Min gamla morbror ringde mig igår och talade om att nu är det dags igen med mörka tankar. Han sover illa om natten och har sedan många år farit illa av november månad.
Vissa mår dåligt av våren då livet återkommer och de orkar inte med detta. Sedan har vi en grupp som inte klarar av när mörkret kommer. De förknippar mörkret med döden. Att min morbror som snart fyller 98 tänker sådana tankar är ju inget konstigt . Han står ju faktiskt med ena benet i graven om man ska vara sanningsenlig. Klok som han är så begriper han ju detta och det slår honom i huvudet som en hammare.
Han tror inte på Gud och min erfarenhet är att dessa människor har mycket svårt med sina tankar om döden.
Jag har ju varit med många gånger när människor ska dö och ofta är de som är religiösa lugna inför sin död. Tvärtom har jag upplevt med de som inte tror alls. De kämpar emot och är ängsliga om de nu är någorlunda vakna.
Bor den gamle fortfarande hemma så blir ju de ensamma stunderna många och långa och ett telesamtal kan vara till stor tröst. Hemtjänsten kan inte sitta ner några långa stunder heller eftersom de har så många att besöka.
I alla år har jag försvarat de gamla ålderdomshemmen där de hade eget rum men tillgång till personal.
Nu finns det i många kommuner liknande boende och det kan för många vara en utväg ur sin ensamhet. Många vill bo kvar i sitt hem så länge det går och det har jag också förståelse för men de får då också stå ut med mycken ensamhet i värsta fall.
Min mor bodde hemma tills sista veckan i livet men hon ansåg att de hade kidnappat henne mot hennes vilja när de tog in henne på vårdhemmet. Hon ville vara hemma men insåg inte mot slutet att hon var för sjuk för detta. Under åren efter pappas död så blev hon isolerad men fick massor med erbjudanden att komma till tex Röda korset och dricka kaffe eller att de skulle komma hem till henne. Hon sa alltid nej!
Sedan kunde hon ringa mig och klaga över sin ensamhet. Vad gör man då?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar