Året var 1968

Jag såg en dokumentär idag om hippietiden och då väcktes mina minnen. Så annorlunda livet var och det hopp om framtiden som fanns då märker man inget av nu.


Men visst fanns det surdegar då också liksom idag. När jag kom till mitt jobb på labbet på Nyby bruk med en blommig skjorta och röda sammetsbyxor så höll de andra på att storkna.
Va, sa de, har du morsans städrock på dig! Överhuvudtaget var de flesta f-b trista, gamla i förväg .


Allt skulle vara så som det alltid hade varit i detta brukssamhälle. När jag sedan dessutom var med i VPK så bara ruskade de på huvudet dessa gråsossar i den sämsta bemärkelsen.
Jag hade en arbetskamrat som var en sådan sosse så att om någon gick in på ICA och handlade så sa han upp bekantskapen. 


Det underliga med honom var att han var den första jag någonsin hörde som var riktig razze trots sitt sosseri. Så mycket skit om judar och zigenare har jag varken hört förr eller senare. Han var inpyrd med sån skit.


Vi som var unga i sinnet ville förändra världen och så mycket flygblad jag delade ut vid jobbet de kommande åren kan inte räknas. Det var allt från uppror mot borgarstaten till upprop mot USA:s krig i Vietnam. När   vi gav oss på USA så mötte man hårt motstånd från nästan alla socialdemokrater. Inte förrän Palme började tala om detta smutsiga krig så började de svänga.


Ledaren måste tala för att de skulle kunna ändra sig och sånt  velande gillade vi inte heller på den tiden vi unga. 


Vi fick lära oss att tänka självständigt dessa år. Den lärdomen har jag fört med mig i livet oavsett vad för politik jag stödjer idag.