Fokus occh Sofie Wiklund!

 Jag lägger ut Sofie Wiklunds text från Fokus eftersom jag själv var bruksarbetare i 20 år på Gränges Nyby bruk. I slutet på 70-talet fanns ingen framtid där, nedläggning blev ordet som hördes och socialdemokratin hade ingen lösning. Jag var med och träffade ledningen för SAP med Gunnar Sträng i spetsen men de var tomhänta. Här är nu texten från Fokus:

Varför vänder arbetarna Socialdemokraterna ryggen?

Röster inne på bruken ljöd allt högre, oron var påtaglig. Hur skulle alla som kom hit komma i arbete? Men Socialdemokraterna lyssnade inte.

Moderaterna är på stark frammarsch och socialdemokratiska styren faller i  Dalarna, Norrbotten och  Värmland. De klassiska bruksorterna är inte längre röda, utan blå. Socialdemokraternas fall från tronen är så hårt att inte ens självgodheten kan kompensera för smärtan.

En gång i tiden var stålverken, pappersbruken och gruvorna bruksortens hjärta och det som allt kretsade kring. Som tidigare industriarbetare, först på Outokumpu i Avesta och sedan på det skitigaste stället på SSAB Tunnplåt i Borlänge, har jag upplevt brukens och verkens hjärtslag inifrån. Jag har kört travers och lastat ut tusentals ton på järnväg och lastbil, jag har krupit i skiten och skruvat bort rör och slangar i trånga utrymmen. För oss på industrigolvet var det självklart att jobba hårt – och att tala klarspråk med varandra, om både jobb och politik.

Miljön var rapp, hjärtlig, rak och enkel. Saker och ting beskrevs som de var – en yxa var en yxa och en spade en spade. För att översätta det till vad som är viktigt i en politisk kontext så handlar det om arbetslinjen, ansvarstagande och handling. Det var viktigt att göra sin plikt och kräva sin rätt, och viktigt att alla människor ska bidra till samhället och att politiker måste våga se verkligheten som den är och fatta beslut som förändrar på riktigt.

De flesta på industrigolvet röstade på Socialdemokraterna, så också jag. Jag var ung, arg och röd. Mellan skiften smattrade jag ilsket fram ledare på tangentbordet vid datorn på socialdemokratiska Dala-Demokraten. Min penna var vass som ett rakblad och mina åsikter gjorde avtryck i Dalarna.

Nu har jag för länge sedan lämnat både jobbet som industriarbetare och min forna partibeteckning – och blivit moderat. Precis som jag har många  i bruksorterna i valet 2026 röstat höger. Gamla socialdemokratiska fästen i Dalarna, Värmland och Norrbotten har fallit.  Många ställer sig undrande: hur kunde det bli så här?

Själv är jag inte det minsta förvånad över utvecklingen.

En gång  byggde den socialdemokratiska politiken på en tydlig arbetslinje, men med tiden ersattes den med en bidragslinje. Invandringen hamnade på den politiska agendan och Socialdemokraterna betraktade människor som kom till Sverige som en svag grupp som samhället skulle ta hand om. Man öppnade välfärdssystemet och delade ut bidrag, utan krav på motprestation att komma i arbete. Vanliga hederliga arbetare som jobbade och skötte sig fick dela med sig av sina skattepengar – utan att själva få något tillbaka.

Missnöjet växte sig starkare, de vanliga väljarnas röster inne på bruken och i hela bruksorten ljöd allt högre, oron var påtaglig. Hur skulle alla som kommit hit komma i jobb? Varför fick den som jobbade och skötte sig inte tillbaka något av samhället? Och vad skulle ske med Sverige när många som kom hit bar på odemokratiska värderingar?

Men Socialdemokraterna lyssnade inte. Partiet sopade problemen under mattan och kritiska röster tystades. Socialdemokraterna jobbade aktivt för att vinna över den nya gruppen av invandrare som kommit till Sverige och tog för givet att de hade arbetarnas röster som i en liten ask. I sin självgodhet trodde Socialdemokraterna att de alltid skulle inneha makten.

Många började vända S ryggen och i tidigare val har rösten fallit på Sverigedemokraterna, därför att partiet talade klarspråk om hur Sverige förändrades. Men nu har en förflyttning skett och bruksorterna röstar på Moderaterna, för folket ser att Moderaterna gör skillnad på riktigt. Brottsligheten går ner, tryggheten ökar och vanligt folk har fått det bättre.

Och är det något som väger tyngre än ord i bruksorterna, så är det just handling. Däri ligger också en av många förklaringar till varför bruksorterna numera är blå: SD vågade tala klarspråk – och Moderaterna vågar göra verkstad.

Därför har bruksorterna nu puttat bort Socialdemokraterna från tronen.

Dags att förbjuda palestinaflaggan?

 Svenska medier envisas med att kalla det som händer i Frankrike för ”protester”. Precis som det vore något legitimt och demokratiskt med att vandalisera, bränna bilar, krossa skyltfönster och ta sig in i butiker och plocka med sig allt man kan bära.

Det som pågår i Frankrike är detta: upplopp, plundring, gatukravaller och terrorism.

Svenska medier beter sig som om de fortfarande har monopol på verkligheten, och att människor själva inte kan se med sina egna ögon vad som pågår. Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin skrev på X: Den som fortsätter kalla tillståndet i Frankrike för skolprotester gör sig skyldig till nyspråk värdigt Orwells 1984.

Att inte rapportera sanningsenligt vad som pågår, eller att dra rätt analys av det som sker är en skamlig nyhetsvärdering. Vi som i åratal suttit som redaktörer vid dessa nyhetsdeskar, men som lämnat, vill helst blunda och somna om åt eländet. Var inte Gazakriget höjden av desinformation, alltså?

Varför inte berätta som det är? Att detta inte längre handlar om suddgummin och åttondeklassare som demonstrerar mot nedskärningar i skolan. Det här är ligister och kriminella gäng som är ute på gatorna i syfte att förstöra och krossa allt i sin väg.

Tala klarspråk: Detta handlar också om den enorma migration från Mellanöstern som Europa accepterat under lång tid och som makthavare och media helst vill blunda för.

Det handlar också om den så kallade palestinska flaggan.

För visst är det märkligt hur denna flagga ständigt och jämt dyker upp tillsammans med våld, aggressivitet, förstörelse och antisemitism. Och nu med plundrade judiska butiker och en vandaliserad synagoga i Paris.

Tala klarspråk om den här flaggan.

Den står inte för något gott. Antingen står den för ”Palestinian authority” som är en diktatorisk organisation som håller till på Västbanken – vars så kallade president inte tillåtit val på över 20 år – eller så står den för terroristerna Hamas i Gaza, eller som nu om upplopp, plundring, kravaller och förstörelse i Paris.

Att låtsas som om denna flagga står för demokrati, öppenhet, tolerans och fred är lika Orwellskt som att beteckna det som sker i Frankrike som ”protester”. FOKUS.

Johan Romin

Har du synpunkter på innehållet? Maila redaktion@fokus.se

Barn

 

Ledaren i Axess!

Ledaren i Axess magasin!

Konstnären Bogdan Szyber ville granska den ”konstnärliga forskningen” men hamnade i onåd.Foto: Mikael Lundblad / Fri tanke

Kulturvärlden behöver sina avvikare!

Att vara kaxig och kritisk inom konst och kultur är ett ideal – men bara på ytan. De vars åsikter faktiskt avviker får ofta betala ett högt pris.

Nina Solomin

Chefredaktör i Axess.

Det är väl i stort sett bortglömt nu, men årets bokmässa i Göteborg bojkottades av en grupp poeter, flera av dem sådana som omfamnas av etablissemanget. De ställde in sina åtaganden i protest mot en pytteliten monter i ett av mässans mest avlägsna hörn och i synnerhet en av dess programpunkter. Där intervjuades vid ett tillfälle, på distans, den svensk-israeliske experten Jonathan Conricus, som arbetat för israeliska försvarsmakten. Den lilla montern stod på grund av hotbilden under sträng bevakning av säkerhetspersonal. Trots detta tog sig en man in under ett scensamtal och vrålade otidigheter.

En bit bort från den pyttelilla montern i det bortersta hörnet låg en av mässans paradscener: Yttrandefrihetsscenen. När jag gick förbi hörde jag en kulturskribent slå fast att yttrandefrihet inte handlar om att tillåta sådant man gillar, utan om att tolerera åsikter man inte instämmer i.

En princip som de bojkottande poeterna uppenbarligen inte tror på, men som ändå är etablerad i kulturvärlden. I alla fall i teorin.

På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal.

När obekväma uttryck faktiskt dyker upp, som Lars Vilks islamkritiska konst eller en Israelvänlig monter på bokmässan, är det få som väljer att sticka ut hakan och försvara dem.

På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal i kulturlivet. Samtidigt existerar en flockmentalitet, inte minst när det gäller värderingsfrågor och politiskt laddade ämnen, som gör att det stora flertalet kulturjournalister, kritiker, konstutövare och författare tenderar att tycka rätt lika, oftast på ett sätt som i runda slängar sammanfaller med Dagens Nyheters kultursida.

”Finns det någon kulturhöger?” frågade Håkan Boström i Göteborgs-Postens monter på mässan. Svaret är ja, det finns såklart en grupp människor med borgerliga värderingar som är intresserade av litteratur, konst, teater – men i den hegemoniska kulturvärlden är de perifera.

Varför är det så åsiktslikriktat i en sfär som annars hyllar mångfald? Ett enkelt svar är rent sociologiskt. Den som ung och blank kommer in i kulturvärlden fångar förstås upp vilka ståndpunkter och synsätt som ger stipendier eller anställningar – och vilka som kan vara förödande för karriären. Man skolas in i en världsbild genom kolleger och mentorer. Den som känner sig alltför ideologiskt avvikande byter inte sällan bransch.

Går man istället emot flocken kan priset bli högt. Det vet Bogdan Szyber, svensk konstnär som i sin doktorsavhandling i konstnärlig forskning valde att dissekera själva fenomenet ”konstnärlig forskning”. I den nyutkomna självbiografin Yrsel beskriver han hur han under många år bedrivit performancekonst från en rebellisk utgångspunkt (men ändå upprorisk på det rätta, skattefinansierade sättet). När han blev doktorand fick han syn på de outtalade överenskommelser som denna gren av akademin bygger på. Det ”blir glasklart vad som gäller här; vilka honnörsord som måste finnas med i mitt och andras arbete, vilket teoretiskt ramverk som har mest kapital.”

Han granskade kritiskt, rentav häcklade, ”konstnärlig forskning”, vilket inte föll i god jord. Avhandlingen upplevdes så systemhotande att den underkändes. I normala fall låter man det inte gå hela vägen till disputation om arbetet inte ska godkännas – här kom underkännandet som ett bombnedslag. Flera års arbete bortkastat. När han till råga på allt gav en intervju som var kritisk till konstnärlig forskning gjorde han sig omöjlig. Kollegerna började titta snett på honom. ”En hel kader som betalar sina amorteringar med konstnärlig forskningslöner blir oerhört provocerade”, konstaterar Szyber. Han anklagades för att gå mörka politiska makters ärenden.

Ändå är figurer som han själv, med integritet nog att inta en konträr position, helt avgörande för kulturlivets intellektuella hälsa.

Apropå att gå mörka krafters ärenden skildrar i detta nummer Bengt Jangfeldt reaktionerna då den ryske poeten Boris Pasternak fick Nobelpriset år 1958. Sovjetunionen var förorättad och i Sverige var den kommunisttrogne poeten Artur Lundqvist (som samma år fick Leninpriset) mycket kritisk. Till slut betalades priset för Nobelpriset tyvärr av Pasternak själv, som fick avböja men ändå hamnade i onåd fram till sin död 1960.

Relaterade

Mobbing i tv-världen!12 februari 2010

Medierna brister i granskningen av Gazakriget!25 april 2026

Massmedias förfall!18 september 2025

Entry filed under: Uncategorized.

Shalom! Klicka på texten!

Paris!

Jag minns en resa från 90-talet och en av de stora förorterna där det bara bodde människor från nordafrika. Området var så förstört av de boende så det var uppseendeväckande. Lika förstörd som jag såg Stenkulaskolan i Malmö där elever från Rosengård var förövarna.

I Paris tänkte jag att det här kommer aldrig att sluta väl. Fientligheten mot både turister och fransmän var så tydligt också. 

Varje dag ser man nya videos på X med bränder och plundringar. Stora affärer töms av dessa unga från förorterna. Fransmännen får stå och titta på!

Man ser i deras ansikten att de undrar vad som hänt med landet Frankrike?

Svaret som Le pen ger är att det är den vansinniga stora invandringen som är skulden.

Vi får väl se i nästa val hur det ser ut !

Du är lurad!

 

I många år har islamisterna genom skicklig propaganda lyckats att lura många. Hur många människor upprepar inte ordet folkmord?

Sanningen är ju att inget folkmord har ägt rum i Gaza, Folkmängden är idag större än tex för tre år sedan.

Men att övertyga de troende är svårt. De lyssnar inte.

Så var det det också med kommunister och nazister. 

Eller Jehovas vittnen. 

Nobels fredspris – det senaste vapnet i det diplomatiska kriget mot Israel! /Världen idag!

 

Den norska Nobel-kommitténs fredspris till Navanethem "Navi" Pillay blev en uppföljare till Nuremberglagarna från 1935 som legitimerade den tyska antisemitismen, skriver Tomas Sandell i kommentar .

Siv Johanne Seglem/TT Foto

När den politiskt tillsatta norska Nobel­kommittén på fredagen, två dagar efter minnesdagen av 7 oktober, utsåg den syd­afrikanska politiska aktivisten Navi Pillay till mottagare av årets Nobels fredspris markerar det en ny eskalering i landets diplomatiska krig mot Israel.

Det är nämligen ingen hemlighet att den norska regeringen under de senaste åren har lett en omfattande inter­nationell kampanj för att isolera Israel. När landets avlidne kung Harald V efter terror­attacken den 7 oktober 2023 ville skicka sina kondoleanser till Israels president satte regeringen stopp.

Trots det kom det som en smärre chock för många att Norge inte kunde låta bli att missbruka Nobels fredspris för sina egna politiska syften. Freds­priset blir då inte i första hand en erkänsla för Pillays arbete för att motverka apartheid i hennes hemland Sydafrika utan som ett stöd för hennes folkmords­anklagelser mot Israel. På detta sätt bidrar priset till att ge ytterligare näring till den växande antisemitismen runt om i världen som anklagar Israel för terror­pogromen den 7 oktober. 

I slutändan är det inte bara Israel som skadas av denna moraliska konkurs utan framförallt Nobels fredspris.

I ett uttalande under helgen kallade Elisha Wiesel beslutet ”slutet för Nobels fredspris.” Elisha var 14 år 1986 när han följde sin far Förintelse­överlevaren Eliel Wiesel till Oslo för att motta det prestige­fyllda priset. I sitt tacktal varnade Wiesel för att trivialisera Förintelsen. Redan 1975 då FN under Sovjet­unionens ledning hade antagit resolutionen ”Sionism är rasism” noterade Wiesel att detta inte är första gången som våra fiender beskyller oss judar för sina egna brott. När våra ägodelar beslagtogs under Förintelsen kallades vi profitörer och när våra barn mördades inför våra egna ögon var det vi judar som anklagades för ritualmord. Så långt Wiesel.

Därför är det kanske ingen överraskning att – bara tre år efter den största enskilda pogromen mot judar efter Förintelsen – beviljas fredspriset till en politisk aktivist som i stället för att visa sympati för pogromens offer beskyller Israel för folkmord. 

I slutändan är det inte bara Israel som skadas av denna moraliska konkurs utan framförallt Nobels fredspris. Nu skulle det vara hög tid att låta en inter­nationell kommitté utse framtida pristagare för att förhindra Norges regering från att ytterliga urholka prisets betydelse.

Det måste vara någonting av ett ödets ironi att Pillay råkade befinna sig i den tyska staden Nuremberg när nobel­kommitténs beslut offentlig­gjordes. Det var nämligen Nuremberg­lagarna från 1935 som legitimerade den tyska antisemitismen. Genom att moraliskt under­känna judar som tyska medborgare och i stället isolera dem från det tyska samhället skapade man en laglig grund för den institutionella antisemitismen vars omfång och förödelse man skulle upptäcka tio år senare vid krigsslutet 1945. Då hade sex miljoner judar mördats i det som gav upphov till begreppet folkmord.

Genom att använda den moraliska prestige som är kopplad till Nobels fredspris för att legitimera folkmords­anklagelserna blir Oslo 2026 på detta sätt en efterföljare till Nuremberg 1935. 

För dem som känner till Nobel­prisets ädla historia markerar årets utdelning ett tragiskt bottennapp. När priset delades ut för första gången 1901 gick det till den kristna sionisten Henri Dunant för hans outtröttliga arbete för att värna om den humanitära rätten. Dunant har gått till historien som en av de första kristna sionisterna och var en nära vän till Theodor Herzl. 125 år senare går priset till en av vår tids mest inflytelserika anti-Israel aktivister. Det kan knappast kallas för framsteg.

Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Jonas Gummesson .Säkerhetsläget talar för Kristersson / Från Fokus.

 Magdalena Andersson är en tjänstemannasjäl med ytliga kunskaper om säkerhets- och utrikesfrågor. Hon har inget i en regering att göra.

Medan de rödgröna ägnade sig åt hemsnickrade navelskåderier på en kursgård på Lidingö rörde världen på sig därutanför. Donald Trump vände – vad det verkar – Ukraina ryggen och sträckte ut en hjälpande hand – till Ryssland. USA:s köp av 4,8 miljoner ton diesel från Kreml är värt cirka sju miljarder dollar – rakt i gapet på Vladimir Putin.

Trump gjorde upp affären vid ett telefonsamtal med Putin och drog en skrytvals på Truth Social om att amerikanska dieselpriser kommer att sjunka dramatiskt. ”Lägre priser för våra fantastiska lantbrukare, boskapsuppfödare och lastbilschaufförer är min högsta prioritet.” 

Vi vet alla att mellanårsvalet bara är veckor bort. Trump hänger löst och agnar kroken med det ena betet fetare än det andra för att köpa sig röster i strategiskt viktiga väljargrupper. Han är beredd att sälja ut vad som helst till vem som helst utan att blinka.

Krigsförbrytaren i Kreml gnuggade naturligtvis sina blodiga händer. Det amerikanska undantaget för sanktioner mot den ryska energisektorn för import av diesel gäller till den 7 april 2027. Putin kan fylla på sin krigskassa till brädden. I ett uttalande på söndagen anklagade sju senatorer, varav fyra republikanska, Trump för att ”förse Putin med en ekonomisk livlina medan Ryssland fortsätter döda ukrainska civila”.

För Ukraina är dieselavtalet ett dråpslag och ett svek av sällan skådat slag. Beskedet kom när en ukrainsk förhandlingsdelegation satt i möte med Trumps båda sändebud, Steve Witkoff och svärsonen Jared Kushner, i Florida. 

I ett inlägg på X anklagade Volodymyr Zelenskyj Trump för att utnyttja samtalen som en rökridå: ”Ryssland kommer att ’tacka’ för dieseln med fortsatt terror och fler illdåd.” Dagen efter dödades tolv civila, varav tre barn av ryska glidbomber i Zaporizjzja.

På svensk sida reagerade övergångsregeringens statsminister Ulf Kristersson med samma avståndstagande och bestörtning som den ukrainske ledaren. Vid sidan av den rödgröna farsen fortsätter det borgerliga styret i samma anda som de senaste fyra åren.

Tidöregeringen har varit sen på bollen i försvarspolitiken vid åtskilliga tillfällen. Frågor om att använda värnpliktiga vid Natoinsatser och byråkratiska hinder för regementsbyggen är olösta och förpassade till utredningar. Det hade varit lätt att undvika.

I säkerhetspolitiken har Kristersson stått stadigt och det har borgat för stabilitet. Fokus ligger på Nato och EU, på försvaret av Östersjöområdet och Arktis och på samarbeten i Norden och med Baltikum. Och på stödet till Ukraina. SD har rättat in sig i ledet utan solokörningar.

Regeringen har också ställt sig bakom det franska initiativet om kärnvapenavskräckning i Europa när USA backar undan. Det hade en S-ledd vänsterregering inte kunnat enas om.

I slutet av september meddelade regeringen att Sverige deltar med Gripenplan i Natos insats över Polen i syfte att säkra luftrummet mot ryska störningar. En vecka tillbaka kom beskedet att Sverige skickar Patriotrobotar till Polens östgräns. För Magdalena Andersson med V och MP i släptåg hade det varit ett övermäktigt steg.

Utanför den rödgröna regeringsbubblan har Trump skruvat upp trycket mot Ukraina på ett oroväckande sätt. På några få dagar har han strött ett virrvarr av uttalanden omkring sig – om avbrutna vapenleveranser, vapenvila i energisektorn och krav på presidentval. Allt spelar Putin i händerna. Den ryska krigsmaskinen koncentrerar sig på att åsamka maximalt lidande under en ny krigsvinter.

Utvecklingen ställer krav på ett konsekvent svenskt agerande. Magdalena Andersson är en tjänstemannasjäl med ytliga kunskaper om säkerhets- och utrikesfrågor. Hon har inget i en regering att göra, särskilt inte i det sällskap hon omger sig med.

Man vill inte ens föreställa sig rödgröna regeringssammanträden med Natofientliga partier som V och MP runt bordet, med säkerhetsärenden på agendan. Blir det verklighet riskerar svensk säkerhetspolitik att slitas sönder snabbt som ögat.

Säkerhetsläget talar entydigt för Ulf Kristersson som statsminister. Även ett parti som C borde inse det.

Jonas Gummesson är politisk journalist med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik