Expressen är en tidning med två ansikten!

 

Mojdeh Zandieh

oeproSnstd3c97616ha2lgicc727itg9a l9mgc6ugm6mg5708ai955tl13t  ·

Expressens politiska kommentator skriver om prins Reza Pahlavis besök som inbjuden av två svenska riksdagspartier. Han har delat sin text på X och jag kunde inte låta bli att svara.

Jag delar hans artikel i kommentarsfältet.

Här är mitt svar:

Tur att han pratade engelska som du förstår. Undrar vad du skulle ha skrivit om det hade varit persiska med en tolk emellan. Av allt Reza Pahlavi sa är det här din rapport?

Är det en arrogant ton och ett hånleende jag tycker mig märka?

Var är framtidsvisionerna som sträcker sig långt bortom en stabil framtid för Iran?

Som politisk kommentator trodde jag att en journalist skulle se kopplingen mellan Iran och konsekvenserna för Sverige och världen. Men vad vet jag? Det är du som är Expressens politiska kommentator, och iranier som jag är enligt dig bara ”hans anhängare”.

Jag satt bara några stolar bort från dig på samma rad, inte som ”hans anhängare”, utan som en sammanbiten exiliranier som under 47 år hoppats att livet äntligen ska bli normalt för mina landsmän. En kvinna som fortfarande vill hem, trots min stora kärlek och tacksamhet till Sverige.

Det är intressant att du irriterar dig över att en iranier – eller en representant för miljoner av oss – uttrycker sig om Sverige, Nato eller talar i riksdagen på inbjudan av två partier. Det känner vi igen: Ni får prata om och till oss, men vi förväntas inte kritisera eller ha åsikter om er.

(Carl Bildt skriver t.ex. ständigt sina patetiska recept för mitt födelseland.) Men hur vågar vi kritisera andra länders utrikespolitik som så djupt påverkat våra liv?

Vi förväntas hålla käften medan andra bestämmer. Vet du vad? Vi är inte med på det längre. Iranier kan inte brinna i all evighet så att resten av världen ska hålla sig varma.

Häpnadsväckande att du sarkastiskt skriver att det inte är svensk utrikespolitik att återupprätta den iranska monarkin. Vem har bett er om det?

Mitt folk massakreras när de reser sig mot en av världens mest brutala teokratier. De är avstängda från omvärlden, och vi i exil mår så dåligt att det inte går att beskriva – vi kan inte ens prata med våra anhöriga.

Varför ska vi inte berätta för omvärlden, som i åratal kastat livlinor till regimen, att de måste sluta?

Varför är det så svårt för dig att förstå att en lidande diaspora till slut påverkar de länder vi bor i? Ryms inte det i yrket som politisk kommentator?

Varför ska vi tåla att se hur den svenska regeringen besökte regimen, hur Löfven träffade Khamenei, hur den ”feministiska regeringen” tog på sig hijab, skrev handelsavtal och bugade inför vårt folks bödlar?

Vet du vad, Viktor Barth-Kron? Vi är trötta på den syn som du och miljoner som du har på oss. Vi är varken slavar, döva, blinda eller dumma. Vi har skyldigheter mot Sverige, men också mänskliga rättigheter – och den rätten kan ingen journalist i en demokrati indirekt neka oss.

Det är beklagligt hur du manipulerar en egen ”sanning” av vår verklighet.

Iran är inte Sveriges problem, men världen är sammanflätad. Vi vägrar dö av brustna hjärtan här medan miljoner i Iran vädjar om hjälp.

Din uppifrån-ner-syn är ovärdig journalistiken. Varför skrev du inget om visionen med politiska partier från vänster till höger i ett framtida Iran?

Iranier har rätt att vara monarkister lika väl som republikaner. Det vi behöver är att avskaffa den islamiska regimen och få en stabil övergång till fria val.

Men för en finfin svensk journalist passar det kanske inte in i bilden. Vi från Iran ska tydligen porträtteras enligt er mall.

Det går inte att sova ner ett folk som har vaknat och insett att de har ett eget land att leva i – och slippa fly från det.

Är inte det en win-win för er också? Då blir ni av med oss och inga fler ”iranska konflikter” på era gator. Och vi får tillbaka vårt hemland."

 

I många frågor så ser man en tidning vilken på nyhetssidorna tex använt uppgifter från Hamas konsekvent under alla år.

Ren smutskastning av Israel och nu deltar man i att göra Prins Reza också till en person vilken bara ska svara för sin fars liv för 50 år sedan. Lyssnar Expressen överhuvudtaget på vad Reza och andra Iranier säger idag?

Det är ofta som jag får fråga mig vad för slags tidning expressen har blivit?  Bo Högrelius.

Leve det kommande fria Iran!

 Det finns en liten klick splittrare av kampen för ett fritt demokratiskt Iran, de lider av illvilja och hat. Att Reza klart och tydligt har deklarerat att han är för demokrati, fria val och alla kvinnors rättigheter hjälper inte. 

Ofta står div. kommunister och islamister i spetsen för dessa splittrare. De vill ju inte ha demokrati!

Kommunisterna vill ju inte lära av historien , de hjälpte mullorna till makten och som tack blev de slaktade. Hur man kan vara så korkade är en gåta!

En låst hjärna kan fantisera fram vad som helst!

 

Årets bild visar en kvinna som sitter i en plaststol. Tittar hon på röken efter en bomb? Eller tänker hon något som hänt i hennes liv? 

Eftersom bilden är tagen i närheten av Gaza så blev hatet på nätet stort som vanligt. Men vad visste dessa hatare? Ingenting visar det ju sig. Johan Romin i  tidningen Fokus har gått igenom detta och skriver:

E n bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Men frågan är om det inte snarare är så att en bild triggar igång tusen fantasier?

Den är tagen i södra Israel och föreställer en kvinna i solhatt som sitter i en plaststol och blickar ut över Gazaremsan, medan den israeliska armén tycks bomba på andra sidan gränsen.

Bilden, som är tagen av DN-fotografen Alexander Mahmoud i den israeliska staden Sderot den 7 oktober 2025, har satt igång en tsunami av hat mot israeler, som utmålas som blodtörstiga. På SVT:s instagramkonto har människor skrivit saker som ”de har picnic och jublar när palestinier mördas. Ren ondska”. En annan skriver ”Vilken sjuk ondska”. Någon jämför bilden med filmen Zone of interest som handlar om hur nazisten Rudolf Höss lever ett familjeliv alldeles bredvid Förintelselägret Auschwitz.

Att DN-bilden gjort människor extremt upprörda är tydligt. Och kanske är det precis därför som den också fick utmärkelsen ”årets bild”. För i motiveringen till priset står det ingenting om sammanhanget eller vad bilden egentligen visar, i stället spär man på fantasin om bilden: 

”Som betraktare kan man välja att se bilden som en illustration av den komplexa verkligheten i Mellanöstern: Några lever ett till synes relativt normalt liv, medan andra kämpar för överlevnad bara några kilometer bort”

Men vad visar bilden egentligen? Vem är kvinnan och vad är det för bombning? Och vad säger de märkliga stenarna som är nära hennes fötter?

Dessa stenar ger ledtrådar vad det kan röra sig om för plats. Kanske går det att lista ut var vi befinner oss?

Platsen där bilden är tagen heter Four memorial och ligger på en höjd nära staden Sderot i södra Israel. Platsen är en minnesplats som uppmärksammar fyra unga killar som tjänstgjorde i Israels armé 2014 och som hamnade i ett bakhåll då beväpnade Hamasmän kom upp ur en tunnel nära platsen och dödade allihop. Stenarna framför kvinnan skildrar dådet: ”Skadades omedelbart”, ”träffades direkt”, ”En fruktansvärd dag”, ”hand på gevärets kolv”, ”brända”, ”en direktträff av en RPG”, ”plötsligt en explosion”, ”hetta”.

Kvinnan är alltså en besökare på en minnesplats över dödade i ett terrorattentat.

Bilden som blivit årets bild i Sverige är tagen den 7 oktober 2025, alltså på tvåårsdagen av Hamas omfattande terrorattack mot Israel samma datum 2023. Detta är en dag för sorg i Israel, då anhöriga och vänner till de 1200 offren för Hamas terrordåd söker sig till minnesplatser för att hedra dem som mördades den dagen.

Kvinnan i plaststolen är troligen en sådan sörjande person. Hon var inte där på picknick. Hon jublande inte. Hon satt inte och tittade på krig för nöjes skull. Hon satt kanske där och tänkte på sin mördade son eller dotter när det helt plötsligt bombades på andra sidan gränsen.

Nu blev hon i stället jämförd med nazisten Rudolf Höss av några som troligen aldrig någonsin besökt Israel och ännu mindre troligt vet något om konflikten.

Vad var det då för bombning som bilden visar? Nyheter från denna dag, bland annat i BBC, berättar att militanta grupper på morgonen beskjutit Israel med raketer. Därför har det israeliska flygvapnet troligen försökt slå ut avskjutningsramper. Det skedde också attacker mot olika israeliska posteringar dessa dagar, då Hamasmän gick till attack ungefär på samma sätt som under tunnelattacken 2014.

Om man är på en plats och blir vittne till en bombning, är man då en som ”jublar”?

2014 befann jag mig i södra Turkiet på gränsen till Syrien, alldeles nära staden Kobane som just då attackerades av terrorsekten Islamiska staten, IS. Då stod även jag och tittade hur bomber slog ned på andra sidan gränsen. Det var ingen picknick, det var extremt obehagligt. Men hade någon tagit en bild på mig kanske den också vunnit pris som årets bild som visade ”en cynisk krigsturist med kameran i högsta hugg”. Tolkningen ligger i betraktarens öga.

Denna text riktar ingen kritik mot fotografen Alexander Mahmoud, han har bara tagit en bild, och fått ett pris. Men alla som gått igång på bilden och som menar att den visar nya Rudolf Höss, borde ta sig en funderare. En bild säger inte alltid mer än tusen ord. Den kanske bara säger: ”Det sitter en kvinna i en plaststol på en minnesplats och det bombas i närheten”.

Johan Romin Fokus

Fotografen Under Årets Bild-galan på Biblioteket Live i Stockholm vann Dagens Nyheters fotograf Alexander Mahmoud både pris för Årets bild och Årets fotograf. Han vann även pris i ytterligare tre klasser

Ann

Brottslig "vård"!

 Klas Hjort skriver förtjänstfullt om brotten i sjukvården och slutar sin ena artikel i Bulletin så här: "Brotten är inte bara brott i juridisk mening; det är också något annat som förstörs - offrens värdighet och trygghet. Hur ska en gammal människa någonsin kunna lita på hjälp igen om hon har hotats, utsatts för övergrepp eller blivit bestulen? Särskilt när brotten ofta begås i deras hem.

Om mörkertalen är så omfattande som det befaras, är övergreppen mot äldre i Sverige vår version av massvåldtäkterna mot unga i Storbritannien. På samma sätt har brotten mörkats och det offentliga har tonat ner omfattningen. Det är i så fall en grotesk skandal."

När jag läser flera artiklar om hur utländska män från mellanöstern hånar gamla människor, våldtar äldre kvinnor SAMT filmar allt vidrigt och lägger ut det på internet  så blir jag liksom så många andra nästan hatisk!

Själv har jag många år i yrket som sjukvårdsbiträde och även anställd inom hemtjänsten och blir så upprörd över att detta yrke dras ner i smutsen på detta sätt. Dessutom blir jag så f-b på dessa kvinnliga chefer som uppvisar vilka våp de är, de skulle aldrig få vara chefer.

I fallet med killen i Örebro som betett sig som den dåre han antagligen är så blev han återinsatt i arbetet efter 30 dagar ledigt!  Chefen har på detta sätt visat hur oduglig hon är.

Det ska sägas att även jag har haft en mängd kvinnor som chefer och de har sannerligen inte heller kunnat sköta sitt jobb. Småaktiga och skvallriga och gått på känslor som inte hör hemma hos en chef som ska uppträda korrekt.

Det Sverige vi ser idag är en spegelbild just av hur dessa chefer, politiker, tjänstemän osv sköter sitt förvärv. 

Det är inte bara sjukvården som dras med problem, se bara hur potentaterna med grön blick har skött allt från batterifabriker till stålverk. Skött och skött ? Svindel och bedrägeri allt medan vänsterpolitiker har ropat halleluja!

Värst är ändå att läsa hur sjukvård av oss gamla bedrivs på många håll med inkvoterade män från kulturer där man föraktar kvinnor gravt.

DET är så man sakta förstör ett land! 

Klas Hjort igen :"Särskilt en bild tycks ha etsat sig fast: mannen som lyfter en äldre kvinna som om hon vore ett föremål. Det är något i den scenen som går bortom bara övergreppet och i stället lyser av förakt. Detsamma gäller hans språkbruk. Att kalla en kvinna apa, en annan hora och i övrigt förnedra människor som saknar möjlighet att försvara sig. En äldre kvinna blev dragen i näsan samtidigt som han tutade. Hon behandlades mer som en leksak än som en människa med ett liv och en stolthet. Att behandla medmänniskor på det sättet är inte bara rått, det är avslöjande. Särskilt när han är i deras hem, de kan inte fly."

Hjärntvätt gör människor korkade!

 Ända sedan 1979 har den islamistiska diktaturen hotat med att utplåna Israel och alla judar. Med atombomben de tillverkar. De har nu anrikat uran länge så de är snart framme vid att framställa bomben.

Vänstern som hjälpte islamisterna till makten tiger som muren eftersom de hatar judar. Man ser dagligen mullornas flaggor i olika palestinatåg.

Hamas är ju en avdelning lydande Iran och är så korkade att de inte förstår att även alla araber i Gaza dör om atombomben fälls över israel. Men de tror ju att de kommer till himmelriket när det smäller.

Svensk vänster är usel och utan tankar över vad som håller på att hända.

BRA att USA och Israel har tagit Irans hot på allvar och hjälper Irans plågade folk.

Skogkär: Öppna gränser för att Gud vill det! /Bulletin.

 

För att vara opolitisk – vilket den utger sig för att vara – har Svenska kyrkan väldigt ofta väldigt bestämda åsikter i samtidens politiska stridsfrågor. Åsikter som närmast undantagslöst ligger väldigt tydligt till vänster. Ett av de bästa exemplen är migrationspolitiken, som enligt ledande företrädare för Svenska kyrkan är både vansinnig och omänsklig.

Landets kyrkor mobiliserar på nytt för vad den kallar en human migrationspolitik – vilket bör tas för vad det är: kodord för öppna gränser. Sveriges kristna råd har uppmanat till förbön under fastetiden för “alla som drabbas av dagens migrationspolitik”.

Just påsken är en tid då präster och prelater tagit för vana att höja rösten i flyktingfrågan. Inför påsken 2005 drev Sveriges kristna råd med Svenska kyrkan i spetsen påverkanskampanjen Påskuppropet för en allmän flyktingamnesti.

Så har det fortsatt. I september 2015, vid en tidpunkt då Sverige tog emot omkring 10 000 asylsökande i veckan, slog Sveriges dåvarande ärkebiskop, Antje Jackelén, fast:

“Det är fegt att skylla på bristande möjligheter när det är brist på vilja det handlar om.”

Ett uttalande som ger en fingervisning om vad Svenska kyrkan ser som en rimlig migrationspolitik.

I dag är en av Svenska kyrkans tydligaste röster mot den nuvarande migrationspolitiken biskopen i Stockholm, Andreas Holmberg.

“Det är en dygd, den går som en röd tråd genom hela Bibeln, att vi ska välkomna, vi ska ta emot främlingen, flyktingen, invandraren, oavsett vem hen är eller om vi känner henne”, förklarade Holmberg i Aktuellt (3/2) i en debatt med Kristdemokraternas riksdagsledamot Hans Eklind.

Deus vult, Gud vill det, som de kristna korsfararnas devis löd en gång. Numera är det politiska korståg kyrkan ställer sig bakom. Men även i dag sker mobiliseringen med hänvisning till högre makter, till vad Gud vill, Jesus sagt och vad som står i Bibeln.

Holmberg hävdar, som biskopar brukar hävda, att kyrkan inte är politisk. Att kristen tro varken är höger eller vänster.

“Jag är inte röd, blå, grön eller har någon annan politisk färg utan uttalar mig som representant för Svenska kyrkan – en bred folkkyrka med över fem miljoner tillhöriga som röstar på alla möjliga partier”, förklarar Holmberg i ett debattinlägg med titeln Tre år med Tidöavtalet.

För den som läst den alltför tidigt bortgångne idéhistorikern Johan Sundeens standardverk 68-kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 blir sådana försäkringar lätt komiska. En bättre illustration av begreppet “den långa marschen genom institutionerna” än Sundeens exposé över hur vänstern tog makten i Svenska kyrkan från det sena 1960-talets vänstervåg och framåt är svår att finna.

De fem miljonerna i vars namn Holmberg talar har olika åsikter om migrationspolitiken. Och en klar majoritet har med all säkerhet en helt annan uppfattning än Svenska kyrkan. Men det bekymrar inte biskopen.

Läs även: Skogkär: Svenska kyrkan tror på Länsstyrelsen

För att vara varken höger eller vänster intar Holmberg, som brukligt är bland Svenska kyrkans företrädare, på område efter område tydliga och radikala vänsterståndpunkter. Ska det föreställa en ren slump?

När kyrkan tar ställning i politiska frågor så sker det med utgångspunkt i Bibelns texter och den kristna traditionens grundläggande dygder, hävdar Holmberg. Inget annat. Det är tydligen så han kommer fram till att Israel begår folkmord i Gaza. Och stödet för sina åsikter i klimatpolitiken hämtar biskopen givetvis också ovan där.

“I denna klimatnödens tid kallar Gud oss till omvändelse. Världens länder måste agera, framför allt rika länder som historiskt bär det största ansvaret för den kris vi befinner oss i”, förklarade Holmberg inför sin avresa till FN:s klimattoppmöte COP30 i brasilianska Belém i november förra året.

Ett problem, ett av flera, för den som vill göra Bibeln till politiskt och moraliskt rättesnöre, är att det gått några tusen år sedan den skrevs. Under dessa årtusenden har världen genomgått en del förändringar.

Vilken migrationspolitik bedrev den romerske kejsaren Augustus och hans efterträdare Tiberius, som härskade i Rom under Jesu tid? Hur såg integrationspolitiken ut i Romarriket? Erbjöds LFI-undervisning – latin för invandrare? Var främlingen omedelbart kvalificerad att få ta del av den romerska välfärden?

Medan migrationspolitiken tydligen kan utformas i enlighet med Bibelpassager om gästfrihet som anses eviga och oföränderliga, finns det andra delar av Den heliga skrift som Svenska kyrkan tolkat om efter behag.

Redan i första Mosebok står det att “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem”. I tredje Mosebok är det föreskrivet: “Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” Detta är passager som är svåra att förena med Svenska kyrkans nuvarande hållning i hbtqia+-frågor. När det passar har kyrkans män, kvinnor och icke-binära inga problem med att anpassa sin tolkning av vad som står i Bibeln till det för dagen politiskt korrekta.

Det finns argument för dagens migrationspolitik, det finns argument mot den. Men att något är Guds vilja är inte ett argument, i alla fall inte ett förnuftsargument. Det är diktat med hänvisning till en påhittad himmelsk auktoritet som det inte finns några rationella skäl att böja sig för.

Läs även: Fornäs: Svenska kyrkan är socialdemokrati i Guds namn

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Barnens värld kontra de vuxna!

 Detta skrev jag i Gnistan år 1988. Skrev samma i Internationalen men blev totalt kölhalad av kvinnorna där. Jag var en mörkerman i deras ögon, någon drog till med "brun"! 

I dagens nummer av Epoch Times skriver Unni Drougge också om barn kontra vuxna. Det är många år mellan dessa artiklar men ämnet verkar inte ta slut! Se här:

Mammor i utsatta områden, med understimulerade barn, ska inte längre ha privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Förskolan ska bli obligatorisk och avgiftsfri från tre års ålder för barnens sociala utveckling. En ratad rättighet blir nu en skyldighet. Och det är väl inte mer än rätt?

Förra året föreslog regeringens samordnare Gulan Avci (L) att förskolan skulle bli obligatorisk och avgiftsfri för alla barn från tre års ålder. Motiveringen var att förskolan lägger grunden för barns språkinlärning och sociala utveckling och att alla barn därför ska ha samma rätt till en bra start i livet, vilket Avci ansåg ”trumfa föräldrars rätt att kunna neka sina barn att gå i förskola”. Förslaget blev mycket omtvistat och landade så småningom i en vidare utredning där obligatorisk förskola endast skulle komma i fråga för nyanlända och språksvaga barn.

Men idén blottar en syn på hemmet som redan Alva Myrdal gick hårt ut med när hon 1935 lanserade ”Storbarnkammaren” – grunden till vår moderna, storskaliga förskoleverksamhet. I den myrdalska visionen var hemmet en alltför torftig miljö där barnens behov av social och mental stimulans inte kunde tillgodoses av hemmamammorna. I stället skulle barnens fostran till samhällsdugliga medborgare skötas i organiserad, offentlig regi med hjälp av utbildad personal och pedagogiskt korrekta leksaker. Syftet var också att få ut mammorna i förvärvslivet så att de kunde höja både statens intäkter och den låga nativiteten. Kort sagt: staten dög bäst till att sköta barnen och föräldrarna dög bäst till att sköta jobbet. Sedan dess har den myrdalska uppfattningen om statens övergripande föräldraansvar stått som hugget i sten.

I dag är runt 94 procent av alla barn i åldern 3–5 år inskrivna vid förskolan.

Men Alva Myrdals negativa inställning till hemmet som bristfällig miljö för barnens sociala och mentala utveckling har inte alltid varit allenarådande. Ända sedan industrialiseringen tog fart har det funnits ett spänningsfält mellan hemmet och lönearbetet som orsakat återkommande driftstörningar längs det kvinnopolitiska reformarbetet.

Under 1900-talets första decennier hade de arbetande kvinnorna en arbetsdag på över tolv timmar. Men i och med arbetarrörelsens (manliga) organisering i fackförbund som förhandlade till sig högre löner kunde även arbetarfamiljer åtnjuta de privilegierade klassernas livsstil, där mannen var familjeförsörjare och kvinnan ansvarade för hem och barn.

På 1950-talet nådde hemmafruidealet sin höjdpunkt, och husmoderns uppgifter togs på största allvar. Man ansåg att mannen presterade bättre på jobbet genom att välkomnas av den hemarbetande hustrun i ett skinande rent hem där han trakterades med lagad mat både till lunch och middag.

Men under 1960- och 70-talens samhällsekonomiska uppsving tågade kvinnorna ut ur hemmet och in i arbetslivet. Industrin behövde frigöra den stora arbetskraftsreserv som kvinnor utgjorde och kvinnorna ville frigöra sig från sitt ekonomiska beroende av en man. Bilden av den rekorderliga husmodern med sitt blankputsade silver byttes ut mot ett valiumknaprande vrak, instängd i hemmafrulivets mördande tristess.

I samma veva avskaffades sambeskattning mellan makar, barnomsorgen byggdes ut, och de sysslor som kvinnor förr skötte i hemmet organiserades som lönearbete.

Nu ska det inte förnekas att lönearbetet har haft stor betydelse för kvinnors självständighet och tillgång till andra sociala sammanhang än familjen, men det har också medfört otrygghet och ohälsa. Inte nog med att den lågavlönade välfärdssektorn sysselsätter flest kvinnor, den har också gjort arbetsbelastningen omänskligt tung, med åtstramningar och lönsamhetskrav. Och när småbarnsmammor ropat efter kortare arbetstid har facket ropat efter heltidsarbete. Kvinnornas uttåg ur hemmen till en hungrig arbetsmarknad gav alltså inte den tillfredsställelse som utlovats.

Ingenting har liksom blivit riktigt som det var tänkt under den kvinnliga frigörelsens färd från dockhem till daghem och rutavdrag åt alla. Därför har utbrott av hemlängtan blossat upp då och då längs arbetslinjens raka spår. Vare sig det gäller Gröna vågare som flyttat ut i spenaten, där de hoppats kunna leva av markens grödor allena, eller nostalgitrippande influencers som förevisar klassiska husmorssysslor, eller tv-underhållningens strida ström av hemmamys med inredningstips, köksrenoveringar, matlagning och odlingslotter, så tycks drömmen om hemmet som en fridfull oas aldrig förlora sin lockelse.

Trots alla varningar och förmaningar om hemmet som kvinnofälla och arena för våld och hedersförtryck, kvarstår hägringen om den lyckliga familjen i ett ombonat hem, fastän det sällan ser ut så i en barnfamiljs bostad efter arbetsdagens slut. Ändå är det som om vi bär på en sorts fantomsmärta från en svunnen tid som de flesta inte ens har upplevt, en tid då mor stod vid spisen och far kom hem till dukat bord och snälla barn. Fler än vi tror kan nog i hemlighet drömma sig bort till de föråldrade könsrollernas förföriska skimmer, men desto färre är det som talar högt om det. Risken att trampa på det dåliga samvetets ömma tår ligger farligt nära. Även expertis inom barnpsykologisk forskning som antyder att små barn kanske själva skulle föredra att vara hemma framför att vistas på institution i stojiga barngrupper, väcker stark anstöt bland yrkesarbetande mammor, kanske särskilt bland dem som innerst inne också skulle föredra att stanna hemma på heltid och ta hand om sina 1,4 barn medan de ännu är små. Men eftersom den stora majoriteten småbarnsföräldrar inte har den valfriheten är det klart att de blir förbannade av att pådyvlas skuldkänslor. Och det är då de lyssnar till ekot från Alva Myrdals teser om hemmets alla brister. Det är också då ropen hörs skalla från lång och trogen kvinnokamp, ropen om mammors rätt att gå till jobbet och barnens rätt att gå i förskola, rättigheter som förpliktar och manar till tacksamhet.

Men så klampade Gulan Avci in med sin propå om obligatorisk förskola redan vid tre års ålder. Och då var det slut på tacksamheten från resursstarka svenska småbarnsföräldrar, vars barnsäkra hem är översållade av pedagogiskt utformade leksaker och där mammornas bildningsnivå är högre än någonsin.

Därför fick det socialpolitiska målet justeras och riktas om mot en minoritet, närmare bestämt mammor i utsatta områden med understimulerade barn i undermåliga hem, en grupp som Alva Myrdal säkert skulle ha älskat att få ta itu med. Nu ska denna grupp inte längre kunna åtnjuta den valfrihet som flertalet småbarnsfamiljer fått avstå – privilegiet att slippa arbeta och vara hemma med barnen. Nu är det bara de som måste följa det kommande kravet om obligatorisk förskola för barn som fyllt tre. Det som från början var en ratad rättighet kommer därmed att bli en skyldighet.

Och det är väl inte mer än rätt?

Unni Drougge
Journalist, författare
unni.drougge@epochtimes.se

Att såga på den gren man sitter på!

 

I många år har nu Sverige liksom flera andra nationer helt bortsett från hur islamister nästlar sig in i våra samhällen. Lena i tungan så bearbetar man allt från kommuner till stat och organisationer. 

Ingen har brytt sig om att ta reda på historien bakom"brödraskapet" och dess politik. Tex att de i alla år stödde nationalsocialismen !

I Sverige där socialdemokrater styrt har man givit stora belopp i stöd till deras verksamhet. Låtit dem bli partimedlemmar långt upp i ledningen. 

Ska man kalla det aningslöshet, dumhet eller okunskap?  Nej, jag tror att det är uttänkt för att vinna röster från invandrade människor. Man spelar rysk roulette helt enkelt.

I Eu finns det nu emellertid  ett uppvaknande och Magnus Norell kan berätta mer om detta i veckans nummer av Epoch Times!

Den 18 mars anordnade den största partigruppen i Europaparlamentet (European People’s Party, EPP) ett förmiddagsseminarium om Muslimska brödraskapet (MB).

Syftet var att, i ett första steg, sätta sökarljuset på det hot som MB faktiskt utgör för EU-länderna och den sekulära, öppna och demokratiska statsbildning EU har byggt upp. Seminariet var uppdelat i två paneler med tre föreläsare i varje. Den första panelen behandlade hur MB arbetar och framför allt hur de infiltrerat olika samhälleliga institutioner i de länder de är aktiva i.

Den andra panelen (där undertecknad ingick) fokuserade på hur MB kan bemötas och hur politi­­ker kan och bör hantera banden till MB. Ett av de mest effektiva sätten för MB att öka sitt inflytande i våra demokratier har ju varit att använda sig av befintliga politiska partier och inifrån dessa skaffa sig separata rättigheter och undantag från majoritetssamhällets vedertagna strukturer.

Alltsedan 1928, då MB bildades i Egypten, har målet varit att omvandla samhällen till sharia­baserade sådana och – på lång sikt – skapa en gränslös islamisk nation. Tidigt upplevdes MB:s aktivister som ett hot mot de muslimska staterna i Menaregionen (Mellanöstern och Nordafrika), och efter andra världskriget (då MB aktivt stödde det nazistiska Tyskland) etablerade sig MB i Europa. Ett Europa vars öppna, demokratiska samhällen var relativt enkla att skapa organisationer i. I Sverige dök de första MB-affilierade organisationerna upp under 1980-talet. Sedan dess har dessa organisationer vuxit i styrka och skaffat sig en position i samhället där deras företrädare regelbundet får representera ”muslimer” i allmänhet. Ett faktum som blev pinsamt tydligt i den rapport från franska inrikesdepartementet som publicera­­des våren 2025 och där de svenska Socialdemokraterna lyftes fram som det viktigaste skälet till att MB lyckats så bra just i Sverige.

Brysselseminariets kanske viktigaste slutsats var att uppmärksamma det faktum att MB strävar efter att segregera samhället, där Europas muslimska medborgare ses som en separat, homogen samling med gemensamma företräden, och att MB är den representant dessa medborgare behöver. MB bidrar därmed till en ökad polarisering och skapar spänningar och konflikter mellan den specifika nationella identiteten och det transnationella samhälle MB eftersträvar. Att delar av Sverige fortfarande inte förstått det problemet visade sig när Islamic Relief – en av MB:s viktigaste organisationer – under flera veckor i mars gjorde reklam på allmänna transportmedel i både Stockholm och Göteborg. När svenska skattebetalare betalar för reklam från en antisemitisk, kvinnoförnedrande och separatistisk organisation har det gått långt.

Magnus Norell

Statsvetare och terrorexpert

magnus.norell@epochtimes.se

Svenskt bistånd trots att palestinier inför sharia!

 

Till de svenska biståndsmålen hör att "motverka extremism" och skapa "förutsättningar för fredlig utveckling". Hur rimmar det med den palestinske presidenten Mahmoud Abbas planer på att skriva in de löner som betalas ut till i Israel dömda terrorister i grundlagen, frågar sig Ulf Cahn.

 

Stian Lysberg Solum foto 

Just nu handlar förstås all nyhets­rapportering kring Mellanöstern om Iran och det pågående kriget. Men jag vill skriva om något helt annat, en process som pågått i all tysthet, åtminstone i väst, sedan i början av februari.

Den 7 februari presenterade den palestinska myndigheten ett förslag till ny grundlag för president Mahmoud Abbas. Vi ska inte glömma att myndig­heten är en diktatur, så i praktiken betyder detta att Abbas har tagit fram ett förslag som han presenterat för sig själv. 

Förslaget ger en konkret bild av hur en framtida palestinsk stat skulle se ut, vilka ideal och synsätt som skulle styra. Det är knappast något som vi i Sverige eller alla andra med väster­ländska värderingar kan stå bakom. Särskilt som vi finansierar den palestinska myndigheten med miljard­belopp varje år.

Låt mig ta några exempel.

Sharia införs som ”primär källa för lagstiftning” (Art. 4), vilket inte är förenligt med en rättsstat i väster­ländsk mening. Det strider också mot bistånds­mål som att "främja demokratisk utveckling" och "god samhälls­styrning" samt "stärkt kapacitet för rätts­statens principer”.

Sharia som lagkälla är förstås också oförenlig med full­ständig jämställdhet för kvinnor, och strider mot bistånds­målen "stärkt respekt för mänskliga rättig­heterna" samt fokus på "jämställdhet" och "kvinnors rättigheter".

Pay for slay, det vill säga lönerna till i Israel dömda terrorister och till deras familjer, skrivs in i grund­lagen (Art. 24 och 44). Det strider mot bistånds­målen att "motverka extremism" och skapa "förut­sättningar för fredlig utveckling".

När jag skriver hur de olika artiklarna strider mot bistånds­mål syftar jag på svenska biståndsmål. Tidigare när SIDA utvärderat hur det svenska biståndet till palestinierna utfallit, har man kommit fram till att inga bistånds­mål nåtts. Och varje gång har man angett ”ockupationen” som anledning. Palestinierna och president Abbas har alltså inget eget ansvar.

Det blir väldigt svårt för SIDA att skylla på israelerna när palestinska myndig­heten vill ha lagar som inför sharia som primär källa för lag­stiftning, och att dödandet av judar även fortsatt ska belönas.

Det blir väldigt svårt för SIDA att skylla på israelerna när palestinska myndig­heten vill ha lagar som inför sharia som primär källa för lagstiftning,

Det finns fler exempel på artiklar i förslaget som milt uttryckt är tvek­samma. Det gäller bland annat att man tar bort all koppling mellan det judiska folket och Jerusalem, skriver att Jerusalem är Palestinas huvudstad, förslagets syn på fredlig samexistens med Israel och frågan om religions­frihet i det palestinska samhället. Även detta bör vara oacceptabelt för de flesta med allmänt sunt förnuft. 

Få i Sverige verkar känna till förslaget till ny palestinsk grundlag och det diskuteras inte i politiska kretsar eller i medierna. Antingen är man inte intresserad eller så vill man inte tala om saken. Dock finns ett undantag. Utrikes­minister Maria Malmer Stenergard fick en skriftlig fråga i riksdagen (2025/26:524) om utkastets många fråge­tecken, men passade tyvärr inte på att räta ut något av dem. 

Förslaget borde väcka debatt, inte minst inom regeringen, UD och SIDA, som satsat mång­miljard­belopp på de palestinska områdena bara under det senaste årtiondet. Ingen annan jämförbar mottagare kommer i närheten av dessa summor per capita.

Till detta kommer den politiska prestige som svenska regeringar under åren investerat i den palestinska myndigheten. Trots – eller kanske snarare på grund av – detta är det påfallande tyst om vad det är för typ av stat som regeringen under Stefan Löfven lät erkänna 2014. Det är också tyst om vart detta stats­bygge är på väg.

Jag förväntar mig mer av Sveriges regering, UD och SIDA.

Ulf Cahnkommunikationschef, Med Israel för fred (MIFF)

Amir och hans revolutionära mor!

 

Amir Yaghmai امیر یغمایی

@amir_yaghmai83

1994.Jag är runt 10 år. Min mamma är i Sverige – på uppdrag av organisationen. Under några dagar bor hon på deras kontor. Sista dagen ses vi i Guldfynd i Kista centrum. Hon frågar vad jag önskar mig. Jag väljer en Tors hammare i brons. Hon köper den till mig. Jag tror att det är ett avsked mellan mamma och son. I sista stund, precis innan hon tar farväl, säger hon: “Amir, jag kom inte hit för att träffa dig. Jag är här på uppdrag av organisationen.” Världen stannar upp. Allt går i slow motion. Jag minns varje sinnesintryck – hur mina andetag förångas i den kyliga luften, exakt var jag står i uppförsbacken, och framför allt hur mitt hjärta går sönder. Jag ville känna mig behövd. Efter flera års frånvaro trodde jag att hon kom för mig. Men istället fick jag veta att jag var mindre värd än organisationen. En känsla som bekräftades om och om igen under min uppväxt. (Bilden är från denna tillfälle)