Jag har på min kanal på tuben haft ett längre inslag som hette "Alternativradion" med inspelning från slutet av 80-talet med mina barn som sjunger, Bilder på många släktingar och familjen rullar under tiden.
Idag tog de bort allt och menade att barnbilderna var olämpliga. I säkert 15 år har ljud o bild funnits här för allmänheten,
Jag har överklagat!
Dagens IT med de stora bolagen blir värre o värre i sin iver att censurera.
Otäck utveckling.
PS Nu har jag fått se vad de hakade upp sig på. en enda bild när barnen sitter i badkaret, En helt oskyldig bild där man bara ser överkroppen och inget annat. Nu har jag tagit bort denna bild och återsänt allt till dem för godkännande!
Svar!
Hej Bo Hogrelius!
Vi granskade din redigerade version av Alternativradion i Malmö och den följer fortfarande inte våra riktlinjer för communityn.
Din video kommer inte att läggas upp på YouTube igen.
Det här hittade vi
Vi anser att ditt innehåll har brutit mot våra policy för barnsäkerhet.
Innehåll där minderåriga ägnar sig åt farliga aktiviteter med risk för kroppsskada är inte tillåtet på YouTube. Skadliga aktiviteter kan vara att använda tobak eller marijuana, att dricka alkohol, göra farliga stunttrick eller använda fyrverkerier på olämpligt sätt. Vi kan göra begränsade undantag för innehåll med pedagogiskt, dokumentärt, vetenskapligt eller konstnärligt sammanhang. Läs policy
Du kan se exempel kring 00:10:30, men det kan finnas andra förekomster.
Brodern håller i lillasyster Anna occch detta anser You Tube som orsak att inte lägga upp videon !
Och nu kan jag inte överklaga eftersom jag har på deras anmodan redigerat videon. De gör det alltså omöjligt att få rätt, OCH bilden på barnen är orsaken.
Idag är vi nog inte så många kvar i livet som har bott på Skeppsholmen när det var militärt område.
När flottans fartyg skulle in på Örlogsvarvet , där ligger nu bla. Wasaskeppet, så fick vi bo i hus på just Skeppsholmen vilket låg tvärs över Örlogsvarvet.
Flaggan halades aldrig på vår torpedbåt och det innebar att vi hade betalt såsom vi hade när vi låg till sjöss. Fördelen med att bo på Skeppsholmen var också att vi hade ständig nattpermis.
Då kunde man tex sitta på " Hyllan" på centralern och bli bjuden på bira utan att behöva kolla klockan.
Och andra "äventyr" som jag nog inte ska berätta här!
Jag lägger ut Sofie Wiklunds text från Fokus eftersom jag själv var bruksarbetare i 20 år på Gränges Nyby bruk. I slutet på 70-talet fanns ingen framtid där, nedläggning blev ordet som hördes och socialdemokratin hade ingen lösning. Jag var med och träffade ledningen för SAP med Gunnar Sträng i spetsen men de var tomhänta. Här är nu texten från Fokus:
Röster inne på bruken ljöd allt högre, oron var påtaglig. Hur skulle alla som kom hit komma i arbete? Men Socialdemokraterna lyssnade inte.
Moderaterna är på stark frammarsch och socialdemokratiska styren faller i Dalarna, Norrbotten och Värmland. De klassiska bruksorterna är inte längre röda, utan blå. Socialdemokraternas fall från tronen är så hårt att inte ens självgodheten kan kompensera för smärtan.
En gång i tiden var stålverken, pappersbruken och gruvorna bruksortens hjärta och det som allt kretsade kring. Som tidigare industriarbetare, först på Outokumpu i Avesta och sedan på det skitigaste stället på SSAB Tunnplåt i Borlänge, har jag upplevt brukens och verkens hjärtslag inifrån. Jag har kört travers och lastat ut tusentals ton på järnväg och lastbil, jag har krupit i skiten och skruvat bort rör och slangar i trånga utrymmen. För oss på industrigolvet var det självklart att jobba hårt – och att tala klarspråk med varandra, om både jobb och politik.
Miljön var rapp, hjärtlig, rak och enkel. Saker och ting beskrevs som de var – en yxa var en yxa och en spade en spade. För att översätta det till vad som är viktigt i en politisk kontext så handlar det om arbetslinjen, ansvarstagande och handling. Det var viktigt att göra sin plikt och kräva sin rätt, och viktigt att alla människor ska bidra till samhället och att politiker måste våga se verkligheten som den är och fatta beslut som förändrar på riktigt.
De flesta på industrigolvet röstade på Socialdemokraterna, så också jag. Jag var ung, arg och röd. Mellan skiften smattrade jag ilsket fram ledare på tangentbordet vid datorn på socialdemokratiska Dala-Demokraten. Min penna var vass som ett rakblad och mina åsikter gjorde avtryck i Dalarna.
Nu har jag för länge sedan lämnat både jobbet som industriarbetare och min forna partibeteckning – och blivit moderat. Precis som jag har många i bruksorterna i valet 2026 röstat höger. Gamla socialdemokratiska fästen i Dalarna, Värmland och Norrbotten har fallit. Många ställer sig undrande: hur kunde det bli så här?
Själv är jag inte det minsta förvånad över utvecklingen.
En gång byggde den socialdemokratiska politiken på en tydlig arbetslinje, men med tiden ersattes den med en bidragslinje. Invandringen hamnade på den politiska agendan och Socialdemokraterna betraktade människor som kom till Sverige som en svag grupp som samhället skulle ta hand om. Man öppnade välfärdssystemet och delade ut bidrag, utan krav på motprestation att komma i arbete. Vanliga hederliga arbetare som jobbade och skötte sig fick dela med sig av sina skattepengar – utan att själva få något tillbaka.
Missnöjet växte sig starkare, de vanliga väljarnas röster inne på bruken och i hela bruksorten ljöd allt högre, oron var påtaglig. Hur skulle alla som kommit hit komma i jobb? Varför fick den som jobbade och skötte sig inte tillbaka något av samhället? Och vad skulle ske med Sverige när många som kom hit bar på odemokratiska värderingar?
Men Socialdemokraterna lyssnade inte. Partiet sopade problemen under mattan och kritiska röster tystades. Socialdemokraterna jobbade aktivt för att vinna över den nya gruppen av invandrare som kommit till Sverige och tog för givet att de hade arbetarnas röster som i en liten ask. I sin självgodhet trodde Socialdemokraterna att de alltid skulle inneha makten.
Många började vända S ryggen och i tidigare val har rösten fallit på Sverigedemokraterna, därför att partiet talade klarspråk om hur Sverige förändrades. Men nu har en förflyttning skett och bruksorterna röstar på Moderaterna, för folket ser att Moderaterna gör skillnad på riktigt. Brottsligheten går ner, tryggheten ökar och vanligt folk har fått det bättre.
Och är det något som väger tyngre än ord i bruksorterna, så är det just handling. Däri ligger också en av många förklaringar till varför bruksorterna numera är blå: SD vågade tala klarspråk – och Moderaterna vågar göra verkstad.
Därför har bruksorterna nu puttat bort Socialdemokraterna från tronen.
Svenska medier envisas med att kalla det som händer i Frankrike för ”protester”. Precis som det vore något legitimt och demokratiskt med att vandalisera, bränna bilar, krossa skyltfönster och ta sig in i butiker och plocka med sig allt man kan bära.
Det som pågår i Frankrike är detta: upplopp, plundring, gatukravaller och terrorism.
Svenska medier beter sig som om de fortfarande har monopol på verkligheten, och att människor själva inte kan se med sina egna ögon vad som pågår. Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin skrev på X: Den som fortsätter kalla tillståndet i Frankrike för skolprotester gör sig skyldig till nyspråk värdigt Orwells 1984.
Att inte rapportera sanningsenligt vad som pågår, eller att dra rätt analys av det som sker är en skamlig nyhetsvärdering. Vi som i åratal suttit som redaktörer vid dessa nyhetsdeskar, men som lämnat, vill helst blunda och somna om åt eländet. Var inte Gazakriget höjden av desinformation, alltså?
Varför inte berätta som det är? Att detta inte längre handlar om suddgummin och åttondeklassare som demonstrerar mot nedskärningar i skolan. Det här är ligister och kriminella gäng som är ute på gatorna i syfte att förstöra och krossa allt i sin väg.
Tala klarspråk: Detta handlar också om den enorma migration från Mellanöstern som Europa accepterat under lång tid och som makthavare och media helst vill blunda för.
Det handlar också om den så kallade palestinska flaggan.
För visst är det märkligt hur denna flagga ständigt och jämt dyker upp tillsammans med våld, aggressivitet, förstörelse och antisemitism. Och nu med plundrade judiska butiker och en vandaliserad synagoga i Paris.
Tala klarspråk om den här flaggan.
Den står inte för något gott. Antingen står den för ”Palestinian authority” som är en diktatorisk organisation som håller till på Västbanken – vars så kallade president inte tillåtit val på över 20 år – eller så står den för terroristerna Hamas i Gaza, eller som nu om upplopp, plundring, kravaller och förstörelse i Paris.
