JAG FICK INTE TJÄNSTEN PÅ STI P.G.A. MIN KRITIK AV ÄRKEBISKOPEN
Ni som läst mina tidigare inlägg (Facebook 26/10 och 19/11) vet att jag sökte tjänsten som direktor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem, men att jag inte blev kallad till intervju. Sex timmar efter mitt inlägg på Facebook (19/11), om att jag trots meriter och internationella och nationella vitsord inte blev intervjuad, så mejlade utrikeschefen Erik Lysén, vid kyrkokansliet i Uppsala, att jag nu skulle kallas.
Delar av intervjun som sedan ägde rum hade karaktären av ett ”förhör”, liknande det jag var med om när jag för ett antal år sedan kallades upp till ärkebiskop Antje Jackelén. Vid sin sida hade hon en pappersbunt med sådant jag skrivit, i huvudsak i sociala medier, och jag skulle stå till svars. Hon menade att jag var illojal mot kyrkan och mot henne när jag framförde kritik.
Samma metod användes under intervjun med Lysén. Jag tillät det, jag till och med välkomnade det och förstod det denna gång, för jag tänkte att vi måste tala om ”elefanten i rummet”, lägga korten på bordet och vara uppriktiga. Det kunde vara läkande och var viktigt, ansåg jag.
Mina akademiska och yrkesmässiga meriter och erfarenheter, mina nätverk och mina visioner för STI var enligt arbetsgivaren på topp. Orsaken till att jag inte är aktuell för tjänsten är en helt annan. Det finns, enligt Erik Lysén, ett ”förtroendeunderskott”. Det ”förtroendeunderskottet” exemplifierades av honom under intervjun, och det uppföljande samtalet, med att jag kritiserat ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter/sociala medier på följande punkter:
- Hennes stöd för utspel med antisemitiska och antijudiska tankefigurer och konnotationer.
- Hennes Israelfientlighet.
- Hennes samarbete med och legitimering av Muslimska brödraskapet.
- Att hennes (och Lyséns) bakgrund är reformert och inte svenskkyrklig.
Jag får således inte tjänsten på STI på grund av min kritik mot ärkebiskopen. Men om jag i framtiden visade mig lojal och hjälpte till att läka kyrkoledningens trasiga relationer med Israel och stora delar av den judiska kommuniteten, kunde jag kanske komma i fråga för någon annan tjänst längre fram, menade Lysén.
Jag hade sträckt ut en hand och var beredd att göra allt som står i min makt att läka, värna och vårda de uppbyggda relationerna vid STI samt bidra till att skapa nya relationer och att göra alla ansträngningar jag förmår för att värna och utveckla ett gott samarbete, och lojalitet, med min arbetsgivare i rollen som direktor. Jag – och alla dem som gett mig sina vitsord – fick en örfil tillbaka.
Min yttersta lojalitet som präst är evangeliet. Min yttersta lojalitet som präst och människa är sanningen. Präster har inte alltid varit – och kan inte och ska inte alltid vara – lojala med den kyrkliga överheten. Hela fundamentet för en evangelisk-luthersk kyrka är att Luther till slut vände sig mot kyrkans maktsfär.
Det som hänt är större än tjänsten på STI. Det som skett handlar ytterst om evangelisk frihet, om prästämbetets helgd och om den enskilda människans samvete. En kristen människas frihet är även denna: att lyssna till sitt samvetes röst.
Biskop Krister Stendahl – som gett namn till den tidigare Krister Stendahl-professuren på STI och vars namn den nuvarande stiftelsen vid Lunds universitet lånar – var ”min” biskop och mentor. Han uppmuntrade mig genom hela min väg till prästämbetet, han uppmuntrade mig att forska, och var mitt akademiska bollplank, och han uppmanade mig att aldrig sluta debattera i offentligheten. Det var hans stipendium jag hade tilldelats för mina studier på STI 1989. Hans ande och anda känns väldigt långt borta.
Det ska bli intressant att studera de meriter de som gått vidare i processen har och vilka den nya direktorn för STI kommer att ha – och hur lojaliteten med ärkebiskop Antje Jackelén har tagit sig uttryck.
Under det uppföljande samtalet tydliggjordes det för mig att om jag nu offentligt berättar om STI-processen, så kommer kyrkoledningen att se det som ytterligare ett bidrag till att öka på ”förtroendeunderskottet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar