Malin Lernfeldt får ordet idag!

 Ok. Djupt andetag. Nu ska jag skriva om en sak som är djupt personlig på ett sätt som jag väldigt sällan gör. Jag använder mig själv som exempel eftersom jag varken kan eller vill lämna ut någon annan. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam eftersom jag under alla år jag skrivit om abortfrågan haft kontakt många många kvinnor om deras upplevelser. Och för mig är detta så viktigt att det obehag jag har för att skriva om detta (relativt) öppet får stå tillbaka.

I alla fall. Jag har gjort tre aborter i mitt liv. Första gången var jag strax över 20 och varken jag eller han som skulle bli mina stora barns pappa var redo att bli föräldrar.

Det var en så kallad klinisk abort. Om den finns inte så mycket att säga. Det gick enkelt och jag visste att det var rätt val även om det kändes lite sorgligt.

Den andra gången handlade det om så kallad missed abortion. Barnet var planerat men det upptäcktes i vecka 10 att fostret var dött fast kroppen fortfarande trodde att den var gravid. Jag var 32. En vuxen person, ledarskribent på stor morgontidning, välformulerad med vana att argumentera för min sak. Eftersom tanken på att ta tabletter och ligga hemma bredvid min 1,5-åring och vänta på ett missfall kändes fruktansvärt hemsk bad jag om att få göra en klinisk abort igen. Och fick tvärnej. Det var som en vägg satts upp. Ingen lyssnade. Istället övertalades jag att ta abortpiller och gå hem. Det var tydligt att vårdens behov av att spara prioriterades högst och att min oro och otrygghet inte var särskilt viktig. I det utsatta läge jag var orkade jag till slut inte stå på mig utan gjorde som de sa.

Jag tog tabletterna och efter något dygn hemma började det blöda. Först lite. Men sen mer. Och sen ännu mer. Badrummet i vårt radhus såg ut som om någon slaktat ett djur därinne. Jag bet ihop. Ville vara stark. Tänkte på att sjukhuset sagt att det brukar gå över snabbt och att jag utan problem skulle fixa det här.

Till slut låg jag på golvet och kunde inte lyfta huvudet utan att allt blev svart. Det gick knappt att stödja på benen och jag var på väg att tuppa av om och om igen. På något sätt lyckades min sambo släpa ut mig till bilen och köra mig, liggande i baksätet, till gynakuten. Väl där blev jag inlagd och fick blodtransfusioner och dropp med näring och antibiotika. Jag låg som Jesus på korset med en droppställning på var sida och tårarna rinnande. Mina blodvärden var livsfarligt låga. Om min sambo inte funnits där och agerat snabbt och om inte gyn haft koll på vad som pågick, eftersom jag varit där bara någon dag tidigare, hade jag förmodligen inte levt idag. Min son hade fått växa upp utan mamma.

Efterspelet av den här upplevelsen var inte heller särskilt roligt. Det tog flera veckor innan jag ens orkade gå i trappor eller kunde leka med mitt barn utan att få andnöd. Som tur var finns det hiss i GP-huset.

Att jag vågade bli gravid igen efter det förstår jag inte. Men det blev jag och året efter föddes min äldsta dotter.

Tio år senare senare hade livet förändrats radikalt. Efter att ha separerat från min sambo sedan 17 år hade jag en ny person i mitt liv. En dag insåg jag att jag var gravid. Det var inte planerat alls. Jag var över 40 hade redan tre barn och den jag träffade bodde delvis på en annan plats. Men vi bestämde oss för att vi skulle behålla barnet. Vi älskade varandra och hörde ihop.

Naturen ville dock annorlunda och i graviditetsvecka 11 kände jag att något var fel. Efter ett besök hos mödravården konstaterades faktum. Fostret var dött. Jag förstod vad som skulle ske och blev livrädd. Men jag hade bestämt mig. Aldrig mer abortpiller. Aldrig mer ligga avtuppad och blödande på ett badrumsgolv. Så jag kämpade för att få göra en kirurgisk abort. Jag, en snart 42-årig trebarnsförälder, expert på påverkansarbete och opinionsbildning argumenterade för mitt liv och förklarade i detalj om vad jag varit med om och hur det påverkat mig. Men nej. Väggen drogs upp. Ingen lyssnade. Här skulle jag inte komma och belasta vården i onödan. Seså, ta nu pillren och gå hem och vänta på missfallet! Till slut böjde jag ned huvudet och accepterade mitt öde.

Dagen efter kom en liten blödning. Sen inget. Efter ytterligare två dagar kände jag att det var lika bra att gå till jobbet. Jag hade ett viktigt möte och har aldrig varit bra på att gå runt och vänta. Dessutom hade ju sjukvårdspersonalen återigen bestämt hävdat att det här är inget att oroa sig över. Som en mens bara.

I väskan på jobbet den där dagen hade jag för säkerhets skull några extra stora bindor som jag fått på gyn. Såna som ser ut nästan som de blöjor man använder inom äldreomsorgen. Men de skulle jag knappast inte behöva använda.

Klockan 11 började helvetet. 11.30 hade jag varit på toaletten fem gånger för att byta ut de överfulla blöjbindorna och hade inget annat än vanliga mensskydd kvar. Blodet rann längs strumpbyxorna nedför benen och flöt ut över golvet på mitt kontor och huvudet snurrade. Jag lyckades messa den jag skulle träffa och förklara att endast min kollega skulle ta emot. Med mina sista krafter ringde jag sedan pappa som med gasen i botten körde mig till sjukhuset där min människa mötte upp.

Det hade hänt igen. Den här gången var jag dock inte en duktig flicka lika länge så det hann inte bli lika allvarligt som 10 år tidigare.

Varför berättar jag nu allt detta?

Jo, för att Fria Moderata Studentförbundet och Moderaterna driver frågan om att aborter ska kunna göras hemma helt utan kontakt med sjukvården. Detta eftersom de menar att medicinska aborter är riskfria och det är mycket tryggare och bättre för kvinnor att sköts hemma och att kvinnor som ska göra abort inte bör belasta sjukvården i onödan. De vill att man ska kunna köpa abortpiller på apoteket och bara köra på.

Liknande tongångar har hörts från delar av vården där man menar att kvinnor ”efter konsultation” typ snabb telefonkontakt ska kunna hämta medicin på apoteket och göra abort hemma utan att personligen ha träffat en läkare och barnmorska som fastställer graviditetens längd och gör en bedömning av kvinnans behov av stöd eller om en annan abortmetod är mer lämplig (vilket ska övervägas om någon har mycket ångest, har varit utsatt för övergrepp eller befinner sig i en svår situation).

Det återkommande argumentet från sjukvårdssidan är resurser. Att aborterande kvinnor i onödan inte ska belasta vården. Att de pengar det kostar att möta kvinnor som vill eller måste göra abort skulle kunna användas till annat, som är viktigare.

Är det inte märkligt att det alltid är så? Att det alltid finns viktigare saker än kvinnors behov?

Det är helt sant som både Moderaterna och medicinsk expertis hävdar att medicinsk abort är en relativt enkel och säker procedur. Det har upprepade studier visat. Den absoluta majoriteten av de aborter som görs i Sverige i dag är just sådana som huvudsakligen utförs i hemmet och nästan alltid går det bra. I de flesta fall skulle det säkert också gå väl om kvinnor slapp kontakten med gyn och enkelt kunde köpa medicin på apoteket och fixa en ovälkommen graviditet snabbt och lätt hemma. Men inte alltid.

Det som helt saknas i debatten är vilka risker som faktiskt finns med att frångå förfarandet att det krävs ett besök på gyn, ett säkerställande av graviditetens längd och ett ansvarstagande från sjukvårdens sida genom att första dosen abortmedicin tas på sjukhuset. Vad som sätts på spel om den etabletade kontakten och därmed stödet och säkerhetslinan försvinner?

Vad händer till exempel om kvinnan helt på egen hand ska bedöma graviditetens längd? Ibland vet man exakt, ibland tror man att man vet, ganska ofta visar ultraljud att fostret är större (eller mindre) än kvinnan trott. Fertiliteten är en märklig sak och inte helt enkel att ringa in. Det finns till och med kvinnor som inte märker att de är gravida förrän hälften av tiden har gått. Ju senare abortpillren tas desto större är riskerna och därför görs så kallade senaborter, efter vecka 12, helt och hållet på sjukhus. Om läkare och sjuksköterskor lyfts bort ur ekvationen innan första pillret tas kan man räkna med att det kommer att ske att kvinnor gör felbedömningar eller av olika skäl väljer att chansa. Konsekvenserna kan bli allvarliga.

Det finns också många kvinnor som lever under förtryck och i sammanhang där abort är skamligt eller till och med förbjudet. Andra har inte någon som kan hålla deras hand och se till att allt går som det ska. Vad händer med dessa kvinnors trygghet och säkerhet om det finns en förväntan på att abort inte ska vara sjukvårdens ansvar utan en privatsak? Vem ser till att de får det stöd de behöver och inte förblöder i ensamhet?

I decennier har kvinnor kämpat för en trygg och säker vård. För rätten att tas på allvar och bli lyssnade på. För att kvinnosjukvården ska prioriteras och att ingen som söker vård för gynekologiska besvär ska känna sig som en belastning.

Nu hävdas det plötsligt att det är för kvinnornas skull som de ska slippa ha kontakt med vården för att avsluta en graviditet. Det är mycket märkligt och djupt oroande. Lite jämförbart med när det hävdas att det är för deras egen skull som multisjuka, livrädda 90-åringar ska tvingas bo kvar hemma till varje pris.

Historien om mina aborter är som sagt långt ifrån unik. Många är de kvinnor som känt sig pressade att genomgå abort hemma mot sin vilja. Skulle moderaternas förslag bli verklighet ökar pressen ytterligare på att självständiga kvinnor minsann ska sköta sin fosterfördrivning på egen hand och inte komma här och belasta samhället.

Vi får inte blunda för att även om medicinsk abort idag har en låg risk för komplikationer är det inte helt riskfritt. Det finns kvinnor som skickats hem och blött ihjäl. Det finns såna som jag. Därför är det helt orimligt att sjukvården inte längre skulle ha det yttersta ansvaret för aborter.

Istället för att värna vårdens resurser genom att hålla abortbehövande kvinnor på armlängds avstånd borde det satsas mer för att trygga all viktig vård. Även sådan som är riktad mot kvinnor. En reform som den FMS efterfrågar, vilket i praktiken innebär att det kommer bli än mer omöjligt än idag att få göra abort på sjukhus, innebär mindre frihet, inte mer.

Jag vet att det fortfarande är svårt för många att prata eller skriva öppet om känslor och upplevelser av abort eller om stunder då man känt sig svag och utlämnad och det är därför jag gör det nu. För att visa på behovet av trygghet. För att stå upp för kvinnors rätt till vård. För att jag från djupet av mitt hjärta önskar att ingen ska behöva vara med om det jag gått igenom.

Det är allvar nu. Jag skakar efter att ha skrivit det här. Men jag behövde göra det. Och om du orkat läsa hela vägen hit ska du veta att jag är tacksam för att du gjort det.

10Du och 9 andra