Sveriges totalförsvar | Terrorism
Efter terrordådet på Drottninggatan i år ställer sig många frågan: hur väl förberett är Sverige egentligen för terrorism? Polisens egen utvärdering av händelsen visar att man hade övat på exakt samma scenario som skedde och att man var redo att hantera flera attentat samtidigt.
Mycket av framgångsfaktorerna kan tillskrivas Nationella taktiska rådet (NTR) vid Polisens nationella operativa avdelning (NOA) som vidtagit förberedande åtgärder sedan 2015 för att öka den samlade förmågan till terrorismbekämpning och hantering av särskilda händelser.
Blomsterhaven som begravde polisbilar var också ett tydligt bevis på allmänhetens uppskattning för polisens insatser. Samhällets motståndskraft visade sig mycket stark. Kärlek övervinner hat; sammanhållning besegrar polarisering. Ingen kan lämnas oberörd då man läser den hjärtskärande historien om 11-åriga Ebba som aldrig kom hem. Saknaden efter henne är obeskrivlig för pappan som till hennes minne har startat ebbasminnesfond.se (en sajt jag önskar att alla besöker).
Samhällets övriga skyddsåtgärder lät heller inte vänta på sig. För att fysiskt förhindra liknande attentat har tio granitblock ställts upp tillsammans med 26 nya trafikhinder i form av betonglejon på Drottninggatan. Och fler större betonglejon är på väg. Med facit i hand är det lätt att få intrycket att Sverige är väl rustat att hantera nya terrorhot framöver.
Men det är en falsk trygghet. Terrorister anpassar sig ständigt i hur de planerar, instruerar och utför attacker. Och även om SÄPO och polis har tagit rejäla kliv framåt för att avvärja dåd och vara sista skyddslinjen mot terrordåd behöver andra aktörer komma upp på banan. Både regeringen och kommuner behöver ta ett större helhetsgrepp. Mer verkningsfulla krafttag behövs mot en växande våldsbejakande extremism. För utvecklingen går åt fel håll.
Nyligen deltog jag i en konferens mot högerextremism som arrangerades av Nordiska Ministerrådets "Nordic Safe Cities"-initiativ tillsammans med poliser, första linjen och civila samhällsaktörer. Försvarsministern höll ett starkt och trotsigt tal om att "nazism var ingen åsikt utan brott mot mänskligheten".
Trots stark retorik att stå upp mot extremism ställdes en guidad rundtur kring Borlänge in för att polisen inte kunde garantera säkerheten med rådande hotbild från Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Och en lokal politiker berättade för mig att det var svårt att övertyga lokalpolisen att de måste ta tag i NMR:s närvaro.
De beklagade sig istället över att det saknades tillräckliga polisiära resurser i Dalarna. Istället för att trycka tillbaka NMR åtnjuter nazisterna en säker fristad där. Samtidigt utvecklar NMR sitt våldskapital och utökar sitt internationella kontaktnät med likasinnade, inte bara i Norden, utan även i Ryssland och hela Östeuropa.
Situationen är föga bättre när det gäller utbredningen av "salafistisk-jihadism", eller som mina muslimska vänner hellre kallar det: takfirism. Det är när en muslim anklagar andra muslimer för att vara avfällingar från den sanna tron. Mina öppna och slutna poliskontakter vittnar ständigt om att takfirist-inriktade källarmoskéer växer upp som "svampar" i utanförskapsområden.
Den av Tyskland förbjudna antidemokratiska organisationen Die Wahre Religion verkar öppet på gator och torg i svenska städer med sin dawah-verksamhet (dawah kan översättas till att predika/missionera), vilket SvD tidigare har rapporterat om.
SÄPO-chefen Anders Thornberg vittnade i Almedalen i somras om att antalet individer som varit föremål för deras intresse, och ibland förundersökningar, hade tiodubblats på sju år. Från 200 under år 2010 till idag över 2 000. Detta rör sig alltså inte om sympatisörer, då skulle antalet bli mångdubbelt fler, utan om individer som SÄPO noggrant följer som potentiella farliga säkerhetsrisker.
Frågan om hur farliga IS-återvändare är borde vara en relevant angelägenhet då över 300 rest från Sverige för att ansluta sig till en av världens grymmaste och farligaste terrororganisation. Politiker verkar glömma att vi från Sverige redan har haft två svenska IS-återvändare som deltog i både Paris (2015) och Brysseldåden (2016).
Man borde ha reagerat starkt och säkerställt att resten av de cirka 150 IS-återvändarna åtalades. Ingen IS-återvändare har ännu lagförts och mindre än ett dussin IS-återvändare har socialtjänst varit i kontakt med.
Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har inte kunnat nå några konkreta resultat. Under tre år har ingen metodutveckling skett och inte en enda lägesbild presenterats över hur många extremismfall kommuner arbetar med runt om i landet. Om det hade skett hade man tidigt kunnat lösa utmaningar som sekretessproblematiken. Samordnaren övergår vid årsskiftet till en enhet vid Brottsförebyggande Rådet, och får välkommet nog nyrekryterad personal. Men det återstår att se om det blir riktig verkstad, för det är det enda som räknas.
Det är på lokal kommunal nivå som det förebyggande arbetet står i princip stilla. Politiker ger inte adekvata resurser till det förebyggande arbetet. Det är ett snårigt och jobbigt arbete som dessutom kan kosta värdefulla röster i kommande val. Varken metodutveckling mot våldsbejakande extremism eller fungerande avhopparprogram finns på kommunal nivå.
Vi kan alltså konstatera att det frodas våldsbejakande extremism i Sverige. Även om brottsbekämpande myndigheter gör viktiga insatser är de ofta helt ensamma som en sista försvarsbarriär. Ibland missar görs felaktiga bedömningar och det katastrofala inträffar. Sedan början av 2014 har cirka 150 terrorattacker avvärjts eller genomförts av jihadister inom Europa. Hotbilden, frekvens av attacker och oförutsägbarheten ökar. Nya direktiv har getts ut av IS som vädjar till kvinnliga anhängare att attackera fiender i västerländska städer. Fler attacker väntas komma.
Att rusta Sverige kräver ett helt annat helhetstänk, inte minst när det gäller uppföljning av åtgärder. Det räcker inte med fler betonglejon, även de också behövs. När det gäller brottsbekämpning krävs insatser mot terrorfinansiering. Sverige har blivit ett välfärds- och ekobrottsparadis.
Det kräver bättre fungerande tillämpning av terrorlagstiftning, kriminalpreventiva insatser och riktade sociala insatser mot individer och familjer som är engagerade i extremism. Det kräver också ett slut på kravlös statsfinansiering av religiösa organisationer som gång på gång ertappas med att bjuda in antisemitiska talare.
Regeringens förslag om kriminalisering av deltagande i terrororganisationer är välkommet. Men det kommer fem år för sent för att tillämpas mot IS. Regeringen måste nu fokusera mycket mer på lokalt förebyggande arbete, som komplement till brottsbekämpande insatser. Endast då har vi förutsättningar att trycka tillbaka extremism och i slutändan reducera risken för terrordåd liknande det på Drottninggatan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar