Överfallet på Luna vittnar om myndigheternas ansvarslöshet
Omständigheterna kring överfallet på tioåriga Luna visar på allvarliga problem i Myndighetssverige. Bland annat har man misslyckats med att förhindra ett allvarligt brott mot ett barn, trots tydliga varningstecken. Fallet tyder även på en ansvarslöshet i den rådande intressekonflikten kring migrationspolitiken. Det menar Bengt Holmgren i Medborgarrättsrörelsen i Sverige.
Tove Lifvendahl, SvD:s ledarredaktör, skrev den 27 december under rubriken ”Vi behöver en Lex Luna” om den horribla händelsen med nioåriga Luna i Skellefteå. Den innehöll mer uppgifter än vad som tidigare presenterats i SvD. Uppgifter som allmänheten bör få ta del av för att förstå det ohyggliga som hänt och varför. Så här skriver Lifvendahl i ledaren: ”En liten flicka (Luna) som nu är tio år har berövats förmågan att tala och att röra sina armar. Hon kan inte äta själv. Hennes kropp är inte längre hennes. Hon sitter i en specialbyggd rullstol, får medicin mot epilepsi och har spastiska rörelser. Hon hemsöks av oro och ångestattacker.”
Så sent som i somras var hon nio år och full av liv och levnadslust. Hon sjöng, dansade och cyklade, lekte med sin lillasyster, drömde om att bli youtuber och fick åka till Stockholm och gå på Gröna Lund. Men så kom den 7 juli.
Det går knappt att läsa Expressens artiklar och reportage om överfallet på nioåriga Luna i Skellefteå. Självbevarelsedriften försöker sätta stopp. Det går knappt att ta in. Dådet, vidden av konsekvenserna.
En 15-åring överföll henne på vägen hem från fritids. Hon släpades in i skogen och utsattes för grovt sexuellt våld. När ambulanspersonal till slut kom på plats befann hon sig i ett livshotande tillstånd, bland annat på grund av försök till strypning. I elva dagar fick hon hållas nedsövd. Skadorna på hjärnan är irreversibla.
Planen har varit att Luna skulle få komma hem på en kort permission över julen från sjukhuset i Skellefteå. När hon så småningom kommer att kunna flytta hem blir det med personlig assistans och tillsyn dygnet runt. Det saknas medicinsk erfarenhet kring barn med strypskador av det slag som Luna har.
15-åringen ha nu dömts till rättspsykiatrisk vård, med särskild utskrivningsprövning, för både grov våldtäkt mot barn och mordförsök.
I ledaren diskuteras vilka myndigheter som borde ha gjort något, eller något mer, och slutsatsen som läsaren kan dra är att Myndighetssverige är oförmöget att klara det. Vad som inte tas upp, och som är den viktigaste frågan, är varför den här familjen alls befinner sig i Sverige. (En detalj som inte fanns med var antal barn ”familjen” med ”frånvarande” pappa hade.)
Detta är viktig information då invandringspolitiken är i centrum för debatten. Å ena sidan de som vill ha totalstopp och å andra de som inte accepterar totalstopp utan vill tillåta ”kvotflyktingar” med flera. En mamma med barn (kanske många) från Etiopien låter som ett kvotflyktingfall. Om det förhåller sig så har de som motsätter sig totalstopp ett stort ansvar för det skedda.
Utöver det ohyggliga som Luna och hennes nära och kära utsatts för så innebär beslutet att släppa in familjen betydande offentliga utgifter. Det känns lite futtigt att ta upp vid sidan av det mänskliga lidande som är ofattbart stort, men är fakta som behöver lyftas fram.
Den etiopiska mamman till den femtonårige sonen och hennes barn lever och kommer sannolikt att leva länge på bidrag. Sonens ”elevassistent” i skolan är en kostnad på många hundra tusen extra per år. Rättspsykiatrisk vård som sonen dömts till kostar antagligen någon miljon per år (vanligt fängelse kostar enligt uppgift 3 000 kronor per dygn, rättspsykiatrisk vård är sannolikt dyrare). Till detta kommer allt som behövs för att sköta och vårda Luna.
Myndigheternas förmåga respektive oförmåga att hantera problematiska fall var inte okänd och borde ha resulterat i att individer inte släpps in i landet om man inte har garantier för att de kommer att sköta sig, försörja sig och vara förmögna och villiga att integrera sig. I andra sammanhang brukar politiker tala om nolltolerans, ett koncept som i detta fall har sin givna plats.
SvD har tillsammans med andra medier ett ansvar för det skedda genom en undermålig rapportering om sakförhållanden och som präglats av att man ägnat sig åt att klistra på dem som ifrågasatt den förda politiken etiketten ”främlingsfientlig” och/eller ”högerextremistisk” i stället för att ställa dem som har tillåtit och fortsätter att tillåta invandring i landet mot väggen. ”De som inte såg det komma och/eller de som var naiva.”
Hade detta skett i näringslivet så hade bolagsstämman inte beviljat ansvarsfrihet och de ansvariga stämts på skadestånd. I den offentliga sektorn har tjänstemannaansvaret avskaffats och de ansvariga seglar bekymmersfritt vidare till nya välbetalda uppdrag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar