Att bo i Malmö!

Själv tillbringade jag 26 år i Malmö på tre olika adresser. Rosengård Hårds väg, Disponentgatan och Östra förstadsgatan i 12 år. Politiskt aktiv inom vänstern och det var framförallt där jag mötte antisemiter för första gången i mitt liv .Nog för att några sossar i lilla Torshälla kunde släppa ur sig slapphetsgrejor om judar ibland.Men i Malmös vänster frodades riktigt otäck antisemitiska jargonger. Jag har varit på möten där tex Mikael Wiehe talade samt ledande representater från vpk där de uttryckte antisemitiska tankegångar helt öppet under jubel från mötesdeltagarna. De araber man stötte på särskilt i Rosengård hatade judar. Det fanns de som ansåg att Hitler hade rätt. Vänstern och dessa araber i skön förening ville köra hela den judiska befolkningen i Israel rakt i Medelhavet. På den tiden jag bodde i Malmö höll man sig till Rosengård med sina flaggor och hetsande rop mot judar. Idag syns det att Malmö är totalt en förändrad stad. Nu berättar Ann Heberlein vilken också numera bor på Östra förstadsgatan att bilkaravaner med araber åker just på denna gata med sina flaggor och antisemitiska ramsor. Sakta men säkert håller Malmö på att bli en stad vilken man kan kalla arabisk. Mats Skogskär skriver i Bulletin om hur många barn i staden inte kan svenska idag. En utveckling av enbart ondo!

Ann Heberlein skriver såhär om Malmö idag:"ANTISEMITISM MED BENÄGET BISTÅND AV PUBLIC SERVICE Om man bor i Malmö märker man omedelbart när en eller annan konflikt blossar upp i Mellanöstern. Konflikterna långt ifrån Malmö är levande i stadsbilden här. Efter att en antiisraelisk demonstration avbröts med hänvisning till coronarestriktionerna har flera bilkaravaner med upprörda palestinier cruisat på min gata i stan, Östra Förstadsgatan. Ackompanjerat av tutande bilar vrålas antisemitiska slagord från nervevade fönster. Knutna nävar höjs och palestinska flaggor fladdrar från nercabbade bilar. I samband med att min bok om Hannah Arendt släppts i länder som USA och Storbritannien har jag blivit intervjuad av judiska magasin och dagstidningar. När journalisten förstår att jag bor i Malmö kommer alltid en längre utläggning om antisemitismen i Malmö. Malmö har ett globalt rykte som antisemitiskt. Antisemitismen har växt fort i Sverige. När ADL gjorde en sammanställning över antisemitism i världen 2014 låg Sverige på plats tre i kategorin ”länder med minst förekomst av antisemitism”. Bara Laos och Filippinerna var tryggare för judar än Sverige. Mest antisemitism återfanns i länder som Irak, Algeriet, Jordanien och Marocko. Det var då det. Enligt en EU-rapport från hösten 2018 tillhör Sverige de länder i EU där judar utsätts för mest trakasserier. Bara Tyskland, Belgien, Nederländerna, Polen och Spanien är sämre än vi. Ungern, som svensk media ständigt utmålar som präglat av antisemitism, kommer långt efter Sverige. Det är en bedrövlig utveckling. På bara några år har Sverige transformerats från att ha varit ett av världens minst antisemitiska länder till att ligga på topplistan över Europas mest antisemitiska länder. En av förklaringarna till detta är sannolikt att Sverige haft en stor invandring från några av de länder som enligt tidigare rapporter uppvisar hög förekomst av antisemitism. Människor tar med sig sina föreställningar och fördomar när de flyr. Malmö stad tog 2020 fram en rapport om antisemitismen i Malmös skolor. Rapportförfattaren Mirjam Katzin pekar på att antisemitismen i Malmö tycks ha politiska snarare än religiösa bevekelsegrunder: ”Snarare tycks det vara de politiska frågorna om Israel/Palestina-konflikten, de geopolitiska relationerna i Mellanöstern och i vissa fall en panarabisk nationalism som är centrala teman”, skriver Katzin som gjort ett stort antal intervjuer med elever i Malmös grundskolor. ”Genomgående i intervjuerna att det framför allt (men inte enbart) är barn och unga som själva har en koppling till Palestina som uttrycker sig tydligt antisemitiskt och med störst emotionell laddning”, skriver hon. Att det finns en stor palestinsk minoritet i Malmö påverkar naturligtvis förekomsten av antisemitism. Det är dock inte den enda förklaringen. Antisemitismen i Sverige kommer från tre håll – från neonazister som NMR, från människor med ursprung i Mellanöstern och från vänsterhåll. I Malmö är den autonoma vänstern stark. De tar mycket tydligt ställning i konflikten mellan Israel-Palestina och förfäktar okunniga idéer att Israel är en ”apartheidstat” och att det pågår ett ”folkmord på Palestinier”. Dessa onyanserade påståenden underblåses dessvärre av Public Service. Cecilia Uddéns rapportering från Gaza är starkt tendentiös. Hennes okritiska hållning till Hamas – vars militära gren för övrigt är terrorstämplat av Sverige – är djupt problematisk. I Uddéns rapportering framstår Hamas som en demokratisk frihetsrörelse. Jag menar att Public Service här misslyckas med sitt uppdrag att ge oss neutral och korrekt information. Den vinklade version av händelserna på Gaza som Uddén serverar i riksradio får direkta konsekvenser för den judiska minoriteten i Sverige