Dagens skola enligt en lärare!

Ett nedslag i dagens skola, från Brännpunkt Svd!

Pensionerade gymnasieläraren Anna-Lena Allgårdh återvände efter fem år tillfälligt till sin gamla arbetsplats. Hon mötte okoncentrerade elever och utbrända lärare och ställer sig frågan: Vad ska man göra med dem som sabbar?

Jag kan inte se annat än att gymnasiekvalitén har dalat ytterligare under de senaste fem åren.
Anna-Lena Allgårdh

Min före detta kollega skulle vara sjukskriven i åtta veckor. Lite sugen på att umgås med gamla kolleger och framför allt för att undersöka utvecklingen under de fem år jag njutit friheten som pensionär gjorde mig tillräckligt nyfiken för att säga ja till detta halvtidsvikariat.
Lektionen ska börja. Några spridda skurar av klassen väntar vid dörren och nyfikna ögon riktas mot deras vikarie. Jag låser upp,intar min plats vid whiteboarden. Någon stram kateder är det inte tal om. Ett bord rätt och slätt med en tunn låda för lite slarvigt ditkommet anteckningsmaterial.
Nu har det gått fem minuter men det är långt ifrån fullsatt. Var är de övriga? Det är ju ändå inte första timmen så försovning kan det väl inte vara frågan om. Jodå, undan för undan droppar de in, pojkarna och flickorna. Flera med mössan på eller huvan, några med smörgås i ena handen och drickan i den andra. Datorn sitter inkilad under armen som hårt pressas mot bålen.

Jag tar om min presentation och gör en del häpna över att jag återvänt till min gamla skola. Kanske är det en kallelse som drivit mig hit igen, en underbar känsla av välbehag att få göra en liten insats för att vidga ungdomarnas kunskapsfält.
Vi inleder med lite samtal om världsläget för att glida in på ämnet för dagen: de politiska ideologierna. Jag hänvisar till lärobokens sidor. ”Ni kan också ha både den franska och den industriella revolutionen i bakhuvudet när vi ska analysera de nya tankarna.” Jag hoppas på gehör.
Men var är böckerna? Kvar i skåpet. Den är alltför tung för att ansträngningen till elevskåpet ska kännas motiverad. Eller så är den kvar hemma. Så verkar det ligga till.
”Vi kan se tillsammans”, hörs från olika ställen i klassen. Äntligen är det läge att börja genomgången, ett haltande läge. Nu har några grupperat sig om tre och tre eller en fyrklöver. Några har fällt upp dataskärmen och tycks drömma sig bort i Facebook-världen i stället. Sikten blir skral med tre eller fyra om samma bok.
Några mumsar, andra småpratar i sina grupper om annat än Marx och Engels. Vi försöker knyta an till dagsaktuella Tunisien och Egypten. Många verkar tondöva för dessa aktualiteter. Men så sitter det några tända som ljus och försöker fånga upp varje ansats till analys i samtalet om texten. Nu måste det till lite kamp om ljudutrymmet, att försöka överrösta snacket eller de små förtjusta skratt över något spännande som uppenbarat sig på skärmen.
En runda i klassen med uppmaningen ”locket på” visar sig resultatlöst. Datorn kan ju också fungera som anteckningsblock. Det ligger något i det, faktiskt.
Veckorna går. Jag och några tappra elevsjälar kämpar på. Vi kommer vidare i kursen och Tysklands enande 1871 är snart klart. Det är dags för prov. Nu infinner sig en viss oro: ”Vad ska vi ha på?” Mitt svar: ”Det vi har gått igenom, det ni fått instuderingsfrågor på, läxorna, det som är huvudlinjerna i utvecklingen.” Nu kommer enträgna böner om att ”vi vill veta precis vad vi ska kunna”. Jag står fast vid min linje.
På rasterna tömmer jag ur mig mina klassrumsupplevelser och kollegerna, härdade intill underkastelse, häpnar inte: ”Ja, just det. Precis.” En drygt 40-årig kollega har just besökt rektorn för att underteckna sin ansökan om entledigande. En annan 40-åring arbetar halvtid sedan ett halvår, halvt sjukskriven som hon är av utbrändhet.
Dessa ungdomar som jag nu bekantat mig med under två månader är varken obegåvade eller elaka. De är i grunden hyggliga ungdomar men genom sina nio skolår har de bibringats uppfattningen att de kan uppträda som de har lust till. Att nå de goda skolresultaten är skolans sak. Intet faller på elevens flit och ansvar. Bra betyg vill alla ha, men det är skolans sak att anpassa kraven efter vad eleven känner för. Kanske söker sig eleven annars till en annan skola.
I denna skara på 31 i ett teoretiskt gymnasieprogram finns en tredjedel som är både begåvade och studiemotiverade, en tredjedel som säkert är begåvade, men som sitter av sin tid och hoppas på under när betygen ska sättas och slutligen en tredjedel som vill mycket men har kämpigt att nå målen. De behöver studiero, hjälp och handledning av sin lärare.
Den första gruppen skulle kunna höja sig flera snäpp om de fick möjlighet. Den sista gruppen skulle med stor möda,men ändå, nå målen, få större självförtroende och senare lyckas bra med sin utbildning. Om de bara fick chans till koncentration.
Men vad ska man göra med dem som sabbar? Jag kan inte se annat än att gymnasiekvalitén har dalat ytterligare under de senaste fem åren.
ANNA LENA ALLGÅRDH
före detta gymnasielärare