68 års kris, finns den?

Van Morrison dånar ut från högtalarna med Sweet Thing från 1968. Jag ligger i soffan på samma sätt som i ungdomen och lyssnar och tänker. Tänker på den ungdom som försvann genom skiftarbete från 17 års ålder och ett för tidigt äktenskap. Tonårstiden var jobb och helgfyllor. Vuxenlivet var jobb och helgfyllor.
I 25 års åldern blev jag politiskt frälst och vid 1968 års "revolt" världen över så delade jag och min hustru ut flygblad vid mitt jobb. Flygblad direkt översatta från studenternas Paris. Vi ville ha en annan ordning mot den stelnade förborgade socialdemokratin, de som inte ens visste om de skulle stödja eller ta avstånd från USA:s krigföring i Vietnam eller ej.
Drömmar om ett annat samhälle intog min själ och detta tillstånd varade i många år.

Min hustru gick den andra vägen och sökte sig just till denna borgarnas arbetarrörelse, då hade sprickan mellan oss varit i öppen dager i flera år. Mitt val var väl inte det bästa, en rörelse som blev mer och mer rigid i sin kommunism. På något sätt slingrade vi oss ur detta grepp och la ner detta parti och bildade ett nytt demokratiskt. Det är då som det händer något inom en, tankar väcks om rätt eller fel. Vad har jag hittills gjort med mitt liv? Nytt jobb, nytt äktenskap och nya helgfyllor!
Det man brukar kalla lycka fanns naturligtvis då och då annars överlever man inte. Nya barn kom och det var lycka. Olyckan var att jag sakta började förlora mina större barn. Sådant tänker jag på nu här i soffan och då kommer ångerkänslor in i mig återigen. Varför är man så dum ibland när man är yngre. Prestige och annat bråte styrde för mycket i mitt liv plus rädsla för konflikt som skulle förstöra ännu mer. Jag borde ha tagit konflikten istället . För mina barn och mig själv och mitt (våra ) liv!
Om det finns någon sorts 68 års ålders kris så är den här nu. Fyller om fjorton dagar och ser inte fram emot detta alls.
Sista tiden så faller jag alldeles för lätt i gamla gropar med grubbel men tack och lov, ingen fylla. Livet kanske inte är ett riktigt liv om man inte grubblar ibland? Grubbel har nog fött en hel del även kloka saker till våra liv, efter grubbel så föds måhända bättre tankar och bättre handlingar.
Idag kan jag känna stor saknad efter mycket av sådant som fanns i mitt liv, tex när barnen var små. På soffan färdas man fram och åter i tiden.
Ett tu tre ser jag mitt första barn komma till världen med sitt lilla huvud långsmalt av en lite för snabb födsel. Minns blommorna på frukostbrickan till hustrun och mig. Personalen hade gått ner i parken och plockat dem. De var gulliga på Eskilstuna BB 1966!
Så färdas jag till nutid och känner att dagens soff-färd är slut. Ingen kan ju hejda tiden men så länge vi har kvar våra minnen så kan vi färdas utan hinder i tiden!