Nostalgi!

 

Maimon: Judehatet och en undfallenhet från Dantes nionde krets. /Bulletin

 

Vårdklädda på marsch med grind. Foto: Nano Torres / Skärmdump X.

Men en polismyndighet som inte vågar sätta ner foten, och med vårdbolag och universitetssjukhus som vägrar redovisa åtgärder, kan vi tryggt räkna med att gränserna för det acceptabla kommer att fortsätta att flyttas fram, skriver Ofer Maimon. 

När jag natten mot söndag slår på datorn efter sabbatens förhoppningsvis välförtjänta vila möts jag av de hittills groteskaste scener från en Palestinademontration jag sett och tankarna rusar. Men låt oss pausa där.

Långsiktigt mycket viktigare än känslostormar är hur våra institutioner väljer att hantera detta groteska. I det här fallet vårdbolaget Meliva, Karolinska universitetssjukhuset samt Polisen, som samtliga är i färd med att sälja ut sitt nödiga förtroende med en krishantering från Dantes nionde krets. Jag ska återkomma till det.

Men där och då i flödet är det första jag ser en bild av en man i Netanyahu-mask i iklädd svart skinnrock a la Gestapo och armbindel med davidsstjärna där originalet var försett med hatets kråkspark – ett hakkors. Inget särdeles nytt med den killen, han har till och från setts gåsmarschera fram och tillbaka utanför Sverige riksdag de gångna två åren, och påståendet att Israel är de nya nazisterna har man härvidlag hört till leda.

Mer originellt är att man denna gång tagit det hela ytterligare några steg längre. Mannen i Gestapo-utstyrseln leder nämligen lördagens Palestinademontration. Och efter honom i fronten av tåget trippar som ankungar ett antal personer iklädda sina – självklart – vårduniformer. Dessa vårdklädda bär på en grind där ordet ”Gaza” placerats i samma stiliserade järnbåge som prydde ingången till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz, en plats som såg en miljon judar mördas under andra världskriget.

Vi har således på en knapp vecka gått från att läkare och vårdanställda använder yrkets inneboende auktoritet och moraliska lyskraft vid Karolinska Universitetssjukhuset som plattform för budskapet att Palestina ska befrias från floden till havet, till att sagda lyskraft även skall skänkas åt påståendet att Israels försvarskrig mot Hamas är att jämföra med Auschwitz.

Detta krig har tragiskt nog kostat runt 40 000 civila livet. Men här jämställs det alltså med det industriella mördandet av en miljon judar – inte för att dessa judar utgjorde något hot alls, utan därför att de ansågs tillhöra en biologiskt underlägsen ras.

Koncentrations- och förintelselägret Auschwitz och grinden med den böjda järnbågen med de ökända orden ”Arbeit Macht Frei.” Det har blivit symbolen för hela Förintelsen av den europeiska judenheten – sex miljoner judar gasade, ställda framför kulsprutor, arbetade och marscherade till döds. Vilket naturligtvis är skälet till att demonstranterna valde denna skylt.

Så hur har nu detta hanterats av berörda instanser?

Det är lite oklart om det handlar om samma läkare och vårdanställda som marscherade under Auschwitz-grinden i lördags, som någon vecka tidigare höll bloddrypande gatuteater och proppade igen entrén till Karolinska Universitetssjukhuset, och det spelar kanske ingen större roll.

Viktigare är att vården uppenbarligen tar lätt på att dess grundmurade goda rykte används som plattform för vad som måste betraktas som en flodvåg av judehat, allt mer nödtorftigt maskerad som Israelkritik, där vänsterns, extremhögerns och islamismens antisemitism mötts i en perfekt storm efter Hamas massmord på judar 7 oktober.

Denna tusnami av antisemitism och Israelhat har till dags dato resulterat i tusentals fysiska överfall, hundratals skadade och drygt 30 mördade judar sedan den 7 oktober 2023 – utanför Israel.

Trots detta tycks de tre inblandade institutionella aktörerna ta lätt på det inträffade.

Polisen har genomgående sedan protesterna startade tagit lätt på de konstant framflyttade gränserna. Det har varit OK att skrika ner riksdagsledamöter utanför Riksdagen medan närvarande poliser låtsats som det regnat fem meter därifrån, eller för den delen skenmörda statsministern på samma plats och med samma ryckta polisaxlar som resultat.

Ramsor på arabiska som uppmanar till folkmord mot judar har vrålats i demonstrationstågen utan ingripande, trots att innebörden i dessa ramsor rapporterats sedan hedenhös, och snart torde vara lika kända för gemene man som ”Små grodorna”. Man har från den tunna blå linjens sida inte haft synpunkter på inställda cityturer i lokaltrafiken för att ge plats åt tillståndsgivna demonstrationer under shoppinghelger, och låtit ordningsstörare ur gatans parlament göra som de önskat. Man har struntat i att vara ens en tunn linje, och låtit Palestinaaktivisterna sätta gränserna.

Den antisemitiska kampanj som pågår verkar inte vara en polisiär fråga över huvud taget, och HMF-lagstiftningen som bortblåst ut tänkandet. Att Polisen nu vaknat till ut Törnrosasömnen och själva polisanmält Auschwitz-grinden för hets mot folkgrupp är väldigt mycket för litet, och väldigt för sent. Begås brott framför ögonen på utkommenderade poliser ska de misstänkta gripas, punkt slut.

Om demonstrationen som proppade igen entrén till Karolinska har man inget mer att säga än att man gett tillstånd till en demonstration på allmän plats. Allmän plats förresten? Bra fråga det med.

Karolinska är ett universitetssjukhus med hög internationell profil, vad har de att säga om spektaklet? Inte mycket. Man meddelade lite harigt att man avdelade en del av sjukhusets ordningsvakter till att vid behov hjälpa patienter till andra sjukhusingångar. I övrigt tvår de sina händer och hänvisar till polisens påstående om att demonstrationen skulle ha genomförts på allmän plats, och att de därför inte har kunnat ha ett ord med i laget.

I övrigt säger de att det inte är tillåtet för anställda att delta i politiska demonstrationer iförda sina vårduniformer, men huruvida några av deras anställda deltog, eller vilka åtgärder som i så fall vidtagits, vägrar man att kommentera emedan man vårdar sina anställdas integritet.

Och det där med ”allmän plats”. Enligt den godkända tillståndsansökan för demonstrationen framgår det av en bild hur arrangören hade tänkt sig det hela. Ergo att protesten skulle äga rum hela nio meter från entrén, istället för vad som nu skedde – direkt framför dörrarna till entrén och under byggnadens överhäng.

Vilket omedelbart reser två frågor: Är själva entrén direkt utanför dörrarna verkligen allmän plats, och var tar den i så fall slut? Vid cafetérina? Uppe på IVA? Och även om den av någon outgrundlig anledning är det, varför ingrep inte närvarande polispatruller när Palestinaaktivisterna flagrant bröt mot demonstrationstillståndet?

Vårdbolaget Meliva i sin tur papegojar Karolinska. Meliva etablerade sig i Sverige 2020, och har sedan dess vunnit upphandling på upphandling och växt explosionsartat. Två av deras läkare närvarade i full mundering vid aktionen vid Karolinska Universitetssjukhuset, och tre av dem har via sociala medier spritt pro-palestinska videor vitt och brett iförda samma mundering. Men inte heller Meliva vill kommentera eventuella konsekvenser för sina medarbetare med hänvisning till deras personliga integritet. Eller som en av alla dessa teflontungade kommunikatörer uttrycker saken när jag frågar om saken:

Eftersom det rör enskilda medarbetare är den dialogen intern, och vi kan därför inte kommentera detaljer eller eventuella arbetsrättsliga åtgärder.

I flödet sedan 7 oktober fladdrar enskilda judar förbi. Föräldrar vars söner får stryk i skolan för att de är ”smutsiga judar”, eller vars lärare skrider in i klassrummet iklädda Palestinasjal. Folk som plockar av sig davidsstjärnor och kippor och beväpnade poliser utanför landets enda skola där det inte utgör ett mobbningsproblem att vara jude.

Och sedan demonstrationen vid Karolinska – rädda att gå till läkare. Judar blir också sjuka, deras barn bryter också benet eller får cancer.

Såväl Karolinska som Vårdbolaget Meliva pratar kort sagt troglodytisk smörja.

Deras anställda har använt alla till buds stående medel för att göra sig själva och sina åsikter offentliga på baskostnad av sin integritet och sina möjligheter att förbli anonyma enskilda medborgare. De har gjort allt de kunnat – inklusive att använda läkarrollen som plattform och megafon för sina antisemitiska budskap – för att ta sig in i offentligheten.

Deras namn är därtill sedan länge kända, och trions stjärna sammanbor med sin far, som är på gränsen till världsberömd för sitt obändiga stöd för Hamas och sina groteska antisemitiska lögner.

Teflonmänniskan från Meliva skickar efter lite fram-och-tillbaka att ”För tydlighets skull: våra patienter är vår främsta prioritet.” Det är alldeles uppenbart inte sant.

Vi ser i realtid hur tre institutioner – Polisen, vårdbolaget och Karolinska Universitetssjukhuset – samtliga på olika sätt i förtroendebranschen, förslösar sitt förtroendekapital utan rimlig anledning.

Åtskilliga medborgare har redan inställningen att polisen sedan korankravallerna drar sig för att ingripa mot ”muslimskt” kodade problem. Liksom att de endast bryr sig om HMF-lagstiftningen så länge den överträds av svenskar på svenska – som om rashat hade någon särskild etnicitet. Det är hög tid att man sätter ner foten och visar att så inte är fallet.

Meliva är ett vårdbolag, som måste sätta sina patienters tilltro till verksamheten först. Att låta framträdande rasister jobba kvar, och att inbilla sig att människor av ”fel” etnicitet ska har förtroende för den idén, är ytterst optimistiskt – och lär inte vinna framtida upphandlingar utanför exempelvis mullornas Iran.

Karolinska slutligen är ett universitetssjukhus med som söker en hög internationell profil, med hundratals internationella föreläsare, gästforskare, doktorander och postdocs. Inte alla dessa är Israelhatare, och ett inte helt försumbart antal är judar, då läkaryrket torde vara det mest statusfyllda inom judisk kultur. Jag känner till ett antal som gästforskat på just Karolinska.

På fredag håller Region Stockholm ett extra möte med anledning av manifestationen vid Karolinska, och i den bästa av världar kommer man fram till något konkret, och inte bara mer teflonflum av sedan länge uttjatad typ. Men jag håller inte andan.

Till dess bör Polisen, Vårdbolaget Meliva och Karolinska Universitetssjukhuset ta sig en mycket lång funderare.

Ofer Maimon

Bulletin

Det får vara nog nu!

 Uttalande från Föreningen Förintelsens Överlevande:

I våra döda släktingars namn. I namn av alla de sex miljoner som mördades, sköts, gasades, svältes och arbetades till döds under Förintelsen, vill vi uttala vår avsky för den totala cynism som uppvisas på Stockholms gator då man medvetet och direkt jämför vad som händer i Gaza med det systematiska mördandet av våra nära och kära. Detta är inte en politisk manifestation. Detta är ett oreserverat hat och förakt för det lidande och den död som drabbade våra släktingar under Förintelsen, ett hat som tillåts paradera på våra gator och torg.

Föreningen Förintelsens Överlevande bildades av överlevande i Sverige på 90-talet. Idag är de flesta medlemmar barn-eller barnbarn till överlevande. Vi lever med minnet av Förintelsen och vi säger att nu är det nog! Nu har gränsen för när förvanskningen och användandet av Förintelsen som ett slagträ överskridits all vett och sans. Hur länge ska våra politiker och myndigheter åse detta utan att ingripa? Lagrummen finns på plats; Hets mot folkgrupp är kriminaliserat liksom förnekande och trivialisering av Förintelsen. Agera nu!

Propaganda!

 

15 juli 2026 at 12:57 Lämna en kommentarRedigera

Marcus Brixskiöld

AI-information

När historien upprepar sig gör den det ofta i form av moralisk kollaps.

I dag ser vi hur totalitära tankemönster återuppstår i nya kläder genom propagandan från Iran, Hamas och Hizbollah, och i västerländska aktivistmiljöer som okritiskt reproducerar deras narrativ.

Det är samma struktur som en gång förförde miljoner i Nazityskland och Sovjetunionen med fiendebilden, konspirationsteorin och den moraliska inversionen där våld blir dygd.

Nazismen byggde sin makt på en lögn som var så monumental att den blev trovärdig. Adolf Hitler formulerade principen själv: ”Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro på den.” Juden gjordes till en ontologisk kategori, som en parasit, en sjukdom, ett hot mot ”rasens överlevnad”. Joseph Goebbels förklarade propagandans syfte: ”Propaganda är inte till för att upplysa, utan för att väcka känslor och driva människor till handling.”

Det var denna känslomässiga mobilisering som gjorde Förintelsen möjlig. Våldet kunde beskrivas som ”självförsvar” mot en påstådd global judisk konspiration. Den som trodde på lögnen upplevde sig som del av en moralisk kamp.

Sovjetkommunismen utvecklade en parallell struktur. Stalin talade 1937 om att ”utrota spioner, sabotörer och folkfiender som råttor”. Begreppet folkfiende blev en flexibel kategori som kunde appliceras på vem som helst såsom kulaker, intellektuella, oppositionella och judar. Under kampanjen mot ”rotlösa kosmopoliter” stämplades judar som illojala och väststyrda. Den judiska antifascistkommittén likviderades, och Solomon Mikhoels mördades av NKVD.

I den så kallade Läkarkomplotten 1952–1953 hävdade Pravda att judiska läkare var ”mordiska skurkar i människohamn”. Stalin planerade massdeportationer av judar till Sibirien med en statlig pogrom som endast avbröts av hans död. Det var samma logik som i nazismen där fienden framställs som allsmäktig och dold, vilket ska motivera våldet.

I dag ser vi samma mekanism i den iransk‑ledda islamistiska axeln. Irans högste ledare Ali Khamenei har kallat Israel en ”cancer” som måste ”utplånas från kartan”. Hamas’ charter säger: ”Israel kommer att existera tills islam utplånar det.” Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah har uttryckt: ”Om alla judar samlas i Israel, kommer det att underlätta för oss att utplåna dem.”

Detta är inte politiska överdrifter. Det är folkmordsretorik. Den bygger på samma totalitära struktur som nazismen och Stalins antisemitism där fienden inte enbart är en stat, utan ett ont väsen som måste förintas. Våld mot civila beskrivs som ”befrielse”, ”motstånd” och ”jihad”.

Det mest oroande är hur dessa idéer nu reproduceras i västerländska aktivistmiljöer. När demonstranter i London, Stockholm och New York bär skyltar där ordet ”Gaza” är utformat för att efterlikna ”Arbeit macht frei” vid Auschwitz port, är det inte bara en provokation. Det är en symbolisk appropriering av Förintelsens språk för att demonisera dess offer. Det är en moralisk inversion där judar återigen görs till världens fiende och där de som angriper dem framställer sig som befrielsekämpar.

Detta beteende är inte ett uttryck för okunskap. Det är ett uttryck för samma psykologiska mekanism som fick människor att tro på nazismens och kommunismens lögner med behovet av en enkel berättelse som ger moralisk klarhet i en komplex värld. Totalitära ideologier erbjuder alltid en sådan berättelse. De lovar renhet, rättvisa och mening och kräver i gengäld att följaren accepterar demonisering, våld och historieförfalskning.

När historien nu återupprepar sig är det inte för att vi saknar kunskap, utan för att vi saknar vaksamhet. Vi har glömt eller förträngt att lögnen alltid klär sig i rättfärdighetens språk. Vi har glömt att människor, gång på gång, låter sig förföras av dess skenbara klarhet.

Det är dags att se totalitarismens återkomst för vad den är. Den är inte enbart en politisk konflikt, utan en moralisk prövning. Den prövningen klarar vi bara om vi vägrar låta historien inverteras och vägrar låta dess offer demoniseras en gång till./ Marcus Brixskiöld på Facebook.

Svar från Jimmy Larsson : ”Jimmy Larsson

 ·

En alldeles fantastiskt bra text som verkligen sätter fingret på vart propagandan kan föra människor. Du skriver om den österrikiske korpralen Adolf och att han en gång sa, citat: ”Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro på den.” Slut citat. Vi känner igen det idag. Dels från de du nämner ovan, Hizbollah, Hamaz och den vidrige diktatorn i mozkva, men också i den skräckpropaganda som överöser oss dagligen gällande den sk ”klimatkrisen”. Den existerar inte i sinnevärlden. Men dag efter dag efter dag i över 20 års tid nu har propagandan om det omedelbart förestående Klimatarmaggedon trumpetats ut i alla main media. Inte konstigt att många får ångest. Speciellt de yngre, som inte vet att varma somrar med värmeböljor, även i Sverige, är helt normalt. Att översvämningar inte är något nytt. Att en del vintrar är kalla, andra varmare. Osv osv. Skräckpropagandan har nog till och med överträffat korpral Adolfs, då den når så mycket längre idag eftersom vi har TV, datorer, smartphones, sociala media etc som kan förmedla propagandan. Den är nästan hel omöjlig att undkomma. Delar ditt inlägg Marcus.”

Labourledaren som ger klassisk liberalism nytt liv! Epoch Times.

 

Andy Burnham håller ett tal på The People's Museum den 29 juni i Manchester, England.
FOTO: JEFF J MITCHELL/GETTY IMAGES

Ska Andy Burnham bli ännu en i raden av brittiska premiärministrar som knappt hinner finna sig till rätta på 10 Downing Street innan de tvingas flytta ut? Många verkar benägna att svara ja på den frågan – men kanske är de för fixerade vid dagspolitiken, och missar därmed den långa och livskraftiga tradition Burnham representerar, en tradition som varken är vänster eller höger.

Andy Burnham betraktas som en given efterträdare till Keir Starmer som brittiska Labours näste partiledare, och därmed också Storbritanniens blivande premiärminister. Val av partiledare sker först på en konferens omkring den 17 juli, men eftersom inga utmanare klivit fram verkar resultatet givet, och blir Burnham partiledare så blir han därefter förstås premiärminister.

Då kommer landet att ha två kungar. Dels kung Charles III på sin tron i Buckingham Palace, dels Andy Burnham – eller ”King of the North” som han också kallas – på 10 Downing Street.

Men är det så mycket att yvas över att man är kung över landets norra del? Det är ju en landsände som alltsedan 1970-talet brottas med stora ekonomiska och sociala problem.

Popmusik är kanske det enda område inom vilket landsändens stora städer har gjort ordentliga avtryck de senaste årtiondena. Beatles från Liverpool inledde det brittiska segertåget i västvärldens ungdomskultur – långt senare kom Oasis, The Smiths, Stone Roses och Joy Division från Manchester. Birmingham levererade Duran Duran, UB 40 och Electric Light Orchestra, och Sheffield bidrog med Pulp, Arctic Monkeys och Human League.

Från de förr dånande verkstäderna var det däremot tyst.

Även om bandens existens gav städerna ett romantiskt skimmer av musikmetropoler var det ändå inget mot den strålglans som en gång spridits från städerna – inte bara i hemlandet utan ut över världen. Prestigen kom sig av att städerna var ekonomiska och industriella dynamiska centrum som påverkade människors vardag i jordens alla hörn.

Liverpools hamn var 1880 en av de tre största i världen. År 1980 återfanns hamnen inte bland de 50 största. I dag ligger Liverpool utanför listan över de 100 största hamnarna i världen. I stadens hamn hanteras 40 miljoner ton årligen, i Shanghai 1,2 miljarder ton.

Birmingham hade 1880 blivit känt under smeknamnet ”De tusen hantverkens stad”. Där fanns tusentals små familjeföretag samlade i olika distrikt. Det viktigaste området var metallverkstäderna och gjuterierna, men där fanns också distriktet där tågvagnar och cyklar tillverkades, och så fanns det en omfattande vapenindustri i staden. I Birmingham tillverkades också hälften av alla de stålpennor som användes i världen, och där började Cadbury bygga upp vad som skulle komma att bli ett globalt kak- och godsaksimperium. År 1980 hade de flesta av de små företagen slagits ut av de större bolag och koncerner som köpt upp eller konkurrerat ut de mindre tillverkarna. Biljätten British Leyland sysselsatte 100 000 personer. I dag arbetar 10 000 personer i stadens bilindustri, och Cadbury har merparten av sin enorma produktion utspridd över världen.

Sheffield var 1880 centrum för global ståltillverkning och metallbearbetning. Uppfinningar som bessemermetoden, för billigt massproducerat stål, och tillverkningen av degelstål, för produkter som krävde hög kvalitet, gjorde att staden dominerade den globala marknaden. Enorma gjuterier försåg landet och omvärlden med kanoner, stålplåtar till fartyg och järnvägsräls.

Till detta kom tillverkningen av verktyg: sågar, yxor, knivar, mejslar.

Jag växte upp i stålstaden Eskilstuna, och där fick vi på hembygdskunskapen lära oss att vi bodde i Sveriges motsvarighet till Sheffield. Båda städernas industri har sedan dess förlorat i storlek, styrka och vitalitet (liksom städernas fotbollslag).

I Sheffield försvann 50 000 jobb inom loppet av tre år omkring 1980. Stålverk, gjuterier och verkstäder tystnade och tömdes – konkurrensen från asiatiska stålproducenter och industrier hade blivit övermäktig – och nedläggningen av kolgruvor i regionen gjorde situationen än dystrare.

Omkring 1980 började man i Storbritannien tala om ”the northsouth divide”, alltså den ekonomiska ravin som skilde den norra delen av landet från den södra. Labour och de konservativa har varit helt ense om att denna skillnad – för att inte säga motsättning – finns mellan landsändarna. Den visade sig tydligt i folkomröstningen om EU-utträdet. Norra England röstade för brexit, södra delarna emot. I Liverpool och Manchester ville 60 procent av väljarna lämna unionen.

Men de olika partierna har inte varit ense om vad man ska göra åt denna motsättning. Hur ska ravinen fyllas igen? Och med vad?

För att förstå skillnaderna mellan vänster och höger i brittisk politik måste man komma ihåg att motsättningen mellan den norra delen och centralmakten i London har funnits genom rikets hela historia.

Det som har hänt är att de norra delarnas dominans på det ekonomiska området bröts omkring 1980 när industrierna kollapsade, och de södra delarna har i stället fått en dominerande ställning genom finanssektorn i London. Segrarnas ståndpunkt uttalades tydligt av Margaret Thatchers favoritminister lord Young 1987:

”De två tillväxtsektorer som finns för närvarande – finanssektorn och turismen – är koncentrerade i syd. Det är vår tur, så är det bara.”

Man kan läsa in ett ganska stort mått av skadeglädje i den formuleringen, för de stora industristädernas fall innebar också en avsevärd försvagning av de mäktiga brittiska fackföreningarna, och därmed minskade Labours slagkraft.

För den som är intresserad av den historiska bakgrunden till motsättningen mellan nord och syd finns det två grundläggande verk. Ett är skrivet av den konservative historikern Frank Musgrove: ”The north of England. A history from Roman times to the present”, som kom 1990.

Musgroves syn på de nordliga regionerna präglas inte av den hämndlystnad man kan ana hos lord Young. Musgroves hjärta klappar för människorna där och deras kultur, och han skriver med beundran inte bara om den industriella revolutionen under 1800-talet utan också om de nordliga territoriernas tidigare storslagna perioder, något som sammanfattas med orden:

”Det existerar ett naturligt och mycket livskraftigt kungarike i norr mellan Humberfloden och Forth-Clyde-näset.”

Underförstått att det är ett rike som bara väntar på en egen monark som ska härska till båtnad för dem som bor där.

Märkligt nog kommer den marxistiske historikern Tom Hazeldine i sin studie ”The northern question. A history of a divided country” fram till samma slutsats som den konservative Musgrove. Hazeldine ser en speciell mentalitet som utvecklats i norr, en produktionens allians mellan företagare, arbetare, entreprenörer och ingenjörer. Ett slags arbetets gemenskap, där alla svettas och sliter för att uppnå samma mål – och kan göra det eftersom de stora städerna har en långt större självständighet gentemot London än de har i dag.

Hazeldine ser centralmaktens hårda styrning av städernas ekonomi som det som gjort att de gamla industrimetropolerna inte kunnat möta omvärldens konkurrens med nya produkter och innovationer.

Den synen delas av Musgrove, som trots att han var konservativ såg med motvilja på Thatchers krossande av det relativt stora självstyre som städerna i norr tidigare hade haft.

Antagligen är det just Musgroves formulering – om ett livskraftigt kungadöme i norr – som gjort att Andy Burnham kommit att betraktas som monark i detta rike, och det genom sin roll som borgmästare i Greater Manchester, ett samarbetsorgan för Manchester och de kringliggande orterna.

Manchester har drabbats av samma utveckling som Liverpool, Sheffield och Birmingham. År 1880 var staden navet i världens textilindustri. Där fanns också stora metallindustrier, men mellan 1960 och 1980 försvann mer än 100 000 jobb. Antalet sysselsatta i textilindustrin minskade med 86 procent.

När Burnham 2017 lämnade sitt uppdrag som parlamentsledamot för att ta plats som den förste direktvalde borgmästaren för Greater Manchester (som består av två städer och åtta samhällen, boroughs) tolkades det i brittiska medier som att han gav upp sina försök att bli en viktig faktor i den nationella politiken. Han hade varit minister i några Labourregeringar och två gånger kandiderat till posten som partiledare – och förlorat. Men uppenbarligen drog sig inte Burnham tillbaka från parlamentet för att slippa ansvar, han drog sig tillbaka till sina hemtrakter för att hämta styrka i dess traditioner och lägga grunden för sin återkomst på det nationella planet.

Vad kommentatorer i dag verkar ha glömt bort är innebörden i termen ”manchesterliberalism”, den politiska filosofi som utvecklades i staden på 1800-talet av textilfabrikörerna Richard Cobden och John Bright. En av filosofins hörnstenar var minimal statlig inblandning i ekonomin, och det är just det som är grunden för Burnhams egen politik: idén om att de stora städerna i norr ska få sköta sig själva. Försöken att tolka Burnham i termer av Labours eller Tories partiprogram låter sig inte göras. Han står för något helt nytt i dagens brittiska politik, och han gör det genom att utgå från något mycket gammalt: den lokala självkänsla och stolthet som i århundraden präglat städerna i norr, den som Musgrove och Hazeldine beskriver i sina verk.

Thatcher var en stenhård motståndare till tanken på direktvalda borgmästare som fick makten över storstadsregioner, eftersom det utmanade regeringens makt. Under hennes tid minskades drastiskt städernas möjlighet att utveckla en egen politik utifrån sina förutsättningar, och de regeringar som följde på hennes har hållit fast vid detta. De intäkter städerna genererar, och som de får behålla, har hela tiden minskat, medan statens kaka hela tiden växt. En allt mindre del har återgått till städerna för att möta deras behov.

År 1990 kom uppemot 90 procent av Manchesters budget från statliga medel, 2010 var det 65 procent, i dag omkring 50 procent.

Men de av staten föreskrivna åtaganden som städerna har gentemot sina invånare har inte minskat, vilket har framtvingat nedskärningar på en mängd områden.

Burnham har, liksom många andra politiker i norr, protesterat mot stelheten i det system Thatcher skapade och som till stora delar lever kvar.

De skatter städerna hade möjlighet att ta ut för egen del var huvudsakligen fastighetsskatt på bostäder och kommersiella lokaler. Men bostadsskatten får inte höjas hur som helst – avgörandena sker i London. Fortfarande är den värdering man utgår från den som bostaden hade 1991 – och som var och en förstår har en hel del ändrats i norra Storbritannien sedan dess.

När det gäller de kommersiella lokalerna tar staten lejonparten av de skatter som städerna tar upp, vilket drastiskt minskar städernas vilja att locka till sig nya företag eller uppmuntra etableringen av nya företag – för staten håvar ändå in merparten av skatterna från dessa, och det är synnerligen oklart hur mycket som kommer tillbaka till den plats där värdet skapas.

De lokala utgifterna ökar, städernas styresmän har ingen verklig kontroll över skatteverktyget och staten skär ner bidragen eftersom den måste finansiera en galopperande statsskuld, som i dag årligen kostar mer än hela skolsystemet.

Att få slut på detta är själva syftet med den ”devolution” Burnham säger sig vilja genomdriva när han blir premiärminister.

Lyckas han så vore det en av de där ironierna som är så vanliga i brittisk historia. Det blir en Labourpolitiker som återför manchesterliberalismen till makten och avvecklar den starka statliga kontroll Thatcher skapade för att bekämpa Labour.

Något nytt framträder i landets politik, men det är som sagt egentligen något gammalt, något som kanske alltför länge fått dväljas i den skugga som fallit över kungadömet där uppe i norr. ■

Boris Benulic
boris.benulic@epochtimes.se

Historien går igen!

 

I boken ”Hitlers väg till makten” av professor Erik Åsard redogörs för det antisociala dominansbeteendet i Hitlerrörelsen och hur detta lockade till sig personer – ofta utan riktiga arbeten eller annan sysselsättning – som fann mening och kamratskap i en organisation vars credo stavas våldsam gatuaktivism och inte traditionell politisk verksamhet. Meningsmotståndares aktiviteter störs och förhindras på olika sätt.

Den beskriver även idén att bära uniformsliknande kläder för att signalera militär sammanhållning och styrka. Vidare hur rasismen mot judar blir ett allt viktigare sammanhållande kitt. Det skapar mening genom kopplingar till uråldriga traditioner och en tydlig fiende att bekämpa stärker sammanhållningen. Centralt är att kräva olika slags bojkotter mot judar – idrott, musik, varor osv.

Likheterna med den svenska palestinarörelsens agerande är slående. Palestinasjalen är motsvarigheten till nazisternas uniformsidéer och det antisociala dominansbeteendet är det samma. Vänsternazismen och högernazismen är delar i samma rörelse.

Det finns olika sorters skolor i världen!

 UNRWA bidrar till att skapa en destruktiv kulturell identitet genom sitt skolmaterial, som under årtionden har kritiserats för att radera staten Israel från kartor, glorifiera jihad mot judar och hylla terrorister som begått massakrer mot israeler.

Organisationen Institute for Monitoring Peace and Cultural Tolerance in School Education (IMPACT-SE) granskar skolmaterial i olika länder och har pekat ut UNRWA:s material som särskilt problematiskt.

Enligt deras rapporter lär sig palestinska elever i olika årskurser att koppla judendom till mord, att judar associeras med sexuella trakasserier samt klassiska antisemitiska konspirationsteorier om att judar styr politik och media.

Förutom indoktrinering i antisemitiska konspirationsteorier lär sig åttondeklassare vid UNRWA-skolor att glorifiera självmordsattacker med bombbälten ”som förvandlar deras (israelers) kroppar till brinnande eld i den sionistiska tanken”./ Bulletin och Jonsson-

Sverige har i årtioenden delat ut pengar till terrorns organisationer i MÖ. Detta har varit en socialdemokratisk politik men inga större protester har ej heller hörts från övriga partier. ATT man på detta sätt har hjälpt antisemiterna att indoktrinera barnen tex i Gaza har man valt att inte se!

Från att ha varit Israelvänliga på Erlanders tid har man efter Palme blivit motsatsen.

De unga inom tex SSU låter ibland som pöbeln nere i MÖ! Tyvärr har detta ensidiga också stänkt över på allt fler i Sverige. Öppet hat mot judar och Israel är idag vardagsmat på gator o torg samt MASSMEDIA! 

Lögn och f-b dikt är ju idag sanningen i Svt-SR ,AB,DN mfl!

Här på internet tas allt från bloggar till diskussioner bort av de stora bolagen så fort det handlar om islamister!  Vi i Sverige och många länder i Europa sågar verkligen på den gren vi sitter på!

Vad ska man säga?

1De har inte koll på historien.Vem började kriget tex?Hamas började kriget med massakern!Hamas hade placerat raketramper på sjukhusen.Då blir kriget också grymt.

Nattsvart!

 Hej!

Som du kanske känner till beskriver våra riktlinjer för communityn (https://blogger.com/go/contentpolicy) gränserna för vad vi tillåter – och inte tillåter – på Blogger. Ditt inlägg Nattsvart! har flaggats för granskning. Vi har fastställt att det bryter mot våra riktlinjer och har raderat inlägget som fanns på https://hogrelius.blogspot.com/2026/06/nattsvart.html .

Varför raderades ditt blogginlägg?

Ditt innehåll har utvärderats enligt vår Policy för hatretorik. Du hittar mer information på vår sida med riktlinjer för communityn som detta e-postmeddelande länkar till.

Om du anser att vi har gjort ett misstag kan du överklaga https://www.blogger.com/go/appeal-post?blogId=20990962&postId=3235594862107886445 inom de närmaste 90 dagarna. Överklaganden behandlas vanligtvis inom tio arbetsdagar, men vissa mer invecklade ärenden kan ta längre tid. Om överklagandet godkänns får du ett svar. Du kan även ha möjlighet att dra ärendet inför domstol. Om du behöver juridisk rådgivning eller vill undersöka andra rättsliga alternativ ska du rådfråga ditt juridiska biträde.

Du hittar mer information i följande resurser:
Användarvillkor: https://www.google.com/intl/en/policies/terms/
Innehållspolicy: https://www.blogger.com/go/contentpolicy

Vi rekommenderar att du läser igenom hela innehållet i dina blogginlägg för att se till att det följer våra standarder. Ytterligare överträdelser kan leda till att bloggen sägs upp.

Vänliga hälsningar
Blogger-teamet

Riksdags­ledamöter: Rapporteringen om Israel är vinklad och onyanserad! Världen idag!

Riksdagsledamöterna Katarina Tolgfors (M) och Mikael Oscarsson (KD) menar båda att mediers rapportering om konflikterna i Mellanöstern generellt lämnar en del i övrigt att önska vad gäller saklighet och bredd. Foto Ola Karlman

 

Riksdags­ledamöterna Katarina Tolgfors (M) och Mikael Oscarsson (KD) är båda kritiska mot den onyanserade bild de menar att svenska medier ger av läget i Mellanöstern.

– Jag tycker det är en väldigt ensidig bild … där Israel framställs som orsaken till konflikten, säger Tolgfors till Världen idag.

Almedalsveckan 2026 innehöll drygt 3 200 evenemang. Ett av dem var ett seminarium med rubriken ”Medias haveri i bevakningen av Mellan­östern”, som arrangerades av Vänskaps­förbundet Sverige-Israel och ägde rum på båten Elidas däck.

Mikael Oscarsson (KD) framförde sin kritik mot de svenska medier han menar har ”tagit Hamas som nyhetsbyrå” genom att citera Gazas hälso­myndighet ”som om det vore en neutral källa”.

– Det här är jätteallvarligt. Det är ungefär som att man skulle låta Ryssland vara huvud­källan vid rapportering från Ukraina, sa Oscarsson.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel arrangerade samtalet om mediers rapportering av konflikterna i Mellanöstern. Från vänster Mikael Oscarsson (KD), Katarina Tolgfors (M), Ulf Perbo från Israelvänner i Svenska kyrkan och Mats Fält som är vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Även Katarina Tolgfors (M) deltog i samtalet foto Ola Karlman

 Jag delar bilden av att det varit en väldigt vinklad och onyanserad bild av Mellanöstern och konflikten, inte minst när det gäller Israel och Hamas, sa Tolgfors.

När Världen idag efter seminariet möter de båda riksdags­ledamöterna samman­fattar de sina uppfattningar om hur Israel framställs i den svenska medie­rapporteringen. Katarina Tolgfors efter­frågar större bredd angående vilka så kallade experter som tilldelas mediala plattformar.

– Det finns en bred grupp som är väldigt kunniga inom det här området och det tycker jag inte kommer fram. Jag tycker det är en väldigt ensidig bild … där Israel framställs som orsaken till konflikten. Och det är ingen rättvisande bild, säger hon.

Det är ungefär som att man skulle låta Ryssland vara huvud­källan vid rapportering från Ukraina.

Mikael Oscarsson (KD)

Världen idag har tidigare berättat att bland andra två medarbetare inom public service som bevakar konflikten i Mellanöstern skrivit under ett upprop mot Israel. Kritiker menade att detta inte var förenligt med uppdraget som journalist, men Sveriges Radio såg inget problem i att låta de två medarbetarna fortsätta nyhets­rapportera om konflikten.

– Man kan ju inte mena att man är neutral när man menar att grunden ska vara att driva en agenda mot ena parten. Här är det olika måttstockar, det är inte acceptabelt, säger Mikael Oscarsson.

Även Ulf Perbo från Israel­vänner i Svenska kyrkan och Mats Fält, som är vice ordförande i Vänskaps­förbundet Sverige-Israel, deltog i seminariet.

Riksdags­ledamöter: Rapporteringen om Israel är vinklad och onyanserad