Föräldraskapets ibland tunga börda!

http://www.svd.se/jag-har-aldrig-kant-att-jag-rackt-till-som-foralder/om/att-angra-foraldraskapet

Flera föräldrar har framträtt i Svd och berättat det mödosamma och tabubelagda att det inte var så bra för dem att få barn. En del redovisar att de inte ens tyckte om sina barn.
Ett svårt ämne, troligen extra svårt för kvinnor att  känna eftersom det alltid har talats om moderslyckan.
Samma typ av känslor men mot föräldrar finns ju också rikligen beskrivet i bokform.
Själv har jag aldrig erfarit dessa känslor, jag har njutit av de små. Hjälplösheten hos en baby och när de börjar att visa vakenhet är ju en underbar tid.
Men den kan också bli svår såsom min yngsta dotter vilken hade kolik lång tid varje natt. Det är så förtvivlat svårt när tröttheten efter alla vakna dygn börjar sätta in.Synd om alla i familjen!

Mitt första barn blev för mig också att ruskas om i känslolivet och jag hade ju av olika anledningar mycket tid med henne. Där fungerade den sk anknytningen oerhört starkt.
Då blir också en skilsmässa oerhört svår både för barn och förälder. Den vuxne är ju en svikare om det inte går att göra som idag med delad vårdnad.
Detta var på sin tid inte möjligt om den ena parten motsatte sig sådana lösningar.
Men att jag skulle ha tappat mina känslor och ångra att mina barn kom till världen finns inte i min värld.
Barn blir också vuxna en dag men som förälder så undrar man alltid vad som händer i deras liv.
Bekymmer med sjukdom eller annat otrevligt tynger ens tankar då och då.
När man som pappa inser att det inte går att upprätthålla naturlig kontakt med sina barn då får man också inse att det är deras val som man inte kan göra så mycket åt.
Huvudsaken är att man vet att man har gjort allt man kan men att det inte hjälpte. Då får man helt enkelt inse fakta och försöka leva med detta hur trist det än känns.
Vi är nog många fäder som har förlorat kontakten med barn av olika anledningar!