Pojkarna är nu nio respektive elva år gamla och stora framsteg i deras utveckling kan jag se efter två och ett halvt år.
Men en grej de inte lämnat är detta att inte kunna gå ut och leka själv, någon av oss måste följa med. Sedan har de inte heller lämnat stadiet att alltid bråka och skrika med varandra, värst är ibland direkt på morgonen och det känns inte så roligt i ett hyreshus på tex söndag-morgon när hela övriga huset är stilla och tyst.
Pojkarna triggar varandra på ett sätt som jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt trots fem egna barn.
De har ju inga kamrater och muntligt säger den äldre att han inga vill ha heller. Hans diagnos brukar också betyda just sådana svårigheter. Den yngre är ju så ovanligt speciell så det får nog dröja innan några kamrater kan tillföra något för honom.
Nio-åringen Samuel tar idag spontant min hand ofta numera när vi är ute och går. Senast igår så tog vi en förmiddagspromenad i regnet under lugna former medan Simon gjorde sin läxa. Så fort vi kom ut så blev Samuel helt lugn och lyssnade på mig när jag berättade vilka fåglar vi hörde. Vi kollade på alla sniglar som hade kommit fram på den lilla skogsvägen.
Det är bra att dela på pojkarna har vi märkt och det skulle behövas mer av den varan.
Simon blir också annorlunda när man är ensam med honom.Mycket tillmötegående och verbal!
Idag när det var skoldags så kom Samuel fram till mig och tog fatt i mig och kramade mig flera gånger och log så vackert som bara han kan.Det känns oerhört glädjande och fint att få uppnått denna "ynnest" från denna lilla kille som har såna plågor i livet , inte minst av störd nattsömn med mardrömmar. Så olika vi föds till denna värld!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar