Sedan Hamas terrorattentat den 7 oktober har det blivit allt farligare att vara jude. Trots att tänkande människor rimligtvis borde ha vänt sig mot Hamas, och dess många sympatisörer i Gaza, har judarna blivit fritt villebråd. Nu om någonsin är det adekvat att tala om stöveltramp, men det är knäpptyst från såna som Henrik Arnstad och hans likar – de verkar ha gömt sig i en håla någonstans. Istället ylas det gällt om judarnas skuld för terrordådet – och det dyker även upp bland så kallade dissidenter.
Under många år har jag inbillat mig att antisemitismen är sällsynt förekommande bland etniska svenskar men nu visar det sig att folk från höger till vänster fullkomligt frossar i judehat. Inbillningen om den judiska världskonspirationen tycks förena människor som annars har mycket lite gemensamt – från den yttersta vänstern till den yttersta högern.
Det är dessutom så att människor som i andra fall uttrycker kritik mot islam och islamism plötsligt slätar över ett av de värsta – om inte det värsta – terrordådet i modern tid. Samma människor som så ofta orerat om ”eurabia” och om vådan av den muslimska invandringen till Sverige ställer sig nu helhjärtat på islamisternas sida.
Givetvis är jag väl medveten om att antisemitismen varit starkt utbredd i Sverige tidigare, under seklernas gång. Det tycks faktiskt ha varit först efter andra världskrigets slut, när sanningen om Förintelsen nådde den breda allmänheten, som den allmänna synen på judar började förändras. Då var de offer, ett folk man kunde ömka, och då kunde de goda känna sig ännu godare som hjälpte dem.
Men försvann verkligen antisemitismen på bred front? Nej, uppenbarligen inte. Den tycks bara ha slumrat ett tag. För så snart judarna fick ett eget land, som de byggde upp till en demokratisk välfärdsstat, och beslutade sig för att aldrig mer bli offer väcktes det gamla judehatet till liv igen. Hur hade de mage liksom?
För varje gång Hamas attackerar Israel – för det är ju i stort sett alltid de som attackerar först – och Israel försvarar sitt folk blir det allt värre. Och denna gång är det värre än någonting som jag kan minnas att jag upplevt under mitt liv.
Jag misstänker att även den stora invandringen av människor från Mellanöstern, inte bara muslimer utan även kristna, har gjort sitt till. I dessa grupper gör man ingen hemlighet av sitt judehat, och sin strävan efter att utplåna den israeliska staten, och kanske ger denna öppna antisemitism den etniske svensken ”mod” att ta steget och fullt ut visa sin inneboende antisemitism.
Det har resulterat i att människor som står till höger om åsiktskorridoren gör gemensam sak med folk som från finsoffan på vänsterkanten ylar om att Israel är en ”terrorstat” bara för att de försvarar sig. Det är vämjeligt.
Själv har jag blivit kallad landsförrädare och till och med fått emotta hot för att jag fördömer terrordådet mot judarna. Men den som tror att det ska skrämma mig från att fortsätta göra det tror naturligtvis alldeles, alldeles fel. För det här handlar inte om ”två sidor” där båda är ”lika goda kålsupare”. Det handlar om en civiliserad demokrati som ständigt utsätts för attacker från diktaturer vars enda syfte är att förinta judarna.
En tänkande människa förstår skillnaden. Den som inte förstår har en tankevärld som är förmörkad av samma onda tankar som praktiserades i Nazityskland. Så enkelt är det.
Foto: Antisemitisk demonstration utanför synagogan i Malmö, Skärmdump X
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar