Massmedia idag!

 

Magnus Ranstorp : Ett skolboksexempel på ensidig rapportering om Libanon. Inte ett ord om hur Hizbollah systematiskt byggt upp en militär närvaro i ett 60-tal byar i södra Libanon – mitt bland civila – längs gränsen mot Israel.

Därifrån har norra Israel beskjutits i över ett kvarts sekel. Detta trots upprepade FN-resolutioner som kräver att Hizbollah avväpnas.

Det rör sig inte om isolerade incidenter, utan om en massiv och långsiktig militarisering: raketramper i bostadsområden, tiotusentals robotar riktade mot Israel, vapendepåer i civila byggnader, avancerade tunnelsystem, drönarkapacitet – och närvaro av Irans revolutionsgarde.

Ändå lyser detta perspektiv med sin frånvaro i rapporteringen. Det israeliska säkerhetsläget reduceras till en fotnot – om det ens nämns.

Så vad återstår av kravet på saklighet och allsidighet?

När granskade public service senast hur civila i norra Israel i åratal levt under återkommande beskjutning? När problematiserades Hizbollahs roll på allvar?

Om vissa fakta konsekvent utelämnas är det inte längre oberoende journalistik – då är det selektiv berättelse.

https://www.sverigesradio.se/.../israel-och-libanon...

Bosse anser :

Det började redan på sextiotalet med "Släpp fångarne loss, det är vår"! Div ministrar ändrade befintliga lagar så att de blev tillfredställande för de kriminella tex rabatter. Ministrar och politiker besökte bordeller där mycket unga flickor sålde sig. Ytterligare ändringar av lagar så att straffen blev ännu kortare i praktiken. Rödgrön politik som skapade ett samhälle där kriminaliteten ökade för varje år. Sedan kom invasionen av människor där moralen var låg inför att begå brott. Skjutningarna och dynamiten började i stor omfattning men lagarna var slappa så en ung mördare kunde vara ute på gatan efter max 2 år. När så den nya regeringen börjar skärpa lagarna så protesterar de rödgröna ! I undersökningarna ÖKAR de rödgröna med andra ord vill deras väljare ha tillbaka de slappa lagarna! Då måste jag säga att många av de som bor här har en snedvriden syn på kriminaliteten! OCH de rödgröna vill fortsätta att förstöra vårt land. Rädslan ska fortsätta i städerna! Samtidigt stryker de rödgrröna antisemitismen medhårs med sitt deltagande i demon där judehatet vrålas ut! Att de inte skäms!

Jag jämför med 50-talet!

Till vänster nedre sitter Aare Aaw i Bengt Sandlunds Big band.

Någon gång på 50-talet i Torshälla .

Aare Aaw var båtflykting från Estland  och kom via Gotland  till Sverige och Torshälla dit en hel del Estländare bosatte sig. En liten fiskebåt tog dem över Östersjön, en öppen båt!

Vi var bästa vänner i många år och jag kom in i den Estniska kulturen med både sånger och grov limpa. Ibland lyckades Aares mamma få in Estnisk radio med de stora körerna och hon grät floder då!

Idag ska alla oavsett härkomst kallas för svenskar! Men det gick inte människorna med på under 50-talet. Aare var stolt Estländare och skulle aldrig någonsin kalla sig svensk.  Så var otänkbart för alla min finska arbetskamrater också. 

Man blev ju inte svensk över en natt.Alla från andra nationer , och de var många i lilla Torshälla, de var tyskar,juggar eller fransmän mfl.

Jag bodde i ett hus som i folkmun kallades för främlingslegionen tack vare ca 38 olika nationer vilka bodde där!  Rasism? Nej , inte ett dugg,däremot arbetskamrater på bruket.

Dagens uppskruvade fånerier från vänstern har bara ställt till med onödiga motsättningar  vilka dessutom har spätts på med en invandrarpolitik som har förstört Sverige.

Hade man fortsatt med den politik man hade på 50-60-talet där man såg till att bara ta hit människor vilka hade arbete och bostad då hade det mesta varit frid och fröjd.

Aare Aaw svensk, glöm det!

 

Gästkrönika: Sebdani – SD bara extrema i Sverige. Bulletin.

 Ser inte det gula korset ändå ut lite som en svastika, om man tittar noga..? Foto: Mark König, Unsplash!

I decennier har Sverigedemokraterna kritiserats som ett extremistparti, när deras åsikter i själva verket anses vara rena självklarheter globalt sett. I Sverige är det inte de som kallas ”extremister” som är extremister, skriver Mosa Sebdani.

Försök förklara för en politiker i Tokyo, Bangkok eller Mexico City att det är extremt att prioritera det egna folket. Du kommer att mötas av en blick som att du vore galen. Frågan kommer knappt att registreras som meningsfull. Där ligger problemet med svensk debatt.

Ingen kallar heller en förälder extremist för att den prioriterar sina egna barn. Tvärtom betraktar vi det som ett grundläggande ansvarstagande. Den som först tar hand om sina närmsta kan sedan hjälpa andra, medan den som svikit familj och vänner saknar moralisk auktoritet att tala om solidaritet.

Samma logik borde gälla politiken. Folkvalda får sitt mandat av sina egna medborgare, och att prioritera dessa är definitionen av representativ demokrati. Det är därför vi har nationalstater och inte bara FN. En politiker som inte sätter det egna folkets intressen först har missförstått sitt uppdrag.

Om man då tittar på invandring, integrationskrav eller brott och straff så är Sverigedemokraternas hållning närmast universell standard. På migrationssidan godkände Japan 190 av drygt 12 000 asylsökande 2024. Historiskt har snittet legat runt en procent. Danmark, vårt nordiska systerland under socialdemokratiskt styre, har som uttalad målsättning ”noll asylsökande” och godkände 2024 bara 864 ansökningar, lägsta antalet på 40 år. Frankrike driver en sekulär linje med förbud mot religiösa symboler i skolan och täckta ansikten i offentligheten. Det är en hårdare linje än något SD föreslagit.

På integrationskraven är kontrasten ännu skarpare. USA, Australien, Schweiz, Tyskland och Nederländerna ställer alla språkkrav och samhällskunskapsprov för medborgarskap. Sverige har varken det ena eller det andra. Vi är på sätt och vis unika i västvärlden i att helt sakna sådana krav, fram till reformen som träder i kraft i juni 2026. Att kräva av nyanlända att de lär sig värdlandets språk, respekterar grundlagen och anpassar sig till samhällets grundläggande spelregler är minimikrav på de flesta håll i världen. Snart också, äntligen, i Sverige.

Och i brottsfrågan tillhör Sverige världens mest förlåtande system. Idag utvisas bara en av trettiosex utländska medborgare som döms för brott värre än böter. Villkorlig frigivning sker efter två tredjedelar av strafftiden, det är bland de mest generösa reglerna i västvärlden. USA, Singapore, Japan och större delen av Latinamerika och Asien dömer hårdare och utvisar utländska brottslingar utan att det väcker debatt. SD:s linje där ligger närmare global medelnivå än vad svenskt status quo gör.

Människor har rört sig och invandrat i alla tider, och ett visst inflöde av nya invånare är normalt och nödvändigt i varje samhälle. Det avgörande är att det sker på villkor som inte äventyrar det sociala kontrakt och den samhällsordning som de nyanlända själva ska träda in i.

Om det är extremt att sätta det egna folket först, då är nästan hela världens folkvalda extremister. Då är ordet meningslöst. Då är det begreppet som är problemet och inte Sverigedemokraterna.

Moraliska skyldigheter stannar förvisso inte vid gränsen, men de är ordnade i koncentriska cirklar: tyngst för familjen, sedan grannskap, sedan landsmän, sedan omvärld. Ett land som inte är kapabelt att ta hand om sig självt har varken moralisk eller praktisk kapacitet att hjälpa omvärlden. Visst är det bra att hjälpa andra i nöd. Undertecknad är själv tacksam över att ha fått möjligheten att växa upp i ett fantastiskt land som Sverige, men det ska inte ske genom att kasta den egna befolkningen under bussen.

Det är inte Sverigedemokraterna som avviker från en internationell norm. Det är vi själva som under några decennier byggt en kosmopolitisk konsensus som globalt och historiskt är ett uppseendeväckande undantag, inte ett självklart default.

För en politiker i Tokyo eller Mexico City vore SD inte kontroversiella. Bara vanliga. Det säger något om SD, men ännu mer om svensk debatt.

Mosa Sebdani

Systemutvecklare och debattör Bulletin

Detta föll ut ur en gammal bok idag!

 

Censur!

 Hej!

Som du kanske känner till beskriver våra riktlinjer för communityn (https://blogger.com/go/contentpolicy) gränserna för vad vi tillåter – och inte tillåter – på Blogger. Ditt inlägg ATT underminera vårt land!! har flaggats för granskning. Vi har fastställt att det bryter mot våra riktlinjer och har raderat inlägget som fanns på https://hogrelius.blogspot.com/2026/05/att-underminera-vart-land.html.

Varför raderades ditt blogginlägg?

Ditt innehåll har utvärderats enligt vår Policy för hatretorik. Du hittar mer information på vår sida med riktlinjer för communityn som detta e-postmeddelande länkar till.

Om du anser att vi har gjort ett misstag kan du överklaga: https://www.blogger.com/go/appeal-post?blogId=20990962&postId=4279518528553963569. Detta utlöser en granskning av inlägget.

Du kan även ha möjlighet att dra ärendet inför domstol. Om du behöver juridisk rådgivning eller vill undersöka andra rättsliga alternativ ska du rådfråga ditt juridiska biträde.

Vi rekommenderar att du granskar allt innehåll i blogginläggen för att säkerställa att de följer våra regler eftersom ytterligare överträdelser kan leda till att bloggen stängs av.

Mer information finns i följande resurser:

• Användarvillkor: https://www.blogger.com/go/terms
• Bloggers riktlinjer för communityn: https://blogger.com/go/contentpolicy

Vänliga hälsningar
Blogger-teamet

Mygel och båg i Hökarängen ang. Lingvägen!

 Jag skrev under en namninsamling för något år sedan där vänsterpartiet var drivande för ett NEJ till att bygga samt göra Lingvägen till en genomfart. 

Tusentals underskrifter på ett kort tag.

Sen ser man detta lite överraskande flygblad!  Nu är det enbart SD som säger NEJ!

Jag bor i huset som man ser längst upp , det lite rundade huset. Vi kommer att få all biltrafik precis utanför vårt hus.

OCH titta på de hus de har planerat , fula lådor. Skogen ska bort! 

Skolan blir hyperstor med över 1000 barn. Och de får också biltrafiken några meter från sin skola. Stockholms styrande såg till att krympa Lingvägen samt göra cykelvägen mycket bred. MEN nu gör de etter värre med genomfarten.  

Det här lyfter också vad jag sagt i många år, de etablerade gamla partierna går det inte att rösta på. De sviker och sviker hela tiden. 

Ser vi ett nytt "Libanon" växa fram?

 ”Islamiska republiken Sverige, Walla!” Foto: Vladikuzasnij, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Enligt vissa studier kommer Sverige att ha 30 procent muslimer år 2050. Om så är fallet lär Sverige ha passerat en brytpunkt med enorma och oåterkalleliga konsekvenser, skriver Paul Holmgren.

4 maj 2026 05:30

Paul Holmgren

"2050 ligger runt hörnet. Ett barn som börjar skolan i dag möter detta Sverige som vuxen, och det är därför frågan om 30 procent muslimer måste behandlas som en konkret riskanalys och inte som en avlägsen framtidsbild som man kan skjuta framför sig.

Siffran kommer inte ur fantasin. Pew Research Center har i ett högscenario beräknat att Sverige kan nå 30,6 procent muslimer år 2050 vid fortsatt hög migration, och det gör att just denna nivå blir relevant att stanna upp vid, eftersom den visar vad som händer när de mönster vi redan ser i dag förstoras till en nivå där de påverkar hela samhällsstrukturen.

Det avgörande är koncentrationen. Trettio procent i riket betyder inte trettio procent överallt, utan det innebär kommuner, stadsdelar och skolor där andelen kan ligga på 50, 60 eller 70 procent, och det är i dessa miljöer som normbärandet flyttar från den tidigare majoriteten till den nya och där vardagen börjar formas av andra referenser än de som länge har präglat Sverige.

Då förändras politiken. Kommuner med sådana majoriteter får andra frågor, andra krav och andra hänsyn, och frågor om religionens plats, könsseparation, religiösa skolor, familjenormer och i förlängningen även rättsliga principer med religiös koppling får en helt annan tyngd, inte genom ett plötsligt systemskifte utan genom en rad beslut där varje enskilt steg framstår som rimligt men där helheten rör sig i en ny riktning.

Det är så parallella system växer fram, först som social norm, sedan som informell ordning och därefter som politiskt tryck, och i det läget finns svensk lag kvar på papperet samtidigt som vardagen i allt större utsträckning börjar styras av andra lojaliteter som familj, klan, religion och grupp.

Lärare, socialsekreterare, poliser och journalister väger redan i dag sina ord i vissa miljöer, och vid en utveckling mot trettio procent kommer de att väga dem ännu mer, vilket gör att det offentliga samtalet blir trängre och att frågor som redan nu upplevs som känsliga blir ännu svårare att tala öppet om, trots att just dessa frågor blir mer avgörande för samhällets utveckling.

Där ligger en av de största farorna, eftersom ett samhälle som gradvis förlorar sitt språk för att beskriva problem också förlorar sin förmåga att hantera dem."

Resten får du läsa på Bulletin.

https://bulletin.nu/holmgren-islamisering-trettio-procent-blir-brytpunkten

MOD! Roger Sahlström har ett mod som fler borde ha!

 

När hatet syns – men inte räknas

Det som finns dokumenterat på film borde vara det enklaste att förhålla sig till. Ändå räcker det inte. När verkligheten är tydlig men lagen tvekar uppstår en spricka som riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten.

Det som går att spela upp, granska och verifiera borde lämna väldigt lite utrymme för tvekan. Händelser som finns på film är konkreta, synliga och möjliga att pröva i efterhand. Ändå räcker det inte. När en människa kan utsättas för spott, slag och hot på öppen gata – inför vittnen, inför polis och inför kameror – och detta ändå inte anses bära ett tydligt uppsåt, då uppstår en spricka mellan det vi ser och det rättssystemet väljer att erkänna.

Det är i den sprickan som problemet börjar.

Förra året gick jag genom Stockholm med en israelisk flagga i handen. Jag rörde mig från Odenplan ner mot Sergels torg, parallellt med en massiv demonstration till stöd för Hamas som fyllde stora delar av innerstaden med tiotusentals deltagare. Jag gick alltså inte i demonstrationståget, utan bredvid det – längs samma stråk, i direkt anslutning till det.

Det var inte en neutral promenad i ett neutralt rum, utan ett medvetet steg rakt in i en situation där alla förstod att det fanns en spänning.

I praktiken var det jag ensam mot en folkmassa på omkring 30 000 människor.

Polisen visste det också. Därför gick jag inte ensam. Runt mig fanns nio poliser som följde varje steg jag tog genom staden. Deras närvaro var ett tydligt erkännande av att detta inte var normalt. I ett fungerande samhälle ska du inte behöva ett sådant skydd för att bära en laglig flagga genom huvudstaden, men den här dagen gjorde du det.

Och ändå räckte det inte.

Det som började med blickar och kommentarer förvandlades snabbt till något annat. Spottloskor, kastade föremål och människor som försökte slita flaggan ur mina händer. En person tog sig hela vägen fram och slog mig. Det var inte en enstaka händelse utan ett tydligt mönster, riktat mot mig. Mitt i detta hörde jag också orden som säger mer än något annat: att jag borde gasas.

Allt finns dokumenterat på film. Inte som ett minne som kan förändras över tid, utan som konkret verklighet, bild för bild. Det som hände är inte oklart och det är inte öppet för tolkning.

Ändå har polisen valt att lägga ner ärendet, med motiveringen att det inte går att styrka uppsåt.

Jag är medveten om att uppsåt i juridisk mening kan vara en komplex fråga, särskilt i situationer med många inblandade. Men det är svårt att bortse från det som faktiskt syns. Att spotta på någon är en medveten handling. Att slå någon är en medveten handling. Att försöka slita något ur någons händer är en medveten handling. Att skrika att någon borde gasas är inte ett missförstånd eller en olyckshändelse.

Det är hat.

Så vad är det egentligen man menar när man säger att uppsåt inte kan styrkas i en sådan situation? Vad är alternativet? Att allt detta skedde utan vilja, utan avsikt, utan medvetande? Det är en slutsats som är svår att förena med det som faktiskt hände.

Och det är här frågan blir obekväm.

För jag bar en israelisk flagga. Det var det som gjorde mig till ett mål. Ingen i Sverige kommer att säga att judehat är acceptabelt. Tvärtom. I ord är det bland det mest fördömda som finns. Men det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som sker.

När en sådan här händelse kan äga rum, dokumenteras, bevittnas och ändå inte leda till några konsekvenser, då uppstår en spricka mellan princip och praktik. Då signalerar samhället, oavsett avsikt, att vissa angrepp väger mindre. Att vissa symboler inte omfattas av samma självklara skydd. Att vissa människor får räkna med att stå där, mitt i allt, omgivna av tusentals – och ändå i slutändan stå ganska ensamma.

Det här handlar inte bara om vad som hände mig den dagen. Det handlar om vad som händer när ett samhälle ser hat i realtid – och ändå väljer att titta bort. För om spott, slag och hot om att “gasa” någon inte räcker för att visa uppsåt, då är problemet inte brist på bevis.

Då är problemet att man inte vill se. Och i det ögonblicket upphör lagen att vara ett skydd. Den blir ett alibi.

Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.

#svpol

https://www.facebook.com/watch/?v=1235786268150161

 

Roger Sahlström 

 

Israel – den ständiga synda­bocken! / Världen idag.

 

Påven såväl som Italiens premiärminister Giorgia Meloni ser ut att ha utnyttjat Israel som syndabock för att vinna egna fördelar, menar Tomas Sandell i sin kommentar.

 

Andreas Solaro/AP/TT och Alessandra Tarantino/AP/TT

Arabförbundet har känt till det redan i årtionden. Nu har även Påvestolen och flera regeringar inom EU upptäckt samma hemlighet. Vill man avleda uppmärksam­heten från egna tillkorta­kommanden och miss­lyckanden fungerar staten Israel som lämplig synda­bock.

Under medel­tiden skylldes såväl diger­döden som alle­handa krig på judarna. I dag spelar den kollektiva juden, staten Israel samma roll. Ingen regering vinner längre några inrikes­politiska poäng med att föra en Israel­vänlig utrikes­politik. Tvärtom upplevs det av vissa som en belastning. När Italiens premiär­minister Giorgia Meloni nyligen förlorade en viktig folk­omröstning om en juridisk reform skylldes förlusten mycket riktigt på hennes stöd för Israel. Kort efter val­förlusten meddelade hon därför mycket följd­riktigt att hon skulle frysa alla vapen­leveranser till Israel. Det finns naturligt­vis inga kopplingar mellan juridiska reformer i Italien och Israels pågående krig mot Iran men enligt väl beprövade medeltida knep passade Israel mycket bra som den synda­bock som fick betala priset.

Listan kan göras lång. När den romersk-katolska kyrkan har varit utsatt för hård kritik de senaste åren för diverse oegentlig­heter inom kyrkans hägn har kritken mot den nya påven i stort sett tystnat sedan han riktat hård kritik mot Israel. Det är inte osökt att tänka sig att den ändrade inställningen till Påve­stolen kan ha med påvens kritik mot kriget i Iran och hans njugga inställning mot Israel att göra. När påven nyligen besökte Libanon nämnde han inte med ett enda ord hur landet, som enligt San Remo-resolutionen 1920 skulle bli ett kristet protektorat under Frankrikes uppsyn, i stället har infiltrerats och över­tagits av radikala islamistiska krafter som gjort landet till en avfyrnings­ramp för missiler över Israel. Så länge påven kritiserar Israel slipper han tydligen kritik från det inter­nationella sam­fundet inklusive från den annars så kristendoms­fientliga journalist­kåren.

Men tron på att man i all oändlighet kan lägga skulden på Israel för att bevara hus­friden håller inte. Det gamla talesättet om att det som börjar med judarna aldrig slutar med judarna är sant. Hitlers besatthet av judarna som roten till alla inrikes­politiska problem i Tyskland slutade aldrig där. I stället ledde till ett världs­krig krig där 60 miljoner fick sätta livet till.

Dagens civilisations­kris där såväl politiska ledare som andliga påvar och präster vill vinna folkets (läs: den progressiva elitens) gunst genom att kritisera den kollektiva juden, läs Israel, är en farlig väg.

Jag nämnde i inledningen att Arab­förbundet väldigt länge använde just Israel som en politisk åskledare som kunde förklara misären i de arabiska länderna samtidigt som det hjälpte till att skapa intern samman­hållning. Men någonting har förändrats. Efter de senaste årens normalisering mellan Israel och flera sunni-muslimska länder samt den pågående konflikten med Iran där Teheran avfyrar missiler mot de muslimska brödra­folken inser allt fler att Israel inte är problemet i regionen utan i stället lösningen, oberoende om det gäller teknologi, innovation eller försvars­samarbete.

Inget annat land har i dag en lika stark pro-israelisk inställning som de oppositionella iranierna som efter 47 år av islamistiskt förtryck kämpar för sin egen frihet. När upprörda europeer frågar varför det iranska folket som demonstrerar mot mullah­regimen i Europa gärna tar med sig israeliska flaggor är svaret klart – inget europeiskt land har kommit till vår und­sättning, endast Israel och USA. Därför stöder vi Israel.

Men Europa är ännu inte där. I EU-land efter EU-land väljer man i stället att blunda för förtrycket i Iran och i stället fortsätta att isolera Israel. Sverige, som nyligen kommit ut med ett gemen­samt utspel med Frankrike om att sätta press på bosättarna i de omtvistade områdena, är inget undantag. När Israel kämpar för sin över­levand och folket i Iran sätter sina liv på spel på att fälla den islamistiska regimen väljer Sverige att blunda för denna orätt­färdighet och i stället rikta kritiken mot Israel. Metoden är inte ny men den är varken etiskt försvar­bar eller moralisk. Israel må vara den ständiga synda­bocken för regeringar i Europa men Israel är inte problemet i Mellanöstern. Israel är lösningen.

Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Det är islamisterna som är farliga!

 Ska Matthias Wåg stå för regi den här gången också? ca 75 % av de boende röstar rött här i Gubbängen o Hökarängen men de är nog knappt medvetna om att V+Mp går i palestinatåg inne i stan samt ropar samma slagord som nazisterna i nmr gör. Dessutom går de under mullornas fascistflagga och stödjer dessa mördare. Men har man bara Svt o SR plus AB-DN så vet man ju inget alls. När man täpper till öron och ögon så blir man väldigt lik såsom medborgarna var i Sovjet. Obildade pga propaganda. Värst är dock den antisemitism vänsterpartiet har anslutit sig till. Är fotfolket på samma bog så är det ju förfärligt ! Hamas .Iran säger ju öppet att alla judar ska dö. Har fotfolket inte ens sett dessa uttalanden?