Ser vi ett nytt "Libanon" växa fram?

 ”Islamiska republiken Sverige, Walla!” Foto: Vladikuzasnij, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Enligt vissa studier kommer Sverige att ha 30 procent muslimer år 2050. Om så är fallet lär Sverige ha passerat en brytpunkt med enorma och oåterkalleliga konsekvenser, skriver Paul Holmgren.

4 maj 2026 05:30

Paul Holmgren

"2050 ligger runt hörnet. Ett barn som börjar skolan i dag möter detta Sverige som vuxen, och det är därför frågan om 30 procent muslimer måste behandlas som en konkret riskanalys och inte som en avlägsen framtidsbild som man kan skjuta framför sig.

Siffran kommer inte ur fantasin. Pew Research Center har i ett högscenario beräknat att Sverige kan nå 30,6 procent muslimer år 2050 vid fortsatt hög migration, och det gör att just denna nivå blir relevant att stanna upp vid, eftersom den visar vad som händer när de mönster vi redan ser i dag förstoras till en nivå där de påverkar hela samhällsstrukturen.

Det avgörande är koncentrationen. Trettio procent i riket betyder inte trettio procent överallt, utan det innebär kommuner, stadsdelar och skolor där andelen kan ligga på 50, 60 eller 70 procent, och det är i dessa miljöer som normbärandet flyttar från den tidigare majoriteten till den nya och där vardagen börjar formas av andra referenser än de som länge har präglat Sverige.

Då förändras politiken. Kommuner med sådana majoriteter får andra frågor, andra krav och andra hänsyn, och frågor om religionens plats, könsseparation, religiösa skolor, familjenormer och i förlängningen även rättsliga principer med religiös koppling får en helt annan tyngd, inte genom ett plötsligt systemskifte utan genom en rad beslut där varje enskilt steg framstår som rimligt men där helheten rör sig i en ny riktning.

Det är så parallella system växer fram, först som social norm, sedan som informell ordning och därefter som politiskt tryck, och i det läget finns svensk lag kvar på papperet samtidigt som vardagen i allt större utsträckning börjar styras av andra lojaliteter som familj, klan, religion och grupp.

Lärare, socialsekreterare, poliser och journalister väger redan i dag sina ord i vissa miljöer, och vid en utveckling mot trettio procent kommer de att väga dem ännu mer, vilket gör att det offentliga samtalet blir trängre och att frågor som redan nu upplevs som känsliga blir ännu svårare att tala öppet om, trots att just dessa frågor blir mer avgörande för samhällets utveckling.

Där ligger en av de största farorna, eftersom ett samhälle som gradvis förlorar sitt språk för att beskriva problem också förlorar sin förmåga att hantera dem."

Resten får du läsa på Bulletin.

https://bulletin.nu/holmgren-islamisering-trettio-procent-blir-brytpunkten

ATT underminera vårt land!!

 

Men hon får också mothugg! Med all rätt! Det är en del skribenter och även politiker vilka använder sig av vår demokrati för att underminera denna rätt som svenskar har kämpat för sedan 1800-talet.  Sakta men säkert har även islamisterna utnyttjat demokratin och dessvärre har många inom all sorts vänster hjälp dem med allt från bidrag till bygglov för deras propagandacentrum, moskéer! Iran och Turkiets islamistcentrum.

Snacka om att såga av den gren man sitter på. Vi kan ju vända vår blick mot England och se vad som händer där. Sharia införs på allt fler ställen.

Judar mördas öppet. 

Knivdåd allt vanligare. 

ATT öppna sina gränser på vid gavel som nu både mp och V propagerar för är ju det vansinne vi såg 2015!   Hur kan man överhuvudtaget gå ut med sådan valpropaganda? Men förklaringen för vänsterpartiets del är ju att de inte ser till svenska folkets väl och ve.  Det var ju bara att se hur deras 1 maj tåg såg ut. OCH för all del även sossarnas knäfall för Hamas -iran!

Karin Bruce 

rosSnetopdl4m3171fa09i246gt53382f79i51lftm2h60gicm7n4 2211ii ·

”Omänskliga krav för medborgarskap”. Och de omänskliga kraven är alltså att kunna tala svenska, att inte vara kriminell och att vara självförsörjande. För att nyansera detta lite: detta är alltså samma krav som i stort sett hela EU har. Vem fn är Somar (frilans ETC och Aftonbladet) att kalla oss svenskar för fascister för att vi ställer lite grundläggande krav på den som vill bli medborgare i vårt land? Vi har förfäder som byggt ett av världens främsta välfärds- och välståndsländer som hon och närmare 200K av hennes landsmän från Syrien drar nytta av varje dag. Lite tacksamhet, hyfs och anständighet vore på sin plats.

Det är alltså ingen mänsklig rättighet att bli svensk medborgare! Passar inte kraven finns det 194 andra länder att välja på.

MOD! Roger Sahlström har ett mod som fler borde ha!

 

När hatet syns – men inte räknas

Det som finns dokumenterat på film borde vara det enklaste att förhålla sig till. Ändå räcker det inte. När verkligheten är tydlig men lagen tvekar uppstår en spricka som riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten.

Det som går att spela upp, granska och verifiera borde lämna väldigt lite utrymme för tvekan. Händelser som finns på film är konkreta, synliga och möjliga att pröva i efterhand. Ändå räcker det inte. När en människa kan utsättas för spott, slag och hot på öppen gata – inför vittnen, inför polis och inför kameror – och detta ändå inte anses bära ett tydligt uppsåt, då uppstår en spricka mellan det vi ser och det rättssystemet väljer att erkänna.

Det är i den sprickan som problemet börjar.

Förra året gick jag genom Stockholm med en israelisk flagga i handen. Jag rörde mig från Odenplan ner mot Sergels torg, parallellt med en massiv demonstration till stöd för Hamas som fyllde stora delar av innerstaden med tiotusentals deltagare. Jag gick alltså inte i demonstrationståget, utan bredvid det – längs samma stråk, i direkt anslutning till det.

Det var inte en neutral promenad i ett neutralt rum, utan ett medvetet steg rakt in i en situation där alla förstod att det fanns en spänning.

I praktiken var det jag ensam mot en folkmassa på omkring 30 000 människor.

Polisen visste det också. Därför gick jag inte ensam. Runt mig fanns nio poliser som följde varje steg jag tog genom staden. Deras närvaro var ett tydligt erkännande av att detta inte var normalt. I ett fungerande samhälle ska du inte behöva ett sådant skydd för att bära en laglig flagga genom huvudstaden, men den här dagen gjorde du det.

Och ändå räckte det inte.

Det som började med blickar och kommentarer förvandlades snabbt till något annat. Spottloskor, kastade föremål och människor som försökte slita flaggan ur mina händer. En person tog sig hela vägen fram och slog mig. Det var inte en enstaka händelse utan ett tydligt mönster, riktat mot mig. Mitt i detta hörde jag också orden som säger mer än något annat: att jag borde gasas.

Allt finns dokumenterat på film. Inte som ett minne som kan förändras över tid, utan som konkret verklighet, bild för bild. Det som hände är inte oklart och det är inte öppet för tolkning.

Ändå har polisen valt att lägga ner ärendet, med motiveringen att det inte går att styrka uppsåt.

Jag är medveten om att uppsåt i juridisk mening kan vara en komplex fråga, särskilt i situationer med många inblandade. Men det är svårt att bortse från det som faktiskt syns. Att spotta på någon är en medveten handling. Att slå någon är en medveten handling. Att försöka slita något ur någons händer är en medveten handling. Att skrika att någon borde gasas är inte ett missförstånd eller en olyckshändelse.

Det är hat.

Så vad är det egentligen man menar när man säger att uppsåt inte kan styrkas i en sådan situation? Vad är alternativet? Att allt detta skedde utan vilja, utan avsikt, utan medvetande? Det är en slutsats som är svår att förena med det som faktiskt hände.

Och det är här frågan blir obekväm.

För jag bar en israelisk flagga. Det var det som gjorde mig till ett mål. Ingen i Sverige kommer att säga att judehat är acceptabelt. Tvärtom. I ord är det bland det mest fördömda som finns. Men det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som sker.

När en sådan här händelse kan äga rum, dokumenteras, bevittnas och ändå inte leda till några konsekvenser, då uppstår en spricka mellan princip och praktik. Då signalerar samhället, oavsett avsikt, att vissa angrepp väger mindre. Att vissa symboler inte omfattas av samma självklara skydd. Att vissa människor får räkna med att stå där, mitt i allt, omgivna av tusentals – och ändå i slutändan stå ganska ensamma.

Det här handlar inte bara om vad som hände mig den dagen. Det handlar om vad som händer när ett samhälle ser hat i realtid – och ändå väljer att titta bort. För om spott, slag och hot om att “gasa” någon inte räcker för att visa uppsåt, då är problemet inte brist på bevis.

Då är problemet att man inte vill se. Och i det ögonblicket upphör lagen att vara ett skydd. Den blir ett alibi.

Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig så får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.

#svpol

https://www.facebook.com/watch/?v=1235786268150161

 

Roger Sahlström 

 

Israel – den ständiga synda­bocken! / Världen idag.

 

Påven såväl som Italiens premiärminister Giorgia Meloni ser ut att ha utnyttjat Israel som syndabock för att vinna egna fördelar, menar Tomas Sandell i sin kommentar.

 

Andreas Solaro/AP/TT och Alessandra Tarantino/AP/TT

Arabförbundet har känt till det redan i årtionden. Nu har även Påvestolen och flera regeringar inom EU upptäckt samma hemlighet. Vill man avleda uppmärksam­heten från egna tillkorta­kommanden och miss­lyckanden fungerar staten Israel som lämplig synda­bock.

Under medel­tiden skylldes såväl diger­döden som alle­handa krig på judarna. I dag spelar den kollektiva juden, staten Israel samma roll. Ingen regering vinner längre några inrikes­politiska poäng med att föra en Israel­vänlig utrikes­politik. Tvärtom upplevs det av vissa som en belastning. När Italiens premiär­minister Giorgia Meloni nyligen förlorade en viktig folk­omröstning om en juridisk reform skylldes förlusten mycket riktigt på hennes stöd för Israel. Kort efter val­förlusten meddelade hon därför mycket följd­riktigt att hon skulle frysa alla vapen­leveranser till Israel. Det finns naturligt­vis inga kopplingar mellan juridiska reformer i Italien och Israels pågående krig mot Iran men enligt väl beprövade medeltida knep passade Israel mycket bra som den synda­bock som fick betala priset.

Listan kan göras lång. När den romersk-katolska kyrkan har varit utsatt för hård kritik de senaste åren för diverse oegentlig­heter inom kyrkans hägn har kritken mot den nya påven i stort sett tystnat sedan han riktat hård kritik mot Israel. Det är inte osökt att tänka sig att den ändrade inställningen till Påve­stolen kan ha med påvens kritik mot kriget i Iran och hans njugga inställning mot Israel att göra. När påven nyligen besökte Libanon nämnde han inte med ett enda ord hur landet, som enligt San Remo-resolutionen 1920 skulle bli ett kristet protektorat under Frankrikes uppsyn, i stället har infiltrerats och över­tagits av radikala islamistiska krafter som gjort landet till en avfyrnings­ramp för missiler över Israel. Så länge påven kritiserar Israel slipper han tydligen kritik från det inter­nationella sam­fundet inklusive från den annars så kristendoms­fientliga journalist­kåren.

Men tron på att man i all oändlighet kan lägga skulden på Israel för att bevara hus­friden håller inte. Det gamla talesättet om att det som börjar med judarna aldrig slutar med judarna är sant. Hitlers besatthet av judarna som roten till alla inrikes­politiska problem i Tyskland slutade aldrig där. I stället ledde till ett världs­krig krig där 60 miljoner fick sätta livet till.

Dagens civilisations­kris där såväl politiska ledare som andliga påvar och präster vill vinna folkets (läs: den progressiva elitens) gunst genom att kritisera den kollektiva juden, läs Israel, är en farlig väg.

Jag nämnde i inledningen att Arab­förbundet väldigt länge använde just Israel som en politisk åskledare som kunde förklara misären i de arabiska länderna samtidigt som det hjälpte till att skapa intern samman­hållning. Men någonting har förändrats. Efter de senaste årens normalisering mellan Israel och flera sunni-muslimska länder samt den pågående konflikten med Iran där Teheran avfyrar missiler mot de muslimska brödra­folken inser allt fler att Israel inte är problemet i regionen utan i stället lösningen, oberoende om det gäller teknologi, innovation eller försvars­samarbete.

Inget annat land har i dag en lika stark pro-israelisk inställning som de oppositionella iranierna som efter 47 år av islamistiskt förtryck kämpar för sin egen frihet. När upprörda europeer frågar varför det iranska folket som demonstrerar mot mullah­regimen i Europa gärna tar med sig israeliska flaggor är svaret klart – inget europeiskt land har kommit till vår und­sättning, endast Israel och USA. Därför stöder vi Israel.

Men Europa är ännu inte där. I EU-land efter EU-land väljer man i stället att blunda för förtrycket i Iran och i stället fortsätta att isolera Israel. Sverige, som nyligen kommit ut med ett gemen­samt utspel med Frankrike om att sätta press på bosättarna i de omtvistade områdena, är inget undantag. När Israel kämpar för sin över­levand och folket i Iran sätter sina liv på spel på att fälla den islamistiska regimen väljer Sverige att blunda för denna orätt­färdighet och i stället rikta kritiken mot Israel. Metoden är inte ny men den är varken etiskt försvar­bar eller moralisk. Israel må vara den ständiga synda­bocken för regeringar i Europa men Israel är inte problemet i Mellanöstern. Israel är lösningen.

Tomas Sandellrådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

Det är islamisterna som är farliga!

 Ska Matthias Wåg stå för regi den här gången också? ca 75 % av de boende röstar rött här i Gubbängen o Hökarängen men de är nog knappt medvetna om att V+Mp går i palestinatåg inne i stan samt ropar samma slagord som nazisterna i nmr gör. Dessutom går de under mullornas fascistflagga och stödjer dessa mördare. Men har man bara Svt o SR plus AB-DN så vet man ju inget alls. När man täpper till öron och ögon så blir man väldigt lik såsom medborgarna var i Sovjet. Obildade pga propaganda. Värst är dock den antisemitism vänsterpartiet har anslutit sig till. Är fotfolket på samma bog så är det ju förfärligt ! Hamas .Iran säger ju öppet att alla judar ska dö. Har fotfolket inte ens sett dessa uttalanden?

Jätteråttor i Gaza!

https://hogrelius.wordpress.com/2026/04/25/de-judiska-monsterrattorna-i-gaza/ 

Jag måste erkänna att jag blev förbluffad när jag läste den här artikeln av Bengt Nilsson i Fokus.  Tänkte lite vanvördigt att de som producerar sånt i radion i Gaza verkligen fiskar i brunt vatten. Ska man skratta eller gråta åt sådan galenskap?

Sånt här ligger i nivå med vad som spreds på 1500-talet i europa.

DET får mig också att fundera över vänsterns utveckling sedan jag själv var med i tex vpk. På den tiden (60-tal) var det sanningen när den kom från Moskva. Partiet blev en taltratt för det Sovjetiska partiet. 

Nu har vänstern fastnat i geggan från islamisterna. Ingen kritik tycks fastna i V numera?

Inte ens religionen islam tycks de har någon kritik mot OCH det är mer än underligt?

Kvinnor inom vänstern borde ju sky muslimsk religion som pesten. Det finns ju ingen mer kvinnoförnedrande religion idag.  Vänstern har fallit så långt ner i dyn så de ställer sig bakom mullornas flaggor var eviga dag. 

Detta Iran som är ett mörker av sällan skådat slag. Mördar sin egen befolkning för att de vågat gå ut på gatan och protesterat mot den reaktionära politiken!

Homosexuella ställer sig bakom denna flagga trots att de borde veta vad som gäller för just homosexuella i Iran och f.ö. alla islamstater. DÖDEN!

DET är sorgligt!

Det var mycket illa det som hände i Berlin idag!

 

Överfallet på prins Reza var en vink om att säkerheten omkring honom var dålig!  Att en fanatiker kunde komma så nära är nästan lite underligt, tänk om han hade haft ett skjutvapen?

Islamisterna och vänstern slår allt mer in på en väg som jag tidigare varnat för, Baader-Meinhofs väg med våld och död!

Vi har under åren också sett i vårt land hur demon utvecklas till hotfulla tillställningar.

Blod och förtäckt hot mot ledande politiker tex statsministern!

ATT polisen lät marodörerna stå vid riksdagens utgång där de kunde angripa olika politiker är ju mer än uselt.

Det är mycket anmärkningsvärt hur svensk polis har fått bli så passiva inför öppen antisemitism.

Frågan är bara när våldet eskalerar?

Är händelsen i Berlin kanske en utlösande faktor?

Det var en gång i Vårberg! /FOKUS

 

Barnombudsmannen: Sverige har svikit barnen drabbade av hederskultur!

 Barn som låses in, könsstympas, gifts bort mot sin vilja och hotas till tystnad. I sin årsrapport för 2026 riktar Barnombudsmannen skarp kritik mot ett Sverige som systematiskt vänt bort blicken från de mest utsatta barnen – och lägger skulden på dem i stället för förövarna.

”När jag började högstadiet blev kontrollen ännu hårdare. Jag var tvungen att ha platstjänst på mobilen så att pappa kunde se var jag var. Jag fick inte ha sociala medier och varje kväll tog pappa min telefon. Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas.”

Orden tillhör en av de tjejer som Barnombudsmannen intervjuat inför årets rapport. Hennes berättelse är inte unik. I rapporten, som bygger på 70 djupintervjuer med barn och unga samt en enkätundersökning, träder en konsekvent och mörk bild fram av hur Sverige hanterat – eller snarare inte hanterat – hedersrelaterat våld och förtryck.

Barnombudsman Juno Blom väljer i förordet ord som sällan förekommer i myndighetsspråk: ”Vi har svikit ert förtroende, och det måste vi våga säga högt.”

Våldet börjar tidigt

En majoritet av de barn som uppgett att de utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck – hela 67 procent – säger att de var mellan noll och fem år när det började. Ingen av dem anger att de var äldre än tolv år när utsattheten inleddes. En tredjedel visste inte ens, när det hände, att hot, våld och sexuella övergrepp mot barn är brottsligt.

Kontroll av klädsel, mobiltelefon och sociala medier. Förbud mot att träna, ha vänner eller gå på stan. Krav på att bära slöja eller be. Och i de allvarligaste fallen: barnäktenskap, könsstympning, bortföranden till utlandet och sexuella övergrepp.

Rapporten beskriver hur barn i hederskontext tidigt lär sig att läsa av tonfall, blickar och steg – som den tjej som berättar att hon ”lärde sig tidigt att läsa av pappas steg i trappan. Var de tunga visste jag att kvällen skulle bli ett helvete för oss alla.”

En kille berättar om hur han älskade sin syster men samtidigt hade i uppgift att övervaka henne. En dag var hon bara borta. Månader senare kallade pappan in honom till vardagsrummet. Farbröderna och kusinerna var där. En pistol låg på bordet.

”Du är man nu, sa min pappa. Jag förstod direkt.”

Könsstympning och tvångsäktenskap – lagarna finns, domarna uteblir

Sverige kriminaliserade könsstympning redan 1982. Ändå är antalet fällande domar fortsatt försvinnande litet. Socialstyrelsen uppskattar att upp mot 68 000 flickor och kvinnor i Sverige kan ha utsatts, och att mellan 13 000 och 23 000 riskerar att drabbas.

En av de intervjuade tjejerna minns hur hon var sex år och förstod knappt vad som hände.

”Jag antar att de trodde att jag var sövd. De hade gett mig någonting, men jag var vaken och jag minns varje sekund. Smärtan. Det var som eld. Ville skrika, men det gick liksom inte. Min röst bar inte mig.”

Sedan lagstiftningen om äktenskapstvång infördes har antalet åtal per år aldrig överstigit fyra. Och för barnäktenskapsbrott: maximalt tre åtal per år. Mörkertalet är, enligt rapporten, enormt.

En 16-årig tjej berättar hur föräldrarna meddelade henne att hon skulle giftas bort med en man i hemlandet som hon aldrig träffat.

”Jag försökte protestera. Jag sa att jag bara var 16 år, att jag gick i skolan och att det var förbjudet att gifta sig när man är under 18. Pappa sa att det inte var något problem, att vi skulle gifta oss i hemlandet.”

Samhällets svek

Det som gör Barnombudsmannens rapport särskilt uppseendeväckande är inte bara vittnesmålen om våldet – utan den systematiska genomgången av hur myndigheter, skola och socialtjänst upprepade gånger misslyckats med att skydda barnen.

44 procent av de barn och unga i enkätundersökningen som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck visste inte ens vart de skulle vända sig för hjälp. Av dem som berättade för en vuxen uppger 43 procent att de inte blev trodda – och lika många att den vuxne inte verkade förstå.

Berättelserna om möten med socialtjänsten är genomgående smärtsamma. Föräldrarnas ord vägde tyngre än barnens. En tjej berättar hur hennes mentor lade skulden på henne i stället:

”Att det är jag som bråkade, det var inget hemma. Hur visste hon att det var inget hemma?”

En annan, som sökt hjälp upprepade gånger, sammanfattar det med en mening: ”Det är bara det, asså om man lyssnade på mig hade jag aldrig varit här.”

Rapporten konstaterar att det krävs fysiskt synligt våld för att barn i hederskontext ska omhändertas med stöd av LVU – trots att de i många fall levt under omfattande hot, kontroll och begränsningar under lång tid. De förväntas dessutom i stor utsträckning söka hjälpen själva.

En kille sätter ord på det absurda i detta:

”Tvinga oss inte att växa upp snabbt. Jag önskar att jag aldrig behövde lära mig det. Man behöver låta barn vara barn.”

”Kulturkrockar” – ett ord som skyddar förövarna

Barnombudsman Juno Blom är ovanligt rakt på sak i sin analys av varför Sverige hamnat här. Myndigheter och beslutsfattare har, skriver hon, ibland ”varit mer rädda för att bli ifrågasatta av andra vuxna än för att barn ska fara illa.” Man har talat om ”kulturkrockar” när det i själva verket handlat om att barns rätt till frihet, trygghet och säkerhet ställts mot vuxnas krav på lydnad.

Det är en anmärkningsvärd formulering från en statlig myndighets högsta chef. Blom säger i klartext att rädslan för att bli ifrågasatt – av föräldrar, av kolleger, av omgivningen – har vägt tyngre än skyldigheten att skydda barnet. Och att denna rädsla lett till att man ”tvekade och backade” specifikt när barnens rättigheter utmanades av ”hedersnormer, kollektiv kontroll eller religiöst och kulturellt förtryck”. Inte när barn for illa i allmänhet – utan i just dessa sammanhang.

”I stället för att konfrontera den som förtrycker har ansvaret förskjutits till barnen. Vi har normaliserat, relativt och i praktiken rättfärdigat våldet.”

Vägarna ut

Mitt i allt det mörka finns också berättelser om något annat. Om den lärare som lyssnade. Om personalen på boendet som ”blev som en ny mamma”. Om barnet som för första gången fick höra att det som hände inte var deras fel.

”Jag kände direkt att hon var annorlunda. Hon såg mig. Hon pratade lugnt, länge, frågade och jag berättade allt. Hon såg mig rakt i ögonen och sa: Det du berättar är mycket allvarligt. Du kan inte vara kvar hemma. Och det är inte ditt fel. Det var första gången någon sa så till mig.”

Och om tjejen som, äntligen fri, vaknar varje dag och undrar vad hon ska upptäcka hos sig själv.

”Jag vet, det låter konstigt men jag visste inte ens vad min favoritfärg var, för någon annan hade alltid bestämt allt.”

Barnombudsmannen lämnar 17 konkreta åtgärdsförslag till regeringen, bland annat ett nationellt skyddsprogram för utsatta barn, obligatorisk utbildning om hedersrelaterat våld i skola och förskollärarutbildningar, krav på traumascreening och förstärkt lagstiftning mot könsstympning och tvångsäktenskap.

Rapporten avslutas med ett råd från ett av barnen – riktat till andra i samma situation:

”Frihet är värd allt. Även när det gör ont. Även när du är rädd. Håll fast vid hoppet, för det finns ett liv bortom rädslan och det livet är ditt.”

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.

https://www.barnombudsmannen.se/aktuellt/arsrapport-2026-barn-utsatta-for-hedersrelaterat-vald-och-fortryck-beskriver-allvarliga-brister/

Hjort: Talande tystnad om Gretas antisemitism!

 Thunberg vill krossa sionismen och har gått över en gräns. Bild: AI-genererad bild.

Fortfarande flera dagar efter att Israel pekade ut Greta Thunberg som världens näst farligaste antisemit är den offentliga debatten närmast död. Några enstaka inslag om att Israel överdriver, antisemitismen tonas ner. Som alltid lämnas judarna ensamma.

Regeringen har beslutat att ge Forum för levande historia i uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser riktade mot unga. Redan ordet ”kunskapshöjande” signalerar delar av problemet. Redan där, i detta fromma lilla ord, anar man en viss förkärlek för att uppfostra snarare än att förstå. Bakgrunden är att Skolverket konstaterat att kunskapen om samtida antisemitism lämnar en del övrigt att önska.

Det avsätts 4,5 miljoner kronor för en treårsperiod. Resultatet ska redovisas 2029. Det är en tidsplan som antyder att problemet antingen är mycket komplicerat eller mycket bekvämt att skjuta framför sig.

Det går att spara en hel del, både tid och pengar, så att problemen kan hanteras redan nu. Den genomgående största källan till oro bland judar tycks komma från vänster, och framför allt från Palestinavänstern i kombination med grupper från Mellanöstern. Ett hot som inte passar in i den gamla trygga mallen av rakade huvuden och kängor. Men det är förstås en iakttagelse som kräver ett visst mått av intellektuell vighet, och sådant är som bekant inte alltid kompatibelt med organisationer för antirasism.

Men låt oss inte fastna i det, utan i vad som är ett mycket stort problem: judars oro tas inte på allvar. Antisemitism är uppenbart ett begrepp som relativiseras och alltför ofta skämtas bort.

I förra veckan pekade Israel ut de tio farligaste antisemiterna. På andra plats kommer svenskan Greta Thunberg. Det borde ha blivit upptakten till en livlig diskussion. I stället blev det, med några få undantag, märkvärdigt stilla.

Några tidningar till höger, bland dem Bulletin, tog upp nyheten och den väckte stort intresse. Till vänster lyftes nyheten framför allt av ETC. Där hade nyheten ett annat innehåll än att det rör sig om ett problem med rasism. Man menar att ”den något godtyckliga metoden” är problematisk.

Några dagar senare vaknar DN. Debatten har varit stor i sociala medier – dels från dem som ser problem med antisemitism, dels från dem som trivialiserar. Till exempel skriver den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson i sociala medier att det är fel att Thunberg, som bara har rättfärdig kritik mot Israel, rankas högre än förintelseförnekare. Larsson missar en central del: grövre antisemitism är delvis självsanerande, medan kändisar legitimerar åsikter.

DN fortsätter i samma spår. Man menar att listan är fel, att de som har hyllat nazister borde ligga i toppen i stället för att Thunberg gör det. Emma Bouvin skriver:

”Hon är en nagel i ögat på många israeler, inte bara på den israeliska regeringen, för att hon inför miljonpublik har beskrivit det som sker och har skett i Gaza som ett folkmord.”

Med andra ord: det är inte ett problem med Thunbergs antisemitism, eftersom hon bara säger besvärliga sanningar. Israel försöker, enligt DN, hantera saklig kritik med beskyllningar om antisemitism.

DN ger uttryck för en gammal stereotyp: att judar är känsliga för kritik. Därför lyssnar de inte på kritik, utan ropar om antisemitism. Det går med andra ord varken att kritisera Israel eller ta anklagelser om antisemitism på allvar. I DN:s värld är allt i sin ordning och det finns inget att se.

Det finns en liknande händelse från 2024. Då fick Thunberg också en pallplats för sin antisemitism. Det var organisationen StopAntisemitism som gav henne en föga smickrande utmärkelse. Men på samma sätt var medierna tysta.

Trots upprepad rasism, och även utmärkelser för den, tiger medierna. En viktig del är givetvis att bilden av Thunberg inte får nyanseras, men det finns också ett problem i att man i grunden delar kritiken mot Israel. Man ser inte övergången från kritik till rasism.

Greta har inte bara kritiserat kriget. Hon har tydligt tagit ställning för en palestinsk enstatslösning, hon har skanderat ”krossa sionismen” och har rört sig i terroristkretsar. Var och en av dessa handlingar ligger långt över gränsen, och trots det låtsas DN och ETC som att det handlar om kritik mot ett påhittat folkmord.

Vi vet att den här typen av förskjutningar orsakar mer och mer våld mot judar, och att våldet riktat mot judar har ökat kraftigt de senaste åren. Vi har sett terrordåd i flera städer, och det rasistiska våldet mot judar nådde till och med Australien i samband med attacken på Bondi Beach. Gärningsmännen är lätta att identifiera, trots att allt fler referenser till andra världskriget och nazism dyker upp. Men bilden av antisemitismen som ett fenomen som bärs av skinheads och nazister lever kvar.

Annan antisemitism trivialiseras i stället. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, har varken kommenterat Thunbergs utmärkelse eller hur DN och ETC trivialiserar den. Inte heller Expo har tagit upp frågan. Det är märkligt, men inte förvånade.

Så för att spara ett par miljoner och bidra till den kunskapshöjande insatsen om antisemitism: svenska judar känner sig ensamma och övergivna – av staten, av medierna, av antirasistiska organisationer och av nästan alla. Det är fritt fram att trivialisera, titta bort och på andra sätt ignorera den rasism som svenska judar utsätts för. Dessutom är det inte skinheads som är det stora problemet.

Ensamheten är förmodligen det värsta för många.

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.