Jag upplever på samma sätt som så många andra pensionärer att man talar inför döva öron när man försöker att föra en debatt om oss som har fastnat i smeten. Inte ett rött öre extra trots att man har arbetat tungt i över fyrtio år. Att inte sossarna under den tid de satt (och det var ju många år) skänkte oss en enda konstruktiv tanke gör att varken jag eller andra kan lita på deras valfläsk.
Vem ska man lägga sin röst på i nästa val? De är svikare hela bunten mot oss som har många år i offentlig tjänst!
ÄLDRE I UTANFÖRSKAPET Regeringen, som driver arbetslinjen, ger 68 kronor till dem som arbetat hela livet. Men arbetsviljan tycks inte vara särskilt stark i den så kallade aktiva generationen eftersom den måste mutas med allt högre skatteavdrag, skriver pensionären Inga-Lisa Sangregorio.
”Till detta mail bifogas mer utförlig information om förslaget, ett underlag till insändare samt ett flygblad som kan användas för lokala kampanjer.”
Det förslag man syftar på är alliansens skattesänkningar för pensionärer. Mycket riktigt börjar hyllningarna att strömma in på insändarsidorna. Inte från de närmast berörda, som kan hålla sig för skratt, men från politiker som tycker att pensionärerna ska niga och bocka för en skattesänkning som för de flesta uppgår till 68 kronor i månaden.
68 kronor räcker knappt till en lunch eller några kilo mandelpotatis, som någon uttryckte det.
Från mitten av 1990-talet har reallönerna ökat med cirka 40 procent, medan realpensionerna stått så gott som stilla. Det är en utveckling som ingen hade kunnat förutse eller önska, men när den nu är ett faktum borde man rimligen försöka överbrygga de växande ekonomiska klyftorna mellan dagens och gårdagens löntagare.
Istället har regeringen valt att ytterligare öka dem genom jobbskatteavdraget.
Pensionärerna har alltså inte bara lägre pension än de haft anledning att vänta sig utan betalar dessutom högre skatt än löntagare med samma inkomst.
De båda första stegen i jobbavdraget har kostat 50 miljarder, det tredje steget beräknas kosta 15 miljarder.
Man kunde tycka att de som redan fått så mycket skulle kunna avstå det sista steget till förmån för dem som sannerligen arbetat nog i sina dar.
Finansministern avvisade emellertid så sent som i juli en skattesänkning även för pensionärerna med motiveringen att en sådan skulle stimulera efterfrågan i ett läge då inflationen redan stiger (SvD 12 juli). Enligt Anders Borg bör skatten alltså sänkas endast för dem som redan har så mycket pengar att de inte behöver använda dem.
Nu har regeringen tydligen insett att alla pensionärer inte hinner dö före nästa val och att man därför måste satsa någon liten slant även på oss gamla stötar. De som har allra lägst pension kommer att få en skattesänkning på cirka 200 kronor i månaden, genomsnittspensionären 68 kronor.
Vi får hoppas att de ansvarslösa gamlingarna inte rusar iväg och gör av med alla pengarna och på så sätt ”stimulerar efterfrågan”.
Det handlar som synes om nålpengar och det finns ingen anledning för olika grupper av pensionärer att slåss om brödsmulorna. Men det är ändå intressant att notera hur motsägelsefull alliansens politik är.
När det gäller dem som nu befinner sig i arbetsför ålder är betoningen stark på att det måste löna sig att arbeta. Tydligen är arbetsviljan inte särskilt stark i den nu så kallade aktiva generationen, eftersom de måste mutas med allt högre skatteavdrag.
När det gäller pensionärerna inriktas intresset och skattesänkningarna däremot främst mot dem som aldrig förvärvsarbetat eller arbetat mycket lite. Men för stora grupper som förvärvsarbetat hela livet blir nettot, efter skatt och bostadstillägg, inte högre än för dem som bara har garantipension.
Swedbank jämförde i våras en kvinna som arbetat 40 år som affärsbiträde med en person som har garantipension och bostadstillägg. Nettoskillnaden var 42 kronor i månaden till den förras fördel.
Med regeringens nya förslag kommer skillnaden att gå i motsatt riktning. 40 års förvärvsarbete kan alltså bli en ren förlust.
Jag kan inte undgå att fascineras av regeringens kamikazepolitik gentemot pensionärerna och oviljan, eller oförmågan, att ta till sig rena fakta.
Skärpta pensionärer som kan både räkna och skriva skickar skrivelse efter skrivelse till partier och departement och möts av nedlåtande goddag yxskaft-svar.
Alliansen talar mycket om utanförskap. Men om det är någon grupp i samhället som ställts utanför inte bara den ekonomiska utvecklingen utan även det offentliga samtalet så är det äldre personer.
De som sätter dagordningen i dagens Sverige saknar förmågan att ”i reflexen på glaset plötsligt se den pensionär som jag själv skall bli, för andra att i sinom tid förargas över” (se fotnot).
Inga-Lisa Sangregorio
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar