Dödens käftar slår ihop!

Idag så kom ytterligare en god vän ner i jorden. Det börjar bli rätt så många nu efter alla dessa år. Ju äldre man blir  ju fler blir det att minnas.


Gösta hette han som vigdes till jorden idag . En glad och god Värmlänning som fick komma hem till sin hembygd efter många år i Stockholm.
Det känns trist det här att allt flera som man känner avlider. Hur ska då min morbror på snart 98 känna sig. Han har snart ingen kvar som han har känt.
I själen så känner åtminstone jag hur det närmar sig slutet även om det rent teoretiskt skulle kunna var många år kvar. Ingen vet ju hur kompassen ser ut. Ett fall i trappan kan räcka så flyger man iväg.
Jag har varit nära döden ett par gånger. Gått i den gången som leder fram till ljuset. Det var skönt att gå där och jag var förväntansfull över vad jag skulle få se och vara med om.
Ack nej, när jag var nästan framme så kom jag brutalt tillbaka till det smärtsamma jordelivet. Blev så besviken och hade så ont. Hörde andra i sjukhussalen som snyftade eller kräktes. Det var verkligen inget trevligt uppvaknande.


Det finns kamrater  till mig som dog unga och jag har i hela mitt liv aldrig släppt tanken på dem. Kan fortfarande säga några meningar till dem då och då!
Visst finns det fog för att fundera över meningen med livet. Allt ska en gång i tiden förstöras och dö!
Det är ibland lätt att bli dyster när man sitter och tänker så men det är fullständigt meningslöst!


Inget går att ändra, vi tror att vi har makt ibland men det är bara självbedrägeri!