Barn som låses in, könsstympas, gifts bort mot sin vilja och hotas till tystnad. I sin årsrapport för 2026 riktar Barnombudsmannen skarp kritik mot ett Sverige som systematiskt vänt bort blicken från de mest utsatta barnen – och lägger skulden på dem i stället för förövarna.
”När jag började högstadiet blev kontrollen ännu hårdare. Jag var tvungen att ha platstjänst på mobilen så att pappa kunde se var jag var. Jag fick inte ha sociala medier och varje kväll tog pappa min telefon. Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas.”
Orden tillhör en av de tjejer som Barnombudsmannen intervjuat inför årets rapport. Hennes berättelse är inte unik. I rapporten, som bygger på 70 djupintervjuer med barn och unga samt en enkätundersökning, träder en konsekvent och mörk bild fram av hur Sverige hanterat – eller snarare inte hanterat – hedersrelaterat våld och förtryck.
Barnombudsman Juno Blom väljer i förordet ord som sällan förekommer i myndighetsspråk: ”Vi har svikit ert förtroende, och det måste vi våga säga högt.”
Våldet börjar tidigt
En majoritet av de barn som uppgett att de utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck – hela 67 procent – säger att de var mellan noll och fem år när det började. Ingen av dem anger att de var äldre än tolv år när utsattheten inleddes. En tredjedel visste inte ens, när det hände, att hot, våld och sexuella övergrepp mot barn är brottsligt.
Kontroll av klädsel, mobiltelefon och sociala medier. Förbud mot att träna, ha vänner eller gå på stan. Krav på att bära slöja eller be. Och i de allvarligaste fallen: barnäktenskap, könsstympning, bortföranden till utlandet och sexuella övergrepp.
Rapporten beskriver hur barn i hederskontext tidigt lär sig att läsa av tonfall, blickar och steg – som den tjej som berättar att hon ”lärde sig tidigt att läsa av pappas steg i trappan. Var de tunga visste jag att kvällen skulle bli ett helvete för oss alla.”
En kille berättar om hur han älskade sin syster men samtidigt hade i uppgift att övervaka henne. En dag var hon bara borta. Månader senare kallade pappan in honom till vardagsrummet. Farbröderna och kusinerna var där. En pistol låg på bordet.
”Du är man nu, sa min pappa. Jag förstod direkt.”
Könsstympning och tvångsäktenskap – lagarna finns, domarna uteblir
Sverige kriminaliserade könsstympning redan 1982. Ändå är antalet fällande domar fortsatt försvinnande litet. Socialstyrelsen uppskattar att upp mot 68 000 flickor och kvinnor i Sverige kan ha utsatts, och att mellan 13 000 och 23 000 riskerar att drabbas.
En av de intervjuade tjejerna minns hur hon var sex år och förstod knappt vad som hände.
”Jag antar att de trodde att jag var sövd. De hade gett mig någonting, men jag var vaken och jag minns varje sekund. Smärtan. Det var som eld. Ville skrika, men det gick liksom inte. Min röst bar inte mig.”
Sedan lagstiftningen om äktenskapstvång infördes har antalet åtal per år aldrig överstigit fyra. Och för barnäktenskapsbrott: maximalt tre åtal per år. Mörkertalet är, enligt rapporten, enormt.
En 16-årig tjej berättar hur föräldrarna meddelade henne att hon skulle giftas bort med en man i hemlandet som hon aldrig träffat.
”Jag försökte protestera. Jag sa att jag bara var 16 år, att jag gick i skolan och att det var förbjudet att gifta sig när man är under 18. Pappa sa att det inte var något problem, att vi skulle gifta oss i hemlandet.”
Samhällets svek
Det som gör Barnombudsmannens rapport särskilt uppseendeväckande är inte bara vittnesmålen om våldet – utan den systematiska genomgången av hur myndigheter, skola och socialtjänst upprepade gånger misslyckats med att skydda barnen.
44 procent av de barn och unga i enkätundersökningen som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck visste inte ens vart de skulle vända sig för hjälp. Av dem som berättade för en vuxen uppger 43 procent att de inte blev trodda – och lika många att den vuxne inte verkade förstå.
Berättelserna om möten med socialtjänsten är genomgående smärtsamma. Föräldrarnas ord vägde tyngre än barnens. En tjej berättar hur hennes mentor lade skulden på henne i stället:
”Att det är jag som bråkade, det var inget hemma. Hur visste hon att det var inget hemma?”
En annan, som sökt hjälp upprepade gånger, sammanfattar det med en mening: ”Det är bara det, asså om man lyssnade på mig hade jag aldrig varit här.”
Rapporten konstaterar att det krävs fysiskt synligt våld för att barn i hederskontext ska omhändertas med stöd av LVU – trots att de i många fall levt under omfattande hot, kontroll och begränsningar under lång tid. De förväntas dessutom i stor utsträckning söka hjälpen själva.
En kille sätter ord på det absurda i detta:
”Tvinga oss inte att växa upp snabbt. Jag önskar att jag aldrig behövde lära mig det. Man behöver låta barn vara barn.”
”Kulturkrockar” – ett ord som skyddar förövarna
Barnombudsman Juno Blom är ovanligt rakt på sak i sin analys av varför Sverige hamnat här. Myndigheter och beslutsfattare har, skriver hon, ibland ”varit mer rädda för att bli ifrågasatta av andra vuxna än för att barn ska fara illa.” Man har talat om ”kulturkrockar” när det i själva verket handlat om att barns rätt till frihet, trygghet och säkerhet ställts mot vuxnas krav på lydnad.
Det är en anmärkningsvärd formulering från en statlig myndighets högsta chef. Blom säger i klartext att rädslan för att bli ifrågasatt – av föräldrar, av kolleger, av omgivningen – har vägt tyngre än skyldigheten att skydda barnet. Och att denna rädsla lett till att man ”tvekade och backade” specifikt när barnens rättigheter utmanades av ”hedersnormer, kollektiv kontroll eller religiöst och kulturellt förtryck”. Inte när barn for illa i allmänhet – utan i just dessa sammanhang.
”I stället för att konfrontera den som förtrycker har ansvaret förskjutits till barnen. Vi har normaliserat, relativt och i praktiken rättfärdigat våldet.”
Vägarna ut
Mitt i allt det mörka finns också berättelser om något annat. Om den lärare som lyssnade. Om personalen på boendet som ”blev som en ny mamma”. Om barnet som för första gången fick höra att det som hände inte var deras fel.
”Jag kände direkt att hon var annorlunda. Hon såg mig. Hon pratade lugnt, länge, frågade och jag berättade allt. Hon såg mig rakt i ögonen och sa: Det du berättar är mycket allvarligt. Du kan inte vara kvar hemma. Och det är inte ditt fel. Det var första gången någon sa så till mig.”
Och om tjejen som, äntligen fri, vaknar varje dag och undrar vad hon ska upptäcka hos sig själv.
”Jag vet, det låter konstigt men jag visste inte ens vad min favoritfärg var, för någon annan hade alltid bestämt allt.”
Barnombudsmannen lämnar 17 konkreta åtgärdsförslag till regeringen, bland annat ett nationellt skyddsprogram för utsatta barn, obligatorisk utbildning om hedersrelaterat våld i skola och förskollärarutbildningar, krav på traumascreening och förstärkt lagstiftning mot könsstympning och tvångsäktenskap.
Rapporten avslutas med ett råd från ett av barnen – riktat till andra i samma situation:
”Frihet är värd allt. Även när det gör ont. Även när du är rädd. Håll fast vid hoppet, för det finns ett liv bortom rädslan och det livet är ditt.”
.webp)














