Uppgivenhet!

På min lekplats bakom huset var det rätt många killar från något land, de talade i alla fall arabiska. En av dem satt på en bänk som jag måste passera för att kunna gå in i min källare. Han hade två riktigt stora hundar ,någon sorts terrier som ser icke snälla ut. När jag skulle passera så gjorde båda hundarna ett utfall mot mig med gapande munnar. Hade han inte hållit i dem så hade de hoppat på mig! Då försöker jag tala med honom om olämpligheten i deras uppträdande.Säger samtidigt till honom att jag själv har haft hund och att ansvaret ligger hos ägaren . Då blir den här killen tydligen upprörd över mina ord  och blir som sina hundar,hotfull och svär åt mig på knagglig svenska. Han säger åt mig att gå, annars!!

Jag valde då att gå iväg,det var ju inte lönt att ens försöka tala med denne lättkränkta kille.

Tänkte återigen fula tankar: ”vad har han här i vårt land att göra”! Det är så lätt numera att halka in i sådant därför jag är så trött på alla dessa killar som numera omger mig var jag än kommer i Stockholm idag och i synnerhet där jag bor.Jag får Rosengårdskänning!

OCH det känns inte trevligt att återigen hamna i det läget. Här var fridfullt när jag flyttade hit 2004 men det är sannerligen inte så nu.

Jag kom från en kille som varit här i 40 år ,han är från Iran och jag har känt honom ända sedan jag flyttade hit. Han driver en liten affär och är nog den vänligaste man jag träffat i mitt liv.

Det är sådan skillnad på var människor kommer från och jag måste säga att palestinier och många araber har mycket att lära av dessa iranier både till sätt och språkligt!

Jag har en hel del Iranska vänner och har inte en enda anmärkning på dem. Vänliga,vetgiriga, arbetsamma och respekterar mig som svensk.

Det här kändes dystert!