En av mina vänner , Bo Lind i Malmö anser att jag skulle bli en bra statsman med den bakgrund som jag har. Arbetare inom bla järnbruk och sjukvård.
Jag känner till slitet inom vården eftersom jag tillbringat så många år inom tex sk långvård och hemtjänst efter mina 20 år på järnbruket.
Många av dagens makthavare kommer direkt från skolans värld till politiken där de stannar i evighet.
Sedan har vi alla dessa "experter " på alla områden trots att de är unga och bara ägnat sig åt tex musik i sina unga år. Se bara hur de agerar inom klimatrörelsen! Blir det lite varmt så ser de slutet på tillvaron. De vet inte att i historiens sken så har det pendlat i temp många gånger.
1955 var det varmt när jag var nere i Malmö och badade på Ribban. OSV!
Värst är när alla "experter" kan allt inom politikens värld.
Detta har drabbat Israel vilket har tvingats i krig med alla islamister vilka vill såsom nazismen utrota alla judar. När Israel tvingas i krig så ger alla dessa "experter" Israel skulden. ATT människor dör i krig tycks de inte förstå. De förstår inte heller islamisternas taktik med att gömma sin bland de civila på sjukhusen,skolorna osv.
Slår Israel ut en raketramp vilken har skickat mängder med missiler på civila i Israel så klagar "experterna" på de krigiska judarna!
"Experter" inom massmedia hänger på och tom. en tidning som Expressen har en nyhetsredaktion, med hjälp av islamister på TT , där man utan någon moral bara trycker vad tex Hamas påstår. ATT använda sig av en terrorrörelses uppgifter är mer än uselt. Felaktig propaganda har tillåtits sprida sig sedan flera år.
OCH "experterna" tror blint på islamistisk propaganda!
Vad värre är , många länder i Europa har idag miljoner islamtroende i sina länder. Se bara hur Storbritanien sargas av sharia, bråk, överfall osv nästan dagligdags. Frankrike och Tyskland har samma problem där polisen utsätts för råa överfall när de försöker upprätthålla landets lagar.
Polen har vägrat att släppa in människor med islam i bagaget och där är det lugnt och fint överallt i landet! Vad säger det oss?
Men är man "expert" så kan man inte ens se sanningen inför all fakta!
Gör mig till statsminister så ska jag börja en annan politik en den förda. Ska ta hjälp från Polen!
Jag hade det stora nöjet att träffa och lyssna till Gustav Johansson 1970 i Eskilstuna när vpk firade Lenins 100 årsdag.
En herre med stor pondus och glimten i ögonen. Han kunde berätta bla att han var en av få svenskar som lyssnat på ett tal just av Lenin i St Petersburg .
Nu läser jag i tidningen Axess hur hans barnbarn uppfattade sin morfar, en berättelse nog kan delas av flera barn till gamla SKP:s ledare. Men här ska ni få läsa ur senaste Axess där Martin Jonols berättar om sin morfar.
Foto: Illustration av Lasse Thyrstedt
Morfar var en härlig person – och kommunistisk agent övervakad av Säpo. Min far erbjöd sig att bli spion åt Kina. En dag vaknade jag upp och insåg att jag levt i en sekt.
Mina föräldrar träffades första gången på ett möte om Laos med den socialistiska studentföreningen Clarté. På deras bröllop var en hemlig informatör från Säkerhetspolisen närvarande och skrev en rapport. Tjallaren, som troligen var journalist på min morfars tidning Ny Dag, skrev att bruden – min mor – var ”söt, glad och gravid”.Min morfar var en förgrundsgestalt i Sveriges kommunistiska parti under kalla kriget. Han var ledare för Kommunistiska internationalens illegala arbete i Sverige under andra världskriget.
Min mormor fick det internationella Leninpriset 1985 för sitt arbete för att stärka förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen. År 1968 gick min morbror med i rebellrörelsen på den allra yttersta maoistiska vänsterkanten. Det revolutionära nitet gick här mycket långt. Till slut fördes en medlem som inte höll måttet till Lill-Jansskogen för att likvideras. Dessbättre råkade en polisbil dyka upp och avrättningen rann ut i sanden. (Vid den tidpunkten hade min morbror redan hoppat av rörelsen.)
Ibland kom Farbror Ho, som arbetade på den kinesiska ambassaden, på besök hem till oss när jag var liten. Min pappa erbjöd sig på fullt allvar att bli spion åt Folkrepubliken Kina, och farbror Ho gav honom i uppdrag att infiltrera en stödgrupp för Tibet som leddes av flera skolkamrater från min pappas gamla överklasskola.
Hur går det till när man ändrar sin syn på livet i grunden? Vad gör att man plötsligt blir främmande för sin gamla världsbild?
En kväll råkade min äldste son och hans kompisar gå förbi en våldsam misshandel utanför en bar i Stockholm. En ung kille fick hårda sparkar i huvudet av ett gäng slagskämpar och min son och hans vänner gick emellan. Jag följde med min son när han vittnade i rättegången mot en av förövarna och det var en chockartad upplevelse för mig. Den åtalade killen skröt om att han var boxare från Rosengård. Han hade på kort tid varit inblandad i flera incidenter som kunnat kosta andra människor livet. Rättegången gav en inblick i en brutal Oliver Twist-värld, helt avskuren från medelklassvenskarna som bor i Stockholms innerstad och dominerar gatubilden dagtid. De dörrvakter, kriminella och brottsoffer som vittnade hade inga beröringspunkter med den del av samhället jag själv tillhör.
Det släpiga tempot i rättegången, den vardagliga inramningen kring den skrämmande händelsen och det häpnadsväckande låga straff som slagskämpen fick chockerade mig.
Lite senare började jag skriva en bok om min morfar, Gustav Johansson. Jag ville reda ut arvet efter den kommunistiske patriarken från min barndom. Jag läste gamla brev, artiklar och åtskilliga rapporter från Säkerhetspolisens arkiv. I hela sitt vuxna liv var han föremål för deras uppmärksamhet. Steg för steg blev jag påverkad i grunden under mina efterforskningar. Inte minst bilden som trädde fram i Säpomaterialet gav en och annan tankeställare.
Än i dag är jag mycket fäst vid minnet av min morfar. Som man och äldre släkting var han en förebild. Jag minns hur han älskade fester och ambassadmottagningar, aldrig tappade humöret eller uppträdde olämpligt efter några pilsner, skrev kärleksfulla sånger om min mormor när hon fyllde år och hur han kallade mig silvermedaljören när jag tagit det rätt elementära silvermärket i simning och gav mig rumänsk lemonad som han kallade barnpilsner.
Morfar Gustavs lunchsällskap Andrej Vysjinskij ansvarade för massavrättningarna under Stalin.Foto: Illustration av Lasse Thyrstedt.
Författaren Per Wästberg har berättat om hur hans far, den välkände borgerlige journalisten Erik Wästberg, bjöd hem min morfar till nattsexor efter middagar på Gyldene Freden. De kunde skämta om den sovjetiska pressattachén som en berusad kväll hade pratat bredvid mun om vad som skulle göras vid en framtida ockupation: ”Först tar vi Moa Martinson, Artur Lundkvist, Arnold Ljungdal och Stellan Arvidson. Stalin litar minst av allt på kommunister.”
Per Wästberg mindes sin pappa ropa till min morfar: ”Sätt fram de höga grogglasen! Du hittar till köket. Vi måste hålla på klasskillnaderna, så ni har något att kämpa mot. Du tror du är världshistoria. Du blåser bort. Ta en whisky och var som en människa!”
Min morfar var godmodig, men den politik han kämpade för i hela sitt liv var mycket mer radikal och destruktiv än jag hade klart för mig.
En annan förvirrande omständighet var reaktionerna jag mötte från mina vänner när jag berättade vad jag fick reda på om min morfar. Det var som om kommunisternas övergrepp på något sätt var anekdotiska, tacksamma att skämta om bland mina vänsterkompisar. En kollega på Sveriges Radio hade ett Stalinporträtt hängande på väggen i sitt tjänsterum, bara halvt på skämt. Om han hade haft ett porträtt av Hitler skulle han utan tvekan inte bara fått sparken utan även blivit behandlad som pestsmittad.
Jag hade naturligtvis själv relativiserat allt vad min morfar stod för. Men djupdykningen i litteraturen om de människor som drabbats på riktigt av stalinismen fick mig att tänka om.
Inte minst historien om min morfars vän Allan Wallenius gjorde intryck.
Wallenius var en finlandssvensk före detta poet och bibliotekarie som flytt från Finland till Ryssland efter det misslyckade revolutionsförsöket 1918. Han var en hårdför stalinist och en av dem som såg till att de svenska kommunisterna inte avvek från den Moskvatrogna linjen.
År 1942 blev han offer för de utrensningar han själv genomförde. Det var inte ovanligt. De mest lojala medlemmarna av Stalins politiska apparat var väl representerade bland dödsoffren i utrensningarna, inte minst inom Komintern och säkerhetstjänsten. Det är inte känt hur Wallenius dog, han försvann helt enkelt i lägren ihop med tusentals andra. På 1950-talet, efter Stalins död, blev han rehabiliterad. Min morfar tog aldrig avstånd från Stalin, men Wallenius död tog han hårt. I årtionden skickade vår familj deckare och andra lättlästa böcker på svenska till Allan Wallenius överlevande familj för att de inte skulle förlora kontakten med svenska språket.
Såvitt jag vet kom ingen av mina kompisar på den tiden från arbetarklassen. Däremot hade vi revolutionära celler i Norra latin och Djursholms samskola.
Under samma period som Wallenius försvann rapporterade Säkerhetspolisen att min morfar hade ätit lunch med Stalins utrikeskommissarie Andrej Vysjinskij på Restaurant Otto Schwarz i Riga i Lettland, en månad efter att landet ockuperats av Sovjetunionen.
Vysjinskij var huvudåklagare i Moskvarättegångarna på 1930-talet. Han utvecklade vad han ansåg var en marxist-leninistisk juridik, som lade stor vikt vid erkännanden som ibland enda bevis för ett brott, och var känd för att använda ett mycket grovt språk mot de anklagade. Min godmodige morfar åt alltså lunch med den man som var en av de huvudansvariga för massavrättningarna under Stalin.
Sedan min morfar rest vidare från Lettland 1940 häktades och dömdes 7 020 personer i den terror som riktades mot letterna. Av dessa arkebuserades 980 personer, medan resten deporterades till straffläger i Sovjetunionen. Sommaren därpå häktades 15 081 män, kvinnor och barn och deporterades till Sibirien.
Att läsa om dessa och dussintals andra episoder i min morfars liv var som att vakna upp och inse att jag varit med i en sekt. Jag bestämde mig för att sluta vara en del av relativiseringen av övergreppen under kommunismen och till slut ta denna företeelse på allvar.
Jag kände mig också säker på att min morfar inte skulle ha haft något emot detta, eftersom han var den minst konflikträdda person jag mött och ofta verkade road av att bli ifrågasatt.
När jag läste de gamla Säporapporterna om min morfar och mormor var det påfallande hur illa skrivna de var och hur amatörmässigt arbetet verkade vara upplagt. Min morfar skuggades mitt i natten när han vinglade hem från Piperska muren och rapporterna var kryddade med ovidkommande anmärkningar om vem som eventuellt var homosexuell liksom med antisemitiska antydningar.
Inredningsdetalj på Sveriges Radio.Foto: Illustration av Lasse Thyrstedt
.
Ett undantag var de rapporter som var skrivna av författaren och litteraturkritikern Per Meurling. Han var en av mycket få akademiker som var med i den tidiga kommunistiska rörelsen men drog sig ur eftersom han hade svårt att underordna sig den auktoritära disciplinen. Det dröjde inte länge förrän han blev tjallare åt Säkerhetspolisen. Så småningom fick han allvarliga alkoholproblem och skrev pornografi i tidningar som Piff och Raff. Men han gav också ut skarpsinniga böcker om Geijer, Marx och Shakespeare.
Både Försvarsmakten och Socialdemokraterna var missnöjda med hur Säpo skötte sitt uppdrag att övervaka kommunister. Inom SAP uppfattade man att Säkerhetspolisen var lika misstänksam mot socialdemokrater som mot kommunister. Steg för steg växte ett säreget samarbete fram mellan Försvarsmakten och SAP som så småningom fick namnet IB.
Jag var själv medlem i det maoistiska ungdomsförbundet Röd ungdom. Det var en revolutionsromantisk grupp i klassisk stil, med hemliga celler och täcknamn. Ledarfigurerna var ofta unga män och kvinnor som gjorde uppror mot auktoriteterna i skolan och de borgerliga familjer man i regel tillhörde. Såvitt jag vet kom ingen av mina kompisar på den tiden från arbetarklassen.
Däremot hade vi revolutionära celler i Norra latin och Djursholms samskola. Vi sökte oss till auktoritärast möjliga förebilder, som Mao Zedong och Josef Stalin. Unga killar uppmuntrades att göra värnplikt och sprida det maoistiska budskapet i sina förband. Man visade en närmast masochistisk hängivenhet för den kommunistiska disciplinen, som för tankarna till en religiös sekt där man ständigt korrigerade sig själv och sina kamrater.
Utan tvekan begicks otaliga övertramp av IB och dess föregångare, inte minst registreringen av harmlösa unga FNL-aktivister. Många blev felaktigt utpekade, medan man missade verkliga säkerhetsrisker. Men var det ett problem att ett inte obetydligt antal högpresterande ungdomar som hade potential att få stort inflytande i samhället ägnade en stor del av sin vakna tid åt att införa en maoistisk ”proletär diktatur” i Sverige? Det tyckte åtminstone ledningen för Socialdemokraterna.
Min morfar är den mustigaste och mest levnadsglade man jag träffat på i livet. Men steg för steg blev jag alltmer främmande för den politiska miljö jag växt upp i. Konfrontationen med det förflutna tvingade fram en omvärdering som var allt annat än behaglig.
Jag föreslog tidskriften Kvartal en artikel om IB-affären, och de var intresserade. Men när jag började skriva erfor jag en vånda som jag aldrig upplevt i sådana sammanhang. Att visa förståelse för Socialdemokraternas olagliga åsiktsregistrering av min egen flock kändes som en dödssynd när jag funderade närmare på saken i vargtimmen på nätterna. I flera veckor hade jag svårt att sova. När jag berättade om idén för bekanta blev de klart avvaktande. Bilden av IB som ett avgörande svek från socialdemokratin och Palme levde i högsta grad kvar.
En vän som är psykoanalytiker uppmuntrade mig däremot.
”Om någonting ger så där mycket ångest måste man göra det. Skriv artikeln”, sa hon lugnt och skrev ut sömntabletter.
Till slut skrev jag klart texten och den blev publicerad. När boken om min morfar kom ut började jag på ett nytt manus om den nutida vänstern. Det handlar om sekterism, dynamiska salongsbolsjeviker och revolutionsromantik, och hur de inre krascherna i rörelsen avlöste varandra.
Samtida bekännelser av Martin Jonols kommer ut i juni 2026.
Under Göran Perssons tid vid makten tinade Sveriges Israelrelation upp. Bilden är från 2000 då Persson träffade Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak.Dan Hansson/TT ■ Utrikesrelationer mellan länder skiftar med tiden. Men i få fall har de skiftat så radikalt som mellan Sverige och Israel. Det har länge saknats en utförlig genomgång av detta, och därför ligger boken Från Stockholm till Jerusalem väl i tiden.
Författaren, fil dr Daniel Schatz, har ägnat 15 år åt att samla material till boken, genom tidigare opublicerat material och djupintervjuer med personer verksamma inom svensk Mellanösternpolitik.
Schatz går grundligt tillväga. Han beskriver hur den svenska socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen såg den återuppståndna judiska staten efter Förintelsen som närapå förkroppsligandet av den socialistiska drömmen, liksom en fristad för förföljda judar världen över.
Schatz beskriver hur tillfälliga spänningar i relationerna i samband med mordet på Folke Bernadotte inte förmådde bryta den djupa vänskapen länderna emellan, och hur Erlander vid sexdagarskrigets utbrott i juni 1967 höll ett brandtal för Israel.
Författaren konstaterar att konflikten fram till dess hade setts i världen som en kamp mellan en David – det lilla demokratiska Israel – och en Goliat – dess övermäktiga och auktoritära arabiska grannstater, men hur Israel nu alltmer började ses som en Goliat.
Schatz beskriver utförligt hur svensk Mellanösternpolitik förändrades genomgripande efter att Erlander ersatts som statsminister av Olof Palme, som var den förste västledare som lyfte upp terrorkopplade paraplyorganisationen PLO som palestiniernas legitima företrädare. Schatz ger som exempel hur radikalt den svenska politiken kastats om då Palme under Libanonkriget 1982 gjorde jämförelser mellan Israel och nazisterna.
Författaren spårar den svenska Mellanösternpolitiken fram till dags dato och konstaterar att den Israelkritiska linjen har varat trots att regeringar skiftat – med ett stort undantag under Göran Perssons tid som statsminister, då han gjorde det första svenska statsbesöket i Israel sedan Erlander.
Författaren beskriver vidare hur Perssons Israelvänliga linje möttes av starkt motstånd från UD och stora delar av partiet, och Persson yttrade senare att den svenska Israelkritiska linjen satt i väggarna på UD.
Schatz konstaterar att de svensk-israeliska relationerna, efter en kort vår omkring 1999–2000, återigen blev allt frostigare. Att Sverige haft två utrikesministrar på 2000-talet – Carl Bildt och Margot Wallström – som förklarats icke önskvärda i Israel berör Schatz också som en tydlig illustration av detta.
Den nuvarande regeringen, då? Schatz ger flera exempel på hur KD, L och SD försökt föra en mer Israelvänlig politik, men bromsats av M.
Daniel Schatz råd för att Sverige ska kunna vara en positiv kraft i Mellanöstern är att man överger plakatpolitik och bygger förtroende hos båda parter i konflikten, samt intar en mer nykter syn på Sveriges begränsningar i regionen.
Boken är lättläst trots sina drygt 400 sidor, och rekommenderas till alla med Mellanösternintresse, inte minst till svenska politiker.
Eli Sharabi eskorterades av Hamas vakter inför överlämningen till Israels armé 8 februari 2025. FOTO: ABDEL KAREEM HANA/AP/TT.
491 dagar som Hamas gisslan
Eli Sharabi vägde 44 kilo när Hamas släppte honom. En månad till i tunnlarna under Gaza och han hade kanske inte överlevt. ”Gisslan” heter hans bok och vittnesmål.
– Den är en del av löftet till min fru och mina döttrar. Ingen ska glömma dem.
Vid Hamas terrorattacker bodde Eli Sharabi, i dag 54, med sin fru och två tonårsdöttrar i kibbutzen Be’eri, nära Gaza. Många där var aktiva i fredsprocessen, berättar han.
– Det var det bästa stället att fostra sina barn på, de hade en underbar barndom. Jag minns det bara med ett leende, säger Sharabi.
– Det ironiska är att det var de människor som försökte mest som drabbades hårdast av 7 oktober.
I sin bok berättar han rakt om 491 dagars fångenskap. Tanken på att återförenas med familjen höll honom uppe – först när han blivit fri fick han veta att frun och döttrarna hade dödats.
”Smärtan pulserar genom min nedbrutna kropp, en smärta utan namn och utan form och ingen behöver säga ett enda ord till”, skriver han i sin bok.
Kvar i tunnlarna fanns Alon Ohel, då 24, för vilken Eli Sharabi hade blivit en fadersgestalt. När han talade inför säkerhetsrådet i FN var det med uppmaningen att få de övriga, däribland Alon, fria, något som tog ytterligare sju månader.
– Nu talar vi med varandra varje dag.
I fångenskapen var stoppet i toaletten lika permanent som stanken och maskarna spred sig. Var sjätte vecka fick de duscha med en halv hink vatten och utan tvål. Men värst var att de inte fick tillräckligt att äta.
De hade berövats sina skor, och höll reda på datum och tid bara genom Hamas-vakternas regelbundna böner. Sharabi kan arabiska och kunde ställa frågor.
Han hörde Hamasmedlemmar gråta och såg dem få panikattacker. De yngre betraktade honom som ”en person som ville döda palestinier varje dag”, berättar han.
– Jag skulle verkligen vilja separera Hamas och de civila palestinierna, men sorgligt nog går det inte. Dagen efter kidnappningen var det en civil mobb som försökte lyncha mig, säger Sharabi som den gången räddades av Hamas.
Han stödjer den israeliska armén men skriver inget om premiärminister Netanyahu.
– Vem bryr sig om Netanyahu, vem bryr sig om politik? I den här boken lider människor 50 meter under jorden. Allt jag brydde mig om var skräcken jag såg i min dotters ögon.
Enligt Unicef har 71 000 palestinier dött i kriget sedan 7 oktober i Gaza.
Går det att se en framtid i detta?
– Hur slåss man mot terrorister, som gömmer sig bakom sin egen befolkning? Om du har en bra lösning, så tror jag att den israeliska armén skulle vara glad att lyssna.
Erika Josefsson/TT.
Eli Sharabi
Född 1972 i Tel Aviv. Kom som 16-åring till kibbutzen Be’eri. Träffade sin blivande fru där som kom dit som brittisk volontär. Efter terrorattackerna den 7 oktober har han ingen önskan att flytta dit igen.
Blev den 7 oktober 2023 tagen som gisslan av Hamas och förd till Gaza, släpptes 8 februari 2025. Han togs emot av sin mamma och syster.
Aktuell: Är den förste från Hamas gisslan som har skrivit en bok om tiden i Gazas tunnlar: ”Gisslan. 491 dagar i fångenskap hos Hamas” har nu sålts i över 130 000 exemplar i Israel och ges ut på 20 språk. Eli Sharabi ser det han upplevt som en del av Israels historia och vill vittna själv.
Framtidsprojekt: ”Jag hoppas att det här blir den enda boken. Jag vill vila.”
Eli Sharabi eskorterades av Hamas vakter inför överlämningen till Israels armé 8 februari 2025.FOTO: ABDEL KAREEM HANA/AP/TT.
Idag när min förstfödda dotter fyller 60 år så får jag återigen en påminnelse om hur tiden rusat fram!
Jag kan utan svårighet återkalla i mitt minne just detta dygn för 60 år sedan. Synintryck och doftminnen!
Det fantastiska solskenet och blå himmel och de blommor som personalen på Eskilstuna BB plockade åt oss tre denna morgon. Ett nytt liv hade kommit till världen och det kändes som ett under. Vi satt där och tittade på den lilla flickan med stora ögon.
Och varje barn som föds är ju ett under! En ny människa med gener från tidigare släkter!
60 år är ju ingenting i vår värld där man talar om miljarder av ljusår i den rymd vi ser. Men vi ska vara tacksamma att få leva så länge det går. Jag minns min morbror Holgers förvåning över sina 100 år och så känns det nog när man nått en så hög ålder.
Men vad är tid? Ingen vet egentligen , vi får nog acceptera att det finns många saker vi aldrig förstår.
I vårt minne lagras tiden som gått och vi kan återkalla händelser sedan lång tid tillbaka. På gott och ont!
Var fjärde person känner sig otrygg ute sent på kvällen – och kvinnor
begränsar sin rörelsefrihet i betydligt större utsträckning än män.
Foto: Privat / Mike Wilson, CC0, via Wikimedia Commons.
Svenska kvinnor har i generationer kämpat sig till friheter som tidigare
var otänkbara. Ändå samlas en stor del av kvinnorösterna hos de partier
som drivit den migrationspolitik som många menar undergrävt just den
friheten. Hur ska det förstås? Det frågar Paul Holmgren.
Jag ställer frågan därför att jag på allvar försöker förstå.
Enligt
opinionsundersökningar samlas en stor del av kvinnornas röster hos
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samtidigt menar
många kritiker att just dessa partier under lång tid har drivit den
politik som lagt grunden för flera av de problem som i dag påverkar
kvinnors trygghet och frihet. Därför väcks en fråga som löper som en röd
tråd genom hela denna artikel: vad är det som får så många kvinnor att
dra en annan slutsats av samma verklighet?
Sverige har byggt ett av världens mest jämställda samhällen.
Svenska kvinnor har under generationer erövrat friheter som tidigare
kvinnor bara kunde drömma om. Frihet att utbilda sig, arbeta, välja
partner, forma sitt eget liv och röra sig i samhället på egna villkor.
Just
därför blir den politiska paradoxen allt svårare att förstå. Många
kvinnor röstar på partier som under lång tid har drivit en
migrationspolitik som öppnat Sverige för en omfattande invandring från
länder där kvinnors frihet står betydligt svagare än i Norden. Samtidigt
visar både svensk och europeisk erfarenhet att frågor om
hedersförtryck, parallellsamhällen, religiös konservatism, sexualbrott
och kvinnors otrygghet har blivit centrala samhällsproblem.
Detta
är inte bara en svensk debatt. Frankrike diskuterar samma frågor.
Tyskland diskuterar samma frågor. Belgien diskuterar samma frågor.
Nederländerna diskuterar samma frågor. Storbritannien diskuterar samma
frågor. Samma konflikter återkommer. Samma integrationsproblem
återkommer. Samma spänning mellan västerländska frihetsideal och
patriarkala normsystem återkommer.
Sverige tog 2015 emot omkring
163 000 asylsökande. I relation till befolkningen var det den högsta
nivån i OECD. År 2024 var 20,5 procent av Sveriges befolkning född
utomlands. De vanligaste födelseländerna var Syrien och Irak.
När samma mönster uppstår i land efter land väcks en självklar fråga. Hur många gånger måste ett mönster upprepas innan det betraktas som ett mönster?
Brå:s
siffror ger en tydlig bild. Utrikes födda har 2,5 gånger högre risk att
misstänkas för brott än inrikes födda med två svenskfödda föräldrar.
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar har 3,2 gånger högre risk.
För våldtäkt är överrisken 3,2. För dödligt våld är överrisken 4,0
bland utrikes födda. För rån är överrisken 11,5 bland inrikes födda med
två utrikes födda föräldrar.
Det betyder inte att varje människa från en viss grupp är ett problem. Det betyder att politiken måste ta mönster på allvar.
Samma
sak gäller kvinnors upplevda trygghet. Brå:s Nationella
trygghetsundersökning visar att var fjärde person känner sig otrygg ute
sent på kvällen i det egna bostadsområdet. Kvinnor oroar sig för
våldtäkt eller sexuella angrepp i en helt annan omfattning än män: 17
procent jämfört med 2 procent. Kvinnor avstår också i betydligt större
utsträckning från att gå ut på kvällen.
Detta är jämställdhetens verkliga stresstest. En kvinna som undviker vissa parker är mindre fri.
En kvinna som byter väg hem är mindre fri.
En kvinna som lär sin dotter att anpassa sig efter risker lever i ett
samhälle där friheten redan har krympt. Därför riktar jag frågan till
Sveriges kvinnor.
Om trygghet är grunden för frihet, varför får trygghetsfrågan så ofta stå tillbaka?
Om
kvinnors frihet har byggts genom generationers kamp, varför väcker
importen av värderingar från några av världens minst jämställda
samhällen så begränsad oro?
Om statistiken visar återkommande
överrepresentation i grov kriminalitet, vilken betydelse bör den
kunskapen få när framtidens migrationspolitik formas?
Ett moget samhälle drar slutsatser innan
skadan når den egna familjen. Vi väntar inte på en brokollaps innan vi
granskar konstruktionen. Vi väntar inte på en brand innan vi bygger
brandskydd. Vi använder kunskap för att förebygga risker.
Samma
princip borde gälla samhällspolitiken. Kvinnor ser samma statistik som
män. Kvinnor ser samma utveckling som män. Kvinnor ser samma europeiska
erfarenheter som män.
Varför drar då så många kvinnor en annan
slutsats? Frågan handlar ytterst om era döttrar, era söner och det
samhälle de ska leva i. Den handlar om trygghet, om frihet och den
handlar om vilket Sverige som lämnas vidare till nästa generation.
Så kvinnor, vad är det ni ser som jag inte ser?
Paul Holmgren
Pensionerad
civilingenjör med ett yrkesliv som samhällsbyggare inom bro- och
anläggningskonstruktion. Numera skribent med fokus på politik, ekonomi
och samhällsfrågor ur ett analytiskt och frihetligt perspektiv.
Den 1 juni 2026 lyssnade jag på ett reportage om Libanon i SR:s ”P1 Morgon”. En kvinna, Naima, berättade om hur hennes och maken Ahmeds hus – som hade tagit decennier att bygga sten för sten – hade bombats sönder. Hemmet är borta. Citronträdet där barnbarnen skulle ha fått en gunga är borta. Deras tillvaro ligger i spillror.
Självklart är det synd om Naima och Ahmed.
Några timmar senare intervjuades Eli Sharabi i ”Studio Ett”. Han hade hållits fången av Hamas i 491 dagar efter att ha kidnappats den 7 oktober 2023. Under den plågsamma fångenskapen levde han på hoppet om att återse sin fru och sina två döttrar. Efter frigivningen möttes han av det djävulska och ofattbara beskedet att de mördats redan under attacken.
Mitt i intervjun presenterade reportern siffror på döda i Gaza och frågade: Är detta proportionerligt?
Frågan försköt samtalet från ett personligt vittnesmål till en moralisk balansräkning i realtid. Proportionalitet i krig är en legitim princip, men den hör hemma i strategisk bedömning – inte i konfrontationen med en människas djupaste trauma. Eli Sharabi är inte militärstrateg, folkrättsexpert eller politisk beslutsfattare. Han är ett terroroffer som skrivit en bok om vad han varit med om och nu berättar om sin mördade familj. Situationen krävde mental närvaro och empati.
I Libanonreportaget hände precis tvärtom. Där fick lyssnaren en gripande skildring av civilt lidande, men nästan ingen hjälp att förstå sammanhanget. Att reportaget gjordes av Samar Hadrous, född i Libanon med palestinsk bakgrund, är i sig inget argument vare sig för eller emot dess kvalitet. Frågan är inte vem reportern är utan vilka frågor som ställs – eller inte ställs.
Det märkliga är att public service samma dag tycks ha förväxlat dessa två journalistiska uppgifter. I intervjun med Sharabi ersattes medmänsklighet av analys. I reportaget från Libanon ersattes analys av medmänsklighet. Skillnaden mellan Sharabis avgrundsdjupa personliga tragedi och ett bombat hus i Libanon är en del av denna kontext och borde ha påverkat vilka frågor som lämpade sig att ställa.
God journalistik kräver förmågan att veta när man ska ställa den svåra frågan och när man ska avstå. I intervjun med Eli Sharabi ställdes proportionalitetsfrågan till fel person i fel ögonblick. I reportaget från Libanon uteblev däremot den nödvändiga frågan om Hizbollahs ansvar. Det är två olika misstag, men de pekar mot samma problem: sviktande omdöme. Ett omdöme som handlar om tajmning, kontext och respekt för situationens karaktär.
Så här har det låtit i flera års tid från Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad: Den svenska regeringen är Israels knähund, den har palestinska barns blod på sina händer och ska ställas inför rätta. Samma sak med alla som inte stöttar den palestinska kampen. Israel är en kolonial skapelse utan existensberättigande.
Expressens avslöjanden om att vänsterpartister än en gång spridit antisemitism och hyllat terrorgrupper ledde till en del hetsiga meningsutbyten i onsdagens partiledardebatt i riksdagen.
Nyss-kommunisternas ordförande Nooshi Dadgostar anlade en ytterst förorättad min, modell ledsen labrador, och avfärdade likt tidigare kritiken med att det handlade om ett litet fåtal individer, att partiet omedelbart agerat, att Vänsterpartiet är det mest antirasistiska partiet någonsin och att varje ifrågasättande av detta är en ren oförskämdhet. Dadgostar backades upp av sin tilltänkta statsminister, Magdalena Andersson (S), som gjorde klart att Vänsterpartiet “har markerat och har agerat”. Med detta verkade Andersson nöjd.
Men extremismen, antisemitismen och stödet för palestinsk terror går ända in i Vänsterpartiets riksdagsgrupp – även efter att partistyrelseledamoten Lorena Delgado Varas kastats ut ur partiet och kollegan Daniel Riazat lämnat i protest mot behandlingen av Delgado Varas.
Inget annat parti i riksdagen har företrädare som uttrycker sig så grovt och hetsande om andra politiker som Dadgostars vänsterparti. Det sker från riksdagens talarstol, på gator och torg och inte minst i sociala medier. Och eftersom det sker helt öppet går det inte att dra någon annan slutsats än att det i partiledningens ögon är helt i sin ordning.
Två dagar efter Hamas mord- och våldtäktsorgie i södra Israel den 7 oktober 2023, lade Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad ut en bild på Facebook med följande text:
“Israel är en kolonialmakt, apartheidstat, ockupationsmakt och är ansvarig för folkmord på palestinier.”
Till bilden hade hon fogat en kommentar: “Så vad måste upphöra för att människor ska kunna leva i frihet och trygghet utan blodspill?”
Awad säger det inte rakt ut. Svaret på frågan ges indirekt, via texten i bilden. Det som måste upphöra är Israel. Upphöra att existera. Först då kan det bli fred.
När Awad leende poserar på bild med en relief som föreställer ett Stor-Palestina där Israel inte längre existerar är det ännu ett sätt att sända samma budskap till partiets gräsrötter och tänkbara väljare.
I ett tal i Stockholm i september 2024 lät det så här:
“Israel ska sluta ockupera Palestina, lämna tillbaka all stulen mark och palestinierna ska få rätten att återvända till sitt land. Därför ska Israel ut ur Palestina.”
Det där sista ska inte missförstås. Awad återkommer gång på gång till att det hon kallar ockupation inleddes 1948, det år Israel utropade sin självständighet. Det är så länge som folkmordet och den etniska rensningen pågått, enligt Awad. Så när Awad upprepar att Israel ska ut ur Palestina behöver det inte råda någon tvekan om vad hon avser: Israel ska upphöra att existera. Raderas från kartan. Vilket reliefen i Awads händer illustrerar.
När Awad anklagar Israel för folkmord är det en projektion. Varje anklagelse är en bekännelse. Folkmord – att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp – är vad hon och den globala antiisraeliska rörelse hon tillhör strävar efter.
I partiledardebatten i SVT i höstas sade Nooshi Dadgostar: “Jag tror att det är vårt uppdrag att hålla en ton som är sammanhållande, inte polariserande”.
I en interpellationsdebatt i riksdagen den 20 augusti 2024 sade Awad bland annat följande:
“Det är uppenbart att den svenska regeringen är Israels lilla knähund. Regeringen är knähund till barnamördare, extremister och kriminella.”
Hon fortsatte:
“Högerregeringen kommer att gå till historien som den regering som försvarade och finansierade ett pågående folkmord. Den har palestiniernas blod på sina händer, och den kommer att dömas hårt för det. Jag längtar till den dagen då man ställer den här regeringen inför rätta!”
Awads insats i riksdagens talarstol väckte uppskattning hos den iranska regimen vars kulturcentrum i Stockholm lade ut ett klipp med hennes anförande på sin Youtubekanal.
Tilläggas kan att det inte bara är regeringen utan också alla andra som inte delar Awads uppfattning i Palestinafrågan som enligt henne har blod på sina händer. Även de “ska dömas hårt och ingen ska komma undan”.
Hur denna revolutionära rättvisa ska skipas lämnar Awad outtalat. Det väcker en viss nyfikenhet.
Av Awads sociala medier framgår att hon varit en uppskattad gäst i Göteborg hos Vänsterpartiets partiförening Angeredsvänstern när den leddes av Kristofer Lundberg, han som sedan uteslöts ur partiet på grund av sitt uttalade stöd för den palestinska terrorgruppen PFLP. I Göteborg har hon även umgåtts med Khaled Zeiter, känd för att medverka i de återkommande propalestinska demonstrationerna – i praktiken pro-Hamas – iförd en tröja med texten ”Palestina 7 oktober”. Ett hyllningsbudskap som inte heller det är särskilt svårt att tolka för den som vill förstå.
“Tack för underbar dag, med ett sällskap av underbara människor. Det var en ära att få träffa en sån jordnära person, som verkligen kämpar i den palestinska frågan så som Nadja Awad”, skrev Zeiter på Facebook efter mötet.
Talet i Stockholm avslutade Awad med ett angrepp på svenska medier som enligt henne springer Israels och USA:s ärenden och “upprätthåller” folkmordet:
“Jag vill också nämna något om det farligaste vi har, journalister och media, som inte sanningsenligt vill rapportera om det vi ser i Gaza med våra egna ögon.”
Att kalla medier och journalister “det farligaste vi har” är tydligen även det något som ryms under Vänsterpartiets höga tak.
Awad agerar inte i ett vakuum. Nooshi Dadgostar vet mer än väl vad Awad tycker, gör och säger. Partiledningen vet. Partigruppen i riksdagen vet. I höstens val är Awad etta på partiets riksdagslista för Örebro län. Hennes insatser är uppenbarligen uppskattade.
Iranier deltar i en regeringskritisk protest in Teheran torsdagen den 8 januari, 2026. (AP Photo IRN101)
AP Photo
Efter att uppskattningsvis fyrtiotusen civila iranier hade mördats på öppen gata under protesterna mot den islamiska republiken den 7 och 8 januari, vaknade Europa plötsligt upp. Men bara för några ögonblick. I Bryssel förbjöd Europaparlamentets ordförande, Roberta Metsola, iranska diplomater tillträde till parlamentets utrymmen och den tyska förbundskanslern Friedrich Hertz förklarade självsäkert att en regim som mördar sina egna knappast kan överleva många veckor till.
Runt om i världen såg den iranska oppositionen plötsligt ett skimmer av ljus och hopp. Efter 47 år av förtryck vågade man äntligen hoppas på frihet och demokrati. Men efter att den iranska regimen stängde av internet och all kontakt med omvärlden kunde man effektivt tysta ned allt motstånd utan insyn av internationell media.
I dag beskrivs massakern som det största massmordet på en egen befolkning under så få dagar under modern tid. Fyra månader senare har situationen förändrats radikalt. Den tillfälliga europeiska solidariteten med det iranska folket visade sig vara en chimär. När det kom till kritan vägrade de flesta europeiska länder att lyfta ett finger för att hjälpa det iranska folket trots att runt nittio procent av befolkningen önskade ett regimbyte.
I stället för att bistå Israel och USA som under några intensiva veckor i mars lyckades försvaga den iranska regimens militära kapacitet avsevärt samt underlätta för ett regimbyte, ställde sig Europa indirekt på den iranska regimens sida.
Såväl Spanien som Belgien vägrade att upplåta sitt luftrum för amerikanska krigsflyg och Starmer stoppade den amerikanska armén från att använda landets militärbaser. I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.
Samtidigt som solidaritetsyttringarna för den avsatte shahens son, Reza Pahlavi, fortsatte i Iran, vägrade Europa att erkänna kalla fakta. Det iranska folket hade fått nog av fötrtycket under islam och krävde förändring. Förändringen stavades Reza Pahlavi och stöddes av tiotals miljoner iranier inne i landet och runt om i världen.
I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.
När kronprinsen besökte Stockholm några månader senare fick han visserligen tala till enskilda riksdagsmän, landsmän och ett stort mediauppbåd inne i riksdagshuset – men såväl riksdagens talman som regeringen vägrade blankt att träffa konronprinsen i fruktan för att uppröra mullorna i Teheran. Det var för övrigt samma terrorregim som den socialdemokratiska regeringen hade mött i tiderna täckta från topp till tå för att blidka mullorna.
Mötet i Teheran markerade i princip dödsstöten för det som man stolt hade utropat som en feministisk utrikespolitik. I samma veva raserades även bilden av den humanitära stormakt som man med stor möda hade byggt upp i decennier. Detta var inte längre Raoul Wallenbergs Sverige.
Men Sverige var inte ensamt i den avvisande inställningen. Genom påtryckningar från den islamska republikens lakejer runt om i Europa har EU vägrat att ge den iranska oppositionen någon erkänsla. I stället för att stödja oppositionen försöker media, med hjälp av regimens talesmän, förmedla en bild av en splittrad opposition som är oförmögen att ta över ett regeringsansvar.
EU:s cyniska inställning till kriget i Iran går däremot stick i stäv mot inställningen till Ukraina. Medan man fortfarande vägrar inleda några som helst diplomatiska samtal med den ryska regeringen utan i stället kräver en fullständig kapitulation, är kompromiss och eftergifter ledorden i inställningen till den Iranska regimen i Teheran. I veckan prisade således Kaja Kallas den pakistanska regeringen för dess roll i fredssamtalen mellan USA och Iran och önskade en snabb normalisering av relationerna med Iran.
Ett Europa som känner större samhörighet med den brutala islamistiska regimen i Iran än folket som kräver förändring, är ett Europa som fullständigt har tappat bort sin moraliska kompass.
TomasSandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel
.jpg)
Inlägg
