Barnombudsmannen: Sverige har svikit barnen drabbade av hederskultur!

 Barn som låses in, könsstympas, gifts bort mot sin vilja och hotas till tystnad. I sin årsrapport för 2026 riktar Barnombudsmannen skarp kritik mot ett Sverige som systematiskt vänt bort blicken från de mest utsatta barnen – och lägger skulden på dem i stället för förövarna.

”När jag började högstadiet blev kontrollen ännu hårdare. Jag var tvungen att ha platstjänst på mobilen så att pappa kunde se var jag var. Jag fick inte ha sociala medier och varje kväll tog pappa min telefon. Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas.”

Orden tillhör en av de tjejer som Barnombudsmannen intervjuat inför årets rapport. Hennes berättelse är inte unik. I rapporten, som bygger på 70 djupintervjuer med barn och unga samt en enkätundersökning, träder en konsekvent och mörk bild fram av hur Sverige hanterat – eller snarare inte hanterat – hedersrelaterat våld och förtryck.

Barnombudsman Juno Blom väljer i förordet ord som sällan förekommer i myndighetsspråk: ”Vi har svikit ert förtroende, och det måste vi våga säga högt.”

Våldet börjar tidigt

En majoritet av de barn som uppgett att de utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck – hela 67 procent – säger att de var mellan noll och fem år när det började. Ingen av dem anger att de var äldre än tolv år när utsattheten inleddes. En tredjedel visste inte ens, när det hände, att hot, våld och sexuella övergrepp mot barn är brottsligt.

Kontroll av klädsel, mobiltelefon och sociala medier. Förbud mot att träna, ha vänner eller gå på stan. Krav på att bära slöja eller be. Och i de allvarligaste fallen: barnäktenskap, könsstympning, bortföranden till utlandet och sexuella övergrepp.

Rapporten beskriver hur barn i hederskontext tidigt lär sig att läsa av tonfall, blickar och steg – som den tjej som berättar att hon ”lärde sig tidigt att läsa av pappas steg i trappan. Var de tunga visste jag att kvällen skulle bli ett helvete för oss alla.”

En kille berättar om hur han älskade sin syster men samtidigt hade i uppgift att övervaka henne. En dag var hon bara borta. Månader senare kallade pappan in honom till vardagsrummet. Farbröderna och kusinerna var där. En pistol låg på bordet.

”Du är man nu, sa min pappa. Jag förstod direkt.”

Könsstympning och tvångsäktenskap – lagarna finns, domarna uteblir

Sverige kriminaliserade könsstympning redan 1982. Ändå är antalet fällande domar fortsatt försvinnande litet. Socialstyrelsen uppskattar att upp mot 68 000 flickor och kvinnor i Sverige kan ha utsatts, och att mellan 13 000 och 23 000 riskerar att drabbas.

En av de intervjuade tjejerna minns hur hon var sex år och förstod knappt vad som hände.

”Jag antar att de trodde att jag var sövd. De hade gett mig någonting, men jag var vaken och jag minns varje sekund. Smärtan. Det var som eld. Ville skrika, men det gick liksom inte. Min röst bar inte mig.”

Sedan lagstiftningen om äktenskapstvång infördes har antalet åtal per år aldrig överstigit fyra. Och för barnäktenskapsbrott: maximalt tre åtal per år. Mörkertalet är, enligt rapporten, enormt.

En 16-årig tjej berättar hur föräldrarna meddelade henne att hon skulle giftas bort med en man i hemlandet som hon aldrig träffat.

”Jag försökte protestera. Jag sa att jag bara var 16 år, att jag gick i skolan och att det var förbjudet att gifta sig när man är under 18. Pappa sa att det inte var något problem, att vi skulle gifta oss i hemlandet.”

Samhällets svek

Det som gör Barnombudsmannens rapport särskilt uppseendeväckande är inte bara vittnesmålen om våldet – utan den systematiska genomgången av hur myndigheter, skola och socialtjänst upprepade gånger misslyckats med att skydda barnen.

44 procent av de barn och unga i enkätundersökningen som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck visste inte ens vart de skulle vända sig för hjälp. Av dem som berättade för en vuxen uppger 43 procent att de inte blev trodda – och lika många att den vuxne inte verkade förstå.

Berättelserna om möten med socialtjänsten är genomgående smärtsamma. Föräldrarnas ord vägde tyngre än barnens. En tjej berättar hur hennes mentor lade skulden på henne i stället:

”Att det är jag som bråkade, det var inget hemma. Hur visste hon att det var inget hemma?”

En annan, som sökt hjälp upprepade gånger, sammanfattar det med en mening: ”Det är bara det, asså om man lyssnade på mig hade jag aldrig varit här.”

Rapporten konstaterar att det krävs fysiskt synligt våld för att barn i hederskontext ska omhändertas med stöd av LVU – trots att de i många fall levt under omfattande hot, kontroll och begränsningar under lång tid. De förväntas dessutom i stor utsträckning söka hjälpen själva.

En kille sätter ord på det absurda i detta:

”Tvinga oss inte att växa upp snabbt. Jag önskar att jag aldrig behövde lära mig det. Man behöver låta barn vara barn.”

”Kulturkrockar” – ett ord som skyddar förövarna

Barnombudsman Juno Blom är ovanligt rakt på sak i sin analys av varför Sverige hamnat här. Myndigheter och beslutsfattare har, skriver hon, ibland ”varit mer rädda för att bli ifrågasatta av andra vuxna än för att barn ska fara illa.” Man har talat om ”kulturkrockar” när det i själva verket handlat om att barns rätt till frihet, trygghet och säkerhet ställts mot vuxnas krav på lydnad.

Det är en anmärkningsvärd formulering från en statlig myndighets högsta chef. Blom säger i klartext att rädslan för att bli ifrågasatt – av föräldrar, av kolleger, av omgivningen – har vägt tyngre än skyldigheten att skydda barnet. Och att denna rädsla lett till att man ”tvekade och backade” specifikt när barnens rättigheter utmanades av ”hedersnormer, kollektiv kontroll eller religiöst och kulturellt förtryck”. Inte när barn for illa i allmänhet – utan i just dessa sammanhang.

”I stället för att konfrontera den som förtrycker har ansvaret förskjutits till barnen. Vi har normaliserat, relativt och i praktiken rättfärdigat våldet.”

Vägarna ut

Mitt i allt det mörka finns också berättelser om något annat. Om den lärare som lyssnade. Om personalen på boendet som ”blev som en ny mamma”. Om barnet som för första gången fick höra att det som hände inte var deras fel.

”Jag kände direkt att hon var annorlunda. Hon såg mig. Hon pratade lugnt, länge, frågade och jag berättade allt. Hon såg mig rakt i ögonen och sa: Det du berättar är mycket allvarligt. Du kan inte vara kvar hemma. Och det är inte ditt fel. Det var första gången någon sa så till mig.”

Och om tjejen som, äntligen fri, vaknar varje dag och undrar vad hon ska upptäcka hos sig själv.

”Jag vet, det låter konstigt men jag visste inte ens vad min favoritfärg var, för någon annan hade alltid bestämt allt.”

Barnombudsmannen lämnar 17 konkreta åtgärdsförslag till regeringen, bland annat ett nationellt skyddsprogram för utsatta barn, obligatorisk utbildning om hedersrelaterat våld i skola och förskollärarutbildningar, krav på traumascreening och förstärkt lagstiftning mot könsstympning och tvångsäktenskap.

Rapporten avslutas med ett råd från ett av barnen – riktat till andra i samma situation:

”Frihet är värd allt. Även när det gör ont. Även när du är rädd. Håll fast vid hoppet, för det finns ett liv bortom rädslan och det livet är ditt.”

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.

https://www.barnombudsmannen.se/aktuellt/arsrapport-2026-barn-utsatta-for-hedersrelaterat-vald-och-fortryck-beskriver-allvarliga-brister/

Hjort: Talande tystnad om Gretas antisemitism!

 Thunberg vill krossa sionismen och har gått över en gräns. Bild: AI-genererad bild.

Fortfarande flera dagar efter att Israel pekade ut Greta Thunberg som världens näst farligaste antisemit är den offentliga debatten närmast död. Några enstaka inslag om att Israel överdriver, antisemitismen tonas ner. Som alltid lämnas judarna ensamma.

Regeringen har beslutat att ge Forum för levande historia i uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser riktade mot unga. Redan ordet ”kunskapshöjande” signalerar delar av problemet. Redan där, i detta fromma lilla ord, anar man en viss förkärlek för att uppfostra snarare än att förstå. Bakgrunden är att Skolverket konstaterat att kunskapen om samtida antisemitism lämnar en del övrigt att önska.

Det avsätts 4,5 miljoner kronor för en treårsperiod. Resultatet ska redovisas 2029. Det är en tidsplan som antyder att problemet antingen är mycket komplicerat eller mycket bekvämt att skjuta framför sig.

Det går att spara en hel del, både tid och pengar, så att problemen kan hanteras redan nu. Den genomgående största källan till oro bland judar tycks komma från vänster, och framför allt från Palestinavänstern i kombination med grupper från Mellanöstern. Ett hot som inte passar in i den gamla trygga mallen av rakade huvuden och kängor. Men det är förstås en iakttagelse som kräver ett visst mått av intellektuell vighet, och sådant är som bekant inte alltid kompatibelt med organisationer för antirasism.

Men låt oss inte fastna i det, utan i vad som är ett mycket stort problem: judars oro tas inte på allvar. Antisemitism är uppenbart ett begrepp som relativiseras och alltför ofta skämtas bort.

I förra veckan pekade Israel ut de tio farligaste antisemiterna. På andra plats kommer svenskan Greta Thunberg. Det borde ha blivit upptakten till en livlig diskussion. I stället blev det, med några få undantag, märkvärdigt stilla.

Några tidningar till höger, bland dem Bulletin, tog upp nyheten och den väckte stort intresse. Till vänster lyftes nyheten framför allt av ETC. Där hade nyheten ett annat innehåll än att det rör sig om ett problem med rasism. Man menar att ”den något godtyckliga metoden” är problematisk.

Några dagar senare vaknar DN. Debatten har varit stor i sociala medier – dels från dem som ser problem med antisemitism, dels från dem som trivialiserar. Till exempel skriver den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson i sociala medier att det är fel att Thunberg, som bara har rättfärdig kritik mot Israel, rankas högre än förintelseförnekare. Larsson missar en central del: grövre antisemitism är delvis självsanerande, medan kändisar legitimerar åsikter.

DN fortsätter i samma spår. Man menar att listan är fel, att de som har hyllat nazister borde ligga i toppen i stället för att Thunberg gör det. Emma Bouvin skriver:

”Hon är en nagel i ögat på många israeler, inte bara på den israeliska regeringen, för att hon inför miljonpublik har beskrivit det som sker och har skett i Gaza som ett folkmord.”

Med andra ord: det är inte ett problem med Thunbergs antisemitism, eftersom hon bara säger besvärliga sanningar. Israel försöker, enligt DN, hantera saklig kritik med beskyllningar om antisemitism.

DN ger uttryck för en gammal stereotyp: att judar är känsliga för kritik. Därför lyssnar de inte på kritik, utan ropar om antisemitism. Det går med andra ord varken att kritisera Israel eller ta anklagelser om antisemitism på allvar. I DN:s värld är allt i sin ordning och det finns inget att se.

Det finns en liknande händelse från 2024. Då fick Thunberg också en pallplats för sin antisemitism. Det var organisationen StopAntisemitism som gav henne en föga smickrande utmärkelse. Men på samma sätt var medierna tysta.

Trots upprepad rasism, och även utmärkelser för den, tiger medierna. En viktig del är givetvis att bilden av Thunberg inte får nyanseras, men det finns också ett problem i att man i grunden delar kritiken mot Israel. Man ser inte övergången från kritik till rasism.

Greta har inte bara kritiserat kriget. Hon har tydligt tagit ställning för en palestinsk enstatslösning, hon har skanderat ”krossa sionismen” och har rört sig i terroristkretsar. Var och en av dessa handlingar ligger långt över gränsen, och trots det låtsas DN och ETC som att det handlar om kritik mot ett påhittat folkmord.

Vi vet att den här typen av förskjutningar orsakar mer och mer våld mot judar, och att våldet riktat mot judar har ökat kraftigt de senaste åren. Vi har sett terrordåd i flera städer, och det rasistiska våldet mot judar nådde till och med Australien i samband med attacken på Bondi Beach. Gärningsmännen är lätta att identifiera, trots att allt fler referenser till andra världskriget och nazism dyker upp. Men bilden av antisemitismen som ett fenomen som bärs av skinheads och nazister lever kvar.

Annan antisemitism trivialiseras i stället. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, har varken kommenterat Thunbergs utmärkelse eller hur DN och ETC trivialiserar den. Inte heller Expo har tagit upp frågan. Det är märkligt, men inte förvånade.

Så för att spara ett par miljoner och bidra till den kunskapshöjande insatsen om antisemitism: svenska judar känner sig ensamma och övergivna – av staten, av medierna, av antirasistiska organisationer och av nästan alla. Det är fritt fram att trivialisera, titta bort och på andra sätt ignorera den rasism som svenska judar utsätts för. Dessutom är det inte skinheads som är det stora problemet.

Ensamheten är förmodligen det värsta för många.

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet. 

De som ställer upp på detta är.............

 Det extrema samlat på en demoskylt! Hur människor kan ställa upp på det islamistiska våldet och hylla detta i varje demonstration är ju svårt att förstå.

OCH att så många från vänsterna kan klampa med i dessa tåg?

OCH att Sverige tillåter dessa extremister att förpesta våra gator och torg vecka efter vecka i åratal.

Sverige skiljer sig från andra länder med detta att tillåta antisemitismen vrålas ut.

Men det går inte att få några svar från våra myndigheter över vem som har givit tillstånd till detta smutsiga judehat!

Dessa individer och organisationer vill ju att Iran fäller en atombomb över Israel. Att alla i Gaza också skulle dö det bryr man sig inte om, de blir ju offer som blir förda direkt till paradiset. Jag VILL inte ha dessa människor här som grannar osv.  De vill ju inte mig väl!

Förskingring av våra pensioner!

 Mattias Karlsson

16 tim ·

Idag har konstitutionsutskottet hållit utfrågning med tidigare finansminister Magdalena Andersson (S) om Northvolt-affären.

Mattias Karlsson skriver:
Bakgrunden är min anmälan till KU – för att få klarhet i hur miljardbelopp av svenska pensionspengar kunde investeras i upplägg som väcker så allvarliga frågor.

Det som skulle vara en genomlysning blev tyvärr något annat.

På fråga efter fråga var svaret: minns inte.

Dokument hon själv undertecknat? Kände inte igen dem.

Ansvar för beslut som kostat svenska pensionssparare miljardbelopp? Tystnad.

Det handlar om över 6 miljarder kronor i pensionspengar som gått upp i rök.

Det handlar om Skellefteå och Västerås – om jobb, framtidstro och hela lokalsamhällen som drabbas.

Men idag hörde vi inget om det.

Istället såg vi en tidigare finansminister som inte svarar, inte minns – och inte tar ansvar.

Det duger inte.

Min KU-anmälan handlar i grunden om en enkel princip:

Makt ska granskas – och den som har haft makten ska också kunna stå till svars.

Palestinska Myndighetens nya konstitution raderar Israels existens!

 

Mahmoud Abbas omstridda konstitutionsförslag kritiseras för att befästa PLO:s linje mot Israel.

Jade Gao/AP/TT 

 

Den palestinska aktivisten Samer Sinijlawi menar att den nya konstitutionen bara är ytter­ligare en sken­manöver av Mahmoud Abbas för att hålla palestinska myndigheten relevant, eftersom det politiska centret flyttat från Ramallah till Gaza. Men, det var också ett av kraven från Frankrike för att erkänna det så kallade Palestina förra året.

Jag ser likheter med det som hände under Oslo­avtalen – då PLO:s ledare, Yasser Arafat, lovade att ändra i PLO:s stadgar för att kunna skriva under freds­avtalet med Israel. Israel blundade för verklig­heten och skrev på med löfte om ändring, utan att den genomfördes. Då praktiserade Yasser Arafat takiya, det muslimska koncept som i princip tillåter lögn om det gynnar islam, vilket han själv erkände under ett tal i Johannesburg. Med andra ord ljög Yasser Arafat om sina intentioner att ändra i PLO:s stadgar som fort­farande kräver Israels utplånande.

Å andra sidan har den demokratiska världen aldrig ställt riktiga krav på den arabisk-palestinska befolkningen eller dess ledare.

Det Mahmoud Abbas nu gjort är förvisso faktiska ändringar i palestinska myndig­hetens stadgar – vilka borde gett upphov till ramaskri hos den demo­kratiska världen.

Å andra sidan har den demo­kratiska världen aldrig ställt riktiga krav på den arabisk-palestinska befolkningen eller dess ledare. Om de gjort det, menar Samer Sinijlawi, hade Mahmoud Abbas bland annat inte kunnat ”slarva bort” 16 miljarder USA-dollar; inte kunnat konfiskera 30 procent statsland genom privatisering; inte kunnat genomföra 421 parla­mentariska president­dekret som direkt gynnar Abbas själv, och mycket mer.

Vad är det då som gör detta konstitutions­förslag så mycket värre? Nedan är bara några få av punkterna.

• I inledningen deklareras PLO och dess stadgar som styrande över det palestinska folket. Det innebär att Israels förintelse fort­farande gäller. Terrorist­organisationen PLO:s stadgar är absoluta över alla andra lagar.

• Rätten att återvända, för alla miljontals så kallade arabisk-palestinska flyktingar, vilket är rätten att bosätta sig i Israel. På så sätt förstörs Israel inifrån.

• Genom att inte nämna Israel vid namn (det kallas i stället ockupation och kolonial bosättar­ockupation) en enda gång, utan i stället tala om Palestina som en enhet enligt PLO:s stadgar från 1968 och PLO:s självständighets­deklaration 1988, menar man att Palestina är hela Israel. Återigen existerar alltså inte Israel i ett framtida scenario av fred.

• Att folkmord är ett faktum som pågår i Gaza, Judéen och Samarien. Folkmord är alltså en konstant som måste bekämpas. Det innebär att varje israel är måltavla för anklagelse om folkmord då armé­tjänstgöring är obligatorisk i Israel. Det gäller dock inte endast i ett framtida Palestina, utan även för de länder som är medlemmar av Inter­nationella brottmåls­domstolen och skrivit under Rom­stadgan, vilket Palestina redan är medlem av (trots att de ännu inte är ett land). Så, om israeler reser runt i Sverige är Sverige skyldigt att arrestera dem för folkmord – detta eftersom Sverige också har skrivit under Rom­stadgan. Skulle Sverige vägra får de problem med Palestina, som då kan anklaga Sverige för brott mot Rom­stadgan.

• Fred med Israel förbjuds. Strävan efter fred blir straffbart.

• Sharilagar.

• Fortsatt Pay-for-slay, vilket är lön för att mörda judar.

• Judendomen nämns inte och är därför inte en religion som behöver respekteras.

Det är i princip en konstitution mot ett land (Israel), snarare än en konstitution för ett land (Palestina)!

Sveriges regering ser inga problem, utan menar att man ”följer konstitutions­processen löpande” utan vidare uttalanden om denna nya katastrof till konstitution.

Christina Toledano Åsbrink Världen idag

Expressen är en tidning med två ansikten!

 

Mojdeh Zandieh

oeproSnstd3c97616ha2lgicc727itg9a l9mgc6ugm6mg5708ai955tl13t  ·

Expressens politiska kommentator skriver om prins Reza Pahlavis besök som inbjuden av två svenska riksdagspartier. Han har delat sin text på X och jag kunde inte låta bli att svara.

Jag delar hans artikel i kommentarsfältet.

Här är mitt svar:

Tur att han pratade engelska som du förstår. Undrar vad du skulle ha skrivit om det hade varit persiska med en tolk emellan. Av allt Reza Pahlavi sa är det här din rapport?

Är det en arrogant ton och ett hånleende jag tycker mig märka?

Var är framtidsvisionerna som sträcker sig långt bortom en stabil framtid för Iran?

Som politisk kommentator trodde jag att en journalist skulle se kopplingen mellan Iran och konsekvenserna för Sverige och världen. Men vad vet jag? Det är du som är Expressens politiska kommentator, och iranier som jag är enligt dig bara ”hans anhängare”.

Jag satt bara några stolar bort från dig på samma rad, inte som ”hans anhängare”, utan som en sammanbiten exiliranier som under 47 år hoppats att livet äntligen ska bli normalt för mina landsmän. En kvinna som fortfarande vill hem, trots min stora kärlek och tacksamhet till Sverige.

Det är intressant att du irriterar dig över att en iranier – eller en representant för miljoner av oss – uttrycker sig om Sverige, Nato eller talar i riksdagen på inbjudan av två partier. Det känner vi igen: Ni får prata om och till oss, men vi förväntas inte kritisera eller ha åsikter om er.

(Carl Bildt skriver t.ex. ständigt sina patetiska recept för mitt födelseland.) Men hur vågar vi kritisera andra länders utrikespolitik som så djupt påverkat våra liv?

Vi förväntas hålla käften medan andra bestämmer. Vet du vad? Vi är inte med på det längre. Iranier kan inte brinna i all evighet så att resten av världen ska hålla sig varma.

Häpnadsväckande att du sarkastiskt skriver att det inte är svensk utrikespolitik att återupprätta den iranska monarkin. Vem har bett er om det?

Mitt folk massakreras när de reser sig mot en av världens mest brutala teokratier. De är avstängda från omvärlden, och vi i exil mår så dåligt att det inte går att beskriva – vi kan inte ens prata med våra anhöriga.

Varför ska vi inte berätta för omvärlden, som i åratal kastat livlinor till regimen, att de måste sluta?

Varför är det så svårt för dig att förstå att en lidande diaspora till slut påverkar de länder vi bor i? Ryms inte det i yrket som politisk kommentator?

Varför ska vi tåla att se hur den svenska regeringen besökte regimen, hur Löfven träffade Khamenei, hur den ”feministiska regeringen” tog på sig hijab, skrev handelsavtal och bugade inför vårt folks bödlar?

Vet du vad, Viktor Barth-Kron? Vi är trötta på den syn som du och miljoner som du har på oss. Vi är varken slavar, döva, blinda eller dumma. Vi har skyldigheter mot Sverige, men också mänskliga rättigheter – och den rätten kan ingen journalist i en demokrati indirekt neka oss.

Det är beklagligt hur du manipulerar en egen ”sanning” av vår verklighet.

Iran är inte Sveriges problem, men världen är sammanflätad. Vi vägrar dö av brustna hjärtan här medan miljoner i Iran vädjar om hjälp.

Din uppifrån-ner-syn är ovärdig journalistiken. Varför skrev du inget om visionen med politiska partier från vänster till höger i ett framtida Iran?

Iranier har rätt att vara monarkister lika väl som republikaner. Det vi behöver är att avskaffa den islamiska regimen och få en stabil övergång till fria val.

Men för en finfin svensk journalist passar det kanske inte in i bilden. Vi från Iran ska tydligen porträtteras enligt er mall.

Det går inte att sova ner ett folk som har vaknat och insett att de har ett eget land att leva i – och slippa fly från det.

Är inte det en win-win för er också? Då blir ni av med oss och inga fler ”iranska konflikter” på era gator. Och vi får tillbaka vårt hemland."

 

I många frågor så ser man en tidning vilken på nyhetssidorna tex använt uppgifter från Hamas konsekvent under alla år.

Ren smutskastning av Israel och nu deltar man i att göra Prins Reza också till en person vilken bara ska svara för sin fars liv för 50 år sedan. Lyssnar Expressen överhuvudtaget på vad Reza och andra Iranier säger idag?

Det är ofta som jag får fråga mig vad för slags tidning expressen har blivit?  Bo Högrelius.

Leve det kommande fria Iran!

 Det finns en liten klick splittrare av kampen för ett fritt demokratiskt Iran, de lider av illvilja och hat. Att Reza klart och tydligt har deklarerat att han är för demokrati, fria val och alla kvinnors rättigheter hjälper inte. 

Ofta står div. kommunister och islamister i spetsen för dessa splittrare. De vill ju inte ha demokrati!

Kommunisterna vill ju inte lära av historien , de hjälpte mullorna till makten och som tack blev de slaktade. Hur man kan vara så korkade är en gåta!

En låst hjärna kan fantisera fram vad som helst!

 

Årets bild visar en kvinna som sitter i en plaststol. Tittar hon på röken efter en bomb? Eller tänker hon något som hänt i hennes liv? 

Eftersom bilden är tagen i närheten av Gaza så blev hatet på nätet stort som vanligt. Men vad visste dessa hatare? Ingenting visar det ju sig. Johan Romin i  tidningen Fokus har gått igenom detta och skriver:

E n bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Men frågan är om det inte snarare är så att en bild triggar igång tusen fantasier?

Den är tagen i södra Israel och föreställer en kvinna i solhatt som sitter i en plaststol och blickar ut över Gazaremsan, medan den israeliska armén tycks bomba på andra sidan gränsen.

Bilden, som är tagen av DN-fotografen Alexander Mahmoud i den israeliska staden Sderot den 7 oktober 2025, har satt igång en tsunami av hat mot israeler, som utmålas som blodtörstiga. På SVT:s instagramkonto har människor skrivit saker som ”de har picnic och jublar när palestinier mördas. Ren ondska”. En annan skriver ”Vilken sjuk ondska”. Någon jämför bilden med filmen Zone of interest som handlar om hur nazisten Rudolf Höss lever ett familjeliv alldeles bredvid Förintelselägret Auschwitz.

Att DN-bilden gjort människor extremt upprörda är tydligt. Och kanske är det precis därför som den också fick utmärkelsen ”årets bild”. För i motiveringen till priset står det ingenting om sammanhanget eller vad bilden egentligen visar, i stället spär man på fantasin om bilden: 

”Som betraktare kan man välja att se bilden som en illustration av den komplexa verkligheten i Mellanöstern: Några lever ett till synes relativt normalt liv, medan andra kämpar för överlevnad bara några kilometer bort”

Men vad visar bilden egentligen? Vem är kvinnan och vad är det för bombning? Och vad säger de märkliga stenarna som är nära hennes fötter?

Dessa stenar ger ledtrådar vad det kan röra sig om för plats. Kanske går det att lista ut var vi befinner oss?

Platsen där bilden är tagen heter Four memorial och ligger på en höjd nära staden Sderot i södra Israel. Platsen är en minnesplats som uppmärksammar fyra unga killar som tjänstgjorde i Israels armé 2014 och som hamnade i ett bakhåll då beväpnade Hamasmän kom upp ur en tunnel nära platsen och dödade allihop. Stenarna framför kvinnan skildrar dådet: ”Skadades omedelbart”, ”träffades direkt”, ”En fruktansvärd dag”, ”hand på gevärets kolv”, ”brända”, ”en direktträff av en RPG”, ”plötsligt en explosion”, ”hetta”.

Kvinnan är alltså en besökare på en minnesplats över dödade i ett terrorattentat.

Bilden som blivit årets bild i Sverige är tagen den 7 oktober 2025, alltså på tvåårsdagen av Hamas omfattande terrorattack mot Israel samma datum 2023. Detta är en dag för sorg i Israel, då anhöriga och vänner till de 1200 offren för Hamas terrordåd söker sig till minnesplatser för att hedra dem som mördades den dagen.

Kvinnan i plaststolen är troligen en sådan sörjande person. Hon var inte där på picknick. Hon jublande inte. Hon satt inte och tittade på krig för nöjes skull. Hon satt kanske där och tänkte på sin mördade son eller dotter när det helt plötsligt bombades på andra sidan gränsen.

Nu blev hon i stället jämförd med nazisten Rudolf Höss av några som troligen aldrig någonsin besökt Israel och ännu mindre troligt vet något om konflikten.

Vad var det då för bombning som bilden visar? Nyheter från denna dag, bland annat i BBC, berättar att militanta grupper på morgonen beskjutit Israel med raketer. Därför har det israeliska flygvapnet troligen försökt slå ut avskjutningsramper. Det skedde också attacker mot olika israeliska posteringar dessa dagar, då Hamasmän gick till attack ungefär på samma sätt som under tunnelattacken 2014.

Om man är på en plats och blir vittne till en bombning, är man då en som ”jublar”?

2014 befann jag mig i södra Turkiet på gränsen till Syrien, alldeles nära staden Kobane som just då attackerades av terrorsekten Islamiska staten, IS. Då stod även jag och tittade hur bomber slog ned på andra sidan gränsen. Det var ingen picknick, det var extremt obehagligt. Men hade någon tagit en bild på mig kanske den också vunnit pris som årets bild som visade ”en cynisk krigsturist med kameran i högsta hugg”. Tolkningen ligger i betraktarens öga.

Denna text riktar ingen kritik mot fotografen Alexander Mahmoud, han har bara tagit en bild, och fått ett pris. Men alla som gått igång på bilden och som menar att den visar nya Rudolf Höss, borde ta sig en funderare. En bild säger inte alltid mer än tusen ord. Den kanske bara säger: ”Det sitter en kvinna i en plaststol på en minnesplats och det bombas i närheten”.

Johan Romin Fokus

Fotografen Under Årets Bild-galan på Biblioteket Live i Stockholm vann Dagens Nyheters fotograf Alexander Mahmoud både pris för Årets bild och Årets fotograf. Han vann även pris i ytterligare tre klasser

Ann