Lika som bär! MED:s partiledare får ordet!

 M OCH S, LIKA SOM BÄR.

Det svenska politiska landskapet beskrivs ofta som polariserat. Retoriken är hård, debatterna intensiva och konflikterna framställs som djupa. Men om man lyfter blicken från retoriken och istället studerar den faktiska politiken framträder en annan bild.

Moderaterna och Socialdemokraterna styr redan tillsammans i över 60 svenska kommuner. Det är i sig en anmärkningsvärd siffra. Samtidigt finns det i statsbudgeten enighet kring omkring 95 procent av utgifterna. När två partier i praktiken är överens om nästan hela den ekonomiska politiken och därmed också kring samhällsmodellen i stort, är det svårt att påstå att de representerar två fundamentalt olika samhällsvisioner.

Detta väcker en obekväm men nödvändig fråga: hur stor är egentligen skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i dag?

Mycket talar för att den skillnaden har krympt dramatiskt. Båda partierna försvarar en gigantisk offentlig sektor. Båda accepterar en fortsatt expansion av statens roll i ekonomin och i medborgarnas vardag. Båda ställer sig bakom omfattande offentliga satsningar kopplade till genuspolitik och transaktivism. Båda stödjer också ett EU som utvecklats i rasande takt från ett samarbete kring handel till ett överstatligt system som styr medlemsländerna genom ett växande antal direktiv.

Det är svårt att hitta verkligt avgörande konfliktlinjer.

Samma mönster syns i flera andra centrala frågor. Den växande islamismen i Europa är ett mer aktuellt och också systemhotande exempel.

Rapporter från flera länder visar att radikalisering i islamistiska miljöer ökar, samtidigt som vissa religiösa institutioner i praktiken fungerar som plattformar för fundamentalistisk propaganda. Trots detta saknas en tydlig och kraftfull politisk reaktion från de två dominerande partierna.

På arbetsmarknaden råder också en anmärkningsvärd samsyn. Fackföreningsrörelsens starka position ifrågasätts sällan på allvar. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, inklusive lagstiftning som LAS, betraktas i praktiken som orörbar.

När så stora delar av samhällsmodellen betraktas som givna uppstår en politisk kultur där stabilitet vilandes på Socialdemokratins modell värderas högre än behovet av förändring. Viljan till verklig förändring saknas helt enkelt.

Det är mot denna bakgrund som allt fler politiska kommentatorer börjar diskutera möjligheten att Moderaterna och Socialdemokraterna en dag bildar regering tillsammans. Den politiske analytikern Marcus Oscarsson pekade denna morgon på just detta scenario och samtidigt påmint om att de två partierna redan samarbetar i ett stort antal kommuner.

Om man ser till den faktiska politiken är ett sådant samarbete inte särskilt långsökt. En viktig förklaring till denna utveckling ligger i Moderaternas ideologiska förändring under de senaste två decennierna. Under Fredrik Reinfeldts ledarskap omformades partiet i grunden. Från att ha varit ett parti som tydligt utmanade den svenska högskattemodellen blev Moderaterna i allt högre grad ett parti som accepterade den och som istället fokuserade på att administrera den mer effektivt.

Resultatet blev en borgerlighet som i många avseenden slutade utmana den socialdemokratiska samhällsmodellen.

När oppositionen inte längre driver en tydligt alternativ samhällsvision uppstår ett demokratiskt problem. Politiken reduceras då till förvaltning av det existerande systemet, snarare än en verklig idékonflikt om hur samhället bör utvecklas.

Men ett öppet samhälle behöver just sådana idékonflikter.

Det behövs en opposition som faktiskt vill förändra kursen. En opposition som tydligt försvarar individens frihet, som vågar utmana den ständigt växande staten och som ser ekonomisk dynamik och företagsamhet som fundamentet för välstånd.

En sådan politik skulle kunna bygga på några grundläggande principer.

Skatterna på arbete behöver sänkas kraftigt för att göra det enklare att arbeta, anställa och bygga företag. Arbetsmarknaden behöver reformeras så att företag vågar anställa utan att riskerna blir orimliga. En modern ekonomi kräver flexibilitet och rörlighet, inte stelbenta strukturer som hämmar tillväxt.

Migrationen måste vara hållbar och bygga på tydliga krav. Den som kommer till Sverige måste acceptera landets lagar, normer och värderingar. Kriminalitet eller systematiskt missbruk av systemet kan aldrig accepteras.

Islamistiska organisationer och miljöer som sprider sharia-ideologi eller hyllar terrororganisationer måste mötas med ett tydligt och konsekvent motstånd och kastas ut ur landet. Samhället kan inte tolerera parallella maktstrukturer som underminerar demokrati och rättsstat.

EU behöver återföras till sin ursprungliga kärna som ett ekonomiskt samarbete kring frihandel. Den ständiga expansionen av överstatlig reglering riskerar annars att urholka både nationell demokrati och ekonomisk dynamik.

Energipolitiken måste samtidigt präglas av realism och långsiktighet. Kärnkraften bör spela en central roll i ett stabilt energisystem, medan statliga investeringar i projekt utan ekonomisk bärkraft bör upphöra.

Det handlar ytterst om politiskt ledarskap.

Alla dessa förändringar är möjliga om viljan finns. Men de kräver mod att utmana etablerade strukturer och ett tydligt fokus på individens frihet och samhällets långsiktiga utveckling.

Sverige står i dag inför ett vägval.

Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen där de stora partierna i praktiken förvaltar samma system tillsammans.

Eller så öppnar vi dörren för verklig politisk förnyelse.

Sverige behöver nytt ledarskap. Sverige behöver en total omstart.

Daniel Sonesson

Partiledare Medborgerlig Samling

#MED2026 #OmstartSverige

Bali får ordet ! /KVARTAL.

 Foto: Stefan Jerrevång/TT. Kollage: Kvartal 

En svensk politisk överklass och vänsterboomers i exil har tillsammans format Sveriges syn på Iran.

Nu blir den grunda förståelsen för landet tydlig.

Hanif Bali skriver om varför vi måste sluta lyssna på Carl Bildt.

– Öppna dem inte nu, det är i år du ska återförenas med dina föräldrar på Frihetens torg i Teheran, säger förestånderskan till mig och räcker mig ett par nya strumpor.

Det är 1997, min tionde födelsedag, och jag firar den på HVB-hemmet Lejonet och rosen. På pappret var det en svensk tant med bakgrund inom socialtjänsten som drev stället. I praktiken var det den marxist-islamistiska iranska exilorganisationen Folkets mujahedin (MEK).

Här slets ungdomarna mellan en daglig tillvaro med svenska normer och skola samtidigt som de förbjöds att anpassa sig och bli en del av det svenska samhället. Allt var nämligen tillfälligt. Vi skulle snart återförenas med våra hjältemodiga föräldrar på Frihetens torg i Teheran, fick vi höra. Varje år.

En av de äldsta av flickorna, 16 år gammal, hade en liten burk med jord från Iran i sitt rum. Hon fick en dag åka till MEK:s europeiska högkvarter i Auvers-sur-Oise, utanför Paris, och tillbaka kom hon med beskedet att hon skulle ansluta sig till sina beväpnade föräldrar i Irak och delta i striderna mot Irans regim.

”Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln.”

En efter en försvann de som var de närmaste jag hade till storasystrar och storebröder när MEK groomade dem under den svenska socialtjänstens omsorg, trots att MEK stått under Säpobevakning sedan 80-talet. Svenska myndigheters handlingsförlamning slutar aldrig att förvåna mig.

För att inte gå samma öde till mötes tog jag tidigt beslutet att aldrig hysa hopp om regimskifte i Iran.

Protester har kommit och gått under årtionden men den iranska regimen har, genom systematisk slakt av den egna befolkningen, alltid lyckats behålla en järnhård kontroll över makten.

Den senaste veckans våg av massiva protester i Iran ser ut att inte längre bara bäras av upplysta studenter utan även av vanliga medborgare under enorm ekonomisk press. Det finns inte någon industri eller företagsverksamhet som den tusenhövdade kleptokratiska regimen inte tagit kontroll över. Inflationen är som i mellankrigstidens Tyskland, och en vanlig månadslön kan inte längre mätta en genomsnittlig iransk familj.

Tidigare uppror har regimen enkelt kunnat kalla in sina utländska arabiska legoknektar då den iranska polisen blivit utmattad av att spräcka skallen på sitt eget folk. Trupper från Hizbollah och liknande shiafanatiker från Libanon, Syrien och Irak står i tacksamhetsskuld till den islamistiska regimen, och människans förmåga att idka våld är långt större mot främlingar än den är mot grannar och landsmän.

Carl Bildt gick i bräschen

Trots att Säpo och andra svenska myndigheter gång på gång larmat om att Iran är ett av de största säkerhetshoten mot Sverige har svensk utrikespolitik om och om igen under decennier valt att tro att en varm relation med regimen är möjlig och önskvärd.

Hos Moderaterna är det Carl Bildt som gått i bräschen för att normalisera banden till regimen under slutet av 00-talet.

Under hans tid som utrikesminister gjorde då Wallenbergägda Scania och Ericsson omfattande affärer med Iran. Bland dessa var bland annat försäljning av högteknologisk övervakningsutrustning, som senare kom att användas för att kartlägga demonstranter.1

Samtidigt började utrikesminister Carl Bildts nya position – att tillhöra extremen av dem som ville normalisera relationerna med Iran – att bli tydlig för en bredare allmänhet. I utländska medier nämndes Carl Bildts välvilliga hållning gentemot Iran som ett mysterium.

Men denna vilja är inte ny; när Olof Palme återvände från sitt besök i Iran med påståendet att mullorna ”byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet” svarade riksdagsledamoten Tore Nilsson (M) 1983 med en motion där han kritiserade Palmes naiva syn och i stället förordade en isolering och bojkott av regimen.3 Nilsson pekade särskilt ut transport- och kommunikationssektorn.

Sekundärt att ha rätt

I samma motion lyckades han med kuslig precision enbart nämna en enda iransk regimaktör utöver Ayatollah Khomeini: Asadollah Lajevardi, handelsminister och senare åklagare för de revolutionära domstolarna i Teheran, som en livsfarlig potentiell massmördare. Fyra år senare skred Lajevardi till verket med sin delaktighet i massavrättningar på över 30 000 politiska fångar i Iran. Bland dem fanns min egen morbror.

Tore Nilssons motion avslogs av riksdagen.

Men att ha haft rätt är sekundärt i svensk politik. Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln. Det är enbart i detta land människor som aldrig haft rätt i ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin fortfarande anses vara något slags nestorer värda att tillfrågas om och om igen.

Efter 2009 års katastrofala chimärval i Iran och den brutala nedslagningen av de folkliga protesterna antog FN:s säkerhetsråd ett paket av sanktioner mot Iran. Dessa motsatte sig Carl Bildt.2 När EU skulle implementera dem ville Tyskland, Frankrike och Storbritannien gå längre än FN:s beslut, något som Carl Bildt kraftigt motsatte sig.

Som nybakad riksdagsledamot 2011 blev både jag och övriga ledamöter i arbetsmarknadsutskottet tämligen överraskade då vi blev ombedda, av UD, att ta emot en iransk myndighetsdelegation.

Carl Bildts uppvärmning av svensk–iranska relationer var oförankrad. Trots att Sverigedemokraterna befann sig i sin djupaste politiska isolering gav utskottet i partipolitisk konsensus uppgiften till dem som en subtil protest mot UD.

När Iran 2012 ådrog sig hårdare sanktioner från EU var Carl Bildt återigen emot.4 Särskilt ville han undvika sanktioner mot Irans banksystem, något han motiverade med omsorg om svensk-iraniers möjligheter att skicka pengar till regionen.

”Den påstått ’feministiska’ utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare.”

Gulligt. Tänk om samma omtanke hade funnits när svensk-iranska barn skickades som barnsoldater till regionen.

Väl implementerat skapade dessa sanktioner stora problem för den iranska regimens kleptokrater att stjäla och tvätta pengar från sitt folk via europeiska banker.

Inte ens en liten ”whoopsie” fick vi av Carl Bildt innan han satte sig på planet och åkte till Teheran för att i extas berätta om hur hoppfull han var inför den iranska regimens framtid. När Joe Biden tinade upp miljarder av frysta iranska tillgångar i västerländska banker var Carl Bildt nöjd. Han tyckte att Iran förtjänade fredspriset för sin ”ansvarsfulla” politik.5

Bland Socialdemokraterna är det främst Jan Eliasson som, i egenskap av Palmes högra hand som fredsmäklare under Iran–Irak-kriget på 80-talet, odlade en nära relation till några av diktaturens viktigaste aktörer. Avsaknaden av minsta cynism hos den lättcharmade Eliasson, vars utrikespolitiska meritlista är lika lång som resultatlös, förstärker den internationella nidbilden om den ständigt naiva svensken.

Det är dessa två dignitärer som under decennier via sina adepter har format Sveriges förhållande med Iran. Margot Wallström och Ann Linde fortsatte sedan att lägga fullt fokus på utbyggt samarbete med regimen.

Ingen europeisk regeringschef har följt efter

När Stefan Löfven eskalerade relationerna med ett officiellt regeringsbesök hamnade fokuset på handelsminister Ann Lindes hijab, medan frågorna om varför Sverige överhuvudtaget ska ha ett intensivt samarbete med en regim som av våra egna myndigheter bedöms vara ett av de största säkerhetshoten mot vårt land hamnade i skugga.

Den påstått ”feministiska” utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare. Inte heller missade han chansen att leende skaka hand med Ali Larijani, tidigare befälhavare för revolutionsgardet, som i skrivande stund knäcker skallar på iranska döttrar och söner och en del av den mäktiga Larijaniklanen, nära allierad med Khamenei.6

Att man ibland behöver upprätthålla diplomatiska relationer med diktaturer är en sak, men det finns inget som avkräver regeringsbesök och offentliga ceremonier med dem.

Sedan den humanitära stormaktens modiga statsminister Stefan Löfvens feministiska besök hos Khamenei har inte en enda europeisk regeringschef följt hans exempel.

Häromdagen förvånade jag mig själv då jag frågade min fru om vi ska köpa ett sommarställe i Iran om regimen faller. För bara något år sedan hade jag blivit irriterad på den som ställde mig samma fråga. Under protesterna 2019 frågade en politisk aktiv ungdom mig varför jag inte hyste hopp. Jag svarade att jag varit med för många gånger för att våga tro att det lilla ljuset av hopp inte kommer att släckas i floder av blod.

Grund förståelse

En skillnad denna gång måste tillskrivas Israel. Deras attacker mot revolutionsgardet och Hizbollah har markant minskat regimens förmåga att mobilisera sina legoknektar.

När svenska medier bevakar utvecklingen i Iran blir den oerhört grunda förståelsen för landet som präglar svensk offentlighet direkt tydlig.

Man brukar säga att om det samlas tio iranier i ett rum så finns det elva åsikter.

Jag har i veckan sett flera tidningar publicera debattartiklar och krönikor som försöker att delegitimera den iranske exilprinsen Reza Pahlavi.

Aversionen mot Pahlavi är en artefakt bland iranska vänsterboomers och deras barn. Det är en rest från den tid då dessa vänstergrupper var den dominerande oppositionen mot regimen. Men dessa pensionsfärdiga grupper har sedan länge förlorat sin relevans bland det iranska folket.

Någon revolution har ännu inte startat, och redan har den generation som aldrig gjort upp med sin skuld i mullornas maktövertagande börjat ge sig på varandra. Kronprinsen är den ende som med värdighet inte gett sig in i denna gyttjebrottning. Jag har aldrig tillhört dem som hållit honom högt, men jag får ändå medge att hans hållning är en frisk fläkt i en opposition som annars präglas av smutskastning och anklagelser om förräderi.

Nedlåtande och felaktigt

Kronprinsens varma inställning till Israel har i medier påpekats som en belastning. Men den iranska aversionen mot Israel saknar reell resonansbotten hos det iranska folket; enbart hos regimlojala shiafanatiker eller hos grånande vänstergruppers antiimperialistiska testuggare är det ett rött skynke.

Att då som svenska medier göra gällande att de unga demonstranterna inte vet vad de ber om när de ropar efter kronprins Pahlavi är både nedlåtande och felaktigt.

Hälften av Irans befolkning är under 30 år. Bilderna från den massiva statsorganiserade demonstrationen i Teheran visade tydligt att basen för regimens makt är grånande boomers, och i Väst är det främst lika gamla exiliranier, med rötterna i den vänsterrörelse som utan självkritik är medskyldiga till mullornas maktövertagande, som får representera iranierna.

Svenska politiker måste sluta lyssna på de föråldrade utrikespolitiska silverrävar som krampaktigt håller sig fast vid samma misslyckade utrikespolitiska strategier sedan 80-talet.

Jag borde kanske fortsätta traditionen att varje år ge ett par strumpor till min dotter och be henne att inte öppna dem förrän den dag svensk politik gör upp med sin naivitet gentemot Iran. Den stora frågan är om en sådan stor garderob för att hysa dem alla får plats i hennes rum.

Skribent

• 

  Hanif Bali

  Debattör, poddare och fritidspolitiker i Österåker (M).

De naiva artisterna!

 

• Det var efter att Felicia tagit hem vinsten i Melodifestivalen på lördagskvällen som hon i en intervju med Dagens Nyheter riktade kritik mot Israels medverkan i Eurovision Song Contest.1,2

• ”Jag tycker inte att de borde vara där, faktiskt. That’s it. Det är mycket mord som pågår, så jag tycker inte att det är rätt”, säger hon till tidningen. /Kvartal.

Vet hon överhuvudtaget att det var Hamas som började kriget med sin fruktansvärda massaker med ca 1200 offer. Vet hon vad som hände tex alla dessa unga tjejer som togs tillfånga och våldtogs i flera år i sin fångenskap. Kan hon och överiga artister någonsin förstå hur dessa tjejer kommer att må framöver?

Att Israel dödar hamasfacister är väl inte så konstigt? Hamas har ju utlovad ännu fler massakers i framtiden understödda av Iran vilka har beskostat Hamas vapen och utbildning till terrorister!

Alla dessa människor vilka nu dessutom stödjer mullorna i Iran är ju rena rama dårhuset! Allt vett har försvunnit från dessa individer och var och en vet ju med vilka vi kan jämföra dem med . /1939 års män och kvinnor i vårt södra grannland!

Daniel Alm (Bulletin) får ordet!

 Var är Václav Havel när man behöver honom? Foto: David Sedlecký, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Är det viktigare att vara god eller att synas vara god? Alltför ofta verkar det i vår politiska kultur vara det senare. Selfie-sanningen blir viktigare än sanningen. Detta skriver Daniel Alm.

Så kom beskedet från regeringen: tonårsutvisningarna ska pausas i väntan på nya regler. På ett ögonblick fylldes mina sociala kanaler av politiker från Tidösidan. Plötsligt ville alla berätta om beslutet på ett sätt som om de innerst inne alltid tyckt så, som om de bara väntat på att få visa sin medmänsklighet.

Denna krönika handlar inte om tonårsutvisningarna i sig. Den handlar om något annat djupgående: politikers agerande på sociala medier och den svåra avsaknad av tyngd i ledarskapet som detta blottar. Vi har fått en generation av politiska ledare som verkar ha obegränsat med tid, eller betalda kommunikatörer, till att producera inlägg efter inlägg, självklart ofta med en noga vinklad selfie för att maximera algoritmernas uppmärksamhet. Det är något i det här som skaver mot den politiska moralens fundament.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, tidigare politisk chefredaktör på Sydöstran, har i sina analyser ofta återkommit till begreppet publikdemokrati. Han beskriver en tid där sociala mediekonton blivit viktigare än medlemsmöten, och där väljarna förvandlats från deltagare till en publik som ska underhållas eller kanske till och med manipuleras. Risken är nu överhängande att företrädarna för Tidöpartierna förlorar förtroende hos både anhängare och motståndare. När ideologi och realism ständigt tvingas ge vika för stundens opinion, vad finns då kvar av den politiska kompassen?

I detta brus undrar jag vad Václav Havel (1936–2011), hade haft att säga till dagens europeiska politiker. Den tjeckiske dramatikern och frihetskämpen visste vad det kostade att stå för något. Han satt fängslad under kommunismen, hans familj förlorade allt, men han slutade aldrig att navigera efter sanningen.

I sin essä The Power of the Powerless beskriver Havel en enkel grönsakshandlare. Varje morgon sätter handlaren ut en skylt i sitt fönster med texten: ”Arbetare i alla länder, förena er!”. Inte för att han tror på det kommunistiska budskapet, utan för att det är en ritual av underkastelse. Han döljer sin egen åsikt bakom en officiell lögn för att få vara ifred, för att beskydda sig själv. Havel menade att den maktlöses verkliga makt ligger i att en dag vägra sätta ut skylten. Att leva i sanning börjar med det lilla nejet till det förställda.

Dagens politiska selfies är vår tids grönsaksskyltar. De bär signalvärden ofta utan substans, utplacerade för att vi ska tro att avsändaren är ”rätt” person med ”rätt” värderingar för stunden.

”Handen på hjärtat, när träffade du senast någon med en ödmjuk och förkrossad ande?” Jag påminns om orden från Horace Engdahl, som i sitt tv-sända högtidstal i Svenska Akademien i december 2011 plötsligt citerade Bibeln. Han frågade publiken, där biskopar och politiker satt på rad, när vi senast mötte någon som hade ett förkrossat hjärta, en ödmjuk ande. Det var ett ögonblick av sällsynt allvar. Han efterlyste en mänsklig tyngd som inte bygger på yta eller framgång, utan på en inre ärlighet inför sina egna tillkortakommanden.

Efter egna erfarenheter av att löpa gatlopp, har jag mycket lättare att känna förtroende för den som kan stå för sina misstag. Jag söker efter ledare som inte bedriver politik via selfies eller ständiga försök till godhetssignalerande. Det är så mycket mer hoppingivande med en ”grönsakshandlare” som i tystnad tar ner skylten för att han inte längre kan leva med lögnen, än en politiker som snabbt byter skylt så fort vinden vänder.

Vi behöver ledare likt Havel. En man som aldrig försökte framstå som felfri, som inte ägnade sig åt att kollektivt skuldbelägga grupper, utan som såg att varje människa har del i det som pågår. Havels storhet låg i övertygelsen att det rätta är att leva i sanningen. Det handlar inte om att själv låtsas vara sanningen, utan att med ödmjukhet försöka orientera sitt liv och sin maktutövning efter den.

Man behöver stå för sin politik, och man måste stå för sina misstag. Allt annat blir till slut publikfrieri.

Daniel Alm

 

Predikant, skribent och författare

 

Otäck vänster!

 När jag lyssnar på div. vänsterprofeter så kommer jag att tänka på Nils Flyg och hans bana. Började som SSU:s nationsledare, blev därefter kommunist och ordförande för SKP. Bildade eget, Socialistiska partiet. Börjad "förklara" Hitlers nazism. Fick pengar från nationalsocialisterna i Tyskland till sin rörelse. Ungefär samma utveckling kan man se inom vänstern och deras förhållningssätt till mullornas Iran. I botten för dagens vänster ligger antisemitismen och hatet mot Israel. Judar som inte viker ner sig tåls inte! En vänster med denna inställning liknar i så mycket den socialism som fanns i Tyskland från 1933-1945. Skallet mot Churchill påminner också om hur Trump behandlas i svensk politik och media. Churchill kunde vända på politiken så att flertalet insåg att man måste gå i krig mot den tyska nazismen. Trump har lite till innan massan i tex Europa inser att han har rätt i anfallet mot Iran ihop med Israel ! Israel hotades ju av Iran med utolåning.(Atombomben) ATT vänstern så snabbt kunde gå ner sig i det antisemitiska träsket beror nog mycket på hur svenska folket genom Svt och SR plus många tidningar har i många år istället för nyheter blivit propagandaorgan. Många gånger öppen antisemitism.

Medborgarplatsen i Stockholm nyligen! Vänstern viftar med mullornas flaggor, hamas flaggor osv!

Den mest reaktionära statsbildningen man kan se. De stenar kvinnor fortfarande!

Huuuuu!

PS. När jag ser massor av Iranier tåga fram på våra gator med mullaflaggan då infinner sig frågan, HUR har de fått Migrationsverket att godkänna deras vistelse här? Har de flyktingstatus? Vem och vilket land har de isåfall flytt från? En hund ligger begraven här! En flykting från Iran går inte i dessa tåg som hyllar Irans regim. Vi har antagligen fullt med oärliga människor här som tjänar mördar regimen. Eller är det araber från Gaza vi ser?

Gretas fantasier från 50-talet!

 

Stalins ande har trängt in i Gretas själ!

Greta Thunberg har inte haft mycket att säga om Iran. Men nu har hon tagit till orda! Inget om regimens massmord på kanske 30000-40000 av sina egna för ett par månader sedan. Förvånande? Nej.

Så vad har hon att säga?

Hon skriver om 787 dödade i Iran under det pågående kriget (regimens siffror).

Hon skriver: ”Varje martyr är ett universum.”

Hon skriver: ”USA och den israeliska regimen har inlett oprovocerade militära angrepp mot Iran. Detta är vad som händer när folkmord eskalerar i två år med full backning från USA och inget ansvarstagande.”

Hon skriver: ”Gaza och Iran är inte separata kriser. De är samma system, ett som kräver din tystnad för att fungera och som attackerar den stat eller rörelse som vägrar rätta in sig i ledet.”

Hon skriver: ”Bara ett globalt uppror kan stoppa sionismen och imperialismen från att förstöra vår gemensamma framtid.”

Hon skriver: ”Från Gaza till Teheran, från Havanna till Caracas, från varje hörn av världen där folk vägrar att acceptera denna ordning: Detta är varför vi står upp.

Detta är varför vi seglar.”

Herregud. / Ulf Cahn

Jag minns från 50-talet när jag var hemma hos människor vilka var kommunister av Moskva-modell och det var dags att lyssna på sanningens röst från Moskva, dvs de svenska sändningarna från Radio Moskva. Det blev alldeles tyst och samtliga tog del av vad som påstods från Moskvas horisont. Naturligtvis talades det om USA-imperialismen och den modiga kampen av arbetarklassen mot orättvisorna! Ungefär som Greta Thunberg låter idag. Undrar vilka och vem hon umgås med idag?

För mig och många med mig så låter hennes predikningar som ett eko från en svunnen tid!

En tid där miljoner satt i fångenskap och ännu fler i de socialistiska paradisen svalt ihjäl under tungt arbete i fångenskap.

Det är ytterst märkligt att en lära vilken har så totalt misslyckats ändå kan fånga en del ungas hjärnor!

”Det var inte rätt socialism och ledarna förådde folken”! Sen trampar man på med klingande spel och röda stjärnor i mössan!

Erich Mielke och hans DDR!

 

Erich Mielke var STASIS högsta chef i många år. Mycket blod på sina händer men dömdes efter DDR:s fall till blott 6 års fängelse för mord redan på två män i början på 30-talet. Slapp fängelse pga av hög ålder .

Övervakningen av de östtyska innevånarna var mycket stor ,Stasi växte och växte och på Stasimuseum i Berlin får man se omfattningen. Kan rekomenderas att åka och se.

Jag lägger ut bilder litee huller om buller från både resor och besök på museum och utställningar.

Men först Mielkes alla utmärkelser.