Barn

 

Ledaren i Axess!

Ledaren i Axess magasin!

Konstnären Bogdan Szyber ville granska den ”konstnärliga forskningen” men hamnade i onåd.Foto: Mikael Lundblad / Fri tanke

Kulturvärlden behöver sina avvikare!

Att vara kaxig och kritisk inom konst och kultur är ett ideal – men bara på ytan. De vars åsikter faktiskt avviker får ofta betala ett högt pris.

Nina Solomin

Chefredaktör i Axess.

Det är väl i stort sett bortglömt nu, men årets bokmässa i Göteborg bojkottades av en grupp poeter, flera av dem sådana som omfamnas av etablissemanget. De ställde in sina åtaganden i protest mot en pytteliten monter i ett av mässans mest avlägsna hörn och i synnerhet en av dess programpunkter. Där intervjuades vid ett tillfälle, på distans, den svensk-israeliske experten Jonathan Conricus, som arbetat för israeliska försvarsmakten. Den lilla montern stod på grund av hotbilden under sträng bevakning av säkerhetspersonal. Trots detta tog sig en man in under ett scensamtal och vrålade otidigheter.

En bit bort från den pyttelilla montern i det bortersta hörnet låg en av mässans paradscener: Yttrandefrihetsscenen. När jag gick förbi hörde jag en kulturskribent slå fast att yttrandefrihet inte handlar om att tillåta sådant man gillar, utan om att tolerera åsikter man inte instämmer i.

En princip som de bojkottande poeterna uppenbarligen inte tror på, men som ändå är etablerad i kulturvärlden. I alla fall i teorin.

På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal.

När obekväma uttryck faktiskt dyker upp, som Lars Vilks islamkritiska konst eller en Israelvänlig monter på bokmässan, är det få som väljer att sticka ut hakan och försvara dem.

På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal i kulturlivet. Samtidigt existerar en flockmentalitet, inte minst när det gäller värderingsfrågor och politiskt laddade ämnen, som gör att det stora flertalet kulturjournalister, kritiker, konstutövare och författare tenderar att tycka rätt lika, oftast på ett sätt som i runda slängar sammanfaller med Dagens Nyheters kultursida.

”Finns det någon kulturhöger?” frågade Håkan Boström i Göteborgs-Postens monter på mässan. Svaret är ja, det finns såklart en grupp människor med borgerliga värderingar som är intresserade av litteratur, konst, teater – men i den hegemoniska kulturvärlden är de perifera.

Varför är det så åsiktslikriktat i en sfär som annars hyllar mångfald? Ett enkelt svar är rent sociologiskt. Den som ung och blank kommer in i kulturvärlden fångar förstås upp vilka ståndpunkter och synsätt som ger stipendier eller anställningar – och vilka som kan vara förödande för karriären. Man skolas in i en världsbild genom kolleger och mentorer. Den som känner sig alltför ideologiskt avvikande byter inte sällan bransch.

Går man istället emot flocken kan priset bli högt. Det vet Bogdan Szyber, svensk konstnär som i sin doktorsavhandling i konstnärlig forskning valde att dissekera själva fenomenet ”konstnärlig forskning”. I den nyutkomna självbiografin Yrsel beskriver han hur han under många år bedrivit performancekonst från en rebellisk utgångspunkt (men ändå upprorisk på det rätta, skattefinansierade sättet). När han blev doktorand fick han syn på de outtalade överenskommelser som denna gren av akademin bygger på. Det ”blir glasklart vad som gäller här; vilka honnörsord som måste finnas med i mitt och andras arbete, vilket teoretiskt ramverk som har mest kapital.”

Han granskade kritiskt, rentav häcklade, ”konstnärlig forskning”, vilket inte föll i god jord. Avhandlingen upplevdes så systemhotande att den underkändes. I normala fall låter man det inte gå hela vägen till disputation om arbetet inte ska godkännas – här kom underkännandet som ett bombnedslag. Flera års arbete bortkastat. När han till råga på allt gav en intervju som var kritisk till konstnärlig forskning gjorde han sig omöjlig. Kollegerna började titta snett på honom. ”En hel kader som betalar sina amorteringar med konstnärlig forskningslöner blir oerhört provocerade”, konstaterar Szyber. Han anklagades för att gå mörka politiska makters ärenden.

Ändå är figurer som han själv, med integritet nog att inta en konträr position, helt avgörande för kulturlivets intellektuella hälsa.

Apropå att gå mörka krafters ärenden skildrar i detta nummer Bengt Jangfeldt reaktionerna då den ryske poeten Boris Pasternak fick Nobelpriset år 1958. Sovjetunionen var förorättad och i Sverige var den kommunisttrogne poeten Artur Lundqvist (som samma år fick Leninpriset) mycket kritisk. Till slut betalades priset för Nobelpriset tyvärr av Pasternak själv, som fick avböja men ändå hamnade i onåd fram till sin död 1960.

Relaterade

Mobbing i tv-världen!12 februari 2010

Medierna brister i granskningen av Gazakriget!25 april 2026

Massmedias förfall!18 september 2025

Entry filed under: Uncategorized.

Shalom! Klicka på texten!

Paris!

Jag minns en resa från 90-talet och en av de stora förorterna där det bara bodde människor från nordafrika. Området var så förstört av de boende så det var uppseendeväckande. Lika förstörd som jag såg Stenkulaskolan i Malmö där elever från Rosengård var förövarna.

I Paris tänkte jag att det här kommer aldrig att sluta väl. Fientligheten mot både turister och fransmän var så tydligt också. 

Varje dag ser man nya videos på X med bränder och plundringar. Stora affärer töms av dessa unga från förorterna. Fransmännen får stå och titta på!

Man ser i deras ansikten att de undrar vad som hänt med landet Frankrike?

Svaret som Le pen ger är att det är den vansinniga stora invandringen som är skulden.

Vi får väl se i nästa val hur det ser ut !

Du är lurad!

 

I många år har islamisterna genom skicklig propaganda lyckats att lura många. Hur många människor upprepar inte ordet folkmord?

Sanningen är ju att inget folkmord har ägt rum i Gaza, Folkmängden är idag större än tex för tre år sedan.

Men att övertyga de troende är svårt. De lyssnar inte.

Så var det det också med kommunister och nazister. 

Eller Jehovas vittnen. 

Nobels fredspris – det senaste vapnet i det diplomatiska kriget mot Israel! /Världen idag!

 

Den norska Nobel-kommitténs fredspris till Navanethem "Navi" Pillay blev en uppföljare till Nuremberglagarna från 1935 som legitimerade den tyska antisemitismen, skriver Tomas Sandell i kommentar .

Siv Johanne Seglem/TT Foto

När den politiskt tillsatta norska Nobel­kommittén på fredagen, två dagar efter minnesdagen av 7 oktober, utsåg den syd­afrikanska politiska aktivisten Navi Pillay till mottagare av årets Nobels fredspris markerar det en ny eskalering i landets diplomatiska krig mot Israel.

Det är nämligen ingen hemlighet att den norska regeringen under de senaste åren har lett en omfattande inter­nationell kampanj för att isolera Israel. När landets avlidne kung Harald V efter terror­attacken den 7 oktober 2023 ville skicka sina kondoleanser till Israels president satte regeringen stopp.

Trots det kom det som en smärre chock för många att Norge inte kunde låta bli att missbruka Nobels fredspris för sina egna politiska syften. Freds­priset blir då inte i första hand en erkänsla för Pillays arbete för att motverka apartheid i hennes hemland Sydafrika utan som ett stöd för hennes folkmords­anklagelser mot Israel. På detta sätt bidrar priset till att ge ytterligare näring till den växande antisemitismen runt om i världen som anklagar Israel för terror­pogromen den 7 oktober. 

I slutändan är det inte bara Israel som skadas av denna moraliska konkurs utan framförallt Nobels fredspris.

I ett uttalande under helgen kallade Elisha Wiesel beslutet ”slutet för Nobels fredspris.” Elisha var 14 år 1986 när han följde sin far Förintelse­överlevaren Eliel Wiesel till Oslo för att motta det prestige­fyllda priset. I sitt tacktal varnade Wiesel för att trivialisera Förintelsen. Redan 1975 då FN under Sovjet­unionens ledning hade antagit resolutionen ”Sionism är rasism” noterade Wiesel att detta inte är första gången som våra fiender beskyller oss judar för sina egna brott. När våra ägodelar beslagtogs under Förintelsen kallades vi profitörer och när våra barn mördades inför våra egna ögon var det vi judar som anklagades för ritualmord. Så långt Wiesel.

Därför är det kanske ingen överraskning att – bara tre år efter den största enskilda pogromen mot judar efter Förintelsen – beviljas fredspriset till en politisk aktivist som i stället för att visa sympati för pogromens offer beskyller Israel för folkmord. 

I slutändan är det inte bara Israel som skadas av denna moraliska konkurs utan framförallt Nobels fredspris. Nu skulle det vara hög tid att låta en inter­nationell kommitté utse framtida pristagare för att förhindra Norges regering från att ytterliga urholka prisets betydelse.

Det måste vara någonting av ett ödets ironi att Pillay råkade befinna sig i den tyska staden Nuremberg när nobel­kommitténs beslut offentlig­gjordes. Det var nämligen Nuremberg­lagarna från 1935 som legitimerade den tyska antisemitismen. Genom att moraliskt under­känna judar som tyska medborgare och i stället isolera dem från det tyska samhället skapade man en laglig grund för den institutionella antisemitismen vars omfång och förödelse man skulle upptäcka tio år senare vid krigsslutet 1945. Då hade sex miljoner judar mördats i det som gav upphov till begreppet folkmord.

Genom att använda den moraliska prestige som är kopplad till Nobels fredspris för att legitimera folkmords­anklagelserna blir Oslo 2026 på detta sätt en efterföljare till Nuremberg 1935. 

För dem som känner till Nobel­prisets ädla historia markerar årets utdelning ett tragiskt bottennapp. När priset delades ut för första gången 1901 gick det till den kristna sionisten Henri Dunant för hans outtröttliga arbete för att värna om den humanitära rätten. Dunant har gått till historien som en av de första kristna sionisterna och var en nära vän till Theodor Herzl. 125 år senare går priset till en av vår tids mest inflytelserika anti-Israel aktivister. Det kan knappast kallas för framsteg.

Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Jonas Gummesson .Säkerhetsläget talar för Kristersson / Från Fokus.

 Magdalena Andersson är en tjänstemannasjäl med ytliga kunskaper om säkerhets- och utrikesfrågor. Hon har inget i en regering att göra.

Medan de rödgröna ägnade sig åt hemsnickrade navelskåderier på en kursgård på Lidingö rörde världen på sig därutanför. Donald Trump vände – vad det verkar – Ukraina ryggen och sträckte ut en hjälpande hand – till Ryssland. USA:s köp av 4,8 miljoner ton diesel från Kreml är värt cirka sju miljarder dollar – rakt i gapet på Vladimir Putin.

Trump gjorde upp affären vid ett telefonsamtal med Putin och drog en skrytvals på Truth Social om att amerikanska dieselpriser kommer att sjunka dramatiskt. ”Lägre priser för våra fantastiska lantbrukare, boskapsuppfödare och lastbilschaufförer är min högsta prioritet.” 

Vi vet alla att mellanårsvalet bara är veckor bort. Trump hänger löst och agnar kroken med det ena betet fetare än det andra för att köpa sig röster i strategiskt viktiga väljargrupper. Han är beredd att sälja ut vad som helst till vem som helst utan att blinka.

Krigsförbrytaren i Kreml gnuggade naturligtvis sina blodiga händer. Det amerikanska undantaget för sanktioner mot den ryska energisektorn för import av diesel gäller till den 7 april 2027. Putin kan fylla på sin krigskassa till brädden. I ett uttalande på söndagen anklagade sju senatorer, varav fyra republikanska, Trump för att ”förse Putin med en ekonomisk livlina medan Ryssland fortsätter döda ukrainska civila”.

För Ukraina är dieselavtalet ett dråpslag och ett svek av sällan skådat slag. Beskedet kom när en ukrainsk förhandlingsdelegation satt i möte med Trumps båda sändebud, Steve Witkoff och svärsonen Jared Kushner, i Florida. 

I ett inlägg på X anklagade Volodymyr Zelenskyj Trump för att utnyttja samtalen som en rökridå: ”Ryssland kommer att ’tacka’ för dieseln med fortsatt terror och fler illdåd.” Dagen efter dödades tolv civila, varav tre barn av ryska glidbomber i Zaporizjzja.

På svensk sida reagerade övergångsregeringens statsminister Ulf Kristersson med samma avståndstagande och bestörtning som den ukrainske ledaren. Vid sidan av den rödgröna farsen fortsätter det borgerliga styret i samma anda som de senaste fyra åren.

Tidöregeringen har varit sen på bollen i försvarspolitiken vid åtskilliga tillfällen. Frågor om att använda värnpliktiga vid Natoinsatser och byråkratiska hinder för regementsbyggen är olösta och förpassade till utredningar. Det hade varit lätt att undvika.

I säkerhetspolitiken har Kristersson stått stadigt och det har borgat för stabilitet. Fokus ligger på Nato och EU, på försvaret av Östersjöområdet och Arktis och på samarbeten i Norden och med Baltikum. Och på stödet till Ukraina. SD har rättat in sig i ledet utan solokörningar.

Regeringen har också ställt sig bakom det franska initiativet om kärnvapenavskräckning i Europa när USA backar undan. Det hade en S-ledd vänsterregering inte kunnat enas om.

I slutet av september meddelade regeringen att Sverige deltar med Gripenplan i Natos insats över Polen i syfte att säkra luftrummet mot ryska störningar. En vecka tillbaka kom beskedet att Sverige skickar Patriotrobotar till Polens östgräns. För Magdalena Andersson med V och MP i släptåg hade det varit ett övermäktigt steg.

Utanför den rödgröna regeringsbubblan har Trump skruvat upp trycket mot Ukraina på ett oroväckande sätt. På några få dagar har han strött ett virrvarr av uttalanden omkring sig – om avbrutna vapenleveranser, vapenvila i energisektorn och krav på presidentval. Allt spelar Putin i händerna. Den ryska krigsmaskinen koncentrerar sig på att åsamka maximalt lidande under en ny krigsvinter.

Utvecklingen ställer krav på ett konsekvent svenskt agerande. Magdalena Andersson är en tjänstemannasjäl med ytliga kunskaper om säkerhets- och utrikesfrågor. Hon har inget i en regering att göra, särskilt inte i det sällskap hon omger sig med.

Man vill inte ens föreställa sig rödgröna regeringssammanträden med Natofientliga partier som V och MP runt bordet, med säkerhetsärenden på agendan. Blir det verklighet riskerar svensk säkerhetspolitik att slitas sönder snabbt som ögat.

Säkerhetsläget talar entydigt för Ulf Kristersson som statsminister. Även ett parti som C borde inse det.

Jonas Gummesson är politisk journalist med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik 

Från ministrar till filistrar! Epoch Times och Boris Benulic!

 

Rickard Sandler (1884–1964), Sveriges statsminister 1925–1926. Foto: Pressens Bild/Wikimedia Commons.

När jag för några år sedan stod framför Rickard Sandlers gravsten, på en kyrkogård i Kramfors, kunde jag inte låta bli att buga. Inte en gång, utan något fick mig att buga två gånger. Första gången som en handling av respekt för den som låg där. Den andra gången kom sig av ett slags vördnad inför inskriptionen på gravstenen. ”Folkbildare”. Det var allt som stod där – utöver, förstås, namnet och årtalen för födelse och död.

Det hade kunnat stå så mycket mer; Sandler hann med att vara finansminister, handelsminister, utrikesminister och till och med statsminister en kort period, från januari 1925 till juni 1926. Hans intressen sträckte sig långt utanför politiken; han behärskade franska, tyska och engelska samt ansågs kunna göra sig mer än förstådd på finska. Han var sedan barnsben förtrollad av musikens värld, och han lärde sig tidigt traktera piano och fiol. Om så behövdes satte han sig som tioåring vid orgeln i kyrkan. Han blev senare i livet också preses i Kungliga Musikaliska akademien, och som avkoppling tonsatte han dikter av Karlfeldt. Sandler var vidare fascinerad av matematik och statistik, och han var i sex år chef för Statistiska centralbyrån. Vi kan nog utgå från att det intresset också låg till grund för att han fördjupade sig i kryptologi och skrev en bok om chiffer, som utkom 1943.

På det området såg han till att det under andra världskriget fanns en tät kontakt mellan utrikesdepartementet och de svenska kryptoanalytiker som i rikets tjänst försökte knäcka de krigförande staternas koder. Sandlers intresse för ekonomi och politik ledde till att han gjorde den första svenska översättningen av de tre banden i Karl Marx ”Kapitalet”. Hans allomfattande vetgirighet visade sig under studieåren på universitetet, då han fördjupade sig i geografi, geologi, matematik, astronomi och mekanik. Språken inhämtade han med ett slags självklarhet och liksom i förbigående. Samtidigt var han en organisatör och handlingsmänniska och skapade ABF (Arbetarnas bildningsförbund). Det är inte på grund av några speciella socialdemokratiska böjelser som jag uttrycker min respekt för Rickard Sandler; jag hyser samma respekt för folkpartiets Bertil Ohlin. I 32 år var han ledamot av Sveriges riksdag, i 23 år var han Folkpartiets ordförande och 1944–1945 var han handelsminister i Per Albins samlingsregering. Vid sidan av denna långvariga och gedigna politiska gärning var Ohlin en av sin periods mer framstående nationalekonomer, och han innehade gästprofessurer vid bland annat Sorbonne, Oxford och Cambridge. År 1977 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för banbrytande bidrag till teorin för internationell handel och internationella kapitalrörelser.

Bertil Ohlin blev professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn redan vid 25 års ålder, och började under sin tid där skriva artiklar i tidningen Politiken. Han fortsatte senare sin opinionsbildande journalistik genom att publicera sig i Stockholms-Tidningen, och behandlade då långt fler frågor än de ekonomiska.

Men Sandler och Ohlin var inga undantag, inga ensamma renässansmän omgivna av vida mindre bildade politiker. De verkade samtidigt som män som bondpojken Arthur Engberg, som studerade filosofi för Axel Hägerström och fortsatte studierna vid tyska universitet. När de politiska uppdragen satte stopp för den akademiska karriären fördjupade han sig i grekiska på egen hand, kanske i förhoppningen om att en dag få tid att slutföra det avbrutna arbetet med doktorsavhandlingen om Herakleitos. När Engberg som ecklesiastikminister fick ansvaret för det svenska skolväsendet deklarerade han att skolorna skulle ge alla elever tillgång till den klassiska kulturen. Han såg det som självklart att läroverken skulle ha särskilda linjer där latin och grekiska stod i centrum. När problemen i vårt samtida Sverige diskuteras undviks – av någon anledning – frågan om varför våra dagars politiker är så obildade jämfört med sina föregångare. Kan det vara en del av problemet? Kan det rentav vara det som utgör själva problemet?

Folkpartisten Bertil Ohlin mäktade med att vara partiordförande, ägna sig åt omfattande journalistik, vara riksdagsman och undervisa i nationalekonomi på världens främsta universitet – och som om det inte räckte gjorde hans egna forskningar på området honom till en av världens främsta teoretiker. Sandler förenade i sin gärning politikern och ämbetsmannen med rollen som beskyddare och befrämjare av kultur som musik och litteratur, men han var även själv kulturbärare genom sitt utövande av sina intressen. Själv bekymrar jag mig kanske inte i första hand om partibeteckningen på dem som sitter i regering och riksdag, men jag oroar mig däremot över den bristande bildningen hos dem, från vänster till höger. Bristande bildning och bristande aktivitet utanför politikens område tyder på en svag karaktär, kanske rentav en utpräglad lathet. Bör sådana personer ges makt?

Den svenska högern hade en gång i tiden ledare som Hjalmar Hammarskjöld, juristen med en kärlek till litteratur och kultur, vilket bidrog till att han innehade stol nummer 17 i Svenska Akademien. I de konservativa leden fanns också Ernst Trygger, som hade en kapacitet i paritet med Sandler. Trygger avverkade nästan 40 år som riksdagsman, och innehade dessutom under några få år posten som statsminister och senare utrikesminister. Parallellt med detta innehade han professurer i juridik, skrev en mängd vetenskapliga arbeten på detta sitt fackområde, var ledamot av Högsta domstolen samt universitetskansler. Vi är mycket långt från en riksdag befolkad av sådana män. Vi lever i en tid då arvet efter dessa män förfuskats, förslösats och förfulats. Någon vecka efter det att jag bugade mig två gånger inför Rickard Sandlers gravsten tillbringade jag en vecka i Borlänge för en reportageserie. ABF i staden hade en kurs som bar namnet: ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Man kan fråga sig vad Sandler skulle ha tyckt om den kursen. I ett tal om ABF:s mål och mening förklarade Sandler att organisationen skulle väcka ”slumrande bildningshåg och skapa medvetande om att högre människovärde är högre kultur”. Rickard Sandler skulle därför nog inte riktigt ha förstått den nutida populära sentensen om ”allas lika värde”, men så valde han också den där värdigt enkla inskriptionen på sin gravsten: ”Folkbildare”.

Boris Benulic

boris.benulic@epochtimes.se

Inte ens en dag bara för 7 oktober!FOKUS!

 Sveriges största dagstidningar förmådde inte en enda dag fokusera på Israel och respektera den smärta som israelerna utsattes för av Gaza.

Bild: Ohad Zwigenberg / AP / TT.

Dagens Nyheter beskriver Emma Bouvin Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 då Hamas mördade, våldtog, lemlästade, brände människor levande, sköt barn på nära håll, avrättade föräldrar inför sina barn, förde upp objekt i människors kroppsöppningar, trasade sönder kropparna av vad som nyss var levande, dansade, unga, gamla, hoppfulla människor som ”Hamas omfattande attack”.

Att skriva är svårt: att skriva träffsäkert, engagerande och variera språkbruk kräver tanke. Att därtill söka nyttja ordens kraft för att förminska, förvrida och relativisera må kräva än mer eftertanke, än mer precision. När en skribent inte söker belysa verkligheten ens det minsta objektivt spelar ordens betydelse mindre roll, när målet i stället är att förminska verkligheten för att med ordens hjälp passa den föredragna övertygelsen. Eftersom Bovin med all önskvärd tydlighet inte söker beskriva terrorattacken korrekt, är ”omfattande attack” prov på sådan eftertanke. Att utesluta ”terror” är ett genomtänkt val. 

Svenska Dagbladet vill inte vara sämre. Jesper Sundens artikel har redan innan nio på morgonen reducerats till en mindre text i flödet, utan bild, utan uppmärksammande rubrik. Sunden inleder förvisso korrekt: ”Hamas attack startade en kedja av krig och kriser som förändrat Mellanöstern – och fått globala följder”, men hans slutsats reducerar kriget och konflikten som nu spridits världen över till israelernas hat. Han trivialiserar deras konstanta rädsla och låtsas att den driver konflikten. Attacken ”väckte en existentiell ångest hos israelerna som ännu finns kvar” förklarar han förvånat, nästan som om det är något konstigt, och förtäljer att de flesta israeler är rädda för en upprepning av den 7 oktober. Hans slutsats blir så: ”Rädsla leder lätt till hat och hat leder till våld. Det israeliska hatet riktades mot Hamas, men drabbade alla som bodde i Gaza.” .

Sunden vet likaväl som vi andra att inte enbart Hamas utan ”vanliga” palestinier deltog i attacken, att de plundrade, mördade och våldtog. Han vet att majoriteten av palestinierna stödjer vad Hamas gjorde och att de vill se Israel utplånat. Israelernas rädsla är befogad, den grundas på ett faktiskt hot: Hamas lovar alltjämt dyrt och heligt att upprepa den 7 oktober så många gånger det krävs.

Sunden medger att ”ångesten och hatet” eldades på av Hamas handlingar men hoppar direkt till att ”samtidigt bombades stora delar av Gaza till grus och är i dag obeboeliga”. Försvarskriget mot Gaza skedde så klart inte alls samtidigt utan som en direkt respons på att israeliska medborgare (men också thailändska, irländska, franska och amerikanska) förts bort och låsts in i tunnlar under Gaza där de svältes.

Att skriva är svårt. Bättre än så här förmår Sveriges största dagstidningar inte. De förmådde inte, en enda dag, fokusera på Israel och respektera den smärta och sorg som israelerna utsattes för av Gaza. De förmår inte förklara att Hamas är kvar, att de inte avväpnats, att de fortfarande förklarar att de vill utplåna judarna, att de fortfarande beskjuter Israel och att omvärlden fångats av deras feberyra hat och vill delta i utplånandet.

De kunde berättat om den franska EU-parlamentariker som fylld av hat slet ner en israelisk flagga i parlamentet, eller hur Storbritanniens Green Party förklarat att sionism är rasism, eller beskrivit den antisemitism och det faktiska hyllandet av Hamas terrorism som svenska riksdagsledamöter gett uttryck för. De kunde gjort ett reportage om hur svenska judiska skolbarn tvingas till skolan under väpnat skydd. Eller hur sociala medier fullkomligen dränks i antisemitism och hur utvecklingen liknar den på trettiotalet.

Men sådant rapporterar Sveriges största morgontidningar inte längre om ty då hade de tvingats förklara hur judehatet drivs, hur det eldas på genom undanhållande av sanning, av förvanskande av information, av ensidig, selektiv rapportering. Det hade krävt en analys som blottlägger deras egen skuld.

I stället väljer de, liksom SVT och Magdalena Andersson, att fokusera på allt annat än vad som skedde den 7 oktober 2023 och varför. De väljer att fokusera på Gaza, på palestinierna, och utmålar dem som startade och fortsätter kriget, som lovar att slutföra utrotandet av Israel, som offer, medan de som attackerades inte ens på årsdagen tillåts sörja utan att beskyllas för att vara fyllda av hat.

Palestiniernas hat får vi inte höra om; ingen analys av hur Gaza göder hat, hur de inpräntar det i sina barn med modersmjölken, hur skolorna – understödda av FN och svenska skattepengar – lär barnen skrika i kör ”Khaybar, Khaybar, ni judar! Muhammeds armé ska återvända!”, hur ”martyrer” belönas med EU-medel efter att de lyckats döda judar.

Inte ens en dag förmådde de fokusera på konfliktens kärna. På vems hatet är. Att de är skyldiga är otvivelaktigt. En dag må de vakna och ställas inför sin Selbstgleichschaltung, sin självpåtagna likriktning. 

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol