Min far var född 1906 och min mor 1911. Idag skulle de bägge vara en bra bit över 100 år.
Att växa upp med dem som föräldrar var inte helt lätt eftersom de bägge inte drog jämt. Min mor var sjuk i alla år efter 1952. Det gick upp och ner men just 1952 var svårast då hon gick igenom en svår operation i underlivet som stängde av alla naturliga hormoner. Hon hamnade i klimakteriet över en sommar. Påfrestande är bara förnamnet. Själv skickades jag till Arboga över hela denna sommer till min farmor och faster.
Min mamma blev sig aldrig lik efter denna sommar 1952. Kan förstå min pappa att han förtvivlade många gånger men han stängde in allt inom sig och exploderade ibland och ville gå sin väg.
Jag och min pappa talade aldrig med varandra än några ord.Han var en mycket tystlåten individ.
Med min mamma så försökte jag upprätthålla en bra dialog och det var henne jag talade med ofta per telefon när jag flyttat från staden .(Torshälla)
Skötte i många år hennes ekonomi ,åkte upp från Malmö ofta för två dagar hemma hos henne. Men det blev allt svårare ju äldre hon blev, uppriktigt sagt blev hon allt underligare i sitt psyke.
Inbillade sig en massa saker vilket ställde till bråk med grannar.
Blev burdus i sitt tal och tappade normalt hänsynstagande. Angrep verbalt mina barn och klagade över samtliga, särskilt mina barn i senaste äktenskapet med Elisabet.
Det fanns alltid något att klaga på tom hur de såg ut. jag fick ta till hot om att aldrig mer komma hem till henne om hon fortsatte med sitt klagande på dem.
En del människor blir tråkiga när de åldras, antagligen någon sorts demens eller som de sa förr,åderförkalkning.
Min mobror sa vid 100 års ålder om sin syster att hon hade nog inte varit frisk i sitt psyke på länge. något fel är det ,sa han!
Jag kan bara säga att hennes liv var förmörkat av så mycket.
Egentligen kan man inte annat än tycka synd om henne och det liv hon fick.
Min pappa blev också svårt sjuk mot slutet genom kol! Avled en gång i ambulansen men de satte liv i honom igen. Till att leva ett tag till med svåra plågor i sitt liv!
DET är underligt att jag ibland vid 80 års ålder skulle ha velat lyfta telefonen och ringa till dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar