Tankar år 2000!

Jag hade en svår period i mitt liv omkring just år 2000 och några år framåt. Hela min tillvaro såg ut att rämna. Kände inte igen mig i det liv jag levde då varken på jobbet eller hemma.

Vantrivdes med mig själv på ett sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare. Hade ingen att tala  med. Och de som jag möjligen hade kunnat tala med stötte jag bort.

Under de här åren gick jag en balans mellan att falla ner i det totala mörkret till att kunna komma ut hel.

Alldeles för mycket alkohol gjorde ju inte livet bättre heller. Att dricka drar ner människan ytterligare i livets fördärv. Bättrar på ångesten !

Jag gick ju ett par gånger i terapi men det var bra för stunden men hjälpte mig inte.

Blev bara ännu jobbigare när terapin var slut och man skulle skiljas från den man talat med om allt.

Efter tio samtal så fäster man sig vid den personen!

2003 så lämnades skilsmässopapper in och jag bestämde mig att flytta från Malmö efter 26 år och ett lika långt äktenskap.

2004 så hittade jag en bostad i Hökarängen som passade min kassa och där är jag boende fortfarande.

Att lämna allt och bosätta sig på en ny ort är inte alltid lätt men det måste ju gå när man tagit ett sådant beslut.

Efter många år så träffade jag Anne och vi är ihop som särbos utan något tjafs hit eller dit. Vi är de människor vi är utan att försöka ändra varandra. DET tror jag nog är det bästa och så borde jag ha fungerat tidigare om jag får önsketänka. Det finns alltid mycket i ens liv som borde ha behandlats annorlunda men det är ju alltid lätt att vara efterklok.

Misstag gör alla människor, de som tror att de är ofelbara lever i en livslögn.

Att straffa med att utesluta nära anhöriga från gemenskapen är ytterst dåligt och visar på den egendomliga moral de håller sig med.

Kommer alltid att tänka på Charlie Chaplins ord i diktatorn: STRAFFEN,STRAFFEN,STRAFFEN!

Att svika ett förtroende som sagts i samförstånd när man mått psykiskt dåligt är ju inte heller något att skryta med!

Långsamt Farväl

(text & musik: Mauro Scocco)

Jag önskar jag kunde säga
att det är en fas vi går igenom
en storm vi måste orka rida ut
Jag önskar jag kunde säga
att vi klarar dettillsammans
att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till någon
Att här tar vägen slut

och hur säger man till någon
att hjärtat längtar ut

ref: Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
och när du ser mig i ögonen
så säger dom…

att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl

Här är din drottning utan krona
likgiltig och trött, en sorglig figur
som du aldrig riktigt mött
När jag ser mig över axeln
på åren som bara gick
ser jag allt som gick förlorat
men också allting som vi fick

Och vad säger man till nån
som vill börja om igen
då det redan är försent
då man redan är på väg

ref: Jag kan inte…

Jag tvår mina händer i kärlekens namn
du kan vinna allt du förlorar ibland
men vägen som vi färdas på
den leder ingenstans…