I
början på femtiotalet mötte jag en kamrat i skolan vilken blev min
bästa vän under många år. Han hette Aare Aaw och vi kom att dela
så många intressen under årens lopp men mest teknik av alla
sorter. Vi drog telefonledningar mellan våra hem och det var
åtskilliga hundra meter mellan dem, tunna kopparledningar som gav
bra ljud. Vi byggde kristallmottagare där vi kunde höra alla de
stora stationerna i Europa. Aare kom med sina föräldrar och tre
systrar som båtflyktingar från Estland 1944.
Hemma
hos dem satt en stor Estnisk flagga på väggen.
När
de rattade in radio Tallin när körsången klingade ut ur högtalarna
så grät Aares mamma. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag
har fört med mig intresset för Estland resten av livet och har
varit i landet många gånger.
Fick
förmånen att äta Estnisk mat där den hemlagade korven var mycket
god ihop med svart bröd.
Jag
och Aare sitter bredvid varandra andra raden uppifrån ”stubbas”
bredvid Aare och han är den enda från skoltiden jag har kontakt med
numera.Längst upp till vänster sitter Per Flodkvist som jag och
Aare släppte in i vår vänskap.Per dog tyvärr tragiskt när han
var blott 13 år .(Hjärnblödning)
När
vi var lediga så byggde vi kojor ute i skogen som vi verkligen la
ner jobb på.Vinterbonade den och byggde en ugn i den så vi höll
värmen trots minus 20 ute.
Musiken
kom in i våra liv men där började smaken skilja oss åt eftersom
jag tyckte mycket om jazzmusik som han inte ville lyssna på. Jag
började spela trumpet och han gitarr och altsax.
Vi
försökte vara kompisar men i 14-15 års-åldern så gick vi skilda
vägar, jag hade ju börjat arbeta och köpt moped och fick nya
vänner inne i Eskilstuna.
Aare
och Gunnar Sandevärn började spela tillsamanns och i deras orkester
började en ung Anni-frid Lyngstad sjunga. Sedan sögs de upp till
Bengt Sandlunds storband där de fick åka land och rike omkring. Jag
hade kollen på dem eftersom jag och Bengt var arbetskamrater på
labbet i Nyby Bruk, jag brukade ta hans skift när han skulle ut med
bandet.
Aare
nedre raden längst till vänster. Gunnar vid pianot och Bengt nedre
raden längst till höger.
Jag
och Aare gled långt bort från varandra och när han flyttade till
Stockholm och började på Sveriges radio som tekniker så sa vi bara
hej till varandra när han var hemma i Torshälla. Så kan det gå
och det är ju ofta det naturliga, man går vidare i livet.
Trist
var emellertid en dag många år senare när min telefon ringde och
Gunnar berättade att Aare hade avlidit i lungcancer.
Han
blev inte ens femtio år gammal. Jag och hans änka besökte graven i
Täby när jag hade flyttat upp till Stockholm. Det kändes sorgligt.
Rökningen tog död på honom och där har jag delvis skuld eftersom
jag och Aare redan när vi var 11 år började röka. Vi blev
vanerökare vid så unga år. Tack och lov slutade jag efter ett år
men det gjorde aldrig Aare tyvärr.
Jag
är glad så här många år efteråt att vi hade en spännande
barndom med så mycket intressant plus en hel del hyss också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar