Avfälling

Idag var jag på Södertörns högskola och lyssnade på Anne Hedén när hon försvarade sin avhandling "Röd stjärna över Sverige".

Opponent var forskaren Helene Lööw och detta uppdrag skötte hon med bravur. Avhandlingen handlar om " Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960-1970-talet". De som läser denna blogg vet att jag har ett förflutet inom den svenska vänstern tillika olika tidningar och organisationer . Bla. SKVF (Svensk-kinesiska vänskapsförbundet) ett förbund med ca 9000 medlemmar när det var som störst. Sveriges största resebyra för kinaresor under många år. Jag har dragit en liten skärv till denna avhandling och var alltså intresserad att närvara. Det blev fullt i salen så att extrastolar fick sättas in. Lärdoms-sverige fanns väl representerat med både docenter och en o annan professor. Dessutom dök det upp en "kamrat" från tiden när jag satt i valberedningen . Efter lite snack så kom ordet som fick mig att le brett. Du blev avfällning såg jag i någon blogg , sa han! Det var första gången sedan jag åkte ut ur VPK som någon sa något sånt. (VPK var lite ålderdomliga och där skrek man "renegater" om oss som blev uteslutna.)

Jag tar detta uttryck som en hederstitel idag! Tack Gunnar !

Artikel i Expressen:

Tillbaka

Anne Hedén / Röd stjärna
CM8ShowAdMargin("rektangel_artikel")

ANNE HEDÉN Röd stjärna över Sverige Sekel
1978 åkte jag till Shaosan där Mao föddes. 1979 åkte jag till nordvästra Kina för att prata med intellektuella som skickats ut under kulturrevolutionen. 1980 bodde jag i Shanghai. 1981 for jag till Sichuan för att titta på jättelika naturexperiment. 1982 bodde jag i Peking och så fortsatte det: varje år var jag i Kina. Fram till massakern 1989.Anne Hedén vill i sin avhandling Röd stjärna över Sverige veta varför. Det gör hon främst genom att studera utvecklingen i Svensk-kinesiska föreningen, det som senare blev det mer politiska Svensk-kinesiska vänskapsförbundet.Hon verkar ha läst allt som skrivits om den eran och åberopar också ofta det som Lars Åke Augustsson och jag gett ut om vår tid i den maoistiska vänstern. Hon går i närkamp särskilt med frågan om vilken bild av Kina som spreds och har järnkoll på tidningar, protokoll, maktförskjutningar, möten, Kinaresorna.När jag läser Hedén minns jag en politisk debatt för länge sedan då Anders Ehnmark sa, ungefär: Låt oss utgå från vad som står på raderna, inte mellan dem.Jag gillar den hållningen. Men den är rätt tandlös när det gäller den svenska Kinavänstern. För många som var med på de där mötena vet vad lite besluten betydde i realiteten oavsett vad som skrevs på papper, tillika bestämdes mycket innan själva mötet ägde rum.Det är därför jag önskar att Hedén intervjuat dem som var med. Hedén vill inte, för hon tror att de skulle anpassa det som skedde till dagens förhållanden. Så därför blir resultatet nu en rak berättelse om hur relationen Sverige-Kina såg ut enligt protokollen, som om deltagarna var soldater i en terrakottaarmé.Hedén vet alltså allt, synd att hon inte kommer åt det andra, det som pågick på andra slagfält. Som när jag en gång i Peking blev hämtad – ja, hämtad – och kördes in i gränder jag aldrig sett, vänster, höger, höger vänster, tills jag blev snurrig. Sedan, i ett hemligt partihus, fick jag en flera timmar lång föreläsning om den politiska situationen. Och den skulle förmedlas till Sverige.När jag kom hem skrev jag det jag fått höra – och jag skrev så att invändningarna riktigt skulle höras mellan parollerna. Men min text blev ett inlägg för dem som stödde den officiella Kinaversionen. Inte bara jag fick se texter användas på ett sätt som inte var tänkt.Jag tror alltså att Hedén hade fått fram en hel del av den mer genomlysande varan om hon fångat in dem som skrev med pennan doppad i rött bläck. Framför allt hade hon fått en tydligare bild av hur – och varför – skrivandet förändrades med tidens gång.Däremot belägger hon alldeles lysande att prisandet av Kina inte var ett 68-fenomen. Också första halvan av 1900-talet präglades av missionärer och sinologers vilja att förstå Kina på dess egna villkor.Och hon problematiserar mycket elegant frågan om varför så många lät sig bländas, innan vi äntligen, som hon så träffsäkert visar, ställde in utopin. Hon går vidare från det mest omedelbara, som till exempel hur man mottogs som gäst. Passet? Det kan vi titta på senare, en kopp te så länge? Och kineserna lyckades: Lars Gustafsson och många andra som inte kan beskyllas för att vara vänster prisade också Kina.Detta är förstås inget försvar.Men det förklarar till exempel att när Augustsson och jag visade att svenska kinavänner tog emot ekonomiskt stöd från Kina så brydde sig väldigt få.För det ursäktande tänkandet ringas alltså, långt in i våra dagar, in av en kinesisk mur som skymmer det kanske allra viktigaste i Kina: landsbygden. Där bor 80 procent av befolkningen, men dit for nästan inga av oss kinaskribenter. Där väntar en jordmån som kräver tid och nya slags texter och språkkunskaper för att man ska kunna gräva sig ner i den. När jag bodde i Peking så täcktes den asiatiska delen av världen – halva jordens befolkning! – av en enda reporter från Sveriges radio och tv.Nu vill jag, och den lusten väcks av Hedéns debattinbjudande avhandling, åka till Kina igen, och se om jag äntligen kan få fatt på ord som spelar roll och inte bara ska användas i protokoll.Stig Hansénmailto:kulturen@expressen.seStig Hansén är journalist och författare till bland annat reportageboken Maoisterna.