Skolan idag kan se ut så här! (Kvartal)

 Felix Hackmann från Kassel tar jobb som tysklärare på en grundskola i Södertälje och inser att det eleverna behöver är disciplin och mobilförbud. Men vad tycker skolledningen?

AV FELIX HACKMANN | 11 NOVEMBER 2023

Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.

PROFILNYHETSBREVLÄSTID 15 MIN SKÄRMLÄSARVÄNLIG

Enligt det digitala uppslagsverket Wikipedia är Schlaraffenland ett fantasiland där alla folkets önskningar är tillgodosedda och där det rinner mjölk, honung eller vin i floderna. Njutandet är en dygd medan hårt arbete och flit är synd.

Men jag har sett det med mina egna ögon. Och lika snabbt som jag kom dit så blev jag utvisad igen. Jag pratar om min lärartjänst på en grundskola i Södertälje, som jag blev tvungen att avsluta efter tre veckor.

Krig om mobilerna

Den första veckan, planeringsveckan, kändes som mycket väsen för ingenting – killarna presterar inte som tjejerna, seminarium om likabehandling, nästan alla har tydligen en ADHD-diagnos och svårt att läsa av sociala koder. Valentina vill kallas för Vlad, hon har blivit en kille under sommaren. ”Säg inte ’hej tjejer’ när ni ser honom med tjejkompisarna”, förklarar läraren S. Jag har en visstidsanställning som tysklärare för resten av läsåret, med möjlighet till förlängning. Senare i veckan blir det teambuilding i Mariefred. Lax till lunch och rostbiff till middag. Så drar terminen igång.

Namnen på klasslistorna har nästan uteslutande arabiska ursprung. Ett traditionellt svenskt namn upptäcker jag. Men mamman är tydligen från Filippinerna.

När eleverna kommer in i rummet ska de lägga sina mobiler i en låda. Jag ser direkt att eleverna inte följer regeln, de går förbi, försöker gömma mobilerna i sina munktröjor, under huvorna upptäcker jag hörlurar, ofta bara en i det ena örat.

Jag går fram till en kille med earpods. ”Okej, jag stänger av …”, säger han och viftar bort mig. Jag skrattar till, säger att det inte räcker att stänga av och förklarar att det handlar om att kunna vara fullt uppmärksam. Jag repeterar ännu en gång: Inga mobiler, inga hörlurar och egentligen inga huvudbeklädnader heller. Under planeringsveckan hade jag dock hört att de får ha sådana. Jag ville inte riktigt tro på det, men nu, då jag ser en tjej med huvudduk i min klass, börjar jag förstå.

Jag märker att så fort jag uppmanar eleverna till något avfärdas det. De neutraliserar mig. Läraren ska testas – jag ser mitt yngre jag i dem.

Varje lektion bråkar vi om mobilerna. De med de blekaste ansiktena verkar vara mest beroende. När jag uppmanar en tjej att lägga ifrån sig mobil och earpods, faller hon formligen ihop. Hon argumenterar ihärdigt att hon måste få ha dem. Ett beslut från läraren K. ”Du kan fråga henne.” Vi går till K. tillsammans. K. säger att det bara gällde för eget arbete. Det kvittar. På mina tysklektioner ska det inte vara några earpods. Hon får inse det, känner sig dock kränkt. Jag kan se i hennes ögon hur hon utnämner mig till sin fiende. Mobilen är en orsak till den här generationens kroniska tomhet och samtidigt dess livselixir.

Vad heter självmordsbombare på tyska?

Egentligen vill jag inte att de ska vara så passiva, tysta och följsamma. De ska kritisera mig, utmana mig. Men de verkar inte vara bekanta med ens de mest grundläggande reglerna för kommunikation.

Alla i klassen har dålig kroppshållning och verkar inåtvända. Således frågar jag hur de mår. Det kommer svar från ryggar krokiga som bågar, nedåtriktade blickar. Ljudvågorna smäller mot bordet och därifrån upp i rummet. Efter att ha koncentrerat mig hårt tolkar jag budskapet som att de inte har sovit bra och att det är svårt att ställa om rytmen efter lovet.

Då har vi något gemensamt. ”Jag har inte heller sovit bra”, säger jag. ”Jag har varit nervös. För jag vill göra det här bra.”

Sedan inleder en elev på sista raden lektionen. ”Vad heter självmordsbombare på tyska?” frågar han. Det känns positivt. En glimt av ärligt intresse. Eleven, som verkar ha en skör kroppsbyggnad, har sjunkit ner i en liggande ställning på trästolen, likt en död fisk. Nu vidgas de mörka ögonpåsarna. En intresserad blick glimtar fram. Jag skriver det tyska ordet och det dyker upp på projektorduken – Selbstmordattentäter. Han läser det en eller två gånger, kollar skeptiskt och skrattar lite. Det är roligt att läsa det, konstigt att känna tyskan i munnen. Jag frågar varför han är intresserad av just det ordet och han svarar att han är en sådan. Han flinar till lite. Jag flinar tillbaka och frågar om han redan har valt ut en plats för dådet. Han drar på munnen, kollar med en fundersam blick mot taket, och säger ”Södertälje polis”. Först tänker jag fråga varför han inte bara spränger polisen utan även sig själv på kuppen, men sedan bestämmer jag mig för att det kanske inte är lämpligt och fortsätter lektionen.

Sexorna visar sig vara mycket piggare än niorna. Fulla av vild livsenergi. När jag släpper in dem från skolgården ramlar barnen in, skrikande. Jag ber dem att sätta sig på sina platser, åtskilliga gånger. De är helt respektlösa men jag försöker inleda lektionen ändå. Vi börjar med enkla presentationsfraser. ”Ich heiße Felix. Wie heißt du?” Jag frågar den första personen och ber honom att i sin tur fråga nästa. Samtidigt skriver jag meningarna så att de kan se dem på projektorduken. Jag uppmuntrar dem att prata långsamt och titta på personen som de pratar med. Det går åt helvete. De har otroligt svårt att fokusera på personen som pratar och klarar inte att vänta tills det har blivit deras tur. De pratar otydligt. De tre tjejerna i klassen kan jag nästan inte höra. De skäms, såklart. Killarna har svårt med uttalet och döljer sin osäkerhet med fånigheter. Jag frågar om det finns en boll, så att de ska kunna lägga sitt energiöverskott på att dribbla bollen till nästa person, eller bara kasta över den. Till min förvåning funkar det någorlunda bra, tills de påminner mig om att det är dags att avsluta lektionen.

Lunch!

Den stora matsalen är skolans hjärta. Jag tycker om att lärarna äter här tillsammans med eleverna. Maten är fantastisk. Allt är rent och kockarna är trevliga och ler.

När jag sitter där mellan eleverna blir jag varse en atmosfär som verkar vibrera. Mobiler ligger bredvid tallrikarna och hörlurar är i öronen på eleverna. Jag märker att de aldrig kommer till ro. Jag känner av min egen mobil i fickan och funderar över dubbelmoralen. Det är kanske anledningen till att eleverna får hålla på som de gör? Och sedan tänker jag på filmen The last samurai, om läran om lugn och harmoni, att inre styrka är yttre styrka och om ordet disciplin. Det kommer från latinets disciplina som betyder uppfostran, handledning, som i sin tur kommer från discipulus: lärjunge, elev. Allt som ordet disciplin innefattar saknas på denna skola.

De längtar efter att bli satta på plats

När jag börjar lektionen på eftermiddagen med sjuorna känner jag hur min energi faller dramatiskt. De beter sig som en blandning av sexorna och niorna. Helt vilsna men laddade med energiöverskott. Snart inser jag att undervisningen inte kommer att funka. De kan varken koncentrera sig eller prata ordentligt. När jag upptäcker lite motivation hos den ena frågar den andra när vi slutar. Egentligen skulle man behöva separera tjejerna från killarna. Flickorna är lugnare och har ofta mycket lättare att koncentrera sig.

Nästa dag släpper jag klassen en kvart före lektionens slut. Jag går till skolledningen och berättar. Att jag inte kan nå fram till dem, att jag inte kommer igång med någon form av lärande över huvud taget. De säger att jag måste bygga upp relationer med eleverna, att de kommer att stötta mig, att jag i alla fall inte ska ge upp! Jag tänker: Att ge upp var ju det jag precis gjorde. Vad som vore verkligt stöd vore att förbjuda mobiler och hörlurar i hela skolan och införa disciplin. Men än så länge håller jag det för mig själv.

På fredagen går jag över till andra lärare för att försöka förstå hur de löser uppgiften. Jag har tyska som modersmål och är utbildad inom film och journalistik, men någon pedagogisk utbildning har jag inte. Jag märker emellertid att även flera av de legitimerade lärarna konfronteras med samma problem som jag. De hakar dock inte upp sig så mycket på hörlurarna. Under lektionerna går en del elever fram och hämtar sina mobiler ur lådan, utan att lärarna verkar märka det. Hos K. och S. är det förvånansvärt lugnt. Där finns studiero. Jag är imponerad. S. kallar eleverna ”kära barn”. Det får mig att må lite illa. Men eleverna verkar inte ha något emot det. De jobbar flitigt. Efter lektionen kommer S. till mig och förklarar att han tidigare har haft syskonen till många av eleverna och att han dessutom har pratat med deras föräldrar flera gånger. Han är en del av familjen. Spanskaläraren förklarar senare för mig att S. och eleverna har samma kultur, därav acceptans. Även K. har sin bakgrund i Mellanöstern.

När jag är hemma funderar jag på allt. I grunden gillar jag yrket. Sedan tänker jag på eleverna, de nyfikna blickarna som de ändå – och trots allt buller – kastade åt mig då och då, ibland förtvivlade blickar från tjejerna. Jag ser potential hos killarna också. De behöver bara ett uppriktigt bemötande. Manliga förebilder som inte är rädda för att dela upp världen i rätt och fel. Som säger åt dem vilka losers de egentligen är och hur de kan bli hjältar i stället.

Under helgen tittar jag på ett föredrag av Thomas Tuchel, huvudtränare i fotbollslaget Bayern München. Han berättar att han vid det första mötet med spelarna i en ny klubb, tillsammans med dem, utformar de regler som ska gälla för umgänge inom klubben. Vissa är inte förhandlingsbara. Men spelarna måste också få se sina viljor dokumenterade. Jag skriver ner mina tio regler för samarbete på lektionerna och bestämmer mig för att nästa vecka tillsammans med eleverna komma överens om hur tyskundervisningen ska bedrivas. Därefter ska alla skriva under överenskommelsen.

10 REGLER FÖR SAMARBETE

Vi är här eftersom vi vill det. Inte för att vi är tvungna.

Vi jobbar alltid med 100 % engagemang.

När vi pratar kollar vi varandra i ögonen och sträcker på ryggen.

Vi är på gott humör och visar lust att jobba med varandra.

Vi är hövliga. Vi uppmuntrar och stöttar varandra i varje situation.

Vi säger alltid sanningen. Vi ljuger inte för varandra.

Vi lyder läraren utan motargument. Kritik yttrar vi efter lektionen eller på utvärderingstid.

När vi kommer in i klassrummet lägger vi oombedda våra mobiltelefoner och hörlurar i skåpet.

Vi räcker upp handen när vi vill säga något.

Vi avbryter inte varandra.

När jag kommer till skolan på måndagen ser jag hur specialpedagogen låter sig bli masserad av en elev. Hon säger att hon kommer till min lektion idag. Jag accepterar hjälpen.

Under den första veckan visste jag inte vilka befogenheter jag har som lärare. Får man skrika? Får man skicka ut någon? Nu när specialpedagogen är här och kan ge mig feedback efteråt får jag lust att testa lite.

När de inte hänger med alls provar jag att skrika. Det känns faktiskt skönt och rätt. Det känns som om det är exakt vad vår relation behöver. Nu testar jag dem. Jag fyrar av allt vad jag anser om dem. Jag säger rakt ut att de inte har någon hållning och att de hänger i stolarna som döda fiskar. Jag ser att killarna reagerar och korrigerar sig. Sedan ska de presentera sina idéer om hur tyskundervisningen ska vara och det funkar någorlunda bra. Jag berömmer en kille som sätter sig upprätt och kollar mig i ögonen när han talar. På onsdagen lägger några till och med sina mobiler och hörlurar direkt i lådan och under lektionen arbetar de flitigt.

Då blir det tyst

När jag har sexorna igen väntar en annan specialpedagog redan i rummet. Jag förklarar att jag har börjat känna mig starkare och skulle uppskatta att få chansen att prova att arbeta ensam med eleverna igen. Jag vill inte ge upp med sexorna nu. Hon förstår.

Vi börjar med ett koncentrationsspel. Det blir kaos, de låtsas inte förstå reglerna. Jag skriker åt dem. Riktigt högt. Då klarar vi att spela en runda.

Efteråt råder oro i rummet, undervisningen blir omöjlig. Förra veckan hade killarna på första raden förklarat för mig hur man hanterar sådana fall. ”Du måste skicka ut dem”, sa de. Till slut gick två killar själva fram till den bråkigaste och bar ut honom. Rörande.

Jag uppmanar en kille attgå ut. Han säger: ”Nej.” Jag går fram till honom och upprepar att han ska ut. Han rör inte på sig. Jag tar honom i kragen och lyfter upp honom, för honom till dörren, knuffar honom över tröskeln. Sedan stänger jag dörren. Plötsligt är det helt tyst i klassen. Alla sitter med god kroppshållning, alla lyssnar på mig. För första gången känner jag att jag kan börja jobba med att lära ut tyska. Resten av lektionen blir underbar.

När jag går ut från rummet träffar jag killen som jag slängde ut. Tårögd pekar han på mig och säger att han kommer att anmäla mig.

Jag funderar över vad som har hänt. Jag är övertygad om att jag handlade rätt. Allt utvecklades så naturligt. Men jag hade kanske kunnat lösa det på ett mer elegant sätt.

Spanskaläraren säger att det är exakt det de behöver. Men hon varnar mig också för att man inte får röra eleverna. Jag säger halvt skämtsamt att de nog kommer att sparka mig.

Efter lunch informerar läraren K. mig om att jag inte får undervisa längre i dag och att jag ska träffa rektorn i morgon klockan 8. Äntligen har jag möjlighet att prata med henne.

På mötet berättar jag minutiöst om allt jag upplevt, vad jag tycker och tänker om skolan. Jag betonar min oro för elevernas beteende och att de längtar efter någon som kan sätta dem på plats. Att de saknar en tydlig värdegrund, och utan en sådan kan de inte lyfta sig över sin nuvarande nivå och eftersträva sin potential. Hon verkar inte speciellt övertygad. På slutet frågar jag om det inte vore bättre att förbjuda mobilerna i hela skolan. För elevernas skull. Men hon verkar inte så övertygad om det heller.

Straffet för lärare som försöker införa ordning

Jag märker hur spänd jag är när jag lämnar rummet. Utanför lärarnas uppehållsrum stöter jag på självmordsbombaren, med en earpod i örat, såklart. Han berättar att han har övat mycket på de tyska presentationsfraserna vi gick igenom under lektionen. Nu ser han fram emot nästa lektion.

På eftermiddagen får jag ett sms från rektorn. Hon bjuder in mig till ett möte där en representant från personalavdelningen, HR, kommer att närvara. Jag kommer då att delges utredningens beslutsdokument. Jag undrar vad det kan betyda men är fortfarande övertygad om att det inte ska innebära något dåligt. ”Om du klarar det här, klarar du dig överallt”, hade rektorn sagt på senaste mötet.

När jag kommer in i rummet märker jag direkt en allvarlig stämning i luften. Rektorn verkar plötsligt väldigt defensiv, skakar hand först efter att jag har sträckt fram min.

Anna från HR presenterar sig och frågar mig om jag vill säga något om fallet? Jag säger nej och att jag litar på rektorn.

Hon börjar utveckla något om att frågan då är hur vi nu ska skiljas.

Skiljas? Jag frågar om jag förstått rätt.

De bekräftar.

Jag säger att det var nytt för mig och att jag ännu inte kände till det beslutet. Jag ser på deras ansiktsuttryck att jag inte har en chans.

Anna från HR upprepar att jag kan säga upp mig och få två månadslöner.

Jag säger att det enda jag vill är att sanningen ska dokumenteras. En verklighetstrogen beskrivning av situationen. Jag har inte gjort något fel.

Rektorn lägger till att jag har sparkat på en stol också och Anna kollar i dokumenten och säger att jag verkar ha en tendens till att brusa upp.

Jag säger att jag egentligen är en ganska lugn person. Självklart, jag märker att det är kört. Det känns lite som i filmen De andras liv, om livet i det gamla DDR..

Jag får lite tid att överväga innan jag skriver under. Återigen, denna känsla av att ens auktoritet neutraliseras.

Efteråt, i ett sista meddelande till rektorn, resonerar jag om hur det var eleverna som lät mig växa, att det var de som slutligen övertygade mig om att jag kan undervisa. Att detta är det första jobb jag haft som känns meningsfullt. Jag ber henne ompröva beslutet.

Utbildningskontoret i samråd med HR kommer dock inte att ändra sig. De menar att beslutet grundar sig på elevernas bästa och att de inte kan säkerställa att det inte sker igen. Fucking hell!

Den här berättelsen handlar inte främst om relationen mellan mig som lärare och eleverna. Den var som den alltid har varit. När jag var ung såsom nuförtiden och förmodligen i all evighet – ruggigt utmanande, som själva livet.

Snarare handlar den om vilken sorts samhälle vi håller på att skapa. Den handlar dessutom om att hitta mening och ett mål i livet, särskilt som kille och ung man.

Jag, för min del, har lärt mig mycket om mig själv och om hur jag kan bli en bättre lärare. Men ska det inte vara en del av skolväsendet att eleverna också utvecklar sig?

Kanske är det vad Schlaraffenland går ut på, där eleverna inte behöver köpa och sköta sina läromedel, där de får nyttig mat och en perfekt skolgård med fotbollsplan och allt som behövs. Där det finns kemirum och musikrum men där lärarna aldrig ställer krav. Kanske är det inte ens meningen att väcka dem och leda dem ut ur deras bubblor. Kanske ska de vara framtida slavar åt systemet, socialdemokratiska väljare, trogna skattebetalare. Men den uträkningen har man gjort utan samråd med eleverna. Åtminstone en av dem säger att han föredrar att bli självmordsbombare.

*

Rektorn på den aktuella skolan vill inte kommentera denna artikel. Samtliga namn är anonymiserade.

 

Felix Hackmann jobbar idag som språklärare i Stockholm.