Det är inte lätt att vara människa! (När man är gammal)

När man är nästan 98 år så finns det mycken ensamhet att försöka klara av. Alla ens vänner är döda !

De unga i släkten känner man inte! För övrigt visar inte unga något speciellt intresse heller att lära känna en gammal släkting.
Idag var han dubbelt deppad för hans nätter är svåra med konstiga drömmar. Har svårt att komma ur dem även i vaket tillstånd, de ger en känsla av starkt obehag.


Hans enda vänner nu för tiden är de inom hemtjänsten där det verkligen finns pärlor till människor. Kram o puss när hon gick. Det värmer en gammal mans själ som har varit änkling i 20 år.
Måste livet sluta på det här sättet med denna ständiga ensamhet dag som natt ibland.  Han är inte troende heller så döden innebär det totala slutet. Inga egna barn vilket inte heller gör livet så bra när man blir gammal.

För oss med barn så finns det också barnbarn att tänka på och glädja sig åt.
Ibland så säger unga vänner till mig att de inte vill ha några barn, det gör mig ledsen. Mycket ledsen för jag vet sedan så många år hur gamla på det sättet blir dubbelt ensamma.

Det är lätt att ta felaktiga beslut när man är ung och allting är roligt med mycket vänner och livet leker.

En del kommer dragandes med att man inte vill sätta barn till denna ruttna värld. Ett galet argument därför att vem ska då kunna göra något åt denna i deras ögon avskyvärda tillvaro?

Vem ska skapa det goda? Ska man överlämna det till andra?