lördag, oktober 09, 2010

Leva eller dö?

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/karinthunberg/bandet-ar-svart-av-oro-inte-rosa_5479969.svd

Karin Thunberg beskriver i denna "kulumn" i svd sin fasa för att åter insjukna i sin cancer. Med lite empati så kan man utan vidare känna efter i sin egen själ hur dessa känslor bryter fram. Karin träffar en medmänniska vid manifestationen förra lördagen i Kungsan som säger högt "att hon lever,det är huvudsaken".

När jag läst denna artikel så kommer mina egna funderingar över hur olika livet ter sig för olika individer. Vi har tusentals med självmord i vårt land ,siffran bland unga är väldigt hög.
Minns alla de som jag känt som tog sitt liv i unga år. När jag satt ner och talade med en av dem  nära självmordet så berättade han för mig att  livet sedan länge hade känts tomt och utan mening. Han gick under behandling men inget blev bättre.
Han ville inte leva. Motsatsen uppvisar de som blivit sjuka och kämpar för sin överlevnad. Ibland kan man tycka att de svårt sjuka kanske skulle tappa greppet om livet och vilja dö istället för kroppsligt friska som vill dö.

Nu är det ju inte så enkelt . Många av de som vill dö har precis som jag alltid känt sig olyckliga. Det börjar redan i barndomen då man känner sig oälskad och utanför. Rädd för så mycket.
Jag kände mig alltid utanför allting ,ville inte gå på andras kalas eller andra tillställningar där det fanns många.
När det var dags att börja skolan så ville jag inte, vägrade att gå dit i början. När jag sedan motvilligt gick i skolan så började mitt helvete i många år. När jag var tolv år gammal så fick jag lugnande medel för att klara av det värsta.
Det enda som fick mig att känna mig "normal" och glad var vin. Första gången var jag kanske 5-6 år när jag drack portvin och upplevde "lyckan"!

I tonåren så började en konsumtion som var förödande för hälsan men jag upplevde "befrielse" från allt dystert.
Olycklig kände jag mig inom mig hela tiden och umgicks med många tankar om döden som befriare.
Efter en skilsmässa så kom dessa tankar över mig än starkare och jag kände en kväll att nu ville jag inte vara med längre. Ett iskallt tänkande börjar sedan går man till handing.
Men som de flesta som väljer "fel" metod  så överlever man och mår ännu sämre. Det finns inte ett uns kvar av de känslor Karin Thunberg skriver om. Självförakt och dödslängtan plågar ens själ samtidigt som man ska försöka fungera i vardagen.

Jag orkade inte träffa mina barn så som jag borde ha gjort. Ens yrkesarbete kommer i kläm och det blir sjukskrivning när man egentligen borde ha fått någon att tala med.
Nästa försök skedde med rakblad och det gick ju också fel eftersom jag sitter idag och skriver det här.
Mitt minne av dagen efter sitter glasklart inom mig. Jag skulle inledningstala på ett möte om Kina med Miriam Israel. Plåster på bägge armarna som jag dolde så gott det gick och en hemsk känsla av undergång när jag skulle tala. 300 personer hade kommit och jag talade tydligen som  om allt stod rätt till trots att jag grät inom mig.

Frågan är om man i detta skede skulle ha fått en dödligt farlig sjukdom, skulle man ha hälsat detta med tillfredställelse eller ej?

Jag fortsatte att fylla det tomma inom mig med alkohol ända fram tills jag närmade mig sextioåråldern då jag sökte hjälp inom AA.  Det är då när man inte längre flyr undan allt eländigt inom en som man kan börja ta itu med vad det är som har skapat tomheten.
Tex. så satte jag mig ner med min gamla mor och hade under många samtal stora uppgörelser med henne.Gråt och tandagnislling som följd men ack så nödvändigt att få berätta vad man upplevt under sin uppväxt.

En sak är jag säker på och det är att barn behöver kärlek och förståelse när de växer upp. Får inte barnet   detta så kommer de att känna sig både utanför och oälskade och det är då som det är så lätt att hamna fel i livet med destruktiva mönster.
Då vill man kanske inte ens överleva en svår sjukdom!

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<