Ola Wong slår huvudet på spiken!

När jag skriver detta är luften omkring mig som en grå gröt med den bruna nyans som skiljer tung smog från vanlig dimma. Det river lätt i halsen.
Mätaren på USA:s ambassad visar att Pekingluften för fjärde dagen i rad är på sämsta möjliga nivå. Enligt den amerikanska miljömyndighetens standard betyder det ”akut nödläge – hela befolkningen kan drabbas”. Samtidigt rapporterar lokaltidningen Pekings Ungdomsdagblad att det bara är ”lätt förorenad dimma”.
Ur ledarnas synvinkel förstår jag censuren. Om medierna skrev sanningen skulle det skapa oro: en del skulle inte gå till jobbet, andra skulle kanske ifrågasätta politiken. Barnen hade inte fått leka bekymmerslöst nere på gården.


När jag skriver detta är luften omkring mig som en grå gröt med den bruna nyans som skiljer tung smog från vanlig dimma. Det river lätt i halsen.
Mätaren på USA:s ambassad visar att Pekingluften för fjärde dagen i rad är på sämsta möjliga nivå. Enligt den amerikanska miljömyndighetens standard betyder det ”akut nödläge – hela befolkningen kan drabbas”. Samtidigt rapporterar lokaltidningen Pekings Ungdomsdagblad att det bara är ”lätt förorenad dimma”.
Ur ledarnas synvinkel förstår jag censuren. Om medierna skrev sanningen skulle det skapa oro: en del skulle inte gå till jobbet, andra skulle kanske ifrågasätta politiken. Barnen hade inte fått leka bekymmerslöst nere på gården.

Detta var ett litet exempel på slö journalistik. Det tog bara några minuter, plus nio års erfarenhet på plats i Kina.
Vad Johan Persson och Martin Schibbye försökte göra i Etiopien var ambitiös journalistik. Det är därför jag blir så förbannad över att höra hur de ifrågasätts, till och med av andra journalister: Varför åkte de till ett farligt område? Varför korsade de gränsen olagligt? Varför ska de få mer uppmärksamhet än andra?
Så här är det: Det som är sant och relevant finns bakom det nät av propaganda och lögner som rewritande journalister på Sveriges redaktioner dagligen trycker ner i halsen på dig via pressmeddelanden och byrånyheter med officiella uttalanden.
Jag har lärt mig att inte lita på något jag inte sett med egna ögon. Den journalist som följer alla regler kan inte göra sitt jobb, det är åtminstone min erfarenhet. Reglerna är där för att hindra dig.
De senaste åren har de stora mediehusen slaktat sina dyra korrespondentnätverk. De har också blivit försiktigare med att skicka i väg egen personal. I stället har de ersatts av frilansare. Men de har inte skapat några rutiner för att skydda frilansarna. På sin höjd kan man få reseförsäkring och ett vagt löfte om vikariat på redaktionen om man skulle bli kickad ur landet. Journalistik i kriszoner utförs därför ofta av unga modiga kvinnor och män som orkar med en sådan tillvaro. När frilansare som Martin och Johan försöker sälja in sina idéer brukar redaktörerna svara: ”Hör av dig när jobbet är klart, så får vi se om vi köper det.” Fiffigt nog behöver de då inte ta något som helst ansvar om det skulle gå åt helvete. Vilket skulle bevisas.
Men alternativet är inte att sluta vara på plats.
Den dagen tidningar inte är på plats där det händer finns det inte längre någon anledning att köpa dem. Då har de blivit bättre redigerade bloggar. Proffstyckare.
Som svensk journalist har man kunnat trösta sig med tanken att jag åtminstone har en regering som värnar det fria ordet.
Tänk dig då att som Johan och Martin sitta i ett etiopiskt fängelse och upptäcka att ens egen utrikesminister likställer en med en förvirrad turist. Bildt smutskastade Johan och Martin när de som mest behövde stöd. Under den kritiska perioden, då det kan ha funnits en möjlighet att få loss dem, sa Bildt att de var lika prioriterade som en pedofil-svenne i Thailand och andra ”i fängsligt förvar runtom i världen”. När nu både branschen och politikerna svikit Johan och Martin är frågan: Vem kommer i fortsättningen vilja gräva fram det som är sant och relevant? För sanningen finns på fältet.
Sanningen är bakom dimridåerna. Bakom förbudsskyltarna i öknen.

Ola Wong Svd