Nästa fråga ställer ytterligare in fokus: Skall jag ta hand om min broder?

Kristian Lundberg i Malmö ställer frågan om man ska ta hand om sin broder. Själv bor han inte i Rosengård och "tar hand om sin broder" . Varför inte?
Tar Sverige överhuvudtaget hand om de som flyttar hit från andra länder i sin förhoppning om att kunna arbeta och göra rätt för sig?  Har vi tagit hand om de som tex bor i Rosengård i hus med ohyra och kackelackor?
Om det nu hade varit så "broderligt" så är det väl väldigt underligt att barn och även vuxna kastar sten på brandkårens personal när de ska släcka bränder.

Kulturvänstern har alltid åsikter i dessa frågor men inte ens när jag bodde i Rosengård så bodde dessa i vår stadsdel. Jag var ensam "vänsteraktivist" , alla andra hade redan flyttat därifrån. I Rosengård fanns i början på sjuttiotalet en organiserad "broderlig" hjälp till befolkningen  men de gav upp.

Jag stretade på men efter några år så insåg även jag att man orkar inte bo där om man ska sköta sitt arbete som knegare med tidiga mornar. När det bråkas och festas på nätterna vissa tider tex under ramadan så får man inte en blund i sina ögon.Otryggheten med bränder var också en faktor som bidrog till att vi flyttade, man blev helt enkelt nojjig och kunde vakna och tro att det luktade brandrök. Tre gånger visade det sig också stämma och det är hemska upplevelser.

Min pojke fick en kamrat av romskt ursprung och det tyckte vi var kul ända tills de åkte fast för stöld.
Sex år gamla hade de gått till Åhlens och tagit grejor "därför att det fick man"!
Gick hem till föräldrarna men pappan satt på kåken och där satt en mamma med kanske 8-10 barn och var uppgiven. Inte förstod hon heller vad jag sa trots att de bott i Sverige i många år.

När min son började skolan så var det säkert barn från 15 olika nationer. Många kunde inte ett ord svenska och det var oro i klassen. När jag var där så var det ett evigt spring av hemspråkslärare. Barnen kom och gick under hela lektionen . Det fungerade så dåligt och allt var så främmande för mig som gått i en vanlig småskola.

Kulturvänsterns barn går aldrig i dessa skolor och då är det som vanligt lätt att lufta sina åsikter om "broderskap " och att man ska ta hand om alla.

Det klingar så falskt och tillgjort och dessa människor vägrar att se hur fel samhället har byggt upp ett totalt felaktigt utanförssamhälle där samhället ofta dömer folk till livstids sossbidrag och där deras barn slutar som kriminella.

För oss blev det en lättnad att kunna flytta ner till Malmö-centrum, livet blev lättare och man fick sova på natten.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1274679/Ofrihet-rader-i-Malmo.html