Ibland måste man bita i det sura äpplet trots att det svider. När jag tittar på hur det gick när jag lämnade min första hustru med hus och allt så inser jag två saker. Har man hus ska man se till att det säljs så att bägge hamnar i samma sociala läge.
Jag hamnade i början i rena missären för att till slut genom vänner få en liten nedgången tvåa där mina barn inte trivdes.De hade ju eget rum i villan och skaplig trädgård. Arbetade dessutom sk fyrskift vilket innebar få lediga helger.
När jag ser på mitt nuvarande liv , också i en liten tvåa här i Hökarängen så ser det faktiskt likadant ut.
Ingen vill komma hit ! Jag har inget att erbjuda mer än mig själv och det räcker inte till.
Jag har blivit utanför !
Min fd hustru bor numera i en villa med stor trädgård och det är ju klart som korvspad att det inbjuder både barn och vuxna till besök.
Som man bäddar får man ligga, säger det gamla ordspråket. Men visst är det så att många hamnar i underläge när man skiljer sig!
Många gemensamma vänner försvinner också, svärsöner tex!
Men å andra sidan var allt en inbilling att vi hade ett gott och kamratligt förhållande till de ingifta?
De kunde ju försvinna totalt över en natt vid skilsmässorna!
De är fäder till mina barnbarn men det tycks inte betyda någonting!
När man sitter i sin tvåa dag efter dag med korta avbrott så hinner man tänka på mycket omkring allt som hänt och händer. Svek och förtal samt rent ljug ibland.
Jag fyller 79 om några dagar och mer än ofta har jag börjat tänka att tiden har runnit ut för mig och än sen!
Att få somna in och komma bort från jämmerdalen kanske inte är så dumt? Sen kan folk få säga vad som helst, jag behöver inte bry ig!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar