Kvartal utför renhållning!

 

Dokumentären och sanningen

Att syssla med berättande som gör anspråk på att beskriva sanning och verklighet är ett ansvarsfullt uppdrag. Mellan den journalist eller filmare som utger sig för att berätta hur verkligheten ser ut och dennes publik finns en underförstådd överenskommelse: Jag gör mitt bästa för att beskriva en situation, konflikt eller ett skeende så ärligt som möjligt. De scener jag visar er har inträffat på det sätt som ni i publiken får ta del av dem på bioduken eller på skärmen. Och dessa scener beskriver det som jag påstår att de föreställer. Vår granskning av den hyllade SVT-dokumentären Sabaya har väckt viss uppståndelse i Mediesverige. Och det är ett hälsotecken. För om den typen av genvägar och dragningar, som vi har kunnat visa att Sabaya bygger på, accepteras eller förbigås med tystnad – då måste ett nytt kontrakt upprättas mellan dokumentärfilmarna och publiken.  Skälet till att det ligger ett tungt ansvar på oss som är i sanningsbranschen är att det vi berättar får konsekvenser: Det påverkar politiken, människorna och hela samhället. Så ska det också vara. Men när publiken luras i mindre eller större utsträckning riskeras hela det fundamentet i en liberal demokrati. Ludde Hellbergs enträgna granskning av två olika SVT-dokumentärer – Sabaya och Abolis resa – är inget mindre än ett demokratiskt renhållningsarbete vars konsekvenser förhoppningsvis blir räfst och rättarting i dokumentärgenren i allmänhet och på SVT och Svenska Filminstitutet i synnerhet.  Veckans söndagskrönika beskriver själva mottagandet av granskningen i just public service-medierna och är på samma gång upplyftande, som oroande och hysteriskt rolig läsning. De olika redaktionernas uppenbara svårighet att förstå vad Kvartal är för slags mediaaktör (vår granskning beskrivs nästan genomgående som "anklagelser") och de olika märkliga krumbukter som detta leder till är sorglustiga.  Men jag tror uppriktigt att vi är på väg åt rätt håll. Att, som det heter i krönikans rubrik, något faktiskt är på väg att hända. Och det är bra. Som om inte detta var nog har våra flitiga medarbetare producerat en hel del annan läs- och lyssningsvärd journalistik denna vecka. Vad sägs om Cecilia Garmes intervju med den brittiske författaren David Goodhart? Eller Andreas Åkerlunds text som ställer den viktiga frågan hur forskarsamhället ska hantera kontakterna med Ryssland framöver. Och som vanligt bjuder vi på ett panelsamtal som går igenom veckan på det sätt som bara Veckopanelen gör.  Ha en fin fortsättning på denna helg! Vänliga hälsningar, Jörgen Huitfeldt, chefredaktör för Kvartal