Ordet till Nuri Kino!

Vilken sjuhelvetes resa, ett decennium.

Hösten 2010 slutade jag på Sveriges Radio. Ekots politiske kommentator hade blivit uppringd av migrationsminister Billströms pressekreterare. Regeringen var rasande på att jag samtidigt drev en kampanj för att kristna och andra minoriteter från Irak skulle få stanna i Sverige och gjorde undersökningar åt Ekot. Jag var då en av SR:s så kallade stjärnreportrar. På natten vaknade jag av en klump i magen. Kunde jag med gott samvete fortsätta på SR? Eller skulle jag försöka rädda liv? Jag satte mig vid datorn och skrev ett mejl till båda som innehade den delade vd-posten. Några minuter senare svarade Cilla Benkö. ”Jag har full förståelse för ditt ställningstagande, ibland räcker inte journalistiken till” skrev hon. Nu hade jag hoppat av en lysande karriär och kunde gömma flyktingar utan oro för att regeringen skulle bråka med Public Service.

Jag visste att folkmordet var stundande, alla tecken fanns där, och skulle göra mitt bästa. Jag skulle inte tillåta Billström eller någon annan migrations- eller utrikesminister i framtiden kunna påstå att de inte visste. De visste. Men gjorde inget för att stoppa det.

Jag hade dessutom börjat skriva på min bok Den svenske Gudfadern. Den hade tagit 8 år att sammanställa. Jag ville så gärna att resten av Sverige skulle förstå hur illa det egentligen låg till på Stockholms förorter och på andra platser där kriminella tagit över som förebilder och idoler åt ungdomar. Jag följde bland annat två ungdomar som var i början på sin kriminella karriär. Jag var med när de köpte och testade vapen, när de planerade rån. Var det etiskt försvarbart? Nej. Men det behövdes. Någon behövde göra det för att få Sverige att vakna tänkte jag. Innan det är försent. Tyvärr smög sig kungens vänner in i boken. När den väl kom ut gjorde DN och statschefens vänner mitt liv till ett helvete. Ett riktigt jävla helvete.

Men jag kom på fötter igen och startade en hemtjänstfirma. Det var kanske den bästa tiden i mitt liv. Jag kom anställda, vårdtagare och deras anhöriga samt byråkrat- och politikersverige nära på ett sätt som få andra. Sosseriet lade ned firman. Andra hade fuskat och vi fick lida.

Under vår och sommar 2014 intensifierades hatet mot ickemuslimer och moderata muslimer och andra minoriteter i Irak och Syrien. Jag såg monstret ISIS växa. Då hade den amerikanske journalisten David Kushner och jag skrivit boken Gränsen är dragen, en roman som bygger på tvåhundra djupintervjuer och där vi varnar för ett stundande folkmord. Jag kunde detta, jag kan de olika delarna av Mellanöstern, de olika urbefolkningarna, religionerna, delarna av religionerna, det politiska spelet och kampen om oljan. Terror- och pedofilsekten bredde ut sig och invaderade Ninve och Sinjar i Irak. Jag HATAR att jag fick rätt. Hösten 2014 kom folkmordet. Brutaliteten hade inte ens motsvarighet i medeltidens ofattbara våld.

Vänner och FB-vänner till mig skrev åt mig att göra något. Jag hade ju gjort allt, skrivit rapporter, vittnat i parlament, allt, men det var inte tillräckligt. Jag visste det, jag med. Vi bildade ADFA. Nu kom år av sömnlöshet, av magknip, av trasig kropp och knopp. Jag har inte vilat en enda dag sedan dess, inte helt i alla fall. Vi i ADFA blev nu snabbt en av de få, ibland den enda, som man kunde vända sig till för information och fakta.

Jag har träffat presidenter och andra statschefer, jag har delat ut mat, jag har burit krigsskadade barn och jag har försökt hitta kidnappade sådana. Jag har skrivit ett otal artiklar och jag har hjälpt andra journalister att vara först med till exempel vem den lille pojken som flöt upp på en turkisk strand var, Alen Kurdi.

Jag har rört mig i världens finaste salonger, klätt upp mig till tänderna för att nästa dag klä ned mig till tandköttet för att flytta barn från kloaker.

Det mesta jag har varit med om kommer ingen att tro på. Eller åtminstone få svårt att tro på. Jag har blivit uppmanad och erbjuden att ge ut böcker om mitt liv, men när skulle jag hinna skriva sådana? Just nu är fokus på att fortsätta försöka rädda liv eller åtminstone göra livet drägligare för folkmordsoffer.

Jag har gått en kurs i tv-serieskrivande och hjälpt till att skriva om manuset till en turkisk storfilm.

Och för inte så länge sedan försökte främmande makt att rekrytera mig. Ungefär på samma sätt som Länskrim försökte i början av decenniet.

Tio år där jag förutsåg alldeles för mycket av det som komma skulle både i Sverige och i andra delar av världen. Det som politiker nu tävlar om att påstå inte kunde förutspås.

Inte undra på att jag har hatats och hotats. Men också hyllats.

Så vad händer 2020 och nästa decennium? Kanske det jag hade önskat mig till 2010, att jag skulle få en fast tillvaro, en fast lön och en familj, åtminstone ett barn. Men så lär det inte bli. Det har jag fattat nu, för jag vet inte längre hur man bromsar, oavsett vad kropp och knopp säger.

2020, bring it on.