Epoch Times publicerar ett mycket intressant inlägg i veckans nummer och jag kan bara inte låta bli att publicera detta ! Epoch Times är en veckotidning vilken ej har någon reklam och detta är befriande att slippa. Högt i tak dessutom!
Var se god :
Publicisten Joseph Pulitzer sade: ”En korrupt, egoistisk och högtstående press är farligare än en regeringsapparat utan uppriktighet eller principer.” Fria, oberoende medier är en grundbult för demokratin – så hur fria är medierna?
ISverige allokeras drygt nio miljarder kronor varje år av medborgarnas skattemedel till vad vi kallar public service. Uppdragsbeskrivningen för Sveriges Television (SVT), Utbildningsradion (UR) och Sveriges Radio (SR) gör gällande att public service ska tillhandahålla ”radio och tv i allmänhetens tjänst som är fri från inflytande av politiska och kommersiella krafter”.
Strävan efter opartisk nyhetsförmedling är det som legitimerar public services medieverksamhet – och den bör således vara fri från demagogi och aktivism.
I vilken grad är svensk public service då hängiven detta viktiga åtagande?
I en mätning utförd av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet 2019 framgår att det finns en markant röd profil inom journalistkåren. Hela 70,7 procent av de tillfrågade journalisterna uppgav att de sympatiserade med någon av riksdagens vänsterpartier: 32 procent röstade enligt enkäten på Vänsterpartiet, 24 procent röstade på Socialdemokraterna och 14,7 procent röstade på Miljöpartiet.
Konservativa sympatier var å andra sidan kraftigt underrepresenterade i JMG:s mätning. Inte mer än tio procent av de tillfrågade uppgav att de stödde något av riksdagens högerpartier: 4 procent röstade på Moderaterna, 3,3 procent röstade på Kristdemokraterna, medan endast 2,7 procent sade sig rösta på Sverigedemokraterna.
Ett illustrerande typfall var när den utredande journalisten Janne Josefsson i Almedalen 2016 skämtade om när han ”gick på kommunisthögskolan på 70-talet”. Därmed nämnde Josefsson vad som hade varit en outtalad truism för många: att journalisthögskolan och public service redaktionerna är kraftigt politiserade. När Aftonbladets krönikör Anders Lindberg, å andra sidan, framträdde i Visby två år senare och förfäktade att public service minsann inte alls var vänster – så blev han utskrattad av publiken.
Partiskheten lyser igenom i hur medier väljer att presentera saker, hur de ramas in och i vilka frågor som ställs. Framför allt visar sig partiskheten genom vad som inte berättas eller lyfts fram. Modebegrepp som i dag syns inom den moderna vänstern inkluderar antirasism, kvinnlig frigörelse, klimatet och andra samhällsfrågor där det är möjligt att avgränsa en definierad förtryckare respektive en förtryckt.
Medier och politiska aktörer kan använda det retoriska greppet patos – känsloargument – vilket till exempel kan innebära att associera meningsmotståndare med starkt laddade värdeord. Genom att klistra fast etiketter i stil med ”högerextremism”, ”rasism”, ”homofobi” eller ”konspirationsteorier” på dem framkallar man en negativ ryggmärgsreflex hos människor så fort deras namn kommer på tal – och man förknippar ”den andre” med någonting farligt.
Denna strategi förklaras i Saul Alinskys bok Rules for radicals från 1971, där Alinsky skriver: ”Välj ett mål, frys det, gör det personligt och polarisera det.” Vad det här betyder är att man väljer ut en specifik fråga eller fiende som man vill kritisera och sedan tillägnar detta all energi och uppmärksamhet. I stället för att försöka förstå är det enbart relevant att veta hur saken kan kategoriseras, och genom att man inte bemöter den andra sidan i sak skapas en polarisering.
Att frysa målet innebär att göra frågan statisk, isolera den, inte tillhandahålla kontext och viktig bakgrundsinformation som skulle ge en bättre helhetsbild av situationen.
Att göra det personligt betyder att man anknyter frågan till rädslor eller frustrationer bland anhängarna, och genom att man framställer saken på ett felaktigt sätt förstärks osämjan.
Ett tendentiöst och godtyckligt språkbruk kan tillämpas, där någonting exempelvis benämns ”rasistiskt” eller ”konspiratoriskt” utan att man går in på varför. Man upprepar gång på gång dåligt belagda påståenden och hemfaller till ad hominem-argumentation där personen – inte sakfrågan – är målet.
Den svartvita och förenklade logiken skapar en falsk dikotomi och likriktar människors tankar tills det endast finns två alternativ: segra eller förgås.
De här retoriska maktmedlen upprätthålls av individens behov av bekräftelse och rädslan för att bli utfryst. Under det ideologiska trycket blir det svårt för en enskild medlem av gruppen att opponera sig utan att väcka misstro eller uteslutas, så nio av tio väljer då att följa strömmen.
Medier som vill styra diskursen och rama in den offentliga debatten kan även tillgripa det retoriska greppet etos – trovärdighetsargument – vilket innebär att man framställer sig själv som auktoritativ samtidigt som man ifrågasätter meningsmotståndarnas trovärdighet. Man tonar ner deras bedrifter, utmålar dem som inkompetenta och okunniga, samtidigt som man buntar ihop dem med olika stigmatiserade grupper i samhället för att inge allmänheten en beröringsskräck.
I nyhetsrapporteringar om klimatet framförs ofta ett ekomarxistiskt perspektiv, där man efterlyser antikapitalistiska lösningar för att ta itu med miljöproblem.
I migrationsfrågan intar många medier en globalistisk och oikofob linje. Det vill säga man ger uttryck för en nedlåtenhet gentemot det egna landet, kulturen och de nationella symbolerna, samtidigt som man okritiskt omhuldar det som råkar vara främmande. Mångkulturalism anammas som överideologi oavsett vad någon tycker om det, och de förtrycktas kränkthet tillåts gå ut över civilsamhället.
Omskrivningar används för att undvika att tala om socioekonomiska verkligheter. Ett exempel är fjolårets ”korankravaller” som av en del medier kallades ”påskupplopp” och som på SVT i år landade i termen ”påskbråk”.
I ett avsnitt av Uppdrag granskning som sändes i mars gick public service till och med längre: man framställde kravallerna som framprovocerade av polisen. Eftersom ligister utmålades som offer för ett rasistiskt system och en fascistoid polisstyrka kunde de i SVT:s reportage undkomma personligt ansvar för sina handlingar.
I själva verket är detta en subversiv strategi, och när etablerade medier avbildar särskilda brott som förståeliga reaktioner på samhälleliga orättvisor legitimerar detta våld, fostrar instabilitet och undergräver folkets förtroende för rättsstaten.
KGB-avhopparen Yuri Bezmenov tangerar detta i sina föreläsningar om ideologisk subversion: ”Om du kan påverka den psykologiska inställningen hos en person, då kan du förändra hans eller hennes lojalitet för alltid.”
Public service har, i likhet med socialdemokratin och auktoritativa medier som Aftonbladet och Dagens Nyheter, ideligen framhävt sig själv som den ensamma garanten för det fria ordet och demokratin. Men i dag, tack vare teknikutveckling och digitalisering, har dessa medier förlorat mycket av sitt tolkningsföreträde och sitt förmenta monopol på sanningen.
Där det tidigare var möjligt att förespegla universell enighet i en fråga där detta inte var fallet, genom att systematiskt utesluta dissonanta röster – så har internet omkullkastat spelbrädet.
I synnerhet tycks detta ha gagnat politiska utmanare och alternativa medier, som hitintills varit utestängda från finrummen. Därför är det inte svårt att se varför big tech eller stora mediebolag är måna om att försöka övervaka och dirigera informationen på nätet – genom att skjuta fram godkända nyhetskällor och samtidigt stämpla de övriga som ”fake news”.
Sociala medier har infört en ny maktdynamik där de gamla medieföretagen inte längre bär samma myndighet. I Medieakademins maktbarometer från oktober 2022 framgår att Sverigedemokraternas (SD) officiella partikonto är det parti som har störst inflytande på Facebook. På tredje plats hamnar SD-ledaren Jimmie Åkesson och på fjärde plats återfinns journalisten och den tidigare public service-medarbetaren Joakim Lamotte.
Först på sjätte plats ligger den dåvarande statsministern Magdalena Andersson, och först på 19:e plats hittas Socialdemokraternas officiella partikonto.
Vad ovanstående exempel indikerar är att det finns en betydande diskrepans mellan vad public service vill förespegla att majoriteten av människor tycker och vad folket egentligen anser. ■
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar