Läs och begrunda. Tänk till när det är dags för val. Följ debatten. Lyssna vad de olika politiska partierna säger och vill.
Idag/ikväll/inatt var det min/vår tur, i Malmö. Om än inte på samma sätt som tidigare våldsamma upplopp de senaste dagarna.
Det började med att en bil försökte köra igenom avspärrningen där vi stod. Kollegor kunde ha dött. En gripen. Det fortsätter med stenregn, stora som knytnävar. Vi blir påkastade gång efter annan. Ren tur att ingen skadade sig allvarligt. De jobbar i grupp, mörkklädda, hatiska. Vi genomför splittringar gång på gång. Till slut har det effekt. Vi griper en av de mest drivande. Det lugnar ner sig.
Det är lugnt på platsen där vi är, Bunkeflostrand. Tills vi får på radion att en lokalbuss står i brand på Rosengård, en bra bit därifrån. Ja, ni läser rätt. En lokalbuss. Med en lågavlönad busschaufför som förare. Resenärer. Vanliga medborgare. Som blir offer för ligister.
När vi anländer är halva gatan blockerad med bråte som brinner. Man vill hindra oss att ta oss in, utan effekt. Vi är tvungna att biträda räddningstjänsten för att de ska kunna släcka. Det går inte utan vårt beskydd.
Det börjar regna stenar från olika håll och kanter. Vi är målet, enbart vi. Stora stenar, igen. Vi splittrar, blir påkastade. Det sätts eld på nya ställen. Sopkärl, sophus, vad de kommer över. Det brinner på flertalet platser kring där vi är.
Det skjuts raketer, kastas bangers, haglar sten i omgångar. Vi blir påslängda molotovcocktails (brandbomber). En utan verkan, en som tar eld i ett av våra fordon. Kan släckas relativt fort.
Vi lägger tårgas, vi står mitt i ett kaos av ett våldsamt upplopp som accelererar gång efter annan. Skyddsmask på. Svetten rinner. Hatet fortgår. Där är vi. Mitt i allt. Vi är den sista utposten. Det är vi som måste lösa situationen. Ingen annan.
Nu står vi kvar på Rosengård. Sophuset måste eftersläckas. Vi är inne på vår 18:e arbetstimma, men vi är vid gott mod. Vi måste, det är vi som är sista utposten av ett samhälle som på ett negativt sätt flyttat fram gränserna. Jag hoppas ni alla förstår allvaret.
Varför skjuter vi då inte, som vissa säger. Det går inte. Miljön är för osäker. Det är för mycket folk, det går för fort. Ligisterna beblandar sig i ett myller med nyfikna, oskyldiga personer. Sammanlagt är det hundratals, ligister och nyfikna. Vi behöver andra verktyg. Vi har våra fordon. De räcker inte. Som ni förstår.
Nedan ett axplock, som knappt ens beskriver situationen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar