En fullkomligt naturlig reaktion av avsky har gått över världen efter Hamas skoningslösa våld mot värnlösa barn, åldringar, festande ungdomar, ja mot alla som hade oturen att komma i deras väg. 1 300 människor slaktades på de mest bestialiska vis. Barn halshöggs, hela familjer brändes levande, kvinnor våldtogs och torterades. Varför? Det påstås vara en ”kamp mot Israel”, men Hamas själva hymlar inte med att de är emot judar, var i världen dessa än råkar befinna sig.
Inte sedan Förintelsen har så många judar mördats på en och samma dag. Det finns dock en viktig skillnad mellan Förintelsen och Hamas mördande. Självfallet är Hamas mördande som en stilla fläkt i jämförelse med nazismens systematiska massmord, men i bestialitet överträffar Hamas nazisterna. Vi får gå tillbaka till tidigare århundradens pogromer för att hitta liknande exempel, som gravida kvinnor vars mage skars upp och fostret krossades.
Nazisterna försökte dölja vad de gjorde. Därför finns inga foton på gaskamrar, och den dokumentärfilm som gjordes om livet i Warszawas ghetto stoppades från att visas på tyska biografer, eftersom man insåg att reaktionen mot Förintelsen kunde bli våldsam. Men Hamas bekymrade sig inte om sådant, utan spred själva filmer och foton på sociala medier i samma stund som de ägde rum. Först nu i efterhand verkar de ha upptäckt att reaktionerna inte blev de förväntade och försöker hävda att de värsta brotten gjordes av ”civila” utan ledningens medgivande. Men det är svårt att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben när den väl är ute.
Men alla är inte upprörda. Det finns de som hävdar att israelerna gör samma sak. Den så kallade ”kålsuparteorin”, att båda sidor är lika hemska, faller dock platt till marken inför dessa brott. I krig begås hemskheter, men den systematiska slakt som Hamas ägnat sig åt kommer inte i närheten av de civila dödsoffer som oundvikligen blir resultatet i krig, inte minst när Hamas systematiskt använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar.
Och så finns det de som hyllar Hamas, som delar ut godis och spelar glad musik och som genomför en tutande bilkortege genom Malmös gator med flera hundra bilar. Hatet är oförblommerat. Och det verkar många har svårt att ta in. Enligt Doku har ingen muslimsk organisation i Sverige tagit avstånd från Hamas attack. Nåja, det är inte riktigt sant, eftersom Islams Ahmadiyya församling i Göteborg gjort det. Men de är undantaget som bekräftar regeln och de räknas inte som ”riktiga” muslimer av alla.
Den tystnad som drabbat en del i massakerns spår är öronbedövande. Så många som normalt bekämpar rasism, antisemitism och andra orättvisor har plötsligt ingenting att säga. Andra vill ifrågasätta om det verkligen är sant det som hänt. Foton av brända bebisar, småbarn med kulhål och rumsinteriörer med blod överallt kan man visserligen förfalska, men varför skulle någon göra det när dödstalet 1 300 mördade ändå skriker ut den hemska verkligheten? De videor Hamas själva sprider räcker gott med fasansfulla detaljer. Och för övrigt har Hamas aldrig någonsin förtigit att deras mål är att för dem innebär ett ”befriat Palestina” allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet utan några judar kvar. De säger ”Free, free Palestine”, men menar död åt judarna.
I årtionden har Hamas producerat skolböcker och barnprogram som uppmanar till martyrdöd och slakt på judar. Varför skulle de barn som vuxit upp med detta som vuxna inte omsätta det i handling? Problemet är att många människor vägrat att se detta.
Men varför vill man inte se det? Beror det på antisemitism? Ja, i många fall gör det givetvis det, men det jag vill komma åt här är den aningslösa naiviteten som vi ser så många exempel på i Sverige. Jag tror att det handlar om att på sig själv känner man andra.
Om man utgår från sig själv och uppfattar sig själv som en människa som är god mot alla, är det svårt att förstå hur människor kan drivas av ren och skär ondska. För att ens cirklar inte ska rubbas är det enklare att förneka ondskan. Att vilja tro andra om gott handlar alltså om att man vill se sig själv som god. I den godheten finns förvisso också en kamp mot ondskan, men den kampen är ofta väldigt förenklad och svartvit. En nazist i uniform symboliserar ondskan, men så fort ondskan ser annorlunda ut blir det svårare.
De människor jag talar om här har ofta en omhändertagande, beskyddande men samtidigt nedlåtande attityd mot invandrare som framställer dem som offer, men samtidigt som stora barn. När en kortege på 300 bilar – påfallande många flotta bilar – tutande firar Hamas våldsbrott på Malmös gator, blir det svårt att ta till sig att detta är fullt kapabla, vuxna människor som beter sig på ett sätt som man själv tycker är ofattbart.
Vi människor är olika, men inom oss bär vi alla på ondska. Den tar sig olika uttryck hos olika människor och de flesta av oss har spärrar som gör att vi inte ens i vår vildaste fantasi skulle göra det Hamas terrorister gjort. Men jag tror att vägen till att förstå andra människors ondska – hur främmande den än är för en själv – är att självprövande grunna över ens egna fel och brister. Är jag verkligen så god som jag föreställer mig? Gör jag verkligen det jag gör enbart av godhet, eller finns det själviska motiv bakom?
En sådan självrannsakan är sund till skillnad från det självhat och egna skuldbeläggande som plågar så många av oss. Men är man i stället rädd för att rannsaka sitt eget inre är det en bekväm undanflykt att i stället slåss för stora goda ideal. Kamp mot rasism och nazism är enkelt, men när det kommer till verkligheten i dag blir det besvärligare. Om man tänker sig att rasisten alltid är svensk blir det svårt att ta in att rasism finns bland alla människor, ofta i betydligt högre grad bland invandrare än svenskar. För dem som i årtionden marinerats i en ideologi som går ut på att allt är ”USA-imperialismens” fel är det svårt att ta in att de som uppfattas som offer kan vara de värsta förövarna.
Men vem har sagt att allt ska vara enkelt?
Svenska judiska organisationer och församlingar har uppmanat judar att inte bära kippa, inte tala hebreiska offentligt, inte bära davidsstjärnor synligt. Davidsstjärna har jag ingen och i Sverige talar jag för det mesta svenska, men kippa har jag och det tänker jag fortsätta att ha. Jag har full förståelse för dem som känner rädsla, men ilska är en bättre känsla i detta fall. En ilska som förhoppningsvis leder till en beslutsamhet om att inte låta sig kuvas så enkelt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar