Vi såg det inte komma
Det är farligt när ansvariga makthavare ser det de vill se. Det är på många områden som politiker måste erkänna att de inte såg det komma. Så var det till exempel med gängkriminaliteten, krig i Europa, brand i vindkraftsparker och nu senast svinpesten. Politiken devalveras och trovärdigheten försvinner.
Vi har ett problem. På område efter område tycks våra makthavare ha svårt att tänka långsiktigt och se konsekvenserna av den förda politiken. Det framstår allt oftare som att målet med politiska beslut och storskaliga satsningar är att skapa egna omedelbara och positiva konsekvenser. Den politiska retoriken är dessutom självsäker och tyvärr innefattar den en hel del härskarteknik gentemot andra partier och även gentemot väljare. Stefan Löfven var först ut när han i Agenda 2019 försvarade den förda politiken utifrån att Sverige hade flest antal dödsskjutningar i Europa med orden: ”Vi såg det inte komma.”
Martin Ingvar, professor i klinisk neurologi, har konstaterat att bristen på långsiktighet har devalverat politiken. ”Vilken frestelse är allra mest angelägen att motstå? Frestelsen att vinna snabba poänger med retoriska krumelurer som rör samhällets långsiktiga frågor. Det devalverar politiken och därmed minskar den tilltron till diskussionen om de stora gemensamma frågorna. Den politiker som orkar fundera och driva de långsiktiga frågorna blir också den som ökar tilltron till demokratin och med det skulle min framtidsdystopi kunna mattas något.”
Exemplen är många på det vi inte såg komma. 2009 års försvarsbeslut när en enig riksdag avvecklade försvaret och utrotade totalförsvaret. Det fick stora konsekvenser för coronapandemin när vi inte ens hade personal, skyddsutrustning eller respiratorer. I dag är exemplet ännu tydligare med kriget i Ukraina och Sveriges uppenbara svaghet när det gäller försvarets förmåga. EU lovade ju oss fred i Europa när vi blev medlemmar.
Jag ringer Anders Björck (M). Han har varit försvarsminister och stor motståndare till nedmonteringen av totalförsvaret. Jag frågar honom: Hur kunde det ske, hur tänkte en enad försvarsberedning?
– För det första bottnar det i en historielöshet och ett önsketänkande. När muren föll fanns en tro på att alla faror var över. Den stora freden hade nu infunnit sig. Det var tydligt att man heller inte såg några nya krig komma, för man ville inte se det. Vi ser det vi vill se, konstaterar Anders Björck.
Klimatförändringarna är möjligtvis ett undantag. Det dröjde visserligen länge innan vi såg dem komma men nu är alla makthavare i beredskap på olika sätt. Men det handlar fortfarande endast om de stora dragen – minskade utsläpp är prioriterat i klimatpolitiken men inte miljöpolitiken. Det är så tydligt att ansvariga politiker inte ser baksidan med den hårda klimatpolitiken. Miljön, människors livskvalitet och mångfalden får stå tillbaka.
I min by i norra Västmanland har vi upplevt en sommar som vi aldrig glömmer. Från april till juni upplevde vi en extrem torka. Det luktade torrt i skogen och det knastrade under fötterna när vi gick. Läget var synnerligen obehagligt. På midsommaraftons kväll kom larmet om skogsbrand bara några kilometer från byn. Elden spred sig med rasande fart, och sex veckor senare hade vi i byn upplevt vår andra skogsbrand. Den här gången var branden mindre än den 2014, men torkan och blåsten värre och framför allt var elden så nära byn. Hur kunde det hända?
Det var samma förlopp som under skogsbranden 2014. Brandkåren hade svårt att hitta dit på grund av dåliga koordinater och underentreprenörer hade fått tillstånd att röja i skogen. Till råga på allt hade de inte förstått risken för brand när klingor slås mot stenar och fimpar slängs på snustorr mark. Men det som bröt mönstret var att branden denna gång rasade i närheten av en vindkraftspark. Brand i vindkraftsparker var ingenting som ansvariga makthavare hade räknat med, eller såg komma!
När branden rasade som värst tvingades fyra brandflyg och fyra helikoptrar kryssa mellan vindkraftverkens roterande vingar. Dessutom, tillsammans med hårda vindar kunde vindkraftverken bidra till spridningen av branden. Egentligen är det förbjudet att flyga i närheten av vindkraftsparker, det är en farlig situation, och måste vi prioritera handlar det givetvis om människors säkerhet i första hand och skogen får offras. Vi försökte få stopp på vindkraftverken. Det finns inga tydliga riktlinjer för hur man ska gå till väga vid brand vid en vindkraftspark. Jag ringde 112, de hade ingen aning. Jag blev kopplad till ett brandbefäl i jour, där fick jag svaret att det var inget att oroa sig för. Jag ringde MSB, där var frågan inte aktuell, men de hävdade att de som beviljat parken, det vill säga kommunen och Länsstyrelsen, hade ett ansvar enligt miljöbalken att upprätta krisplaner och krisscenarier utifrån vad som kan hända. Jag ringde Länsstyrelsen och där konstaterade ansvarig chef att det var ingenting som hon hade en aning om. Hon tackade för informationen, med orden ”alltid lär man sig något nytt”. Ansvarig minister Carl-Oskar Bohlin (M) ville inte svara på frågor. Efter några dagar lyckades ansvarigt brandbefäl på plats ordna så att vindkraftverken stängdes av. Slutsatsen av dessa erfarenheter är: Vi såg det inte komma och vi ville heller inte se några problem med vindkraft, för politiker har bestämt att vindkraften är bra för miljön.
Efter branden regnade det i två månader, vi fick mygginvasion och översvämningar, men sedan kom solen tillbaka. På den femte dagen kom beskedet om svinpest i Fagersta och min by Olsbenning hamnade innanför den smittade zonen på nästan 1 000 kvadratkilometer i Västmanland och Dalarna.
Jag har funderat på om vi är straffade av högre makter? Eller om vi är aktörer i en katastroffilm? Men egentligen var ett svinpestutbrott i Sverige inte särskilt oväntat. Flera av våra grannländer har svinpest; den finns i Polen, och Tyskland har haft ett utbrott, för att bara nämna ett par länder. Sedan flera år tillbaka har Fagersta haft stora problem med vildsvin; de springer på gatorna, rotar i soptunnor och samlas vid den stora soptippen dit matrester från hela norra länsdelen forslas och tippas. Mikael Hultnäs, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund, kontaktade Jordbruksverket redan 2021 om risken för smitta och skötseln av avfallsstationen i Fagersta. Han påpekade att ”vildsvin uppehåller sig på soptippar och äter av soporna. Detta låter väldigt oroväckande i mina öron och om jag inte missminner mig var det så man tror att ASF [afrikansk svinpest] fick fäste på Sicilien.”
Men det var att tala för döva öron och Hultnäs fick till svar att myndigheten inte är så insatt i problematiken och att ansvaret inte är deras. Utbrottet kom som en chock för kommunen, förmodligen också för soptippens ledning liksom för ansvariga myndigheter. Med andra ord: Vi såg det inte komma.
Nu sitter jag här i min smittade zon och inser att verkligheten alltid överträffar dikten. När ansvariga makthavare på område efter område blundar för verkligheten och ser det som de vill se, tummar de både på trovärdigheten och demokratin. När ska de lära sig att det otänkbara alltid händer och att historien upprepar sig? Förstå vilken lycka för folket om någon statsminister i framtiden kan utbrista: Vi såg det komma!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar