Jag brukade tro på fred. Den meningen har jag hört upprepas ett tiotal gånger i Israel den senaste veckan. Pogromen som ägde rum 7 oktober har mördat hoppet om fred även bland de mest optimistiska israelerna.
Det är för övrigt inte enbart ashkenaziska judar med rötterna i Europa som ”brukade tro på fred”. Även de flesta mizrachi-judar med rötterna i arabvärlden och Afrika som jag har träffat ”brukade tro på fred”.
– När jag lämnade Kfar Azza såg jag kroppar uppradade på gatorna. Det som skulle bli en helig dag för oss blev en apokalyptisk mardröm i stället, säger en kvinna på hotellet Vert, dit hundratals oktoberöverlevare evakuerades efter massakern.
Och utöver överlevarna har ungefär 300 000 israeler evakuerats från södra Israel av säkerhetsskäl.
– Jag bråkade med min dotter igår. Hon säger till mig: ”Men inte alla araber är så här!” Men hur kan jag lita på dem nu? Jag kan inte. Jag kan bara inte lita på araber längre.
Mitt emot henne sitter jag, en arab. Jag lyssnar och förstår henne.
– Vi hade en kille som hette Khaleel i vår by. Han bodde hos oss i 30 år. Han sov hemma hos oss, han åt vår mat. Han var en del av vår by. Sedan fick vi veta att han hade kartlagt våra hem och gett kartan till Hamas, så att de kunde slakta oss. Han gav dem detaljer om hur många det bor i olika hus. Vilka familjer som har hundar och vilka som inte har det. Hur kan jag lita på araber efter detta?
Kvinnan är bara en av alla som upprepar meningen jag brukade tro på fred.
När jag senare pratar om detta abnorma med andra journalister i Israel säger de att de har hört många liknande berättelser. Förmodligen är Khaleel inte den enda från Gaza som har missbrukat israelernas förtroende och kört kniven i ryggen på dem – bokstavligen.
En av överlevarna jag intervjuar är en 24-årig kvinna från staden Sderot. Hon sticker ut från mängden med sitt leende på läpparna.
Hon har en positiv aura omkring sig som är svår att förstå. Att någon kan vara så fin när de berättar om hur terrorister tog sig in i deras område och började slakta folk känns märkligt. Samtidigt känslan att något inte stämmer, att något förstörts, i det där leendet. Man förstår att hon blivit en annan människa efter massakern.
Hon berättar om dagen då massakern ägde rum. Larmet gick, som det alltför ofta gör i den lilla staden Sderot, och hon och hennes familj tog sig ner i skyddsrummet. Just detta har varit en av de mer chockande upplysningarna jag stött på: I Israel finns det bombskyddsrum överallt som man springer till när larmet går, vilket händer ofta.
I samhällen som Sderot, nära Gaza, finns det till och med skyddsrum vid barnens lekplatser, i form av tunnlar som målats så att de ser ut som glada ormar.
– Vanligtvis stannar vi i bombskyddsrummet i några minuter, kanske tio minuter.
Men den här gången tjöt larmet i över en halvtimme. Då förstod de att något hemskt pågick.
I och med att det var judisk högtid, och dessutom shabbat, så använder inte religiösa judar mobiler eller andra elektriska apparater. Så familjen kunde inte kolla mobilen och se vad som pågick. Efter en halvtimme gick de ut ur skyddsrummet och hörde ljudet av skottlossning.
En granne kom fram till dem och berättade att ungefär 40 terrorister hade tagit sig in i byn.
När den unga kvinnan berättar sin historia spricker rösten ofta, ibland tar hon en paus, tittar ut genom fönstret, zonar ut. Jag mår direkt dåligt av att ställa frågor till henne, jag kände att det enda jag borde ha gjort var att ge henne en kram.
Jag vill fråga henne:”Tror du fortfarande på fred?” Men jag törs inte, och det vore elakt.
*****
Innan jag reste till Israel hade jag bråkat med min mamma och min bror om kriget mellan Israel och Hamas. Min bror har raderat mig på Facebook och vill inte ha med mig att göra längre. Min mamma ”förlåter” mig, men skickar regelbundet Hamaspropaganda på Whatsapp för att ”få mig på rätta tankar”.
Innan hon reste tillbaka till Mellanöstern frågade hon: ”Hur kan du ha blivit så västerländsk?”
Jag svarade att ”det var väl du som sa till mig att ’bli svensk’ innan jag lämnade Jemen?”
Hon svarade ”ja, jag sa ’bli svensk’, inte ’bli jude’!” Vi brast ut i skratt tillsammans.
Jag tror att min arabiska empati gentemot judar har att göra med att jag förstår judarna på ett djupt plan. Precis som judar blir slaktade i Mellanöstern för att de är judar, något de inte väljer, så blir sådana som jag, bögar, slaktade i Melanöstern för att de är just bögar, något inte heller vi väljer.
Ärligt talat, jag tror att jag, liksom de flesta israeler, inte heller ”tror på fred” längre.
Inte för att vi inte vill ha fred, utan eftersom vi allt klarare inser att ”den andra sidan” helt och hållet kompromisslöst inte vill ha fred.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar