Jonas Arnesen: Den undfallande idrottsrörelsen tar inte strid mot könsdopning!
En person som föds som man ska inte tillåtas att tävla i damidrott.
Punkt!
Slut!
Ja, där borde denna text faktiskt vara slut.
Att poängtera något så självklart som att personer födda som män inte ska tävla i damidrott är som att skriva att idrottare inte ska dopa sig.
För det är just dopning det handlar om vid könskorrigeringar av män.
Enda skillnaden är att de som dopar sig på annat sätt gör det i syfte att förbättra sina resultat. Män som genomgår könskorrigering gör det inte för att skaffa sig en fördel inom idrotten.
Lika fullt blir effekten densamma för båda kategorierna.
Så vad skulle det finnas att tillägga i ämnet?
Under normala omständigheter ingenting.
Men i en alltmer upp och nedvänd värld där barn och ungdomar till och med uppmuntras att välja vilket kön de vill identifiera sig som måste idrotten sätta ner foten. I frågan om könskorrigering ska idrotten inte vara en spegel av samhället. Det som där är en fråga om könskorrigering i sig handlar i idrotten även om könsdopning.
I stället har det skett med den typ av påtryckningar som vi sett exempel på även inom andra områden.
Ändå tassas det inom idrotten runt frågan.
Orsaken är de krafter inom woke-rörelsen som tillskansat sig inflytande och makt. Det har inte skett på sakliga grunder där deras argument övertygat tidigare meningsmotståndare om att all fakta som tidigare varit obestridlig helt plötsligt saknar värde.
I stället har det skett med den typ av påtryckningar som vi sett exempel på även inom andra områden. Stämpeln transfob sätts på dem som varnar för utvecklingen eller ifrågasätter hur något som tidigare berört så få plötsligt framställs som något alla pojkar och flickor skulle ha anledning att fundera över.
”Hm, är jag pojke eller flicka?”
Som om inte tonåren förde med sig tillräckligt många problem i både kropp och knopp ska ungdomarna nu alltså även ifrågasätta om deras biologiska kön verkligen överensstämmer med könet som de vill identifiera sig som.
Några få personer får inte den ekvationen att gå ihop. De är födda i fel kropp. Dessa personer ska på inget sätt negligeras. De ska få all tänkbar hjälp och stöttning under vad som är en mångårig process.
2001 diagnostiserades två barn i Sverige med könsdysfori.
2022 var siffran 440.
Allt pekar på att siffran kommer att stiga. Inte bara HBTQ-rörelsen utan också skolan och delar av myndighets-Sverige uppmuntrar barn och ungdomar att välja könsidentitet. Det politiska etablissemanget svassar med. 2018 föreslog S-MP-regeringen att 15-åringar ska tillåtas genomgå kirurgiska ingrepp utan föräldrars samtycke. Tack och lov drogs förslaget tillbaka efter svidande kritik. Återstår att se vad den nu sittande regeringen presenterar i sitt förslag till ny translag.
Det finns stora ekonomiska intressen i frågan.
I USA var värdet av könskorrigerande kirurgi närmare 20 miljarder kronor 2021.
Inget talar för annat än att det även i Sverige finns aktörer som lockas av en växande marknad där en könskorrigering på en vuxen person kostar mellan 400 000 och 800 000 kronor på en privat klinik.
Att lyfta fram personer som ångrar sin könskorrigering är inte populärt i HBTQ-kretsar. SVT:s Uppdrag granskning fick stark kritik av RFSL efter intervjuer med två personer som ångrat sig.
Där en bakgrund till den kraftigt ökade numerären som på sikt kommer att
återspegla sig i idrottsvärlden på ett långt tydligare sätt än vad som nu är fallet.
Men bara om idrotten tillåter det.
Oron för att det ska ske är befogad.
Idrotten vill inte utpekas som transfobisk eller diskriminerande utan poängterar vikten av inkludering och jämställdhet.
Det är en ekvation som inte går att lösa menar forskaren Tommy Lundberg på Karolinska Institutet i Solna:
”Många idrottsorganisationer pratar fortfarande om att försöka balansera rättvisa och inkludering, men sanningen är att det inte går att balansera. Det är helt omöjligt. De två går inte hand i hand”, säger Lundberg som forskar om transkvinnor i idrotten.
IOK:s populistiska undfallenhet utgör ett stort hot mot damidrotten.
Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) första riktlinjer togs fram av professor Arne Ljungqvist i början på 2000-talet. Ljungqvist har under alla år varit idrottsvärldens främste förkämpe mot dopning och är besviken på IOK som ersatt de tidigare riktlinjerna med en testosterongräns. Samtidigt lät IOK idrotterna införa egna regler.
”Det var ett sätt att krypa undan det ansvar man har. Allt fler länder blir allt mer liberala med könsbyten. Det gör att frågan blir mer aktuell för idrotten och man får svårare att hantera det ju längre man väntar med att sätta ner foten”, säger Ljungqvist i Radiosporten Dokumentär.
IOK:s populistiska undfallenhet utgör ett stort hot mot damidrotten.
Allt bottnar i rädslan att få kritik från HBTQ-rörelsen.
Den rädslan är alltså starkare än viljan att bekämpa dopning.
Att inte låta könskorrigerade män tävla i damidrott kan i och för sig uppfattas som diskriminering av ett antal individer.
Alternativet är att diskriminera damidrotten.
Den har visserligen ännu inte uppnått full jämställdhet men
i alla fall minskat de tidigare stora klyftorna.
Att då släppa in könskorrigerade män i konkurrensen skulle vara förödande. Många av de damidrottare som lagt ner tid, pengar och kraft för att nå världstoppen skulle konkurreras ut av personer som tidigare utan framgång tävlat i herridrott.
Två av många exempel:
Simmaren Lia Thomas utklassade konkurrenterna och krossade rekord i de amerikanska collegemästerskapen 2022 då Thomas tävlade
i damklassen.
Cyklisten Austin Killips blev i våras första transkvinna att vinna det amerikanska etapploppet Tour of the Gila.
Killips fick ställa upp eftersom internationella cykelförbundet då tillät cyklister att ställa upp i damtävlingar om testosteronnivån legat under 2,5 nanomol per liter under de två senaste åren.
I somras tvärvände det Internationella cykelförbundet (UCI) och förbjöd cyklister som genomgått könskorrigering efter puberteten att tävla i damklasser.
För att ytterligare understryka skillnaden mellan herr- och damidrott är handbollsspelaren Loui Sand ett bra exempel. Sand gjorde sju internationella mästerskap i damlandslaget. Efter könskorrigeringen och övergången till herrhandboll tyckte Sand att det var som att börja med handboll från grunden. På nästa uppslag berättar vi om Sands resa i och utanför idrotten.
Det här blev en lång text.
Den kunde ha slutat redan efter de första raderna:
En person som föds som man ska inte tillåtas att tävla i damidrott.
Punkt!
Slut!
Så hade slutet också blivit om det fortfarande varit självklart att kalla en spade för en spade.
Jonas Arnesen
Sportchef
Kontakta journalisten: jonas.arnesen@epochtimes.se
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar