söndag, april 17, 2011

Till minne av Sven Frostensson

1968 och ett fönster mot en annan tankevärld
För några dagar sedan ringde TV-kanalen Axess och inbjöd mig som åhörare till ett seminarium på 40 årsdagen av studenternas ockupation av Kårhuset i Stockholm och om den tidens demonstrationer i Sverige och ute i världen.. Jag var där när det begav sig. På Kårhuset, alltså. På tåget till Stockholm och seminariet bläddrade jag i en bok om FNL-rörelsen – alltså om protesterna mot USA-kriget i Vietnam för omkring 40 år sedan. Vad seminariets arrangörer kallade 68-rörelsen eller 68-revolten kan inte beskrivas eller förstås utan att det sätts in i sitt större sammanhang: protesterna mot Vietnamkriget.

Det var det min dotter Anna som via en kompis på Handelshögskolan ordnat så att jag blev inbjuden. En känsla av att ”tiden går”. Men också av att vi hör samman över generationerna som länkarna i en kedja.

På seminariet missade jag Anders Carlberg p.g.a. försening (batterifel på bilen) och kom lagom till Gunnar Fredriksson från Aftonbladet. Han berättade om hur det var i Vietnam när bomberna föll – och protesterna satte igång i Sverige. Det kände jag igen. Sedan kom Kerstin Thorvald och berättade om de här årens kvinnorörelse som hette Grupp 8. Det kändes också bekant. Sen kom en paus. Och sen kände jag inte igen så mycket mer.

Det kom en lång rad experter och de flesta hade var sin version av samma sak: hur löjligt, idiotiskt och kommunistiskt detta 68 var. Ändå kände jag mig träffad. Jag var ju med – till skillnad från flera av experterna. Eftersom även publiken släpptes in lyckades jag få ordet och hann stamma fram att ”Vill ni så kan ni kasta pil direkt på mej”. Jag var ju en av dom där kommunistiska demonstranterna. Och någon stans är jag väl en demonstrant fortfarande. Hoppas jag. Och jag ber inte om ursäkt heller. Jag hann säga att de flesta pilar de kastade missade målet. Och medge att en del träffade också. Till exempel: Varför protesterade vi inte mot förtrycket i Östeuropa och Sovjet? Det kom först med åren och så småningom. Det tog tid. Men på detta seminarium blev det här till något annat och något mer. Det gjordes till en anklagelse mot 68: varför ställde ni inte upp för judarna som fortfarande förföljs i Polen. Det upplevde jag som ett skamgrepp. Det var som någon på seminariet som sade att -68 var det liksom närmare till Vietnam. Så var det. Men skall jag nu skämmas för det? I en av de vackraste sångerna jag minns gick texten så här ”Vietnam är nära, nära som ett löfte…” Var det löjligt? Vad ont hade förtryckta människor i andra länder av att vi demonstrerade för Vietnam?

En av experterna har själv skrivit en bok om 68-rörelsen. Han heter Håkan Arvidsson och han var med själv . Boken heter ”Vi som visste allt.” De flesta som jag kände då trodde inte alls att de ”visste allt”. Kanske tror andra det. Däremot försökte vi lära oss så mycket vi orkade om USA:s krigsmaskineri i Vietnam och om vårt eget kapitalistiska och socialdemokratiska samhälle och, som vi också tyckte, dess klyftor och orättvisor. Studier, demonstrationer och flygblad var vår chans att nå ut. Särskilt de första åren. De stora massmedia kom vi inte in i. Nej, vi trodde inte att vi ”visste allt”. Men jag förstår nu att titeln på boken är utformad för att förlöjliga vår iver att studera och diskutera och de överdrifter vi kom fram till. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer” och ”Känner ni stanken från Enskilda Banken” var två slagord. Ett annat var riktat mot USA: ”Hey Hey LBJ –How many children did You kill today?” LBJ står för Lyndon B Johnson som då var president.

Jag vet inte allt nu heller. Jag har inte ens läst den här boken om att inte veta allt. Men jag såg att den recenserats i Svenska Dagbladet (13/5). Där står att ”60-talsvänstern var en messiansk och pseudoreligiös rörelse”. Det stämmer överens med seminariets programfolder där jag läser att ”Idag vilar ett mytiskt skimmer runt kårhusockupationen”. Håkan Arvidsson har själv recenserat en annan bok i Svenska Dagbladet (19/5) . Den boken handlar om Olof Palme, socialdemokraternas tidigare partiledare och en skarp kritiker av USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Där skriver han att ”Det som givit svensk socialdemokrati dess enastående ställning är inte lätt att säga men så mycket tycks mig ändå klart att det har haft något att göra med partiets förmåga att vaska fram ledare som varit i takt med sin tid.”

Att partier måste ha ledare som är med i sin tid är väl självklart och gäller alla partier. Även om Yngve Holmberg kanske inte gått till historien som den Sveriges Kennedy som han lanserades som. Han var högerpartiets ordförande några år samtidigt med Vietnamkriget. (Det var innan namnbytet till Moderaterna). Han blev upprörd. Inte över USA:s bombningar över Nordvietnamns huvudstad Hanoi – som Palme protesterade emot så skarpt att USA kallade hem sin ambassadör. Utan Yngve Holmberg protesterade mot Palme för att Palme protesterat mot USA. Sedan sade Palme ungefär så här: ” Låt oss skaffa en kur till Yngve Holmberg och sätta den på Arlanda. Där kan han sitta och titta på när ambassadörerna kommer och går.” Jag kom ihåg det här när jag nu - nästan 40 år senare satt i Kårhuset och lyssnade till alla experter som protesterade mot att vi protesterade.

Särskilt intressant är första halvan i citatet av Håkan Arvidsson. Han har svårt i sin recension av en bok om Olof Palme att ange några orsaker till socialdemokratins framgångar i Sverige. Lika svårt hade han och flera experter med honom att ge någon hållbar förklaring till att Vietnamrörelsen – trots överdrifter, barnsligheter, naivitet och misstag – blev en så stor folkrörelse. Nu måste jag säga att alla som talade sade inte samma sak. Det hade bara blivit alltför tråkigt. Några inledare har jag nämnt redan. En annan var diplomaten Rolf Ekéus som kanske kunde haft lite längre tid.

Väl hemma tittade jag igenom programbladet och räknade till 18 uppsatta talare. I programbladet står: ”Axess har samlat nyckelpersoner i 68-revolten: forskare, politiskt intresserade, journalister och författare som representerar olika vinklar och perspektiv på frågan. Syftet är att minnas och förstå vad 1968 symboliserade och som rörelse bidrog till i Sverige.” En programförklaring som både lovar mycket och kan passa som paraply över det mesta. Axess har gjort urvalet av experter i samarbete med DN. Nils Ekdal från DN:s ledarsida var moderator – alltså en som håller ihop det hela – tillsammans med Annika Hagström. Innan jag gick hem fick jag en påse med två nummer av tidningen Axess. Där ser jag att Niklas Ekdal sitter i redaktionsrådet och att Axess utnämnts till ”Landets bästa idétidskrift”. För utnämningen står – Dagens nyheter. Ett kretslopp. Som jag själv står utanför. Under ett antal år har jag försöka få in något i DN men alltid fått samma neutrala avspisning: ”p g a brist på utrymme”. För mig har det fört det goda med sig att jag börjat skriva min egen blogg – som Du nu läser.

För att göra sig lustiga över kårhusockupationen hade arrangörerna dekorerat lokalen med en flera meter lång banderoll med texten ”Det finns många här som säger sig stå på marxismen-leninismens grund. Jag skulle hellre vilja veta vem som står på min jacka - Carl Bildt.” Inte för jag minns de orden men det var så mycket som yttrades de där dagarna. Däremot kan jag bidra med ett annat citat som jag minns mycket väl – och många med mig. Utanför Kårhuset samlades motdemonstranter och bland dem fanns några av Carl Bildts mest extrema sympatisörer. De skanderade taktfast: ”Hammaren i huvet – skäran i halsen”. (På det gamla Sovjetunionens röda flagga var det en hammare och en skära i ena hörnet). Den grupperingen kallade sig för Demokratisk Allians och profilerade sig genom att störa och attackera Vietnamdemonstrationer. Om och i så fall var de finns i dag vet jag inte och inte heller om de var inbjudna till seminariet. Antagligen inte. Men under kårhusockupationen ville de slåss och försökte tränga sig in. I tumultet vid ingången visade det sig att en av dem var beväpnad med en bajonett. Detta hot tog vi på allvar och det ledde sedan till ett konstruktivt samarbete med polisen.

För den som vill är det lätt att förlöjliga oss som demonstrerade då. Jag kom att tänka på bibelordet: ”Den som är utan skuld kan kasta första stenen”. Här på seminariet var kändes det som ett helt litet stenregn. Jag kom att minnas hur det var när våra protester började och vi var ganska små och ensamma. Men vi gav inte upp för vi kände på oss att vi hade rätt. Och vi fick rätt. När den sista USA-helikoptern lyfte från den amerikanska ambassaden i Saigon kändes det som en seger som vi var delaktiga i. Och i dag är det inte så många – oavsett ålder, politik eller ställning i samhället – som inte medger att vår protest var rättfärdig.

Om Du – när Du läst så här långt – känner att Du vill ha en allsidig och komplett bild av hela talarlistan så vänd Dig till Axess. Där har man sagt mig att en dokumentation skall komma framöver. Talen sändes också i Axess TV och finns därför inspelade på band. Jag var så pass upprörd och illa berörd av allt vinklat expertprat att jag inte är ett helt tillförlitligt vittne.

På tåget till Stockholm hann jag bläddra lite i vietnamboken. Jag fick minnas hur få vi var från början. Vi var nästan ensamma i samhället. Vem ville kritisera USA på den tiden? Vi sålde vår bulletin utanför systembolagen på lördagarna. Ibland fick vi höra ”Stick hem till Ryssland Din j-a kommunist”. En kompis till mig fick en smäll på käften av en A-lagare utanför bolaget i Solna centrum. Flickor som var med kunde få en del könsord som extra krydda. Särskilt akademiskt var det inte. Mera rakt på sak, typ. Men med åren blev vi en stor och betydelsefull folkrörelse.

På väg tillbaka till tåget gick jag nerför Drottninggatan. Vid nr 73 B är det idag ett antikvariat. När min son Anders föddes – två år efter kårhusockupationen – jobbade jag här med att snickra och montera bokhyllor för den bokstavskombination inom vänstern där jag då var medlem. Det var MLK – Marxistisk Leninistiska Kampförbundet. Så var det. Jag gömmer inga lik i min garderob. Jag ber inte om ursäkt. Jag skäms inte. Jag är glad och stolt över min ungdoms engagemang. Jag har under åren lärt mig mycket av att tänka på de överdrifter och misstag vi gjorde. Jag hoppas jag fortsätter att lära så länge jag lever.

Skulle Du vilja veta mer om hur vi som demonstrerade själva tänkte och kände rekommenderas den bok jag började läsa på tåget. Den heter Vietnam var nära – En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975. (Leopard förlag 2007). Författaren heter Åke Kilander och han var med under hela Vietnamrörelsen. För de som vill veta ännu mer håller han föredrag runtom i Sverige. Man kan nå honom genom förlaget Leopard. Till försvar för den av mig så kritiserade seminarieledningen skall sägas att även han var inbjuden att delta, men inte hade möjlighet.

Väl tillbaka i Enköping tog jag bilen hem till Fjärdhundra. De redan halvhöga rapsfälten lyste kraftigt gula i kvällssolen. På vägen in – jag hade bråttom – hade en mötande bilist ”solidaritetsblinkat”. Och mycket riktigt stod trafikpolisen och lurade lite längre fram. Solidaritet var ju ett slagord för oss. Och det visar sig finnas lite varstans i vardagen. Som maskrosorna i min gräsmatta. Nu på min väg hem hade nog också de gått hem. Poliserna alltså. Innan jag backade upp jeepen framför garageinfarten tog jag en sväng runt hästarna. Shettisarna Vanja, Blomman och Spirit mumsar i sin hage och kommer fram och hälsar. Blomman först – hon är äldst, klokast och en dam som vet vad hon vill. Storhästarna Shona, Simson och Aron går i en annan hage där gräset är högt och saftigt. Det är ett litet gäng som bara trivs i det färska betet i sin hage. Bara de tre i hela världen. Shona är min häst sedan sju år. Vi har vid det här laget tillbringat många tusen timmar tillsammans. Vid en snabb räkning blir det: 7 år x 12 månader x 30 dagar/månad = 2.520 dagar. Dra bort fyra veckor per år och Du har 2.324 dagar kvar. Multiplicera med 1½ timme per dag och det blir 3 486 timmar. Kanske ungefär lika många som jag tillbringade under upprorets dagar.

På väg ut från seminariet fick jag en papperskasse av TV bolaget Axess med en bok i. Titeln är ”Fönster mot framtiden”. Jag hade på seminariet fått titta in genom fönstret till en annan tankevärld än den jag är uppväxt med och van vid. Ett tag kändes det inte bra: orättvist och förnedrande. Hade jag hukat mig i min bänkrad och tigit mig igenom föreställningen skulle jag nog fortfarande känna en dålig eftersmak. Men det blev inte så. Jag tänkte ”Take no shit” och fick stamma fram vad jag kände. Om så många begrep eller brydde sig vet jag inte – det är inte mitt problem. Jag hade inte tigit still utan fått sagt mitt. Som en gång då det började för fyrtio år sedan.

Under Vietnamkriget fällde USA kanske lika mycket bomber över lilla Vietnam som de allierade över Tyskland under andra världskriget. Skogarna avlövades och risfälten förgiftades med Agent Orange, som än i dag lever kvar. I missbildade och handikappade nyfödda. Städer och byar sprayades med klusterbomber. De exploderar en bit ovanför marken och sprider över ett större område ett regn av minibomber. Så små att de knappt syns i gräset eller i gyttjan på risfälten. De exploderar sedan vid beröring. De är endast effektiva mot oskyddade människor. Särskilt mot barn som när de leker lätt glömmer bort att vara vaksamma. Och särskilt mot människor i fattiga länder där man ännu ej har råd med pansarskyddade fordon eller eget stridsflyg.

Medan jag skriver det här pågår i Stockholm en stor konferens om Irak. Svenska Dagbladets ledarsida tar tillfället i akt att påminna om Vietnamkriget med följande ord: ” Irakkonferensen är det största internationella mötet som Sverige stått värd för sedan FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Den gången använde Olof Palme scenen för att kritisera USA för kriget mot det av Sovjetunionen och Kina understödda Nordvietnam. När det återförenade Vietnam sedan blev en kommunistisk diktatur frånsvor sig Palme allt ansvar.” Rubriken på ledaren är ”Palme platsar inte i Upplands Väsby” (där Irak-konferensen äger rum).

Svenska Dagbladet och de andra stora dagstidningarna har var sin politisk redaktör som är chef för åsikterna på ledarsidan. Ibland har jag undrat hur de fungerar tankemässigt. Genom seminariet på Kårhuset fick jag titta in i deras tankevärld och förstår nu bättre hur de tänker när de skriver som de gör. När de kastar pil på somliga och tiger om mycket annat.

På undanskymd plats i SvD nästa dag ser jag en rubrik med betydligt mindre bokstäver: ”Sverige vill behålla klusterbomb”. Och jag läser att ”Medan allt flera länder efter Dublinmötet om klusterbomber sagt sig vilja sluta använda dem duckar Sverige som vill behålla JAS-vapnet Bombkapsel 90.” På detta möte i Dublin hade 111 länder godkänt en konvention mot klusterbomber, som av kritiker bedöms ha lika många kryphål ”som en schweizerost" . Men ändå kan vara ett litet steg framåt. För de som är emot detta slags vapen, alltså. I nyhetsinslaget framgår att ”varken USA, Ryssland, Kina eller Israel – världens ledande tillverkare av dessa vapen” deltog i konferensen. Sverige duckade alltså. ”Jag har inte följt detta på nära håll” kommenterar statsminister Fredrik Reinfeldt. Nej, det är ju så. En statsminister måste välja vad han följer med i. Och en politisk chefredaktör måste välja vad han skriver – och inte skriver om.
På seminariet i Kårhuset fick jag en inblick i deras tankesmedja. Jag fick tydligt och på nära håll se den röda tråden i den tankevärld som jag upplevde men inte förstod så tydligt för fyrtio år sedan. När jag stod där utanför systembolaget och fick höra ”stick hem till Ryssland kommunistjävel”.

Jag hade fått lära mig något nytt. När jag åkte hem till mina hästar kände jag mig som en vinnare. För det ber jag att få tacka seminariets arrangörer och medverkande.

Fjärdhundra måndag den 2 juni 2008

Sven Frostenson

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<