All slags socialism är i grunden lika!

 

I denna analys visar akademikern André Juthe i två delar att samtliga av de genom tiderna värsta ideologierna har samma ideologiska rot. Här förklaras vad som är väsentligt och gemensamt för kommunism, islamism, nazism och fascism. Artiklarna, menar han, är obligatorisk läsning för den som vill förstå sin samtid.

"Stalinismen är den mest framgångsrika varianten av fascism.” – Susan Sontag.  Att kommunism, islamism, nazism och fascism är de värsta totalitära tankesystem som någonsin existerat är välkänt. Det är mindre känt att de delar samma filosofiska kärna. Att nazism och kommunism ligger mycket nära varandra är inte någon ny idé. Majoriteten av forskare som studerat Nazityskland och det stalinistiska Ryssland, skulle stämma in i sociologen Michael Manns ord: ”De två systemen hör ihop. Det är endast en fråga om att hitta rätt efternamn.” Det finns de som menar att nazismen och fascismen är högerideologier, men flera ledande auktoriteter på området anser att de i själva verket är varianter av socialism. Jag delar denna uppfattning, och kommer i denna artikel hävda att det korrekta ”efternamnet” på dessa ideologier är totalitär socialism. De är alla grenar på samma ideologiska träd. Vidare driver jag den mer kontroversiella tesen att även islamism och fascism hör till samma ideologiska familj – de är också grenar av socialism/kollektivism som till sin natur är totalitär.

Både för fascismen och nationalsocialismen ” folket” och ”staten” ett och detsamma.

I denna artikel ger jag mitt eget separata filosofiska argument för denna tes, och jag kommer endast att – med få undantag – utgå från iakttagelser som anses allmänt vedertagna. I följande artiklar kommer jag att ge empiriska belägg för en sådan ståndpunkt. Sammantaget hoppas jag att det kommer att övertyga läsaren. De fyra mest människofientliga ideologierna någonsin – nazism, kommunism, fascism, islamism – har alltså samma filosofiska grund: totalitär socialism. De är alltså inte varandras motpoler, utan tvärtom mycket närliggande varianter av samma totalitära socialism.

Definition av socialismen

Centrala för alla socialistiska rörelser är fyra väsentliga doktriner. Den första doktrinen är klasskampstesen – att samhället alltid ska analyseras utifrån en klasskamp; samhällsordningen analyseras alltid som en ofrånkomlig kamp mellan minst två olika grupper där den ena i någon mening betraktas som ”bättre” eller ”godare” än den andra, ”dåliga” gruppen. Den ena gruppen har alltid den socialistiska ideologins favör. Det kan dock vara helt olika faktorer som gör att den ena gruppen är ”bättre”, alltifrån att den är ett ”offer”, till att den består av personer av ”rätt ras”.

Denna doktrin samexisterar paradoxalt nog nästan alltid med en läpparnas bekännelse till principen om allas lika värde. Detta gäller de marxistiska varianterna av socialism. Faktum är att det ironiskt nog ofta är just denna värdegrund som den socialistiska makteliten använder som skäl för att kränka de mänskliga rättigheterna i allmänhet och rättigheterna för den ”dåliga” gruppen i synnerhet.

Den andra väsentliga doktrinen hos all socialism är kollektivist- tesen, det vill säga att individen alltid är underordnad kollektivet – staten, och att varje individ bara är kollektivet dividerat med antal individer. Statens intresse är alltid viktigare än den enskilde individens intresse, och staten har rätt att kränka den enskilda människans rättigheter för att tillgodose intresset hos den klass/grupp som har den kollektivistiska ideologins favör, eller för att genomdriva sin ideologi på ett politiskt plan.

Den tredje doktrinen kan vi kalla för statism-tesen. Det betyder att socialismen anser att staten bör blanda sig i och agera så att den, enligt den socialistiska ideologin, ”goda” klassen” vinner kampen, för att på så sätt nå den socialistiska utopin. Detta är ett mycket viktigt element eftersom det förklarar varför socialism alltid leder till statism, det vill säga att staten i hög grad styr ekonomisk och social politik, och lär folket att ”tycka rätt” även inom privatlivets helgd.

Staten måste kontrollera den sociala och ekonomiska politiken och ideologiskt påverka medborgarna. Det betyder att socialismen alltid förespråkar (mer eller mindre) statligt ägande av produktionsmedlen och (mer eller mindre) statligt reglerad resursfördelning, samt diskriminering och propaganda mot människor som ingår i den ”dåliga” gruppen. Socialismen kännetecknas därför alltid av planekonomi; det vill säga att den fria marknaden med dess olika aktörer elimineras och produktionen styrs av en monopolistisk makt. Socialismen kännetecknas också av ett godtyckligt maktanvändande och av att staten (läs: politiker) tycker sig ha rätt att använda folkets skattepengar efter eget godtycke.

Jag kommer att i en kommande artikel djupare förklara varför socialism alltid är fattigdomsbringande och alltid leder till förtryck, men redan här kan vi se fröet till förklaringen: Socialister lever i villfarelsen att medborgarna finns till för staten, medan det i själva verket ska vara tvärtom, att staten finns till för att tjäna medborgarna och värna deras rättigheter.    André Juthe

Resten får du läsa i tidningen Epoch Times!