26 feb 2023 06:00
I måndags kväll, när Nasjonalmuseet i Oslo stängt för dagen, bars en stor tavla upp ur magasinet för att på nytt visas för allmänheten. Från tisdagsmorgonen kunde besökarna än en gång se Christian Krohgs målning ”Leiv Eriksson oppdager Amerika” från 1893. I en första omgång kommer tavlan att visas i en månad. Museets direktör Karin Hindsbo säger att tavlan ska diskuteras ”på ett konstruktivt sätt” och förklarar samtidigt att museet inte sysslar med cancel culture av ideologiska skäl.
Fan tro’t.
Norge har fått ett nytt stort nationalmuseum för konst. Självklart kan det inte visa alla 400 000 verk som de har i samlingarna och Christian Krohg, som är något av Norges nationalkonstnär, representeras av inte mindre än tretton andra tavlor. Men tavlan som föreställer Leif Erikssons upptäckande av Amerika är en älskad klassiker. Kanske hade dess placering i magasinet inte väckt så stor uppmärksamhet om det inte hade varit för en intervju med avdelningsdirektören vid museet, Stina Högkvist, som publicerades i Aftenposten förra helgen. Som namnet antyder är Högkvist svensk och till det bör tilläggas att Hindsbo är dansk.
Museet vill utmana normen som historiskt utgörs av vita, manliga konstnärer, säger Högkvist i intervjun. Hon tar Krohgs konstverk som exempel och säger om det:
– Bilden är en romantisering av nordbor som reste till Amerika. Det är en kolonialistisk bild.
Då tog det hus i helsicke i vårt västra grannland. Stormen antog sådana proportioner att Karin Hindsbo inte hade mycket annat att välja på än att ta upp tavlan, visa den i fyra veckor och sedan, när stormen kanske lagt sig, i all tysthet förpassa den ”kolonialistiska” tavlan tillbaka till magasinet. Hur det går med den saken vet vi inte än.
Självfallet har debattörer i Norge påpekat hur Hindsbo och Högkvist verkar helt omedvetna om sin egen roll i dramat. Att komma utomlands ifrån och skriva norrmännen på näsan att en norsk tavla är ”kolonialistisk” kan ju också ses som kolonialistiskt. Att ett nationalmuseum, som visar upp den nationella historiska konstskatten, i ett land som Norge huvudsakligen visar verk skapade av vita män är självklart. Hur gärna man än i wokeismens namn vill ändra på historien är det ett faktum att de flesta konstnärer förr var män och bodde de i Norge var de inte bara vita, utan i hög grad dessutom blonda och blåögda, hur politiskt inkorrekt det än är nuförtiden. Att det funnits skickliga kvinnliga konstnärer, vars skapande förbisetts är förvisso sant och självklart lyfter ett modernt museum fram dem. Men de vita männen lär ändå utgöra en förkrossande majoritet.
Också i Sverige är de vita männen tydligen ett problem för museerna. Verksamhetschefen och biträdande överintendenten Karin Nilsson på Statens centrum för arkitektur och design har nyligen skrivit en text på Riksantikvarieämbetets hemsida som i fråga om klyschor inte ligger långt efter Skolverkets numera beryktade videoproduktion. Hon slår fast att ”Våra museer speglar en utdaterad syn på världen”.
Kunde inte en redaktör upplyst henne om att outdated blir föråldrad på svenska och inte utdaterad? Är det inte ganska självklart att gamla samlingar speglar sin tids uppfattning och inte den senaste modetrenden? Behöver man ens påpeka något så uppenbart självklart? Ja, om man vill ändra på det.
En gång i tiden var människor som arbetade på museer intresserade av samlingarna och deras vård. Sådana museimänniskor finns säkert fortfarande. De är kanske till och med i majoritet. Men de som får toppjobben är de vars ordval är anpassat till det som går hem i dagens samhälle. För dem verkar samlingarna mest vara ett problem, eller rent av en sorts fiender. De är ”utdaterade”, hemska tanke. Eller som Karin Nilsson uttrycker det:
Våra centralmuseer speglar vad tidigare generationer ansåg viktigt att samla på och bevara. I dag har vi därför stora museer som hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär.
Där kom de vita männen igen!
Låt oss därför slå fast: Att döma människor efter deras hudfärg är rasism. Det blir inte mindre rasistiskt av att det är vita som döms. Dagens rasism sveper sig visserligen i antirasismens vackra mantel, men under den är det precis samma gamla skit som förr.
Självfallet skulle inte Stina Högkvist, Karin Nilsson eller för den delen Muharrem Demirok och alla andra som talar föraktfullt om vita män ens drömma om att uttala sig på samma sätt om mörka människor, om kvinnor eller om transpersoner. De är givetvis därför helt övertygade om att de inte alls är rasister, att de vita männen bara förtjänar att få lite skit på grund av deras historiska dominerande roll.
Men det är just rasismens kännetecken; att man väljer ut en grupp att avsky, medan man kan var hur human och välvillig som helst mot andra.
Men, invänder kanske någon då, dessa kvinnor är ju själva vita! Då kan de väl inte vara rasister mot vita? Jodå, det går alldeles utmärkt. Det är samma fenomen som George Orwell på sin tid skrev om rörande nationalism; om de engelsmän som gärna såg upp till andra länders kultur, men som bara hade förakt för Englands kultur. Det är en sorts bakvänd nationalism som har det gemensamt med den vanliga nationalismen, att man fortfarande koncentrerar sig på det egna landet, men med den skillnaden att i stället för att älska det hatar man det.
Det finns så många lämpliga yrken också för dem som hatar vita män. Så varför måste man göra dem till chefer på museer? Det är faktiskt inte deras fel att de fått jobben, utan någon måste ha anställt dem. På dessa vilar ett tungt ansvar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar