Sveket!

 Expressens ledare idag! https://www.expressen.se/ledare/sa-spred-sig-sveket-mot--irans-kvinnor-till-sverige/

Lördagen den 16 september är en blodig årsdag. Det är ett år sedan den 22-åriga iranska kvinnan Mahsa Amini dog på ett sjukhus i Teheran. Några dagar tidigare hade hon gripits av moralpolisen när hon hoppade av bussen. Hennes brott: att sjalen inte satt riktigt rätt. 

Efter några dagar hos polisen dog hon.

Många, många fler har dött sedan dess, både kvinnor och män. Tusentals har fängslats och torterats. Och ändå fortsätter kvinnorna i Iran att gå ut på gatorna utan den påbjudna hijaben. De vet att de riskerar att på sina kroppar få erfara den iranska regimens raseri. Ändå böjer de sig inte.

Inför årsdagen har regimen meddelat att kontrollen kommer att öka och straffen skärpas. Här kommer kamerorna som började sättas upp i våras för detta syfte att vara regimen till stor hjälp.

Det iranska styret torterar och mördar sina medborgare för att upprätthålla slöjtvånget, som om denna kontroll av kvinnors klädsel är själva den bärande bjälken i förtrycket. Det kan verka underligt. Men konstutställningen ”Concrete”, som hamnade i strålkastarljuset för ett par veckor sedan när den censurerades av Borås kommun, förklarar mekanismen med smärtsam tydlighet.

En del av utställningen består av tio skyltdockshuvuden som hänger i linor från taket. Alla är iklädda en heltäckande chador, som är så vanlig i Iran. Textilen och huvudena är övergjutna av betong, vilket ger associationer till självaste Michelangelo. Men de gestaltar också ett individens fängelse. Därtill kommer den uppenbara symboliken i att de hänger från taket: en påminnelse om mullornas avrättningsmetod.

I en text på sin egen hemsida skriver konstnären, Sadaf Ahmadi, om verket. Betydelsen är starkare och mer sublim än man först tror. Det är nämligen inte kvinnor som hänger från taket, utan barn. Ahmadi beskriver hur mycket religionen betydde för henne som barn, hur djupt och innerlig hennes längtan efter det gudomliga var. Men någonstans runt 10-årsåldern blev hon påtvingad heltäckande kläder, fråntogs sin frihet och förbjöds att umgås med jämnåriga pojkar:

”Jag blev instängd i en ideologisk kokong, metaforiskt förseglad i en tung rustning, vilket ledde till en känsla av andlig stagnation. Följaktligen blev mitt jag en bild av livlöshet.” 

Slöjtvånget är förtryckets själva essens.

Det är detta de hängande betongflickorna illustrerar. Slöjan både symboliserar och utgör i sig själv en grym begränsning av såväl den fysiska som den själsliga tillvaron. Slöjtvånget är förtryckets själva essens. Det är därför fullständigt otänkbart för regimen att lätta på reglerna.

Verket skulle visats på årsdagen, i entrén på Borås kulturhus. Men utställningen stoppades av kommunens kulturchef, Ida Burén, med hänvisning till säkerhetsläget och att den kunde utnyttjas av polariserande krafter.

Efter ett hastigt tumult i Kultur-Sverige, kom meddelandet att utställningen visst skulle visas.

Det var bara det att den fått flytta till konstmuseet, och att den inte längre skulle visas på årsdagen för Mahsa Aminis död, utan först längre fram. 

Burén var jätteglad över ”lösningen”. Men det fanns aldrig något problem med Ahmadis utställning. Kulturchefen hade själv hittat på ”problemet” och har nu sett till att det vackraste högtidlighållandet av de iranska kvinnornas kamp uteblir.