De hällde bensin på mamman. Höll i hennes son Adam. Satte eld på henne och släppte honom så att han kunde försöka rädda sin mamma från att brinna upp. Hon dog. Adam fick tredje gradens brännskador. Jag frågade Adam vad han ville ha i julklapp, "böcker på engelska" svarade han, så att han kunde ta sig ut ur Mellanöstern.
Under de senaste fem åren har jag träffat, eller på annat sätt kommit i kontakt med, barn som använts som människosköldar, barn som har kidnappats och sålts som sexslavar. Jag har också fått berättat för mig om en del barn som tvingades spränga sig själva i luften som självmordsbombare. Jag har pratat med barn som har använts i propagandakrig, som tvingats ljuga inför tv-kameror. Alla de barnen bör få en röst, deras historier måste berättas. Det är dags att medier fokuserar på offren. Vi får till exempel inte inte glömma de barn som lockades till en lastbil där det delades ut godis, barn som sedan sprängdes i luften. Jag vore galen om jag glömde den 12 åriga flicka som de stod i kö för att våldta, dag ut och dag in. Och alla de andra barnen som berättade om sexövergreppen, om misshandel, om tortyr.
Om trauma efter trauma, om hur de blev vittnen till att deras föräldrar dödades, om hur de såg sina mödrar våldtas, deras syskon kidnappas ... De finns i mitt hjärta och i min själ. Alla dessa små änglar som berövats en barndom.
Historien kommer inte att bli nådig mot de samhällsdebattörer, politiker och journalister som förnekat islamistisk terrorism, de som relativiserat, och inte heller mot de som vägrat kalla krigsbrotten mot Iraks och Syriens urbefolkningar folkmord.
Men värst kommer historiens dom nog vara för deras svek mot barnen. Att många nu - senfärdigt - vaknat eller låtsas vakna är bra men endast om de då också erkänner att de haft fel. När de pratar om terroristers barn och inte samtidigt skänker en tanke åt de barn som drabbats av islamismens vrede ... ja, vad ska jag säga?
Jag brukar inte vara så här hård, men idag känner jag att det får vara nog med allt trams, jag tar mig den rätten för att jag är fräck nog att tala för alla aktivister världen över som kämpat för att upplysa om folkmordet men främst de i Syrien och Irak som riskerat sina liv för att rädda andras. De allra flesta av dem är anonyma och vill så förbli. Hjältar. I fem år har många av oss inte ens kunnat jobba för vårt levebröd utan försökt rädda liv, helt ideellt. Ingen av oss ångrar en enda sekund.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar