Det här är en skildring från "det hjälpsamma Sverige"!

 Man skulle kunna tro att det handlar om boskap. De får inte själva bestämma var de ska bo, vad de ska jobba med eller vilken skola deras barn ska gå i. De får inte tillräckligt med mat. Och de blir utskällda för minsta lilla klagomål samtidigt som myten om dem är att de är priviligierade, att de har bättre rättigheter och möjligheter än andra asylsökande, flyktingar eller migranter. Det är inte sant. Nedan en redogörelse om den ena familjen som vi lyckades först evakuera från Ukraina och sedan hjälpte till Sverige. Det är deras vän Fia Lundh som berättar. Jag har kollat upp att uppgifterna stämmer. Storyn började med att Fia fick bilden som är med i inlägget. Den skickade hon till mig. Sedan kämpade vi i nästan tio dagar för att få familjen till trygghet.

Det är hemskt hur Sverige behandlar ukrainare. Familjen Bondar kom till hit den 17 mars. Min man hämtade upp familjen i Stockholm. De kom till oss här i Södertälje, fyra personer och en hund. Alla i familjen kramade om oss och mamma Iryna Bondar grät. Och ena sonen, som är 12 år, kramade mig väldigt hårt. Jag grät också, av glädje över att de var i trygghet. De duschade, sen åt vi mat. Alla var så oroliga och rädda.

Sen tog jag dem till Migrationsverket för registrering. Tjänstemannen sa att familjen måste tillbaka till myndighetens boende. Familjen får panik och jag tröstar med att jag finns dygnet runt för dom.

De blir förvisade till en skola i Handen och jag och min man hälsar på dom och pratar med dom på telefon varje dag.

Pojken Yegor som är 12 år har ont och den andra pojken som är 17 år, Daniil, blir nervös på boendet. Familjen är orolig och personalen på boendet ringer mig. Vi åker direkt dit, jag och min man. Barnen skriker och gråter och är arga, familjen säger att ansvariga på verket att de vill till Fia i Södertälje, till mig.

Yegor som är 12 år tar jag till Södertälje sjukhus. De gör en röntgen på Yegor och ser att han har en sena i vänster ben som har gått av. Doktorn ger honom dessutom en cp-diagnos. Yegor har mycket ont men får bara Alvedon. Jag frågar om vi kan få en rullstol, men nej.

Jag kontaktar migrationsverket och berättar vad som har hänt på boendet i Handen och hur ont pojken har. Inget händer. Jag får ingen hjälp alls. Personalen ringer och vi åker dit igen och pratar.

Personalen säger till mig att ringa migrationsverket igen. Min man ringer också. Vi tjänstemännen att flytta familjen till Södertälje. Det är långt att åka till Handen när det är kaos med familjen.

Efter ett par turer fram och tillbaka blir familjen flyttade till Artursberg i Södertälje. Jag är med på inskrivningen och allt känns bra. Familjen blir lugn, men jag får inte komma och hälsa på inne på boendet. Men jag bor nära så vi ses ute eller så tar jag hem familjen till oss.

Nu blir det lugnt. Familjen är inte så orolig. Jag ringer om en rullstol till Yegor och jag hittar hjälp av Östertälje rehab. De vill komma och kolla vilken sorts rullstol han behöver. Jag säger till tjejen på Östertälje rehab att man tyvärr inte får besöka Artursberg. Jag frågar om de kan komma och besöka honom hemma hos mig. Men Yegor har väldigt ont och jag tar honom till Kringlans Vårdcentral. Vi träffar en läkare som skriver ut voltaren-salva.

Vi går till apoteket för att hämta ut salvan. Priset var över 200 kr och jag berättar att familjen är från Ukraina och att dom har ingenting alls. Personalen på apoteket och jag diskuterar. Jag visar ett brev från Södertälje Sjukhus (att senan är av). Apotekaren säger att det hjälper inte med voltaren. Jag tänkte att då är det onödigt att jag betalar för att inte se pojken lida. Personalen på apoteket föreslår att vi ringer vårdcentralen igen.

Den nya doktorn kollar och trycker på pojkens ben. Pojken har väldigt ont och får utskrivet Naproxen. Jag berättar att familjen inte har pengar och han pratar med chefen och det blev gratis.

Vi går hem till mig, mamman och pojken. Pappan och äldsta sonen är på kvar på boendet. Pappan är mycket stressad och min man hämtar honom och sonen. Hunden är kvar på boendet.

Sen en dag i april får familjen ett brev från migrationsverket att de måste flytta från Artursberg. De ska flyttas till Boden. Det blir kaos och jag blir arg och ledsen. Jag ringer Migrationsverket och frågar hur de tänker. Familjen har blivit lugna och trygga här i Södertälje, nära mig. De får ett samtal att de inte behöver flytta och jag berättar det för familjen. De får bo kvar.

Östertälje rehab lyckas åka med rullstolen till boendet. Pojken vill visa mig den. Mamman ringer mig och jag kommer till Artursberg. Pojken visar mig rullstolen och är glad. Jag får glädjetårar över att han kanske mår bättre snart och att medicinen börjar hjälpa.

Sen får de ett nytt brev från Migrationsverket. Denna gång står det att de ska flyttas till Sundsvall. Jag blir tokig, ringer igen till Migrationsverket. Jag säger att pojken som är handikappad har sin vård här. Jag berättar att han ska påbörja ortopedvård snart och de måste sluta göra familjen orolig.

Migrationsverket hävdar att det är Södertälje kommun som bestämt att familjen måste flytta. Jag börjar kolla runt med kommunen och ser att de har möte dagen efter om Ukraina. Jag ber min mamma följa med på mötet eftersom hon kan regler och lagar. Iryna, mamman från Ukraina, min mamma och jag går på mötet.

Det är en tjänsteman som heter Karin som håller i mötet. Hon hävdar att allt är bra, att kommunen och andra myndigheter hjälper ukrainska flyktingar på bästa möjliga sätt. Jag och min mamma säger att det stämmer inte alls, det är lögn. Det sitter kanske tio personer där, några från ett boende i Enhörna, och en kille som har tagit emot en kvinna i sitt hem. Dessutom är Svenska kyrkan och Röda korset också med. Karin svarar mig att vi kan prata mer efter mötet.

Karin pekar mot någon som heter Pierre och som också jobbar på kommunen. Det ska vara han som är ansvarig. Artursberg ska stängas ned den 14 maj. Och det finns inget annat boende i Södertälje. Alla skyller på varandra. Migrationsverket säger det är kommunen och kommunen säger det är migrationsverket.

Familjen har inga pengar heller. Men en dag får de ett kort från Migrationsverket med 950 kr, för hela familjen, sen de kom till Sverige. Efter sex veckor. Mat får de på boendet, men de blir inte mätta. Sen måste de ha mat till hunden. Det får de köpa själva. Jag ringer till Karin på kommunen och ber att få hjälp.

Varken kommunen eller Migrationsverket vill flytta familjen nu. Jag har satt stopp för det. Tror jag. Yigor får sjukvård och mår bättre. Familjen ler nu och allt känns bra.

Jag har hittat jobb till föräldrarna här i Södertälje och Nykvarn.

Men plötsligt ska myndigheterna flytta på familjen igen. Nu till Kungens kurva. Till ett hotell. Familjen blir orolig och jag och min man åker dit för att undersöka boendet på förhand. Vi fick en chock. Ett väldigt litet rum med två våningssängar, ett bord med två stolar och en liten kyl. Där ska en familj på fyra personer och en stor hund bo! Toalett och dusch delas med andra. Hur tänker Migrationsverket och Södertälje kommun? Boendet är inte heller anpassat för rörelsehindrade. De har inte fått mat sen de kom till Kungens kurva.

Min man pratar med chefen på boendet och påpekar bristerna. Jag och min man ger familjen mat och pengar. Jag blir arg och ledsen och ringer kommunen. Karin i Södertälje säger att mat ska ingå. Jag ringer Migrationsverket. Tjänstemannen blir förvånad över att det inte finns någon mat men säger att de ska få pengar istället. Men de får varken mat eller pengar.

Familjen vågar inte gå ut. Flykten från Ukraina. Bomberna. De dödade grannarna. Allt landar i dem på det trånga boendet. De får panikattacker allihop. De båda pojkarna blir inte heller erbjudna skola eller fritidsaktiviteter. De ligger mest på sängarna i det lilla rummet.

Jag letar efter lägenhet, men hittar ingen i Södertälje eller Nykvarn. Föräldrarna har ju jobb. Och kan både betala för mat, hyra och allt annat själva snart.

Men de får problem med pappren till Skatteverket. Det kan ta fem månader tills det blir klart, sa myndigheten till mig. En kvinna som vill anställa mamman Iryna kan inte öppna ett konto på banken för lön. Iryna kan inte heller skriva in sig på Arbetsförmedlingen för Skatteverket är inte klara med hennes papper.

Vi tar tåg och buss från Kungens kurva till Yigors läkartider i Södertälje. Men inget av det gör något. Dock har Migrationsverket bestämt sig, igen. De ska flyttas till Gävle. Jag går sönder./ Förmedlat via Nuri Kino!