Jay och Minnah

Svårt att diskutera tycke och smak men att det finns "klasskillnader" i sättet att se på och framförallt höra på musik är nog nästan en fastställd sanning.

Den generation som har haft tillgång till bra skolundervisning där man fått lära sig tex att lyssna på högklassisk musik har ofta väldigt svårt för dessa tävlingar med så många halvtaskiga aktörer. Köpta koncept från USA fungerar inte då utan man vrider sig i plågor inför ett fenomen som tyvärr sprider sig på många kulturella områden. Däremot skär de komersiella tv-kanalerna guld med kniv . Kvällspesten av alla typer hänger på och skriver som om tredje världskriget skulle ha rasat.

Det är ömkligt att se hur arbetarrörelsens slagskepp Aftonbladet fullkomligt dyrkar att skriva om denna sk tävling. De kanske tror att om de sänker sig till denna nivå så ska det bidra till att vinna valen  åt vänstern. Att bli "folklig" på det sämsta sätt man kan tänka sig kanske är deras melodi?

Vad gäller att göra sk covers är vanskligt för en sångare, det är få som lyckas eftersom ofta är orginalen så bra att allt annat blir så uselt. Det är bara riktigt stora artister som klarar av sådant.

Varför ska man höra covers som är dåliga när orginalen finns?

Jag tror att tävlingar som idol fyller en annan funktion som tilltalar främst den unga generationen. Det är det gamla vanliga att "den vanliga" lilla människan ska kunna lyckas. Den amerikanska drömmen om den "selfmade" mannen eller kvinnan från gatan som lyckas. Felet med idolsynsättet är bara att alla dessa som har lyckats i USA har ofta gått den långa vägen med massor med spelningar och motgångar kanske i åratal innan de lyckas.

Det är en annan sak än att ställa upp i en tävling och sedan tro att allt är guld och gröna skogar. Visst kan en och annan komma fram den vägen men de är mycket få.

Jag tänker fortsätta att lyssna på orginalen, vem kan jämföra sig med Jocke Berg eller Charlie Parker?