande med Iran. Margot Wallström och Ann Linde fortsatte sedan att lägga fullt fokus på utbyggt samarbete med regimen.

Ingen europeisk regeringschef har följt efter

När Stefan Löfven eskalerade relationerna med ett officiellt regeringsbesök hamnade fokuset på handelsminister Ann Lindes hijab, medan frågorna om varför Sverige överhuvudtaget ska ha ett intensivt samarbete med en regim som av våra egna myndigheter bedöms vara ett av de största säkerhetshoten mot vårt land hamnade i skugga.

Den påstått ”feministiska” utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare. Inte heller missade han chansen att leende skaka hand med Ali Larijani, tidigare befälhavare för revolutionsgardet, som i skrivande stund knäcker skallar på iranska döttrar och söner och en del av den mäktiga Larijaniklanen, nära allierad med Khamenei.6

Att man ibland behöver upprätthålla diplomatiska relationer med diktaturer är en sak, men det finns inget som avkräver regeringsbesök och offentliga ceremonier med dem.

Sedan den humanitära stormaktens modiga statsminister Stefan Löfvens feministiska besök hos Khamenei har inte en enda europeisk regeringschef följt hans exempel.

Häromdagen förvånade jag mig själv då jag frågade min fru om vi ska köpa ett sommarställe i Iran om regimen faller. För bara något år sedan hade jag blivit irriterad på den som ställde mig samma fråga. Under protesterna 2019 frågade en politisk aktiv ungdom mig varför jag inte hyste hopp. Jag svarade att jag varit med för många gånger för att våga tro att det lilla ljuset av hopp inte kommer att släckas i floder av blod.

Grund förståelse

En skillnad denna gång måste tillskrivas Israel. Deras attacker mot revolutionsgardet och Hizbollah har markant minskat regimens förmåga att mobilisera sina legoknektar.

När svenska medier bevakar utvecklingen i Iran blir den oerhört grunda förståelsen för landet som präglar svensk offentlighet direkt tydlig.

Man brukar säga att om det samlas tio iranier i ett rum så finns det elva åsikter.

Jag har i veckan sett flera tidningar publicera debattartiklar och krönikor som försöker att delegitimera den iranske exilprinsen Reza Pahlavi.

Aversionen mot Pahlavi är en artefakt bland iranska vänsterboomers och deras barn. Det är en rest från den tid då dessa vänstergrupper var den dominerande oppositionen mot regimen. Men dessa pensionsfärdiga grupper har sedan länge förlorat sin relevans bland det iranska folket.

Någon revolution har ännu inte startat, och redan har den generation som aldrig gjort upp med sin skuld i mullornas maktövertagande börjat ge sig på varandra. Kronprinsen är den ende som med värdighet inte gett sig in i denna gyttjebrottning. Jag har aldrig tillhört dem som hållit honom högt, men jag får ändå medge att hans hållning är en frisk fläkt i en opposition som annars präglas av smutskastning och anklagelser om förräderi.

Nedlåtande och felaktigt

Kronprinsens varma inställning till Israel har i medier påpekats som en belastning. Men den iranska aversionen mot Israel saknar reell resonansbotten hos det iranska folket; enbart hos regimlojala shiafanatiker eller hos grånande vänstergruppers antiimperialistiska testuggare är det ett rött skynke.

Att då som svenska medier göra gällande att de unga demonstranterna inte vet vad de ber om när de ropar efter kronprins Pahlavi är både nedlåtande och felaktigt.

Hälften av Irans befolkning är under 30 år. Bilderna från den massiva statsorganiserade demonstrationen i Teheran visade tydligt att basen för regimens makt är grånande boomers, och i Väst är det främst lika gamla exiliranier, med rötterna i den vänsterrörelse som utan självkritik är medskyldiga till mullornas maktövertagande, som får representera iranierna.

Svenska politiker måste sluta lyssna på de föråldrade utrikespolitiska silverrävar som krampaktigt håller sig fast vid samma misslyckade utrikespolitiska strategier sedan 80-talet.

Jag borde kanske fortsätta traditionen att varje år ge ett par strumpor till min dotter och be henne att inte öppna dem förrän den dag svensk politik gör upp med sin naivitet gentemot Iran. Den stora frågan är om en sådan stor garderob för att hysa dem alla får plats i hennes rum.

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate