"Hemmafru " kallar Malin sig ibland , ett ord vilket nästan är utmönstrat i vårt språk. Vissa säger detta ord nästan som ett skällsord över något förlegat rent historiskt. Hemmafruar fanns på 1900-talet. Ofta framställs de som någon sorts parasiter men man talar aldrig om allt de gjorde i hemmet för sin familj. Ingen hade på den tiden råd att köpa kläder till barnen stup i kvarten . Jag minns min mors lagande av sockor och byxor. Alla kläder upp till en viss ålder sydde hon själv. Aldrig att hon köpte sylt eller saft i en affär. Nej, det skulle plockas och saftas och syltas så det räckte över vintern. Min far kom hem på lunchen och åt så att de kunde leva billigt.
När jag bodde i Skåne med mina tre barn så hade jag nästan bara kvinnor som arbetskamrater på sjukhuset. När jag sa att mina barn var på dagis o fritids så tittade många på mig och sa att de inte ville ha sina barn på sådana inrättningar. Men hur gör du med dina barn då? Jo,de förklarade för mig att de pusslade med släkten , ofta mormor eller farmor samt jobbade tex bara em. då deras karl kunde ta över.
I de undersökningar som då gjordes i Malmö på 80-talet så visade det sig att huvuddelen av barnen på dagis kom från medel o överklass. Arbetarnas barn var i stor minoritet.
När de stora indragningarna kom på 80-talet i Malmö så försämrades daghemmet där min yngsta flicka var så att hon började må riktigt dåligt i sitt psyke. Att se en femåring bli så ledsen och ha ångest över att lämnas går ej att uthärda som förälder.
Helt sonika så valde jag att säga upp mig från mitt arbete och tog hem henne och de ädre barnen från all sk omsorg.
Min dåvarande hustru arbetade på SJ på heltid och var på resande fot hela tiden så det blev självklart att jag skulle vara hemma.
Malin i artikeln reflekterar över det här med pension osv. "Tänk om man skiljer sig", kommer också fram lite grann. Ett faktum är att idag så måste man tänka så. Pensionen bygger på hela ens livsinkomst och med ett bortfall med många år gör stor skillnad i framtiden.
Mina många år inom sjukvården på deltid plus dessa år hemma med barnen satte ner min pension ordentligt. Däremot kommer min fd hustru ut som den store "vinnaren" den dag hon går i pension. Förlorare blir hemmafrun Malin Parada och alla de som väljer att leva så. Hoppas för hennes skull att äktenskapet håller så att hon slipper konfronteras med en dålig pension den dag hon fyller 65.
Inte lever vi precis i valfrihetens samhälle. Barn vilka börjar må dåligt på ett dagis kanske tvingas av ekonomiska (politiska) skäl att vara kvar. Sedan blir de "stökiga" som tonåringar och ställer till med all möjlig jävulskap med stora kostnader på många sätt för både sig själv och samhället.
Slutligen så kommer det ändå fram en tanke hos mig, varför är det inte värt någonting i samhällets ögon att sköta om fyra barn hemma? Sköta om andras barn ger pengar men inte sina egna?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar