– Vi visste när vi tog de första besluten att det var på allvar, att det skulle kunna leda till förluster i människoliv. Och det första jag vill säga är förstås att vi beklagar att ännu en svensk soldat har dött och att våra tankar går till hans familj och vänner, säger Urban Ahlin, som också är vice ordförande i utrikesutskottet.
– Men att därför ändra något i Afghanistaninsatsen eller ta hem trupper tidigare vore kontraproduktivt. Det vore som att säga till talibanerna och andra motståndsgrupper, att dödar ni svenska soldater så ger vi upp och åker hem. Att göra sådana förändringar skulle leda till att de svenska soldaterna utsattes för större fara, fortsätter Urban Ahlin, som inte ser heller ser någon förändrad hållning i frågan fram till beslutet om en fortsatt militär närvaro i Afghanistan, vilket ska beslutat i Riksdagen 4 november.
Jag kan bara hålla med socialdemokraterna i deras synsätt på Afghanstanpolitiken!
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna går samman i sitt krav på att ta hem de svenska soldaterna.
Sverige har alltid ställt upp när FN kallat och det är ju allt det här handlar om, Ska vi ställa upp på militära handlingar för att försöka skydda folket i de länder vi deltar i eller ska vi sluta med den sortens hjälp som Sverige alltid har ställt upp på?
PS Jag publicerar Dilsa Demirbag-Stens artikel på Newsmill här eftersom jag anser att det är så viktiga frågor som hon tar upp:
Kriget i Afghanistan
Aftonbladet censurerar sin ärrade krigsreporter och låter Guillou härja
Publicerad: 2010-10-17, Uppdaterad: 2010-10-17
Den 4:e november ska riksdagen fatta beslut om ett eventuellt återtagande av svenska trupper i Afghanistan. Mediebevakningen är under all kritik. Som Sveriges främsta krigsreporter har Hildebrandt, journalist på Aftonbladet, länge informerat och rapporterat om konflikter få andra journalister vågar åka till. Nu får jag veta att hennes egen tidning vägrar publicera texter de först beställer. I stället låter chefredaktör Helin primadonnan Jan Guillou obehindrat hoppa på Hildebrandt.
Om författaren
Dilsa Demirbag-Sten är journalist och författare.Det inträffade påminner även om hur våra medier rapporterar om truppnärvaron i Afghanistan. Hur ska vi kunna förstå soldaternas uppoffring när informationen till allmänheten är undermålig? Var är rapporteringen på plats? Var är journalistiken som bevakar det som ligger i allmänhetens intresse? Den 4:e november ska det fattas beslut om huruvida vi ska ha kvar våra trupper i Afghanistan. Dessa trupper består av knapp tusen personer.
Bland annat Aftonbladets opinionssidor har, trots det, blåst upp frågan om vår närvaro som om det vore avgörande för Afghanistan. Argumentet, från Aftonbladets sida, är att vi ska ta hem trupper för att vi inte gör några framsteg, och för att det är omoraliskt att döda. Men våra soldater är naturligtvis inte där för att döda. Den svenska naivitet har inga gränser i debatten om vår närvaro i Afghanistan.
När motivet till våra mediers utrikesbevakning övervägande avgörs av redaktörers politiska hemvist och inte vad som är mest angeläget för vår nation och i proportion till krigens eller katastrofers omfattning är det allmänheten som lämnas i sticket. Kongo och Pakistan får ett minimalt medieutrymme trots att miljontals människor är berörda och vi indirekt kommer att beröras då dessa händelser ligger till grund för vår
bistånd- och utrikespolitik.
I Sverige är utrikesbevakning på många sätt blivit liktydig med Israel- och Palestinakonflikten. Konflikten är allvarlig och bör bevakas. Men den svenska besattheten av denna konflikt är omfattande, vilket går ut över annan rapportering.
Genom att surfa på nätet försöker jag begripa vad det är som händer i Afghanistan. Material från det svenska Försvaret och internationella medier och andra kanaler är behjälpligt. Men vad gör de svenska medierna för att fullfölja sitt uppdrag om allmänhetens intresse? I dag har min irritation över bristande rapportering från
Afghanistan övergått till uppgivenhet.
Jag har försökt att få tag på Aftonbladets Johanne Hildebrandt som är på plats i Afghanistan. Frågor man stället sig nu är; Hur är läget? Vad behöver de svenska soldaterna och vad kan tänkas vänta dem och de civila de försvarar med sina liv? Dessa frågeställningar vill Jan Helin av någon outgrundlig anledning inte till ta in i
tidningen.
Kan det vara den tidningens opinionssidor som inte tillåter en annan bild än den som propageras av Aftonbladets kulturchef och ledarsida? Eller är det - ännu en gång - primadonnan Jan Guillou känsliga nerver som inte får retas? Mannen har ju satt heder och ära i att jaga Johanne Hildebrandt i sina krönikor när hon med risk för sitt liv rapporterat från Afghanistan. Det finns ju som bekant ingen fråga som är liten nog för att Guillou inte ska skriva oss på näsan med de rätta svaren. Kvinnor verkar reta upp honom extra mycket. Hildebrandt är tydligen ett hatobjekt som Guillou har som tradition att förminska på bästa krönikeplats. Ett märkligt publicistisk grepp som Helin för länge sedan borde ha satt stopp förr.
Som Sveriges främsta krigsreporter har Hildebrandt länge informerat och rapporterat om konflikter få andra journalister vågar åka till. Hon är som sagt på plats. När jag till sist får tag på Hildebrandt får jag veta att Helin har beställt material och fått texter - som han sedan inte vill publicera. Den 4:e november ska riksdagen fatta beslut om ett eventuellt återtagande av svenska trupper och landets största tidnings chefredaktör vägrar publicera förstahandsmaterial och information. Varför, Jan Helin?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar