Det krävs att upprepas. Självständighetskriget judarna vann mot den arabiska världen tog för Israels del slut 1949, men så inte för araberna. För deras del har kriget varit pågående sedan dess. Och kriget kommer att fortgå tills det judiska Israel upphör att existera.
Orsakerna är flera och i kombination med varandra.
För det första lever araberna fortfarande i en kultur där varje individ är en del av en större enhet, klanen. Klantillhörighet är något man föds med och ändras därför inte bara för att man flyttar eller emigrerar. Det är med andra ord en konstant, vare sig man vill eller inte. Att kritisera klanen är att skapa oro i leden och anses vanära klanen. Självkritik är därför inte ett uppenbart drag, om alls, inom klanen. Om klanens ära går förlorad kan den endast återtas genom våld och blodsutgjutelse, utan alternativ. Detta gäller såväl klanmedlemmar som utomstående. Därför är skam, även om man själv dragit den på sig, direkt farlig både för klanen och personen. Den måste åtgärdas.
För det andra islam, som uppstår i ovan nämnda klankultur. Att vanära islam är att vanära varje muslim i världen – den globala umman, vilket är islams motsvarighet till klanen. De som inte tillhör umman tvingas leva som andra klassens medborgare – dhimmi, eller ännu värre. Och om umman blivit vanärad måste även den ta tillbaka sin heder genom våld och blodsutgjutelse. Och precis som hos klanen existerar inga andra val. Det är därför tillåtet att ljuga inom islam, om det gynnar islam. Fenomenet går under flera namn, ett av dem är taqqiyya.
För det tredje har den demokratiska världen glömt bort (vill inte erkänna) att under den absoluta merparten av hela mänsklighetens historia har ovan nämnda kultur varit den generella regeln för överlevnad. Att acceptera ”andra” utan eftergifter är ett nytt historiskt fenomen, som fortfarande egentligen bara existerar i den demokratiska världen. Därför fortsätter denna del av världen att INTE förstå det arabiska och muslimska synsättet på klan och heder, där blodsutgjutelse är svaret på svärtad heder – inte diskussioner!
Häri ligger världens syn på den ändlösa arabisk-israeliska konflikten.
Att sju arabiska arméer förlorade kriget de startade 1948 mot ett par hundra tusen knappt beväpnade judar (dhimmis) var, och är fortfarande, en skam för hela den globala umman och den arabiska världen. Med tanke på judarnas mycket låga dhimmistatus i islam blev förlusten ännu värre – outhärdlig! Enda sättet att inte låta judarna vinna var att vägra förlust, och för detta var araberna villiga att offra sina egna i kampen om att behålla hedern. Offren för hedersvåldet blev de arabiska palestinierna vilka tilldelades ärftligt flyktingskap av FN, under påtryckningar av Arabförbundet. Allt för att inte förlora hedern.
För att rädda islam från skammen av förlust använde araberna taqqiyya i olika avtal med Israel, som endast ansågs vara tillfälliga uppehåll i det nu pågående kriget mot judarna. Detta var inte något man stack under stol med i arabvärlden, tvärtom. PLO, Fatah, Hamas, Iran, Hezbollah och många andra fortsätter att säga det högt och tydligt framför kamerorna. Hamas skröt om det efter den 7 oktober 2023.
Men den demokratiska världen vägrar att se, vägrar att lyssna och vägrar att tala om det. De kan inte förstå att den attackerande sidan inte vill ha fred utan total förintelse. De kan inte förstå hur någon är villig att offra sina egna endast för att bevara hedern.
Och i den andan fortsätter det nu 78-åriga hedersvåldet mot den judiska staten Israel.
Christina Toledano ÅsbrinkIsraeldebattör och licensierad guide
Inlägg
