Autism, mat och matvägran!

Först vill jag ha sagt att detta omkring autism är ett svårt ämne. Själv är jag okunnig och förstår egentligen inte orsakerna till att vissa med autism är så rädda för tex att äta varierad vanlig mat.
När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så hörde och såg jag aldrig några kamrater med sådana besvär i vardagslivet. I skolan så åt alla med god aptit vare sig det var ärtsoppa eller stekt strömming eller vad det nu var.
När jag nu under många år har sett hur pojkar ratar det mesta både i matväg såsom godsaker och väljer det som de alltid äter. Hamburgare och inga tillbehör. Enkel pizza osv.
På ett hotell finns ju det mesta att äta och dricka men en autistisk pojke väljer efter mycket om och men ytterst lite av vad som bjuds.

Vatten och ett plommon,två minitomater och en gurkbit.

Vi hade små barn sittande bredvid oss vilka åt allt från kokta ägg till yoghurt, mackor med pålägg osv.

Kontrasten blir så oerhört stor när en 15 åringen väljer bort nästan allting av det som finns. Så är det också när vi går på kondis, aldrig annat än kanelbulle. Allt annat är ointressant.

Det sorgliga är också att allting omkring på en resa kantas av ointresse. Hellre sitta kvar på rummet med sin mobil och spel än att se tex  staden.

Allt är bara jobbigt och utmynnar i tjat från gossen som inte förstår meningen i att röra på sig. Med milt tvång så blev det i alla fall djurparken.

Undrar hur hjärnorna mår hos alla dessa autister vilka äter så ensidig kost? Vi vet ju att hjärnan behöver vissa ämnen för att utvecklas.

I länder med svält verkar ju alla äta vad som bjuds eller är det en missuppfattning från min sida?

Barn med autism äter i regel precis som alla andra när de är små, när vänder det här och varför?

Har föräldrarna ett stort ansvar här och kanske lyssnar för mycket på sina barn?

Själv växte jag upp med föräldrar som redan när jag var liten sa till oss barn att man äter det som ställs på bordet. Även jag kunde tycka att vissa maträtter inte var så goda men jag åt ändå.

Så uppfostrade jag mina barn också.

Jag äter fortfarande vad som ställs framför mig var jag än befinner mig på jorden ,detta gör livet enkelt och trevligt.

När man har en kille med sig på resa som är enkelspårig så får man anpassa sig efter var man går för att finna föda, det blir många hamburgerställen.

Ibland får man lämna pojken på hotellet eller ställa honom vid en gata för att titta på bilarna (stort intresse) och gå iväg och kolla det som intresserar oss vuxna.

De som är föräldrar på heltid (inte jag)  är beundransvärda! De får sina liv inskränkta och måste ta så mycket hänsyn till sina barn. Barn som kan bli verkliga översittare om man inte stoppar dem i tid.

Inte en lugn kväll vid sin tv som andra föräldrar utan spring och slammer i dörrar och allt bråk som följer.

Ordet "varför" är ständigt i omlopp! Tusen gånger!

Samma kamp år ut och år in med allt från hygien till allt annat stök.

Men, hur ska det gå i framtiden med dessa som redan har så stora svårigheter i sina liv?