Att låtsas som om denna flagga står för demokrati, öppenhet, tolerans och fred är lika Orwellskt som att beteckna det som sker i Frankrike som ”protester”. FOKUS.
Det är väl i stort sett bortglömt nu, men årets bokmässa i Göteborg bojkottades av en grupp poeter, flera av dem sådana som omfamnas av etablissemanget. De ställde in sina åtaganden i protest mot en pytteliten monter i ett av mässans mest avlägsna hörn och i synnerhet en av dess programpunkter. Där intervjuades vid ett tillfälle, på distans, den svensk-israeliske experten Jonathan Conricus, som arbetat för israeliska försvarsmakten. Den lilla montern stod på grund av hotbilden under sträng bevakning av säkerhetspersonal. Trots detta tog sig en man in under ett scensamtal och vrålade otidigheter.
En bit bort från den pyttelilla montern i det bortersta hörnet låg en av mässans paradscener: Yttrandefrihetsscenen. När jag gick förbi hörde jag en kulturskribent slå fast att yttrandefrihet inte handlar om att tillåta sådant man gillar, utan om att tolerera åsikter man inte instämmer i.
En princip som de bojkottande poeterna uppenbarligen inte tror på, men som ändå är etablerad i kulturvärlden. I alla fall i teorin.
På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal.
När obekväma uttryck faktiskt dyker upp, som Lars Vilks islamkritiska konst eller en Israelvänlig monter på bokmässan, är det få som väljer att sticka ut hakan och försvara dem.
På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal i kulturlivet. Samtidigt existerar en flockmentalitet, inte minst när det gäller värderingsfrågor och politiskt laddade ämnen, som gör att det stora flertalet kulturjournalister, kritiker, konstutövare och författare tenderar att tycka rätt lika, oftast på ett sätt som i runda slängar sammanfaller med Dagens Nyheters kultursida.
”Finns det någon kulturhöger?” frågade Håkan Boström i Göteborgs-Postens monter på mässan. Svaret är ja, det finns såklart en grupp människor med borgerliga värderingar som är intresserade av litteratur, konst, teater – men i den hegemoniska kulturvärlden är de perifera.
Varför är det så åsiktslikriktat i en sfär som annars hyllar mångfald? Ett enkelt svar är rent sociologiskt. Den som ung och blank kommer in i kulturvärlden fångar förstås upp vilka ståndpunkter och synsätt som ger stipendier eller anställningar – och vilka som kan vara förödande för karriären. Man skolas in i en världsbild genom kolleger och mentorer. Den som känner sig alltför ideologiskt avvikande byter inte sällan bransch.
Går man istället emot flocken kan priset bli högt. Det vet Bogdan Szyber, svensk konstnär som i sin doktorsavhandling i konstnärlig forskning valde att dissekera själva fenomenet ”konstnärlig forskning”. I den nyutkomna självbiografin Yrsel beskriver han hur han under många år bedrivit performancekonst från en rebellisk utgångspunkt (men ändå upprorisk på det rätta, skattefinansierade sättet). När han blev doktorand fick han syn på de outtalade överenskommelser som denna gren av akademin bygger på. Det ”blir glasklart vad som gäller här; vilka honnörsord som måste finnas med i mitt och andras arbete, vilket teoretiskt ramverk som har mest kapital.”
Han granskade kritiskt, rentav häcklade, ”konstnärlig forskning”, vilket inte föll i god jord. Avhandlingen upplevdes så systemhotande att den underkändes. I normala fall låter man det inte gå hela vägen till disputation om arbetet inte ska godkännas – här kom underkännandet som ett bombnedslag. Flera års arbete bortkastat. När han till råga på allt gav en intervju som var kritisk till konstnärlig forskning gjorde han sig omöjlig. Kollegerna började titta snett på honom. ”En hel kader som betalar sina amorteringar med konstnärlig forskningslöner blir oerhört provocerade”, konstaterar Szyber. Han anklagades för att gå mörka politiska makters ärenden.
Ändå är figurer som han själv, med integritet nog att inta en konträr position, helt avgörande för kulturlivets intellektuella hälsa.
Apropå att gå mörka krafters ärenden skildrar i detta nummer Bengt Jangfeldt reaktionerna då den ryske poeten Boris Pasternak fick Nobelpriset år 1958. Sovjetunionen var förorättad och i Sverige var den kommunisttrogne poeten Artur Lundqvist (som samma år fick Leninpriset) mycket kritisk. Till slut betalades priset för Nobelpriset tyvärr av Pasternak själv, som fick avböja men ändå hamnade i onåd fram till sin död 1960.
.jpg)
Inlägg
RSS Feed