Grottorna av Kurt Salomonson!

 Grottorna är Kurt Salomonson´s genombrottsroman. Boken gavs ut 1956 och uppslaget till boken fick Kurt efter att ha arbetat som gruvbyggare i Laisvallgruvan. Han beskriver livet i ett gruvsamhälle där silkosskadade arbetare flyttas runt som brickor i ett spel eller göms undan på sanatorier innan de ska dö. Bolidenbolagets rovdrift på arbetskraften och silikoshelvetet är den röda tråden i boken.

Berättelsen är som alltid när det är Kurt som sitter med pennan i hand jävligt indignerad och mättad av en tungt krypande misär. Han river ner alla myter om solidaritet och kamratskap och visar hur en rädd skock får hänsynslöst exploateras av penningen. Arbetarna är rädda och hatiska. Morrar och gnyr om orättvisorna men vågar inte sätt upp något motstånd mot överheten. Man bevakar sina egna små förmåner jämt emot de andra arbetarna och bråkar sinsemellan. Ett stinkande träsk av rädsla. Även familjerelationerna, knullandet, supandet och i vänskapen färgas svarta och tyngs ner av rädsla och misär.

Fackföreningen är bolagets knähund och medhjälpare. De buffrar lite mellan arbetarna och kapitalet så att besluten ovanifrån lättare går att genomföra.

Kurt trodde boken skulle väcka uppmärksamhet o tvinga fackföreningsrörelsen att reagera. Det var ju ganska naivt skriver han i förordet (från 1980). Istället så vart det som vanligt lite estetiserande i dagspressens recensioner. De syrefattiga svanviftarna till recensenter höll sig då som nu till att bara bedöma de språkliga kvalitéerna. Boken tegs ihjäl. Han konstaterar dessutom att gruvarbetarnas situation tillslut fick komma fram i rampljuset en kort stund iom Vilda strejken vid LKAB 1969 och boken Gruva som Sara Lidman skrev precis innan upproret.

Jag läste tidigt denna bok och upprördes, sedan kom det fler böcker som jag lånande på biblioteket. Då hade jag läst allt som Moberg och Ivar Lo Johansson hade skrivit. Började som 12 åring att läsa böcker för vuxna. 

Kurt Salomonson påvisar hur facket och arbetsgivarna allt för ofta går hand i hand. Minns från Nyby där jag arbetade i 20 år hur facket anordnade en kursverksamhet som faktiskt gick ut på att man förklarade att kritiska arbetare ofta led av psykiska besvär. Vi var ett gäng som anmälde oss till denna kurs, gick dit och efter ett möte så las den ner tack vare oss.(kritiska)

Att jag kom att tänka på honom idag beror på att jag återigen såg en arbetare på min gård som riskerar stendammlunga /silikos/.

I många år har jag sett detta förfarande över hela Stockholm. Ofta invandrare av någon konstig anledning.

Kapar i sten och betong utan ansiktsskydd, utan filter. Det är faktiskt förbjudet men ingen bryr sig idag verkar det som?

Jag har suttit bredvid en sjukhussäng med en arbetskamrat med silikos. Han hade bara några dagar kvar att leva och fy tusan så han led!

Han hade arbetat på bruket i många år som elektriker och borrat i många hårda väggar.

Jag har inte glömt dig Hasse Holmén!

Dåskapen på min gård där det dessutom dammar in hos oss som bor här fullbordades med ytterligare en dårskap.

En annan kille med de nya blåsmaskinerna kom och blåste på dammet som låg på marken, alltså flyttar skiten över hela gården.

Jag blir så trött på all dumhet i vår tid, inte bara den politiska idiotin utan sånt här skit också. Ren jävla dumhet. Och varför har de inte vatten som binder dammet när de kapar?