En undersökning visar nu att hälften av alla vid adertons ålder inte vill göra militärtjänst! Åratals sk fredspropaganda ser ut att ha slagit rot i de unga. För mig och större delen av min generation så börjar det likna "landsförräderi"!
Skulle Sverige bli överfallna på samma sätt som Ukraina har blivit av det fascistiska Ryssland så vägrar alltså 50 % av de unga att försvara vårt land?
Vem och vilka har tutat i dem dessa idéer? Nå, vi hade en samlad politisk elit med Reinfelt i spetsen som avrustade Sverige . Jag läser om ett annat liknande fenomen i tidningen Epoch Times men denna gång inom ungdomsfotbollen. Vem är förresten ordf. för fotbollsförbundet? Jo, Fredrik Reinfeldt!
För sex år sedan togs tabellerna bort i svensk fotboll för barn upp till tolv år.
Nu går Stockholms Fotbollförbund (StFF) ett steg längre och tar bort även serierna.
Frågan är när även matcher förbjuds och barnen får nöja sig med att träna.
Det sistnämnda är förstås tillspetsat och framstår i dag som en orealistisk tanke.
Men vem kunde för 10–15 år sedan föreställa sig att det skulle spelas ”matcher” utan att resultaten räknas? Jag sätter citattecken eftersom det blir resultat i matcher. 1–0, 0–5, 2–2 är resultat och det oavsett om det handlar om tränings- eller tävlingsmatcher.
Men i svensk idrott i stort har delar av verksamheten inom barn- och ungdomsidrotten utvecklats till att bli ett stort dagis.
Det curlas så för barnen och ungdomarna att de kommer att vara helt oförberedda på vad som väntar dagen de tar klivet in i idrottens vuxenvärld.
Barnen har inte bett om att bli curlade.
Barnen har inte sagt att de hellre tränar än spelar match.
Det är överbeskyddande vuxna som säkert vill väl men som inte gör väl då de fråntar barnen möjligheten att tävla, kunna se de egna resultaten och hur långt dessa räcker i konkurrensen.
Det är inte alltid roligt för barn att se resultat. De kan gråta efter förluster och deppa över att de själva eller laget inte är bland de bästa.
Det hör till idrotten, ja i livet i stort hör det till att uppleva motgångar.
Överbeskyddarna menar att barnen far illa av tävlandet.
Det är nonsens.
Om det fanns studier som visade att tidigare generationers barn och ungdomar tagit skada av tävlandet skulle det vara anledning att lyssna på alarmisterna.
Men dessa saknar helt grund för sina ofta tvärsäkra påståenden.
Det är svårt att säga när idrottsrörelsen började att lyssna på de självutnämnda förståsigpåarna. Varför idrotten brydde sig om att lyssna är obegripligt.
Vad gäller StFF hände något när Ylva Johansson 2011 tillträdde som ordförande.
Sade Johansson verkligen att det spelas matcher utan att mål räknas?
Den dåvarande socialdemokratiska riksdagsledamoten fick för sig att barnen skulle må bäst av att spela matcher utan att räkna mål.
Johansson saluförde det hela i ett debattprogram i tv där förhållandena inom barn- och ungdomsidrotten diskuterades.
Patrik Sjöberg och vi andra i studion gapade av förvåning liksom säkert många tv-tittare.
”Sade Johansson verkligen att det spelas matcher utan att mål räknas?”
Jo, det gjorde hon och blev inte alls övertygad då vi andra sade att barnen inte bara har koll på resultatet utan också vet vilka som gjorde målen.
Om det var Johansson som under sin fyraåriga ordförandeperiod fick in StFF:s övriga ledamöter och personal på ett spår som ledde bort från idrotten ska jag låta vara osagt.
Men klart är att många politiker ser mindre till idrottens bästa än till vilken funktion idrotten ska ha som samhällsbärare. Svenska Fotbollförbundets (SvFF) ordförande Fredrik Reinfeldt är liksom nuvarande EU-kommisionären Johansson ett typexempel på den sortens politiker.
Så vi kan förvänta oss att Reinfeldt inte har något att erinra om StFF:s borttagande av serier utgör endast ett första exempel på hur det om några år kommer att se ut i hela fotbolls-Sverige.
Den raka motsatsen till personer som inte har en bakgrund i idrottsrörelsen men ändå har skaffat sig stor påverkan på den hittar vi i dem som sedan barnsben levt med idrotten.
Trots stor kunskap och lång erfarenhet är det som om dessa personers åsikter och budskap sällan får fäste hos de högst ansvariga. Det finns alltid undantag men att majoriteten av landets elitidrottare vill uppmuntra till tävlande inom ungdomsidrotten råder det knappast någon tvekan om.
Flertalet gör det inte på samma tydliga sätt som Astrit Ajdarević, tidigare ungdomsproffs i Liverpool och med en proffskarriär i bland annat Djurgården.
När Ajdarević läste om StFF:s beslut att från 2024 ta bort serier twittrade han:
”Först så finns det inga vinnare och nu så finns det inga serier. Så här blir det när man låter personer med noll ambitioner i livet bestämma. Sverige är på väg åt helt fel håll när det kommer till fotboll och på det här sättet kommer vi aldrig att bli bättre utan bara trampa vatten.”
Förmodligen har de ledande personerna ambitioner men dessa handlar inte om att utveckla svensk fotboll. Det bör StFF:s tävlingschef Björn Eriksson vara öppen med. Då kan unga idrottstalanger i Stockholmsområdet börja med idrotter där de får utlopp för sin tävlingslust.
Slopandet av serier kommer att beröra runt 3 000 lag.
Syftet med förändringen?
En stor del av förklaringen står säkert att finna i den rapport som ordföranden Lars Ekholmer och distriktschefen Andrea Möllerberg i början på september lämnade under rubriken ”Nu räcker det!”
Det är skrämmande läsning och beskriver några av de fall som på senare tid skakat Stockholmsfotbollen.
Saxat ur rapporten:
• ”När ni kommer till oss ska jag skjuta er allihop”, skriker en ledare för ett 14-årslag till motståndarlagets spelare och ledare.
• Stämningen på och runt planen i en match mellan 13-årslag är så hätsk att domaren tvingas bryta.
• Vattenflaskor kastas in från publiken i en 16-års match i syfte att träffa motståndarspelare. Pyroteknik används på farligt sätt. Flaskorna missar som tur är.
Första helgen i september var det 34 spelare i Stockholmsfotbollen som drog på sig grova utvisningar. Ungdomsmatcher stod för 29 grova utvisningar varav 20 i matcher för 13- och 14-årslag.
Ekholmer och Möllerberg tycker sig se en förklaring till den höga siffran:
”13-åringarna sticker ut – det är första året med resultat och tabell för dem”, skriver de i rapporten.
De två ledarna antyder alltså att det är resultat och tabeller som i hög grad bidrar till fult spel.
Mer sannolikt är det den sena tävlingsdebuten som utgör problemet.
Så kan det förstås vara.
Men den som menar att det är resultat och tabeller i sig som är förklaringen gör det lätt för sig.
Mer sannolikt är det den sena tävlingsdebuten som utgör problemet. 13-åringarna har inte redan i tidig ålder fått en första erfarenhet av tävlande.
Den som börjar tävla i 9–10-årsåldern lär sig vad det innebär. De kan av tränare, ledare och föräldrar få den ”utbildning” som gör att de med tiden bemästrar de där förlusterna som tidigare gjort dem otröstliga i någon timme.
Att som nybliven tonåring – med allt vad det innebär av förändringar i kropp och knopp – konkurrera med andra för första gången kan vara en svår utmaning för många.
Barn – inte alla förstås – älskar att tävla.
Vem springer snabbast till skolan?
Vem kastar snöbollen längst?
Vem … och så vidare.
Att ta bort barnens tävlingsiver är att också ta ifrån dem en del av glädjen.
Det vill vuxna inte göra på något annat område än just inom idrotten.
Hög tid att sluta med det även där.
Men problemen med tidig specialisering och tävlingshets då?
Ja, det finns onekligen sådana problem.
Men dessa kan lösas genom att motverka just tidig specialisering och tävlingshets.
Det går att göra utan att curla och överbeskydda.
Jonas Anesen
Sportchef
Kontakta journalisten: jonas.arnesen@epochtimes.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar